torsdag 31 december 2009

Gott Nytt År 2010!!

Har just lyssnat till Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Ett helt fantastiskt sätt att avsluta 2009 på! Kör, orkester och solister under ledning av Hans Vainikainen. Och nu, innan jag går iväg till nyårsmiddagen vill jag bara passa på att önska er alla ett riktigt välsignat, gott nytt år!

Det är inte bara slut på året utan på hela decenniet! Vi går nu in i 10-talet! För tio år sedan oroade sig mänskligheten över vad som skulle hända när vi gick in i 00-talet, om datorerna skulle krascha eller ej.

Det gick ju bra kan vi konstatera nu. Själv satt jag på ett hotelltak i Indien och firade i tropisk värme och trodde att mitt liv framöver skulle komma att handla om just musik. I år är jag på hemmaplan och det är kallt, snöigt och stämningsfullt. Jag kan bara konstatera att mycket har hänt under dessa tio år, både privat och i världen. En del blev som förväntat, annat blev inte alls som jag väntat. Men mycket har blivit bra mycket bättre än vad jag vågade tro eller hoppas på. Det jag berörts av mest är alla dessa möten jag gjort med människor och jag ser mycket fram emot nya spännande möten under kommande år och decennium.

Mer reflektion än så blir det inte i bloggen. Det överlåter jag till min privata dagbok senare i natt. Men så här, när jag ser på det i backspegeln vill och vågar jag tro att 10-talet kommer att bli minst lika spännande!

Gott Nytt År!!!!

onsdag 30 december 2009

I afton dans med Ignatius

Jag hittade en bok om andlig vägledning i Ignatiansk anda. Döm om min förvåning när jag upptäckte att man liknar andlig vägledning vid dans!

Det där visste jag ju också, tänkte jag. Kul att gamle Ignatius också tänkte på det! (Nu var det visserligen jesuiten David Lonsdale som hade skrivit det men ändå i Ignatius anda.)

I en religion som låter sin Gud födas som människa, med kropp och allt, och med en Gud som vill liv så mycket att denne inte ens låter döden stoppa livet borde ju onekligen det mest naturliga vara just att hylla livet och den mänskliga kroppen.

Ändå dras vi med ett arv som gjort att denna vår kära kristendom många gånger blivit allt annat än kropps- och livsbejakande. Det är kanske så att kristendomen aldrig riktigt lyckades göra sig fri från den osunda dualism som var så utbredd vid dess början. Dualismen som säger att själen är bättre än kroppen och att andligheten och gudomligheten inte innefattar mänskligheten. (Vilket leder till väldigt mycket skam hos oss människor, eftersom vi då skäms över att vara just människor). Idag har vi visserligen en oerhörd stor tilltro till människan, men eftersom vi har tagit bort Gud, så blir det ofta lite knasigt eftersom vi tror att vi själva är Gud då. Fast vi vill nog mest åt makten, och vi glömmer så lätt att med makt följer ansvar. Ande, kropp och själ. Treenigheten, o så bra...

Jaja, jag ska läsa vidare om Ignatius och ikväll ska jag gå och dansa!

Andlig vägledning liknas också vid musik i boken. Intressant eftersom jag så smått tänkte börja leta rätt på musikern inom mig igen, genom att börja spela flöjt igen efter sju år.

Tror att den där Ignatius kan ha ett och annat att säga mig faktiskt...

Slutligen. Lite vacker dans av ett vackert par att njuta av till vacker musik:

måndag 28 december 2009

"Gillar" det allmäna prästadömmet!

Inget ont om präster, jag vet väldigt många, väldigt bra präster och jag är oerhört lyckligt lottad att ha flera av dessa i min närhet som vänner, goda förebilder, själavårdare och mentorer, med vilka jag har haft många goda samtal och kommer ha fler! Tusen tack, alla ni mina fina kollegor!

Men ibland tänker jag att det borde vara snudd på obligatoriskt för präster att med jämna mellanrum ha själavårdssamtal med människor som inte är präster. Präster och teologer har så många bra tankar, men ibland krånglar vi ju bara till det SÅ mycket!

Som tur är har jag flera såna kloka människor omkring mig också. Två av dem har jag träffat idag! Tack alla ni salsadansande, skådespelande, musicerande, byggnadsarbetande, fotograferande, vaktmästarjobbande, kämpande, resande, bloggande, diakonerande (?), studerande vänner som påminner mig om viktiga saker och ger mig lite perspektiv ibland. En stor blöt puss till alla allmänna präster världen över!

söndag 27 december 2009

Overheard på Söder

Det är fult att tjuvlyssna, jag vet. Men ibland kan man liksom inte låta bli. Jag sitter som så ofta på ett café och skriver efter dagens högmässa. Plötsligt sätter jag nästan latten i halsen då följande konversation utspelas vid bordet bredvid:

Några tjejer i övre tonåren (X,Y) sitter redan där. Ytterligare en tjej (Z) sätter sig vid bordet, varvid de andra berättar:

X- Vi har varit på högmässa idag.
Z- ??? (ser frågande ut)
X- Ja, alltså högmässa. Mässa, kyrkan...
Y- Asså..X´s mamma släpade med oss dit.
X- Asså, högmässa! F---n asså! Värsta bästa återställaren!
Y- Ja, så fint! Fina ord, sång, nattvard och allt. Såå fint!
X- Assååå, man känner sig så j---a glad efter att ha varit i kyrkan! Renad liksom...

Wow, tjejer tänker jag. Det blir nog bra det här!

lördag 26 december 2009

Julotta bland levande ljus och rötter

Tidigt i morse var jag på julotta i Jällby kyrka. Nu skulle man kunna tro att jag tog fel på dag, men faktum är att julotta firas här på Annandagen, sedan mitten av 1800-talet. En tradition som troligtvis beror på att prästen inte hann med alla sina fem kyrkor i pastoratet på en och samma dag.

Klockan sju kände jag bokstavligt talat i hela kroppen hur klockorna ringde till julotta i den lilla sneda träkyrkan vars äldsta delar sägs komma från 1100-talet.







Psalmsången ljöd upp, inte mot valven, utan mot det låga trätaket gjort av plank, ackompagnerad av den lilla orgeln, vars lampa är det enda som drivs av elektricitet i kyrkan. Jag betraktade målningarna på väggarna. Samma målningar som jag betraktat så länge jag kan minnas. Detta är min uppväxtkyrka, denna lilla obetydliga kyrka, i en av de minsta orterna på den magraste landsbygden i Skara stift, där delar av min familj i åtta generationer levt och firat gudstjänst. Trots att jag bott på annat håll under mer än en tredjedel av mitt liv återvänder jag ständigt hit oavsett om jag befinner mig i någon av världens miljonstäder, eller firar gudstjänst under höga valv.

Det är något särskilt med rötter. De finns där vare sig vi vill det eller ej. Vare sig rötterna är familjära, kyrkliga eller historiska är de där och vi måste förhålla oss till dem. Kanske är vi inte stolta över alla delar av rotsystemet, men det är en del av oss och det är först när vi omfamnar dem, skapar oss förståelse för dem och vårdar dem som vi kan växa vidare i nya riktningar och försöka förstå andra.

Det är också något särskilt med vissa rum. De påminner om just detta, att vi är del av ett sammanhang. Något som sträcker sig bortom tiden så som vi känner den, men också platsen.

När jag firar julotta i Jällby kyrka påminns jag om detta, att jag är del av detta något större. Denna julotta är varken mer eller mindre viktig än någon annan julotta. Denna kyrka är i all sin enkelhet del av hela den världsvida kyrkan och är varken mer eller mindre viktig än någon annan kyrka eller katedral världen över. Jag är också en del i ett sammanhang, och är därför varken mer eller mindre betydelsefull än dem som kommit före mig, än dem som kommer efter mig. Jag är en liten del av tiden, och den delen av tiden lever jag nu!


Gudstjänstfirande under 40-talet, där 1/3 av byns befolkning var på plats.
Hittade en bild på farfar också på väg ut från gudstjänsten..


Redan på 40-talet var detta en av landets minsta församlingar och tidningen SE skrev om den lilla, men kyrksamma bygden, där "alla kände till namnet på kyrkoherden och hade besökt kyrkan".

fredag 25 december 2009

Gå på smalbenen!

Upptagen av mitt bloggande igår, missade jag helt det som blivit dagens rubriker:

"Kvinna fällde påven vid mässa"

Hon skulle kunna vara med i vårt präst-fotbollslag, ju! Lite så jag jobbar där nämligen....bara att gå på smalbenen på dom...

Nä, skämt åsido om något som kunnat bli allvarligt...hu. Starkt jobbat ändå att vid 82 års ålder bli överfallen och sen gå och hålla en hel midnattsmässa inför hela världen.

De Italienska (ja, låt oss kalla påven Italiensk för enkelhets skull) gubbarna verkar ha haft problem med överfall på sista tiden. Per Westberg skriver om varför kvinnor inte tillåts, men ändå borde ingå i vaktstyrkan som skyddar påven och premiärministern.

Säkert bra. Men låt mig pröva tankarna utanför boxen ytterligare lite: Varför byta ut vakterna? Om kvinnorna istället skulle vara påve och premiärminister, så skulle det kunna vara som det är med vakterna. I min fördoms-värld är dessa vakter nämligen män som är överbeskyddande när det gäller kvinnor. Då skulle de kunna få fortsätta vara vakter, och premiärminister och påve (som i denna föreställning är kvinnor) skulle skyddas mer än väl! Se där: konservatism när den är som bäst!

torsdag 24 december 2009

Nu så!

Så föddes han...



inte påven, men Jesusbarnet. Och istället för att själv jobba min första jul som präst och ta emot honom (forftarande Jesusbarnet, inte påven), sitter jag i tv-soffan, långt från stan, och tittar på midnattsmässan från Peterskyrkan innan jag åker iväg på julnattsgudstjänst.


Fascinerad över all dess prakt inser jag att jag måste besöka denna vackra plats snart! Samtidigt kommer jag att tänka på ett ganska dåligt, men ändå lite roligt skämt som en av mina goda katolska vänner i New York, D, från Mexiko (ett av världens mest fattiga och korrupta länder, men fortfarande det land som ger mest pengar till Vatikanen. Därav bör skämtet läsas med en ton av vass sarkasm) har dragit för mig ca 100 gånger:

Jesus stod i himlen och betraktade sitt verk på jorden tillsammans med Sankte Per. De såg Peterskyrkan, och alla stora katedraler och kyrkor världen över, alla kyrkans egendomar, alla dyrbarheter, allt guld, kardinalerna och prästernas vackra kläder och tjocka guldlänkar och guldkors. De fina bilarna som nunnorna och prästerna körde runt i...Jesus vände sig då till Per och sa: "Tro det eller ej! Men jag började faktiskt den här rörelsen bara med en åsna!".



Visst kan man fundera på kopplingen mellan det där lilla enkla stallet och praktfulla kyrkor som liknar palats. Prästers, biskopars, kardinalers och påvens praktfulla kläder. Guld och marmor och en (eller flera??) organisation(er) utan dess like.

Men ändå, tänk, att detta lilla barn, född i fattigdom, enkelhet, utsatthet och ensamhet vördas på detta sätt och tillägnas all denna prakt och skönhet i världen! Alla dessa vackra byggnader, kläder allt guld, ja hela den organisation som kyrkan är! Kan det också få vara en bild för hur vi kan omfamna, lyfta upp, hylla och vörda det faktum att Gud bryter in just i det där sårbara, utsatta och sköra i våra liv och i vår värld? Att detta är så stort att vi i glädje och tacksamhet får uttrycka detta i denna skönhet och också själva lyftas upp och resa oss upp mot valven där i Peterskyrkan, eller vilka valv vi nu väljer...

onsdag 23 december 2009

Alldeles snart

så föds han, Jesusbarnet!
Håll ut, bara en dag kvar nu...
http://www.youtube.com/watch?v=8pUrsUORF4Y

lördag 19 december 2009

Ett juläventyr utan dess like

No mercy, no mercy at all!!! Skrek vi, drog ner tomteluvorna i pannan, gav varandra en blick av beslutsamhet och skruvade av locket på snösprayen. Fram for vi och gick loss på varenda glasruta i hela byggnaden. Snö, mycket snö måste det vara i dessa tider. Sedan tog vi glittret. Hängde det mellan taklamporna, virade det runt datorerna, skrivborden, ja vi klädde till och med in hela kollegan O´s stol i glitter. Mitt i allt detta glitter hängde vi röda och rosa, blanka, stora glaskulor. "Han gillar sån´t, vi vet det", sa vi och nickade.

Sedan slog vi in alla Hindas suddigummin i små, små paket med röda snören. Kyrkoherdens dörr förseglade vi med en stor glansig rosett i Guld och grönt. "Do not open until later, (typ efter nyår alltså)" stod det på skylten vi satte där. "Bara utifall han skulle få för sig att jobba fast att han inte borde. Han behöver vara lite ledig.." sa vi i samförstånd. På varje plats där vi farit fram sprayade vi vår signatur. JPA, "Julpyntsanarkisterna". "Julpyntsanarkisterna- det är vi det", sa jag och kom på att jag glömt dra upp tomteskägget för näsan. "För det är så lite julpynt här..vi behöver julpyntet, glittret och glansen", konstaterade Leo. "Jaa, du har så rätt, du har så rätt" nickade jag instämmande...Sist men inte minst ställde vi en stor tät gran med självspelande musik mitt framför dörren. "För att människor ska kunna dansa när dom kommer in. Människor behöver dansa mera". Leo såg trots all glädjen lite bekymrad ut. Jag gav honom en kopp med glögg, och han sa: "Jag är bara lite bekymrad för att det blir jag som får ta bort alltihop sen..efter jul.."
"Titta inte på mig!" slog jag ifrån mig och borstade bort lite glitter från kragen. "Jag har ett pastoralt och ett teologiskt ansvar, men där ingår väl ändå inte att städa julpynt...eller?" Plöstsligt blev jag lite osäker. Vad sa dom på pastoralinstitutet egentligen om sånt här? Hur som helst. Vi hackade oss in i bokningen och satte Juan på´t. A JPA´s gotta do what a JPA´s gotta do..

Så här gick det till när jag och kollegan Leo julpyntade församlingsexpeditionen. Och kollegorna kommer att få se allt på måndag när de kommer dit.

Eller...det var inte helt sant. Vi pratade om det lite på församlingens jullunch igår. Typ. Inte mer än så. Så mycket människan vill göra, så mycket hon planerar och drömmer om, men som stannar vid just en tanke, plan eller en dröm. Så och våra julpyntsplaner.

Nån excentrisk människa, jag minns inte vem, sa något i still med: "Livet är för kort för att ångra det som gjorts, man ångrar däremot de sakerna som inte gjordes". Att våga det man drömmer om eller det man brinner för brukar visa sig bli bra. Även om det sällan blir som man tänkt. Det blir ofta bättre...

SÅ jag har pyntat min arbetsplats, lite i alla fall, och här får bloggen lite julpynt:



Den stackars ängeln får hänga där ensam i jul, för nu tar jag julledigt. Och förmodligen från bloggen ett tag också. God Jul!

torsdag 17 december 2009

Ordlöshetens paradox...

...är att behöva det ordlösa, men att älska orden.

Därför idag, ett enda ord. Det som står ingraverat på mitt halssmycke:

VÅGA

onsdag 16 december 2009

Konsten att missförstå en blogg rätt

Idag bjöds vi präster som prästvigts under 2009 på en trevlig jullunch tillsammans med biskopen och domkapitlet. Jag träffade där en av mina favoritbloggare tillika domprost, Åke. Vi pratade om bloggande och missuppfattningar.

Det är ju alltid en risk, så fort man väljer att uttrycka sig att man blir just missförstådd. Jag tycker Åkes blogg är en riktigt rolig blogg, nog för att han skriver om intressanta saker, men också för att det finns så många som lämnar kommentarer där som verkligen verkar göra ALLT för att missförstå. Jag skulle gärna ha lite sån action på min blogg också och väntar med spänning på att det ska inträffa, men det ligger nog lite mer värde i att kritisera en domprost än en pastorsadjunkt får jag för mig (och så kanske folk är mer välvilliga mot en pastorsadjunkt. Ibland)... Jaja, jag kommer säkerligen få min beskärda del vad det lider också...

I alla fall, nu undrade Åke om inte också jag missuppfattat honom lite i ett inlägg jag inte kunde låta bli att kommentera på för ett tag sen angående synen på den kroppsliga uppståndelsen. Det är möjligt, fast jag såg det nog mer som att jag med min vassa penna (läs tangentbord) bad om ett förtydligande. I grund och botten tror jag att vi har ganska så liknande syn på kroppens uppståndelse fast att vi kanske uttrycker det lite olika. Samma sak gäller en av mina andra favoritpräster som har en långt mer liberal syn på uppståndelsen än vad jag har. Härom dagen tyckte hon att jag ser på den och undren för bokstavligt. Något som jag själv inte tycker att jag gör, men förmodligen är detta vad hon hör mig säga.

Hur som helst. Är det inte detta all teologi (och annat som inte är teologi också för den delen) handlar om någonstans? En väldans massa missuppfattningar, feltolkningar och felhörningar. Någonstans vill vi förmodligen samma saker. Åtminstone de flesta av oss, men på grund av våra olika livserfarenheter och andliga erfarenheter, blir olika bitar olika viktiga att belysa och olika ord får olika betydelse och laddning. Sedan säger någon en sak, och en annan hör något helt annat på grund av sina erfarenheter.

Och så skapas teologi. Teologi som kan tyckas vara långt mer komplex och komplicerad än vad som är nödvändigt, men som jag menar måste vara komplex och komplicerad för att det är just så livet och vi människor är. Sedan ska vi präster på något sätt försöka hitta minsta möjliga nämnare i det här och göra det greppbart för människor som är icketeologer. Och förhindra att orden inte kommer alltför långt ifrån den verklighet de försöker beskriva. Något som Luther skulle gillat tror jag. Med andra ord är det inte konstigt alls att teologier och ideologier ändras under livets gång, eller att olika ideologier kan vara olika lämpliga i olika delar av vår värld. Totalitära system, tror jag inte det minsta på (om du gör det vill jag tipsa om Geroge Orwell´s klassiker: Animal Farm som julläsning).

Det farliga är bara när vi hamnar i kraftmätningar åsikterna emellan, för då har vi redan missat poängen med våra åsikter. Och ibland hör vi inte på riktigt vad andra säger, därför att vi redan har tillskrivit dem deras åsikter på förhand. Att lyssna (och läsa) med generositet är en konst.

Orden är bara försök till att beskriva den komplexa verklighet vi lever i. Teologins ord är försök att skapa system för det som ger hopp, mening och helhet till oss människor. Låter det krångligt? Inte för inte som det heter det ENKLA, nej förlåt..dubbla var det ju (men hälften av dubbelt måste ju vara enkelt?).. kärleksbudet då! Återigen vill jag slå ett slag för det ordlösa.

Det är inte vad människor säger till mig så många gånger som stannar och betyder något, som hur jag blir bemött. Och i det ordlösa är människan varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, liberalteolog, Barthian, Svenskkyrklig eller Pingstvän.

måndag 14 december 2009

Sveriges Värsta Präster..

Jag skulle kunna blogga om Aftonbladets "heta" rubriker idag om "Sveriges värsta präster", http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6286205.ab men jag låter det vara. Eller..nej, jag kan inte låta bli att skriva lite om artikeln ändå.

Kan bara konstatera att gränslösheten i kyrkan många gånger är för stor, ja. Mycket som hänt är djupt beklagligt och tragiskt först och främst för de drabbade, men också för kyrkan, och för människorna som tappar förtroende för oss. Men jag kan också konstatera att sensationsmakeriet i Aftonbladet är dock minst lika stort och att det uppenbarligen finns de i gränslandet mellan Aftonbladet och Svenska Kyrkan, som man kan undra lite vem de gör en tjänst i sin offentliga "självkritik" av kyrkan. De bygger ju inte direkt upp människors förtroende för oss och de stärker definitivt inte kyrkans egen självbild, fast att de ändå är del av SvK. Inte tror jag att de drabbade mår så värst mycket bättre av det heller. Det de säger är ungefär: kyrkan är knasig, men vi är inte som resten av kyrkan. Vi är lite bättre.

Det problematiska med detta förhållningssätt är att man ofta tar ställning oerhört mycket för en sida och ser ner på den andra. Att skapa opinion kallar man det, men dessvärre resulterar det många gånger i ett oerhört ensidigt synsätt. Ett synsätt som har tydliga paralleller med synsätt inom kyrkan genom historien som säger: VI är lite bättre än DEM, Gud står på VÅR sida. Och man grundar sig helt och hållet på subjektiva åsikter.

Men tyvärr missar man en grundläggande kristen grundsyn, nämligen att Gud står alltid på den lidandes sida och att den lidande lika gärna kan vara den som minst förtjänar det. Den som det är "minst synd om", så att säga. Det är liksom det som är grejen med kyrkan...

Kom igen, vi vill ha en kyrka därför att vi tror att vi människor behöver den. Då måste vi SAMARBETA och göra gemensam sak! Där finns utrymme för självkritik, den är viktig (men inte i Aftonbladet...). För vi måste också tro på oss själva, att vi betyder något. Så ut med budskapet bara!

lördag 12 december 2009

Obama och freden

Världen väntade på sin Messias, och så verkade han komma: Barack Obama. Nu skulle världsfreden uppnås, svälten upphöra, klasskillnader och rasskillnader slätas ut. Man gav honom Nobels Fredspris, som en liten kick i ändan för att uppmuntra honom på vägen.

Och så säger karln att han ska skicka ytterligare trupper till Afghanistan. Svenska folket fasar, de konservativa i USA jublar. Jaha, så var placerar vi in Obama nu då. Nästan värre än Bush? Han lovade ju....

Jag är i högsta grad fredsälskare och tror på fred och kärlek framför vapen och krig, men får ändå några tankar.

Min vän Simba från Zimbabwe lever i exil från sitt hemland. När jag träffade honom på Cypern förra sommaren, strax före Obama valdes till president, hade vi lite olika uppfattningar om världspolitiken. Hans tilltro till sin framtid stod i att ett land som USA, med den makt de har i världen, skulle komma och hjälpa hans land från diktaturen. (Men Afrika är inte ekonomiskt lika "hett" som Mellanöstern, så det skulle aldrig ske...)

Jag har liksom Obama, tagit starkt intryck av icke-våldskämpen Martin Luther King Jr och jag ser fortfarande med tilltro till Obama, att denne kan förmedla lika mycket hopp till världen som King kunde på sin tid. Vilket behövs, eftersom världen inte ser ut som vi önskar att den gjorde.

King var verkligen en av icke våldets stora kämpar, MEN, viktigt att minnas att han sa att ickevåld aldrig får bli en metod för feghet:
"Om någon använder sig av denna metod därför att han är rädd eller för att han saknar instrument för våld, då är han inte en sann ickevåldskämpe. Därför sa Gandhi ofta att om feghet är det enda alternativet till våld är det bättre att slåss."

Jag fortsätter att föredra ickevåld och fred, men jag är också väl medveten om att jag bor i ett land präglat av trygghetsnarkomani och alldeles för högt idealiserande, där alla vill ha makt men ingen vill ha ansvar. Där mycket snack utan verkstad är en populär livsfilosofi.

(Om någon undrar är citatet hämtat ur "A testament of hope", M L King´s samlade skrifter och tal. Min översättning.)

fredag 11 december 2009

Himla rike

"Himmelriket är inom er"...Vad är nu detta himla rike som det talas så mycket om. Det finns många tankar om det. Sant är i alla fall att vi ännu i vår tid söker efter himmelriket överallt utom just inom oss, här och nu.

Om bara...så skulle allt vara bra...

Så lätt det är att ha en idealistisk föreställning om tillvaron. Hur saker och ting "borde vara" för att jag ska kunna se livet. Idealbilden är ett paradis, ett himmelrike, långt borta från den verklighet vi själva befinner oss i.

Himmelriket bröt fram i eftermiddag när min vakmästarkollega Leo påminde mig: "Men, oavsett hur mycket tillit man har till Gud, måste man komma ihåg att Gud inte ändrar på saker och ting. Saker är ändå som de är.." Det gjorde inte min trasiga Iphone helare inte skrev det klart min predikan heller, men det gav mig en liten stunds lugn och ro där vid lunchbordet i alla fall.

Om bara livet inte vore så stressigt, om bara min predikan hade varit klar inför söndagen, om bara jag hade det där, eller det där så skulle jag kunna leva mitt liv. Men Himmelriket är här och nu!

Himmelriket är att livet är här och nu, med trasiga Iphones, ofärdiga predikningar, oinköpta julklappar, ostädade lägenheter ja till och med med brustna relationer och sorgsenhet.

Ibland behöver vi bara nån som bereder vägen för oss, för att se detta. En Johannes...eller en Leo.

torsdag 10 december 2009

Svåra ord..

...nåd är ett sånt svårt ord.

Dagens exempel på nåd ur tidningen:


En 22 årig (svensk) kvinna slipper fängelse efter att ha smugglat 2,4 kilo kokain i Brasilien (det är ganska mycket!!!). Istället ska hon göra ett arbete om Harry Martinson och Selma Lagerlöf...

Dagens exempel på icke-nåd ur tidningen:

Uppmärsammade nobelmissar: 2007 slickade sig Fredrik Reinfelt om tummen under Nobelmiddagen.

Slicka alltså inte på fingrarna om ni ska på nobelmiddagen ikväll.

onsdag 9 december 2009

Biskop Brunne i kyrkan på jorden

Igår var jag i en av min församlings kyrkor och lyssnade på en mycket spännande föreläsning med vår nya biskop, Eva Brunne. Hon talade om att ha "Huvudet i himlen och fötterna på jorden". En spännande och lovande rubrik för en biskop som i mina ögon känns väldigt jordnära och trygg. Det var många där och lyssnade, men inte alls så många som det kan vara i denna kyrka.

När livscoachen Mia Thörnblom var där, eller artisten Stefan Sundström var där fick folk knappt plats.

Ibland, eller väldigt ofta pratas det i kyrkan om hur vi ska få folk att komma till oss. Hur kan vi anpassa oss för att människor ska våga sig dit. Och vi anklagar oss själva som kyrka och säger att gudstjänsterna är för tråkiga, att vi har ett språk som människor inte förstår. Det kan säkert vara sant många gånger. Det finns helt klart gånger som jag, även som präst, väl införstådd med gudstjänstspråket kan sitta och bara vilja bort från en predikan. MEN oftast är detta när prästen uppenbart inte riktigt känns helt grundad i det han eller hon (oftast är det en han, faktiskt) säger.

Det ligger säkert mycket i att vi kan vara lite tråkiga i kyrkan, i att vår historia av överhetskyrka satt sina spår i det Svenska medvetandet.

Men, jag undrar om inte den största anledningen till att vi har minskande gudstjänstbesökare i vår kyrka idag helt enkelt beror på att sekulariseringen satt sig så djupt, att människor inte ens har religionen som del av sin begreppsvärld idag. Att det inte finns i medvetandet hos människor att det är i kyrkan man kan söka svar på sina existentiella frågor, stöd och vägledning i livet. Och då spelar det nog ingen roll hur roliga prästerna är.

Då söker man svaren hos livscoacherna och artisterna istället. Och kanske är det helt rätt, när man som kyrka samverkar med dessa. Vi kan säkert lära av varandra. Nu har ju visserligen inte alla kyrkor den möjligheten.

Jag menar ändå att det finns en stor risk i vår iver att nå den sekulariserade människan (läs fylla våra kyrkor), att vi börjar tala helt på det språk som vi nutidsmänniskor förstår bäst: individualismens och självförverkligandets språk. Då säljer vi inte bara ut vår själ i kyrkan, vi blir också en kyrka som är mer till för oss själva än för människan.

Kanske sticker jag ut hakan en bra bit nu när jag säger att det är så Gubbväldet och överheten får fortsätta i vår tid.

Att varje tid gör något med kyrkan är oundvikligt och det är som det skall. Att vara en re-formatorisk kyrka innebär att re-formera, omtolka, omforma vår kyrkas innersta budskap så att det förstås bäst i den tid hon finns i. Men att detta aldrig får göra att vi glömmer bort för vem vi är kyrka (och detta budskap är definitivt alltid motsatsen till individualism och självcentrering).

Biskop Eva pratade om vikten av att behålla fötterna på jorden i sin nya roll därför att biskopsrollen gör något med en människa. I kyrkan behöver vi också tänka på detta. Att behålla fötterna på jorden i den tid vi befinner oss. För det är viktigt att veta vem man är, vare sig man är biskop eller kyrka.

Och vi får aldrig glömma för vem vi är kyrka. För den lilla människan, eller för den stora massan?

tisdag 8 december 2009

Johannes och ömma benhinnor

Jag brukar förbereda predikan joggandes eller sittandes på café. Tankarna brukar komma så bra då. "Jag har ett liv men jag har inga benhinnor", tänkte jag efter morgonens predikoförberedelser tillika joggingrunda.

Den första tanken, "Jag har ju ett liv" kom ungefär vid Bergsundsstrand när jag kom att tänka på filmen jag såg igår. En romantisk Hollywoodkomedi. Jag ÄLSKAR Hollywoodkomedier i vintermörkret! Gårdagens film fick både mig och min gode vän att leende stämma in i huvudpersonens jublande konstaterande, då hon äntligen fått mod till sig att dumpa sitt ex på riktigt: "Jag har ju ett liv!". Ungefär så skulle jag önska att människor kunde få känna efter att ha varit i kyrkan.

"Jag må ha ett liv men jag har sannerligen inga benhinnor", den tanken kom halvvägs till Skanstull, när jag helt enkelt fick stanna och vända om. Krokig och stapplandes promenerade jag sen hem i regnet längs Årstaviken i regnet istället. Och änderna skrattade åt mig. Måste köpa nya löparskor.

Usch, det kostar på att vara människa ibland. Vanlig, dödlig människa med en kropp som inte alltid vill det jag vill.

Nu blir det café i fortsättningen för att skriva ner söndagens predikan som ska handla om Johannes som bereder väg för Jesus. "Jag har ett liv"...så kommer den börja...

måndag 7 december 2009

Dogge, Gud och världen i Sverige

Inne i Stockholm tycker folk man är konstig om man tror på Gud. Här i Alby kommer människor från olika kulturer där Gud är en central del av tillvaron, här är det inte konstigt alls. Dogge Doggelito, Söndagsintervjun i SvD 6/12 2009.


Vi glömmer lätt att det är så. Att världen i allmänhet är religiös.

Det blir så konstigt när denna, vår, del av den religiösa världen tror att den är den världsledande.

En gång i tiden åkte den vite européeiske mannen runt i världen och dunkade bibeln i huvudet på folk och sa: "Bli som oss för vi har rätt!"

Idag är den vite européeiske mannen (och kvinnan) i allmänhet ateister. Vi fördömer religionen, för idag "vet vi bättre". Men än idag säger vi till folk i värld: "Bli som oss! Fast inte som vi sa förut när vi sa att ni skulle tro på Gud. Det gäller inte längre. Fattar ni väl!"

Den vita européeiska människan har gjort om religionen till ett åsiktsmaskineri, en vetenskap bland andra vetenskaper. Eller i värsta fall ett moraliskt system, med vars mått man kan bestämma om man är en god människa eller ej.

Dogge pratar om Gud därför att det för honom är det som ger hopp och styrka i livet (han berättar om hur han gått vidare efter det att hans fru och dotter dött).

Det är beklämmande när man hör inom kyrkan i Sverige att vi inte behöver den övriga kristenheten (eller de andra religionerna för den delen) i världen.

Med andra ord: När Svenska Kyrkan i Stockholms innerstad (och här är jag självkritisk, för jag är själv del av denna kyrka) tror att man är världsledande. Det är lika bisarrt som att lilltånageln skulle säga till övriga kroppen "Jag behöver dig inte".

Tro och religion handlar om att hitta hopp, styrka, mening och mål i den värld som vi är satta till att leva i. Och hopp om mening är just vad jag tror att många av oss människor söker och saknar idag.

Jag behöver ringa mina vänner runt om i världen då och då, för att få perspektiv på vad detta hopp innebär. På samma sätt tror jag att vi behöver göra gemensam sak främst med andra kristna, men också med muslimer, judar och andra religioner vars mål är detsamma för att förmedla detta hopp till människor. Det handlar inte om vem som har de rätta åsikterna, för de varierar såklart.

Det handlar om att vi alla är människor som försöker leva våra liv på bästa möjliga sätt tillsammans i den här världen. Alla med våra olika brottningar och kamper. Att vi behöver varandra. Att inte vi själva kan åstadkomma denna lycka (vilket ateismen många gånger mynnar ut i).

Och där tror jag, bestämt, att Stockholms innerstad har mycket att lära från förorten liksom Sverige från övriga världen.

söndag 6 december 2009

I det ordlösa

Det är svårt att förmedla en erfarenhet i ord. Jag är inte säker på att vi alltid ska göra det. Jag är inte ens säker på att vi alltid kan göra det.

Jag tänker på evangeliet. Budskapet om hopp och styrka i livet. Ofta förklarat som Guds gränslösa kärlek, som förlåtelse och nåd. Som finns för alla, men kan detta förstås av alla alltid?

Ibland kastar vi i kyrkan ut det gamla som gör budskapet oförståeligt idag. Orden, dogmerna, liturgierna. Risken är då att vi kastar ut vår själ.

Ibland håller vi i kyrkan stenhårt och stockkonservativt fast i det gamla, som är oförståeligt idag. Ord, dogmer och liturgier som då de inte tillåtits att förändras och förnyas, fått en förskjuten och felaktig betydelse idag gentemot vad de en gång var menade till att betyda. Risken är att vi då kastar ut människor.

Men jag undrar ibland om vi verkligen kan förmedla detta budskap i ord? Ett budskap som i sin helhet bygger på livslånga erfarenheter. Som på många sätt är en livshållning och ett tolkningsmönster för våra liv som formats av generationers generationer.

Gud finns i mystiken, i andligheten. Men där är vi ensamma. Ensamma som i öknen, som i ödemarken.

Men Gud finns också i det mänskliga, i världen. Det är först i det mänskliga, i världen, när vi delar liv som vi blir del av en gemenskap.

Det är i spänningsfältet mellan öknen och staden, ödemarken och civilisationen, mellan anden och kroppen, mellan ensamheten och gemenskapen som vi blir hela människor.

Det är där som Guds mysterium inom oss tar sig uttryck som kärlek mellan oss människor.

Därför kan vi inte, ska vi inte förstå allt.

Därför ska en del förbli i mysteriet.

Därför tror jag på att försöka förmedla erfarenheten av evangeliet i ordlösheten. I leenden, i skratt, i kärleksfullhet och i omsorg om de människor vi möter.

Orden kan vi sedan använda för att dela denna erfarenhet med varandra.

fredag 4 december 2009

Taklampa vs adventsljus

Jag tände just lampan i taket och krashade totalt mysstämningen med adventsljus och pepparkakor som jag just suttit och njutit av.

Jag håller nämligen på att somna! Och klockan är inte ens fem på eftermiddagen! Jag måste ha ljus nu!!!

Är det inte lite märkligt egentligen att vi mitt i årets mörkaste månad släcker ned en massa? Bara för att få tända ljus i det mörka?

Jaja, jag skulle kunna lägga ut en djupare teologisk tanke kring det här nu. Men äh...just nu tänder jag bara lampan och tar en pepparkaka till...

onsdag 2 december 2009

(a+b)ⁿ=∑-y²÷√+x⁵

Om människan och hennes liv är en ekvation, tänker jag mig tron och religionen lite som ett algebra med vilket man förenklar. Ur något väldigt komplicerat och krångligt, till synes ogreppbart och oförståeligt kan vi med kunskap (första och andra kvadreringsregeln och konjugatregeln), tålamod och vägledning få ut något enklare och mer överskådligt.

Alldeles för ofta går vi dock den motsatta vägen. Jag citerar ur min kära Predikaren igen:
Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster. Pred. 7:30.


Jag vet inte om vi är dåliga på matte eller vad när vi glömmer bort våra kvadreringsregler: Älska Gud och Älska din nästa som dig själv. För att inte tala om konjugatregeln: Älska dina fiender.

Istället gör vi om det till: Älska dig själv och älska dem som har samma åsikter som dig.



Jag älskar citat, så jag citerar även Dr. Rev. King här, som klokt reder ut begreppen kring kärlek:
I´m very happy he (Jesus) didn´t say like your enemies, because it is pretty difficult to like some people


Algebra betyder tydligen återförening.

måndag 30 november 2009

Misericordia

Blev glad när jag hittade David Harris musik på Youtube!

I tunnelbanan, morgonrusning, förra vintern. Glåmiga ansikten. Jag var sen som vanligt, irriterad. Davids Litania (Herre förbarma dig) i Ipoden och plötsligt hör jag att han sjunger till mig. Till oss. Till alla i tunnelbanan. Jag får en känsla av samhörighet. Där var vi, på tunnelbanan, trötta, glåmiga, irriterade, var och en i sin situation. På väg till våra jobb, skolor. Redo att försöka orka med ännu en dag...Alla oss sjöng David för. Det var...stort. Tack David.

Varsågod. Lyssna och berörs:







söndag 29 november 2009

Gudomlig rojalist-javisst!

Idag var kyrkan full av prinsar och prinsessor av Guds rike. Två gånger om, först på familjegudstjänsten, det var då jag utnämnde oss alla till detta, och sen klockan 11 på den vanliga högmässan. Fast de som kom kl 11 fick aldrig höra att de var Gudomliga kungligheter förstås. Hoppas de förstod det ändå.

Att vara prins och prinsessa i Guds rike är nämligen något väldigt fint. Eftersom vi nu ibland säger att Gud är kung, och att vi är hans barn så blir ju vi kungabarn. Det vill säga prinsar och prinsessor.

Prinsar och prinsessor behandlas ju i allmänhet väldigt väl, med värdighet och respekt (förutom av människor som valt Jantelagen till lag för sitt liv. Men det är i allmänhet en väldigt dum lag och bara att strunta i annars också), och precis så förtjänar man att bli behandlad- och behandla andra- när man är prins och prinsessa i Guds rike.

Det bästa är att ALLA är prinsar och prinsessor i Guds rike. Vare sig man är barn, vuxen eller gammal så hör man dit! Vare sig vi vill det eller inte. Det gäller bara att komma på det! Men när vi väl kommer på det, när vi förstår det. Då får vi sträcka på oss och vara stolta.

Tro mig! Det är jätteinspirerande att ha en kyrka full två gånger om dagen med prinsar och prinsessor (både jag och min KH skulle gärna vilja att det var så varje söndag!)

För tydlighets skull: Hon som skriver det här uttalar sig inte på något sätt om det svenska kungahusets vara eller icke vara (är däremot nästintill militant för att avskaffa Jantelagen) MEN aspirerade däremot redan i ganska unga år på att bli en riktig sagotant!

Jag är inte bara präst. Jag är sagotant också. Och prinsessa av Guds rike!...hehe..busy life!

lördag 28 november 2009

Kaxig

Lite kaxig var han väl ändå, Jesus när han red in i Jersusalem?

Att som kringvandrande sandal-man och lantis rida in på en åsna i Jerusalem och få människorna att hylla en som kung. DET är ändå ganska kaxigt tycker jag!

"Ödmjuk, ridande på en åsna"...jovars, men att åsnan var det djur som kungarna red in på i det gamla kungadömet Israel tyder väl ändå lite på att han var ganska så medveten om vilka anspråk han gjorde?

Så rörde han ju om i grytan en del också när han ville ge människorna sitt egenvärde tillbaka, förtryckta och förminskade som de var under kejsaren.

Glad advent på er allesammans! Nu ska jag stupa i säng för att vara pigg när jag ska predika på familjegudstjänsten i morgon om denne kaxige kung vars vilja var att få människorna att sluta huka och buga för någon annan än Gud själv (en del tycker inte att man ska buga för Gud heller. Men det tycker jag. Annars hamnar i alla fall jag lätt i hybris och då tycker jag lätt att människor, och Gud också, ska buga för mig istället, och oj..då blev det ju helt fel. Så jag fortsätter lugnt att buga mig för Gud).

Imorgon står vi upp i kyrkbänkarna, upprättade, i vår fulla längd som stolta människor och sjunger "Hosianna"!

fredag 27 november 2009

En favorit talar


Få kan säga det som Cohen:
Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That´s how the light gets in
Anthem-Leonard Cohen


Nån annan sa nåt liknande:
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Joh 1:5

Thanksgiving...

...är en helg som är i högsta grad amerikansk och inte svensk men firas just nu av miljoners amerikaner. Eftersom en liten del av min familj är amerikansk är jag på blixtvisit söderut och har just ätit en stor och riklig Thanskgivingmiddag.

Jag tänker också på mina vänner i kyrkan i New York. Just nu har de serverat middag, kalkon, mashed potatoes, cranberries mm.. till människor från kvarteren runt Hell´s Kitchen, Manhattan, där kyrkan ligger. Många som kommer är fattiga, några hemlösa, en hel del ensamma och några vill bara fira thanksgiving med andra än sin familj. Just så här firar man varje thanksgiving och varje jul i kyrkan. Just som man gör i många kyrkor i New York och i USA.

I en kyrka i ett sådant samhälle blir ande och kropp dessutom naturligt sammankopplade på ett sätt som jag kan sakna här i Sverige många gånger. Att dela måltid, inte enbart i bröd och vin utan också i form av kalkon, brun sås och potatismos och framför allt i gemenskap kring fällborden i källaren blir en naturlig del av ett kristet, medmänskligt liv. Och där kan bordsskicken verkligen variera...

Vi har det bra i Sverige, men ofta tar vi också saker och ting lite för givna. Och när vi tar saker och ting för givna glömmer vi väldigt lätt bort vårt medmänskliga ansvar.

Thanksgiving innebär också att tänka på vad man är tacksam över. Att visa tacksamhet kan vara ett sätt att påminna sig om att inte ta saker och ting för givna. Så min tacksamhet idag går till att bo i ett land där den sociala tryggheten för det mesta funkar väldigt väl.

Min önskan är att vår kyrka än mer ska bli en plats där kropp och ande kan få mötas. Att andligheten inte enbart är något som sker i vårt inre utan något som är del av hela livet.

onsdag 25 november 2009

Chilla

Vissa resor måste man göra i sitt liv. Vissa meningar måste sägas. Vissa uppgifter måste utföras.

Varför? Ingen tvingar dig. Nej, många gånger kanske det är bättre att låta bli. Ibland kunde man kanske stannat och grävt där man stod, hållit tyst, låtit saker vara som de var.

Men ibland går det inte. Då måste man resa. Då kan man inte låta saker vara osagda. Då måste det göras.

Men i annat fall, om det inte är nödvändig så finns det ett ord som jag vill skriva lika stort på min vägg som folk ibland skriver "Carpe Diem".

Ordet är: Chilla.

Chilla (slang) ta det lugnt, slappna av

Etymologi


* Från engelskans chill (kyla ner; kyla av)

Ett gott skratt...

När det är november behöver jag inspiration! Kanske är den bästa inspirationen att skratta. Det är verkligen helt sjukt hur introverta och inåtvända vi verkar bli i november, det var vad jag tänkte på när jag av någon lat anledning tog tunnelbanan mina tre hållplatser i morse. Mindre inspirerande plats än tunnelbanan får man leta efter! Jag ska härmed promenera till jobbet!

Jag behöver verkligen en hel hink med inspiration nu! Behöver skratta mer, mycket mer! Skratta bort den där novembertröttheten...

Ibland när jag behöver akutskratta kollar jag på sjuka youtube-klipp på nätet. Tips är att söka på Björn Gustafsson, Napoleon Dynamite eller klipp från gamla 80- och 90-talsserier. Roliga reklamfilmer funkar också. Ju sämre, desto bättre. Och jag kan sitta dubbelvikt av skratt hemma för mig själv. Det funkar! Fast det är ju roligare att skratta ihop med andra förstås.

För övrigt tycker jag att vi kunde skratta lite mer i kyrkan också. Och dansa. En del är rädda för att vi blir för "pingstiga" i så fall. Jag skulle tro att vi blir för "dö-trista" i annat fall. Och det är nästan värre... Vi skrattar visserligen ganska så mycket på mitt jobb. Lite sämre ställt med dansen, men man kan ju inte få allt...

På söndag är det första advent däremot. Och då är det fest! Ljus i massor, härlig musik, och människor som strömmar till kyrkan för att tända ljus i vintermörkret. Vi läser texter om Jesus som red in i Jerusalem och då, mina vänner, var människor extremt glada och jublade och skrattade!

tisdag 24 november 2009

Djupt

Yta är det nya djupa...

måndag 23 november 2009

Förebild



Frida Kahlo- hoppfull, modig, stark och sårbar.

Kompromisslös

Allt handlar om att våga hoppas. Att våga tro på ljuset, våga tro att döden och mörkret inte har sista ordet. Både i mitt eget personliga inre, men också i världen omkring mig.

Det är vad jag tror att uppståndelsen handlar om. Härom kvällen pratade jag om Nya Testamentet med ett gäng tonåringar.

Jag sa något i stil med att vara Kristen är att tolka sitt liv i ljuset av uppståndelsen. Jag sa också att just uppståndelsen var det som en gång i tiden höll mig ifrån att vilja kalla mig kristen. Jag kunde inte tro på något så banalt som att en människa uppstod från de döda.

Kanske handlar det inte om bevismaterial i den fysiska bemärkelsen, utan bevismaterial i den andliga, erfarenhetsmässiga bemärkelsen.

Jag är övertygad om att en människas liv är oändligt mycket värt. Även när det inte känns så, när det inte verkar så, vill jag övertyga mig själv om att det är så. Därför att min tro säger mig det. Därför att människors erfarenheter genom tiderna säger mig det.

Jag tror också att även i det mörkaste mörker finns det aldrig anledning att ge upp. Även detta för att min tro och människors erfarenheter säger mig det. De erfarenheter som speglas i berättelser om hur Gud hjälpte sitt folk ut ur Egypten, hur Gud hjälpte människor genom svårigheter i öknen, hur Gud vände Kung Davids dödsklagan till jubel, hur Gud ville liv så mycket att han inte ens lät döden stå ivägen för livet, utan lät Jesus uppstå ifrån de döda den där helgen när hopplösheten var så total på jorden, när allt hopp var dött.

Att vara kristen är att våga se hoppet i tillvaron, i människor, i sitt eget liv. Det är att tolka sitt eget liv utifrån att det alltid finns ett hopp. Det är också att våga lita på att vi får stötta varandra i detta hopp när vi själva inte orkar tro det.

Därför, sa jag till tonåringarna tror jag idag till 100% på att Gud kunde uppväcka Jesus från de döda. Därför är jag kompromisslös när det gäller uppståndelsen.

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag såg några belåtna leenden bland dem...

söndag 22 november 2009

Dance me to the end of love

Jag dansade igår och fick återigen påfyllnad av livsglädje i höstmörkret.
Två beundransvärda herrar sätter så vackert ord på känlsor kring dansen:

Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje. Därför skall jag sjunga ditt lov och aldrig tystna
Kung David - Ps. 30:12-13

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Leonard Cohen- Dance me to the end of love

lördag 21 november 2009

Hel och halv, hel och splittrad

Vi människor är helhetsmänniskor. Vi är både gudomliga och mänskliga, med kyrkans ord både syndare och rättfärdiga, både ljusets och mörkrets barn.

Den tidiga kristna kyrkan tog starkt avstånd från Gnosticismen. Det är mot denna som många av våra dogmer, bland annat trosbekännelsen formulerats.

Gnostikerna talar om ljusets barn och mörkrets barn. De talar om en stark skillnad mellan kroppen och själen. Kroppen är bara ett skal, medan själen är gudomlig.

Men det är väl fint? Tänk att få vara ljusets barn. Och det måste väl vara viktigare att tro på en evig själ än en evig kropp? Och jag tycker också det låter läskigt att vara "syndare".

Gnosticismen kallas vara dualistisk. Det vill säga den gör en uppdelning mellan kropp och själ, ont och gott...

Gnostikerna skulle ställa sig mot en kroppslig uppståndelse till exempel (jaja, det där med uppståndelsen är komplicerat och jag ska skriva vidare om det). Gnosticismen är också sekteristisk i sin karaktär, då den är avgränsande, avskiljande. Kanske rent av splittrande.

Vi människor har väldigt lätt för att göra denna dualistiska uppdelning hos oss själva. Vi har lätt att avgränsa oss, isolera oss splittra oss genom att känna oss främmande från andra, och från våra egna mänskliga sidor. I vår modernistiska tid ser vi lätt på oss själva och våra kroppar som maskiner vilka vi kan pressa hårt och mer eller mindre släpa runt på gym, i hårt arbete, operera om när de inte är som vi vill. Vi ser lätt maten mer eller mindre som bränsle som ska få dessa kroppar att orka.

Kristendomen (judendomen också, och Islam vågar jag säga, utan att kunna för mycket om denna religion) vill helhet för oss människor. Kyrkan har velat göra allt för att komma ifrån denna dualism, men hamnar ändå där titt som tätt. Ett sätt har varit att skambelägga sexualiteten och vår egen mänsklighet.

I vår tid, i vår kyrka hamnar vi i uppdelningen när vi slutar att hävda en kroppens uppståndelse (detta är att nedvärdera kroppen. Hur denna kroppsliga uppståndelse ser ut kan däremot diskuteras).

Eller när vi tar bort den realistiska människosynen som säger att vi människor är otillräckliga, eller syndare om vi så vill. Det som händer då, är att vi alltför ofta ser oss själva som enbart fantastiska gudsmänniskor, ljusets barn (läs självgoda). Medan vi tar oss rätt att hävda motsatsen hos motståndarna.

Detta kan ta sig uttryck i vår kyrka genom att vi tar avstånd från ekumeniken, från syndabekännelser, från dogmer. Det vi gör, anser jag, är att vi tar avstånd från människor.

Jag har tidigare skrivit om det negativa i uppdelningen liberal/konservativ. Om vi som liberala kristna inte kan se att de konservativa evangelikalerna på Amerikanska västkusten OCKSÅ är del av vår kyrka, av Kristi kropp, då är vi också del av denna uppdelning som i slutändan också skadar oss själva och vår självbild.

Det behöver inte betyda att vi gillar allt som de andra säger. Vi kan till och med ta avstånd helt och hållet från deras åsikter, livsstilar och handlingar. MEN inte från dem som människor och som kristna. Ekumeniken vill helhet. Vill säga: trots att vi är olika så hör vi ändå samman. Vi kan inte säga till en annan del av kroppen "Jag behöver dig inte".

På samma sätt kan vi alltid ta avstånd från människors åsikter och handlingar MEN aldrig från dem som människor. Kristendomen vill helhet. Trots våra olikheter hör vi samman i en enda kropp, en enda mänsklighet.

Så fort jag avgränsar en annan människa, säger jag också ok till att sätta mig själv i avgränsning och isolering.

fredag 20 november 2009

Berättelser

Jag älskar berättelser. De har alltid varit en stor del av mitt liv. Både de jag själv berättar men framför allt dem jag lyssnat till.

Människor är berättelser. Bakom varje liv finns en historia.

Berättelser kan förändra, både den som får lyssna till dem, men också den som berättar dem. Och det är i samspelet mellan lyssnandet och berättandet som undret sker. Det är där vi kan nå, beröra och i bästa fall snudda vid en förståelse av varandra.

Jag har just läst en sådan berättelse om en människas liv. Jag berördes, förundrades och kanske förstod jag. Många gånger därför att jag kände igen mig själv så väl.

Så där är det. Vi människor delar många gånger liknande berättelser. På så vis är varje människa unik, men ändå lik alla andra.

Så blir vi till som brustna och mänskliga individer i en hel mänsklighet.

När jag tolkar det genom den kristna berättelsen om nattvarden uttrycker jag det: Som brutna delar av ett och samma bröd.

Därför hör vi samman. Därför vågar jag tro att min egen isolering kan upphöra genom att sammanfogas med de andras liv.

torsdag 19 november 2009

Livsnjutare

Frågan som ställs av människor om och om igen:

Vad är meningen med livet?

Jag har ställt mig frågan, jag har slutat ställa mig frågan. Finns det nån mening med ett liv? Ett bortsupet sådant i misär på gatan, ett liv som slutar i ensamhet på ett vårdhem, ett liv i ekorrhjul?

Frågan har gett mig ångest.

Vi jagar oss matta efter denna mening. I resor världen över. I religioner, i självförverkligande, i karriär...

Jag har slutat ställa mig frågan, för jag tror inte att det finns nån särskild mening.

Meningen är här och nu. Själva livet i sig är meningen. I kärleken. I relationer med andra människor.

Kanske är Predikaren en av de mest fantastiska böckerna i bibeln:

"Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet" (Pred. 1:2)

"Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad...de levande vet att de ska dö, men de döda vet ingenting...Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud har redan sagt ja till vad du gör...Njut av livet med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt flyktiga liv, det som Gud har gett dig under solen" (Pred. 8:15, 9:5,7-9)

Fritt tolkat: Älska, festa, ta tillvara på dina nära och kära. NJUT AV LIVET!

onsdag 18 november 2009

Skam

Ibland, eller väldigt ofta tror vi i kyrkan att genom att göra kyrkan till en plats som vilken som helst, och genom att tala om för människor att kyrkan är inget konstigt alls så kommer folk förstå sitt behov av att gå i kyrkan och komma till oss, och vi kommer få massor av besökare.

Och massor av besökare är just vad vi vill ha. För då får prästerna sina löner och det vill vi ju (märk ironin. Fast, visst jag vill ha lön).

Not. Kyrkan ÄR en konstig plats, kommer alltid vara en konstig plats, och ska vara en konstig plats. Eller, i alla fall en annorlunda plats.

Kanske kan vi inte göra skillnad och säga att en biosalong, eller nattklubb egentligen skulle vara mindre helig än vad kyrkan är. Jag tror och är helt och fullt övertygad om att Gud finns lika mycket där som i kyrkan och att dessa platser därmed är på sätt och vis lika heliga, men jag tror att kyrkan är och bör vara avskiljd och annorlunda därför att vi där söker något annat, och vill få kontakt med någon inom oss och i tillvaron (Gud) som skiljer sig från det vardagliga livet. Det liv som så många gånger gör oss fyllda av krav, skuld och skam.

När vi vill göra om kyrkan till att vara något "som är hur vanligt och normalt som vad som helst" är det lika pinsamt som vuxna som vill vara tonåringar, eller föräldrar som vill vara bästa kompisar med sina barn.

Ja, pinsamt är just vad det är. För vi skäms. Vi skäms över att vara kyrka då. Vi skäms över det vi är och försöker vara något som vi inte är.

Och skam, det är ju just det som vi i kyrkan vill förmedla helande och upprättelse ifrån.

Det finns så mycket skam i kyrkan. Och är kanske den största skammen den över att vara kyrka, tänker jag över ibland.

Hur ska en kyrka som skäms över sig själv kunna förmedla förlåtelse och upprättelse på ett trovärdigt sätt undrar jag lite smått i mitt stilla sinne.

Kära kyrka, sluta upp att skämmas och be om ursäkt för dig själv. Var stolt och tro på det du gör istället.

torsdag 12 november 2009

Närvarokollen då?

N Ä R V A R O

Närvarokontroll. Hade man i skolan ibland. Närvaroplikt var det minsann också.

Närvaro var inget man behövde ha koll på själv och som "bussbarn" (alltså nån som åkte skolbuss till skolan) fanns det liksom aldrig utrymme för att skolka. Nej, närvaro var enkelt på den tiden. Man var närvarande. Punkt. Ju äldre man blev desto mindre närvaro kollades det, och det blev lätt att be nån kompis fejka närvaro åt en. På franskan exempelvis..

Och nu är det aldrig nån som kollar närvaron. Det är fantastiskt skönt...jag kan vara där jag vill, när jag vill i stort sett (en sanning med modifikation så klart, jag har ju trots allt ett jobb att sköta).

MEN ibland skulle jag ändå önska en närvarokoll. Som kollar att jag verkligen är närvarande. Att jag inte bara låtsas, utan att jag faktiskt är närvarande i rummet. Inte fysiskt. Men mentalt. Att vara här och nu, är ibland den största utmaningen av dem alla. Att inte leva i det förflutna, inte i framtiden, inte i självcentrerade tankar, utan att leva här. Nu. I det jag gör här, med de människor jag träffar just nu.

För livet är just här. Nu. Det är det enda jag kan påverka. Inte det som varit, i viss mån kan jag påverka det som kommer men enbart genom att vara här. Och nu. Närvarande. Nära människor på riktigt.

Tror att både bekymmerslöshet och kärlek i viss mån stavas just så:

N Ä R V A R O

tisdag 10 november 2009

Forget about it

Jag samlar lite på visdomsord. Ett av de viktigaste visdomsorden fick jag av en av mina prästförebidler, Dag. Han påminde mig om vikten med att ta saker och ting med "en nypa salt".

Jag är inte säker på att jag förstod då hur viktiga de orden skulle bli. Men det är något av det mest genialiska som jag har hört formuleras inom kyrkans väggar.

Man kan ta allt med en nypa salt! Människor, normer, företeelser, händelser, konfirmander, pensionärer, män, kvinnor, sura gubbar o gummor på t-banan, jobbet, teologi, bloggar, filmer, sig själv, livet, regnigt o grått november, sport....men, nej, nej..inte sport. Inte om man är man..

Jag har gjort en undersökning som är helt subjektiv, ovetenskaplig och grymt generaliserande, kanske till och med sexistisk:

Kvinnor i allmänhet kan ha rätt svårt att ta livet och sig själva med en nypa salt. Men när det kommer till sport, så kan vi vara lite bättre på det. Jag menar..det är ju bara på lek!

Män däremot, är lite bättre i allmänhet på att ta livet och sig själva med en nypa salt. Men när det kommer till sport! Då är det på liv och död!!!

Ok. Det finns undantag åt båda hållen. Ta det hela med en nypa salt...

Jaha, va vill jag ha sagt med det här? Vet inte. Inget särskilt. Ta det med en nypa salt. Eller "forget about it" som Donnie Brasco skulle sagt...

måndag 9 november 2009

Här och nu och framöver

Igår var det högtidligheter i Uppsala Domkyrka. Två biskopar vigdes för Stockholm respektive Härnösand stift. "Följande kvinnor har valts till biskopar...." löd kungörelsen, och det gick en rysning genom kroppen på mig. För även om jag verkligen tycker att teologiska kvalitéer går före kön, så är det stort att två kvinnor vigs till biskopar inom vår kyrka.

Vår gamla kyrka, men i en ny tid mot vår framtid...

En kyrka som är som en hönsgård ibland, där alla kacklar i mun på varandra där allt är kalabalik och många starka viljor drar åt olika håll. Där de världsliga drivkrafterna många gånger tycks gå före de andliga.

Men också en kyrka som vi älskar och som vi får tro vill och strävar efter det bästa för människor. Och där har vi lite meningsskiljaktigheter hur det ska se ut och hur det ska gå till... Då får vi lita på att vi har en ledare som kan sortera mellan viljorna och hålla ihop oss ändå mitt i våra olikheter och galenskaper. Jag brukar trösta mig med att tänka på Paulus. Det verkar ha varit likadant redan på hans tid och då hade kyrkan ändå bara funnits ett kort, kort tag. Sen har ju hans sätt att försöka styra upp det hela på tagits ur sitt sammanhang och velat användas helt galet...(en del av galenskaperna i kyrkan)..

Ja, just det, tänker jag sen. Det är för att kyrkan består av människor. Och vi människor är ju sällan, eller aldrig perfekta...Därför vi behöver kyrkan som den är med allt kacklande åt olika håll, ja (åtminstone jag)!

Hur som helst så har jag tilltro till att dessa damer kommer att leda vår kyrka här och nu och framöver. Heja Eva och Tuulikki!

lördag 7 november 2009

En definitionsfråga...eller?

Ett flertal gånger, och inte alltför längesedan får jag frågan "Och hur definierar du dig teologiskt?"

Vi människor älskar att definiera varandra, placera in varandra i fack med små prydliga etiketter på. Så kan vi ta ställning för eller emot varandra på enklast möjliga sätt. Och i viss mån tror jag vi behöver denna förenkling av tillvaron.

Ett omtyckt, välanvänt citat bland oss kristna kommer från Paulus: "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus".

Däremot sa Paulus aldrig något om liberal eller konservativ (fast jag tror ändå att han var inne ganska så mycket på samma problematik...men det tar vi i ett annat inlägg). När jag får frågan hur jag definierar mig teologiskt, förväntas jag välja mellan dessa. Liberal eller konservativ.

Och jag spyr på dessa definitioner. För de säger INGENTING.

Konservativ eller liberal politiskt, dogmatiskt, bibliskt? Kanske är liberal det nya konservativ, undrar jag ibland när jag känner av vikten av att definiera sig som liberal.

Jag tror fortfarande i min enfald att kristen tro handlar om att gå bortom dessa definitioner av varandra, att se varandra för de människor vi är. Samtidigt är jag en stolt kristen, vilket många gånger placerar mig i facket med en blinkande varningslampa som tenderar att säga "from" och det är väl detsamma som "konservativ"...eller hur var det nu igen?

Ja, jag är from på många sätt. Jag anser att min tro, bibeln och dogmerna är centrala för hur jag lever mitt liv. Därför att det är på detta sätt som jag kommit fram till att jag verkligen kan leva mitt liv och låta andra också göra det. "Bara du inte skadar nån" fick jag till (visserligen skämtsamt) svar av en person. Nä...tänker jag, det är ju just det det handlar om...

"Liberal kristen" är inte en skylt du kan hänga på dig som automatiskt gör dig till en god människa utan fördomar. Objektet för vår godhet, liksom våra fördomar förflyttar sig bara till andra grupper av människor. Det vill säga, vi är alla av samma skrot och korn och behöver hjälp av varandra och av Gud för att kunna leva denna människokärlek gentemot varandra. Ja, även dem som vi inte tycker förtjänar det!

Så mot min princip definierar jag mig just nu som: en stolt, progressiv, dogmatisk, from, världstillvänd, kvinnlig präst som älskar högkyrklig liturgi, som älskar livet och som tror på att Guds kärlek gäller alla människor och vill därmed också försöka bäst jag kan att förmedla detta evangelium genom att som präst predika detta och som medmänniska försöka visa på det i mitt sätt att leva. Även gentemot kvinnoprästmotståndare. Och ja, jag kommer att viga homosexuella.

För länge sen före Konstantins tid räckte det att säga just "Kristen". Allt var enklare förr, inte sant? ;)

torsdag 5 november 2009

Street-smart

Att tro är lite som att vara street-smart. Fast i livet. Livet är som en stor stor stad. Den som inte förhåller sig till det på ett vettigt sätt går lätt under där i kaoset.

Den stora stora staden är på nåt sätt som den är. Vissa delar är underbara, andra är mindre trevliga och smartast gör man i att undvika de minst trevliga i den mån det går. Annars bör man rusta sig väl för att ge sig dit. Ta med en stark vän t ex. Den som bott nära kärnan i en sån här stor stor stad vet att man är körd om man försöker gå mot strömmen. Go with the flow, men bevara för allt i världen din egen riktning. Annars slutar du som en virrpanna som inte kommer nånstans.

I den stora stora staden handlar det många gånger om att äta eller att ätas. Den som inte vet vem han eller hon är blir snabbt ett hett villebråd, som upphöjs till skyarna, men lämnas snart på trottoaren med bara sitt skal när denne konsumerats av dem som fått ut all näring, det som de vill.

Kanske är det för att vi inte har nån stor stor stad i Sverige, utan bara städer med rätt tomma gator som vi sätter ett sådant värde i att gå mot strömmen. Coolt? Ja, kanske. Eller puckat? Ibland.

Att tro är som att vandra på livets avenyer och bakgator med sin streetsmarthet. Det gäller att acceptera klimatet. Försöka välja de smartaste vägarna och ta hjälp av andra i det svåra. Tillsammans med andra kan vi förstås gå samman och med gemensam kraft förändra gatbilden. Men ensam? Aldrig. It´s a no-no.

Cynisk bild av staden eller av livet? Kanske, men tillägas bör att jag älskar den stora stora staden liksom jag älskar livet! Just därför att jag är både street-smart och har en tro.

tisdag 3 november 2009

Dogmens vara eller icke vara

Att ta dogmer och läror på allvar är att erkänna att vi inte är en avskiljd del av tiden och verkligheten. Det är att sätta sig själv i ett sammanhang och tro att vi är varken mer eller mindre viktiga än andra människor i andra tider, i andra delar av vår värld.

Dogmer och läror är erfarenheter av livet som människor sammanfattat och delat med sig av till sin omvärld, till sin eftervärld. Vi är del av denna samma verklighet.

Problemet med dogmer är att de ofta är formulerade av en väldigt homogen massa, en massa som inte talar för hela mänsklighetens erfarenheter.

Det blir lite lustigt idag bara, när samma homogena massa plötsligt bestämmer att vi ska kasta ut dogmerna och läran. Att vi inte behöver dem. När samma homogena massa dessutom, utan att de själva verkar se det, återigen vill bestämma vad den övriga världen ska lägga för tolkning av sina dogmer och läror...

Däremot kan och måste dogmer och läror alltid omdefinieras och förstås utifrån den tid de lever i.

Men om vi inte orkar lyssna på dem som levt före oss, hur ska vi då orka lyssna på dem som lever här och nu men som inte tänker som oss? Då är ödmjukheten långt borta men hybris väntar runt hörnet.

Två öron. En mun. TIO FINGRAR!!!

Döden, döden, döden, livet, livet, livet

Det är mycket död nu. I helgen var det Alla själars dag, vilken jag predikade över och höstlöven påminner om att sommaren är, just det, död. Har haft några samtal med vänner senaste tiden om hur närvaron av död faktiskt gjort att man insett det stora med livet.

Döden gör sig ständigt påmind, men vi försöker också ständigt ignorera den. Allt som påminner om dödlighet och förgänglighet vill vi inte ha med att göra i vår tid, i vårt land. En av mina goda vänner kommer från Mexico. Där dansar man och festar med de döda på "De dödas dag", som är motsvarigheten till vår Alla själars dag.

Bissart! Det tänkte jag i alla fall första gången jag hörde om det. Men kanske är det inte så bissart egentligen?

Döden tillhör livet, liksom mat, fest och sång tillhör livet. Genom att festa med de döda, hyllar man dem så som de skulle velat bli firade när de fanns i livet. Min vän skulle säga ungefär: Livet är tufft, livet är orättvist, döden är tung. Ja, men det är också en naturlig del av livet. Låt oss därför sörja, men låt oss också därför leva livet här och nu! Livet går inte i repris.

Med döden är det som med livet. De finns där. Sida vid sida. Genom att acceptera att döden finns, genom att acceptera att allt är förgängligt kan vi också se och ta tillvara på livet här och nu!

måndag 2 november 2009

Coco

Jag såg just filmen om Coco Chanel. Denna faschinerande, excentriska, charmanta kvinna som var helt banbrytande vad gäller mode och synen på både kroppen och kvinnan under 1900talet. Från att som kvinna HA en kropp som ipressad korsett och klädd med stora otympliga kjolar, blev det nu möjligt, i och med Chanels kläder, för kvinnan att också VARA sin kropp.

För ett tag sedan fick jag ett halsband av en person som betytt mycket för mig i min väg till att bli präst. Det är ett långt halsband som går att linda flera varv runt halsen. Den ena halvan består av pärlor och den andra av små kors. "Så kan du vara hälften präst och hälften flärd.." sa min vän. Jag tog på mig halsbandet och lindade det två varv runt halsen. Genast såg jag ett varv med kors och ett varv med pärlor. Då blev det klart för mig: Jag är inte hälften präst och hälften flärd. Jag är 100% präst och 100% flärd. Enbart så blir jag en hel människa.

Vi kan inte dela upp våra liv. Vi behöver få vara våra kroppar till 100%, men vi behöver också veta att vi kan vara 100% andliga. Jag är alltigenom Jenny när jag dansar men jag är också alltigenom Jenny när jag står i predikstolen.

Så blir allting nytt

Jag fick ett mail från en vän, hon frågade om jag har någon blogg där jag publicerar mina texter. Det hade jag inte, men jag gick tillbaka till min gamla blogg "Stories from Hell´s Kitchen" från tiden som flitig bloggare i New York och kände att nu är det dags igen! Härmed blir jag återigen en blogger!

Jag skriver för att leva. Människor behöver mat, kläder, sömn, vila för att leva drägliga liv. Jag behöver skrivandet också.

Jag tänker därför är jag, formulerade Descartes.
Jag är. Därför skriver jag, formulerar jag.

Välkommen till min blogg!