Har tillbringat dagen med att bruncha och diskutera Karl Barths teologi på Elverkets restaurang, tillsammans med ett par goda teologvänner och kollegor.
Karl Barth, (som jag vill intressera mig för mer, då jag misstänker att han fått ett lite oförtjänt skamfilat rykte bland Svenskkyrkliga teologer, men som jag därför tror kan ge lite nygammal krydda till det teologiska klimatet) var tidig på banan då det kom till frågor om religionsdialog, även om den religionsdialog han förespråkade 1943 skiljde sig ganska mycket från hur vi tänker religionsdialog idag.
Ekumenik och religionsdialog, till vilket pris, kan vi fråga oss. Det var också en av våra frågor idag som brände nästan lika hett som tabascon i min Bloody Mary. Ibland finns det en föreställning om att ekumenik och religionsdialog måste innebära ett utplånande av oss själva och vår egen identitet som kyrka. Att vi enbart kan möta andra religioner utifrån att vi ger avkall på grundläggande kristna drag och värderingar. Kanske blir det också då det blir hotfullt och svårt ibland när vi talar kristen ekumenik?
Ekumenik, som jag ser det, innebär ödmjukhet och respekt inför livet, inför människor och inför Gud.
Ödmjukhet inför att våra trosyttringar och tankar om vad kyrka och teologi ska vara, är mänskliga företeelser och synliga uttryck för något som är mycket större. Icke desto mindre verkliga, men just mänskliga försök till att tolka och uttrycka något som är mycket större än så.
Respekt inför att andra kyrkor må ha andra sätt att uttrycka vad tron på en gemensam Gud och andra förhållningssätt till en gemensam bekännelse, än vad vi har, men också respekt för att stå upp för vår egen kyrkas sätt att uttrycka sin tro. Tron på att vi någonstans ändå kan enas i bön och i nattvard, bortom meningsskiljaktigheter och åsikter, teologiska likväl som politiska.
Det finns kyrkor som inte erkänner oss, och de uttryck vår kyrka tar för tron. Men det betyder inte att vi måste distansiera vare sig oss själva eller andra från den världsvida kyrkan.
Därmed inte sagt att ekumenik är lätt. Ständigt bevisas motsatsen. Det är kanske något av det svåraste som finns. Men att vara en kristen kyrka är att tro på det omöjliga, det är att tro på en Gud som uppstår från de döda. Det är att ständigt och envist hoppas och att vilja verka i detta hoppets riktning.
Ska med spänning fortsätta närma mig Barth. Men nån Barthian ska jag inte bli. För då verkar man behöva börja röka pipa, och det tycker jag verkar rätt äckligt...
lördag 30 januari 2010
fredag 29 januari 2010
Psalmer
I två månader har vi pratat psalmer, jag och Hans, min musik-kollega. Att använda min blogg som reklampelare är inte riktigt vad jag har för avsikt, men jag gör ett undantag för jag tror att det här blir riktigt bra! Kom!
onsdag 27 januari 2010
Ängla-människorna
Det är något visst med de människor som har blicken vänd framåt. Ofta är de unga. De drivs av sina drömmar, de drivs av sin längtan, de ser inte så mycket hindren utan främst möjligheterna.
Det är också något visst med de människor som stannat upp och besinnar livet här och nu. Som ofta levt lite längre. Som en gång fråntagits sin längtan, de vars drömmar gått i kras, de som stött på hindren, gång efter annan men som där på omöjlighetens botten hittat ljusstrimman i mörkret och vågat sig tillbaka till drömmarna, till längtan och livet. Ibland emot alla odds.
När dessa människor möts kan vad som helst hända.
Ikväll möttes några av oss i vår ungdomsmässa. Sittandes på golvet, på trasmattor och kuddar eller på stolar. Där firade vi mässa tillsammans. Där delades gemenskap i kärleksfull reflektion, omsorgsfull bön, gudomligt ljudande sång och i nattvardens bröd och vin.
Kära ungdomar, kära Allhelgona-gubbar (ja, ni kallade ju er det själva idag så jag tar mig friheten..). Ni är änglamänniskor! Med er i världen tror jag att allt som är hur gott som helst hända!
Det är också något visst med de människor som stannat upp och besinnar livet här och nu. Som ofta levt lite längre. Som en gång fråntagits sin längtan, de vars drömmar gått i kras, de som stött på hindren, gång efter annan men som där på omöjlighetens botten hittat ljusstrimman i mörkret och vågat sig tillbaka till drömmarna, till längtan och livet. Ibland emot alla odds.
När dessa människor möts kan vad som helst hända.
Ikväll möttes några av oss i vår ungdomsmässa. Sittandes på golvet, på trasmattor och kuddar eller på stolar. Där firade vi mässa tillsammans. Där delades gemenskap i kärleksfull reflektion, omsorgsfull bön, gudomligt ljudande sång och i nattvardens bröd och vin.
Kära ungdomar, kära Allhelgona-gubbar (ja, ni kallade ju er det själva idag så jag tar mig friheten..). Ni är änglamänniskor! Med er i världen tror jag att allt som är hur gott som helst hända!
måndag 25 januari 2010
(Quee)Re-Locatio(n)
Hej bloggen och läsare, jag är tillbaks! Jag har haft semester i en av världens mest underbara städer!!! Nej, jag åkte aldrig till New York, Paris får också vänta en stund. Jag har bara varit i Stockholm!
Ibland behöver man resa för att få perspektiv, ibland behöver man stanna hemma för att ta ut nya riktningar. Eller bara för att vila. Jag tillhör dem som helst reser. Helst till New York. Men den här gången valde jag att stanna hemma!
Jag har promenerat där jag aldrig brukar promenera, sovit så länge som jag aldrig sover och njutit av Stockholm som jag lätt glömmer när jag jobbar.
Lite för att se vart jag står, lite för att se vart jag är på väg.
Nya och fördjupade perspektiv hoppas jag däremot att kursen i Queerteologi ska ge mig, som jag hoppade på idag. Queerteologi handlar inte som man kan tro, enbart om sexualitet och kön. Snarare menas att det är så många fler faktorer som spelar roll för att komma åt maktstrukturer i vårt samhälle.
Det är lätt att tala om öppenhet och allas lika värde i kyrkan. Det är svårt att omsätta det hela i praktiken. Vår mänsklighet gör att vi ständigt hamnar i nya maktordningar gentemot varandra.
Bra, mindre bra eller rent av dåliga.
Jag skulle inte säga att makten är problemet. Den kommer alltid finnas vare sig vi vill eller ej, utan det är hur den bedrivs som är själva grejen. Därför finns det behov av att försöka förstå och ibland förändra dessa strukturer. I synnerhet för att undvika att människor far illa.
Det som är spännande med Queerteologiforskningen där den befinner sig idag, är att den så tydligt tar traditionen och historien på allvar.
Och den som följt min blogg kan därmed förstå att jag trivs! Tidigare har man (lite naivt?) trott att om vi gör oss av med traditionen så kan vi skapa en ny (maktlös?) kyrka och teologi. Idag plockar man istället upp traditionen, för att inse att den är så mycket mer komplex än att vi bara kan se den som förlegad. Att återta, eller Re-lokalisera, typ...
Det är kanske lätt att tro att det är vi protestanter som är ledande inom denna forskning, men faktum är att de mest framstående idag är katoliker och anglikaner. Ganska så högkyrkliga och traditionella sådana dessutom.
Och återigen kastas alla våra föreställningar på ända! OCH JAG ÄLSKAR DET! Tack kära Jayne för en spännande föreläsning. Jag ser fram emot de kommande! Den som vill kan läsa mer här vad Jayne Svenungsson skriver om det hela.
Kommande vår kommer för mig att präglas av bland annat en del Queerteologi, förhoppningsvis mycket musik. Så planerar jag lite Paris och en beskärd del New York också. Och kyrka såklart.
Hey, det blev ett långt inlägg. Jag har saknat att blogga!!
Ibland behöver man resa för att få perspektiv, ibland behöver man stanna hemma för att ta ut nya riktningar. Eller bara för att vila. Jag tillhör dem som helst reser. Helst till New York. Men den här gången valde jag att stanna hemma!
Jag har promenerat där jag aldrig brukar promenera, sovit så länge som jag aldrig sover och njutit av Stockholm som jag lätt glömmer när jag jobbar.
Lite för att se vart jag står, lite för att se vart jag är på väg.
Nya och fördjupade perspektiv hoppas jag däremot att kursen i Queerteologi ska ge mig, som jag hoppade på idag. Queerteologi handlar inte som man kan tro, enbart om sexualitet och kön. Snarare menas att det är så många fler faktorer som spelar roll för att komma åt maktstrukturer i vårt samhälle.
Det är lätt att tala om öppenhet och allas lika värde i kyrkan. Det är svårt att omsätta det hela i praktiken. Vår mänsklighet gör att vi ständigt hamnar i nya maktordningar gentemot varandra.
Bra, mindre bra eller rent av dåliga.
Jag skulle inte säga att makten är problemet. Den kommer alltid finnas vare sig vi vill eller ej, utan det är hur den bedrivs som är själva grejen. Därför finns det behov av att försöka förstå och ibland förändra dessa strukturer. I synnerhet för att undvika att människor far illa.
Det som är spännande med Queerteologiforskningen där den befinner sig idag, är att den så tydligt tar traditionen och historien på allvar.
Och den som följt min blogg kan därmed förstå att jag trivs! Tidigare har man (lite naivt?) trott att om vi gör oss av med traditionen så kan vi skapa en ny (maktlös?) kyrka och teologi. Idag plockar man istället upp traditionen, för att inse att den är så mycket mer komplex än att vi bara kan se den som förlegad. Att återta, eller Re-lokalisera, typ...
Det är kanske lätt att tro att det är vi protestanter som är ledande inom denna forskning, men faktum är att de mest framstående idag är katoliker och anglikaner. Ganska så högkyrkliga och traditionella sådana dessutom.
Och återigen kastas alla våra föreställningar på ända! OCH JAG ÄLSKAR DET! Tack kära Jayne för en spännande föreläsning. Jag ser fram emot de kommande! Den som vill kan läsa mer här vad Jayne Svenungsson skriver om det hela.
Kommande vår kommer för mig att präglas av bland annat en del Queerteologi, förhoppningsvis mycket musik. Så planerar jag lite Paris och en beskärd del New York också. Och kyrka såklart.
Hey, det blev ett långt inlägg. Jag har saknat att blogga!!
måndag 18 januari 2010
Re-Creatio(n)
Semester! Det har jag nu. Paus från jobb och paus från blogg. Vi ses nästa vecka!
Adios, amigos...
Adios, amigos...
lördag 16 januari 2010
En kopp te med C
En av mina favoritsysselsättningar är att gå på café. Antingen tillsammans med min penna och skrivbok eller med min dator, men ännu hellre med en vän.
Med en vän och en kopp kaffe eller te, rinner timmarna lätt iväg under oavbrutet babblande om allt och inget. Just så var det igår. Jag var och drack te med en vän och vi babblade oavbrutet i över två timmar.
Oftast är mina vänner relativt jämnåriga och kvinnor, men också en och annan man förekommer. När jag tänker efter är faktiskt flera vänner allt från 15 år yngre och 25 år äldre. Det är bara det att man glömmer bort åldern ibland.
Igår var jag och fikade med C. C har varit historielärare. Han började som historielärare på det gymnasium jag gick, samma år som jag föddes. Sedan gick han i pension något år innan jag började gymnasiet (dvs för 15 år sen. Så behöver jag inte säga mer om C´s ålder. Man ska väl inte prata om en mans ålder, eller hur var det?).
Inte kan man tro att vi skulle ha något gemensamt, jag och C. Men förutom att vi båda känner Olof Braide, som min historielärare under gymnasietiden hette, har vi också ett stort intresse för historia!
Igår pratade vi som sagt oavbrutet, om historia, om samhälle, om litteratur och om vikten av dessa för människors identitet.
Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia. Alltid fascinerats av det större perspektiv och sammanhang som historien sätter mig i.
Men kanske är det framför allt i de möten jag gjort med människor som berövats sin historia och kulturella tillhörighet, som jag insett vikten av dessa. Framför allt har dessa möten skett i New York, i USA.
Mina afroamerikanska vänner i USA lever nu i förlängningen av att vara ett folk som fråntagits sin kultur, sin tillhörighet, sin historia. För 50 år sedan fick de officiellt tillbaka sitt människovärde genom att få rösträtt. Men ett folks fråntagna människovärde sitter djupare än så. I femtio år (och än längre) har kampen förts för att återerövra sin identitet, sin kultur, sin historia och tillhörighet.
För det är så man bäst kuvar ett folk, genom att kapa deras rötter, ta deras historia, säga att den inte är viktig. Så gjorde kolonisatörerna under den mörka tid då slavar togs från sina länder för att arbeta för européer och nordamerikaner.
Jag bär med mig en fråga som väcktes i sällskap med mina svarta vänner i USA. Kan det vara så att ett folk som tar sin historia och kultur för given inte inser vikten av den? Vad händer i så fall med ett sådant folk som på sätt och vis frivilligt kapar sina rötter och sin historia och frånsäger sig sin identitet?
Jag har inga svar, men jag har tusen tankar. Tankar som behöver ventileras och luftas ibland.
Med en vän och en kopp kaffe eller te, rinner timmarna lätt iväg under oavbrutet babblande om allt och inget. Just så var det igår. Jag var och drack te med en vän och vi babblade oavbrutet i över två timmar.
Oftast är mina vänner relativt jämnåriga och kvinnor, men också en och annan man förekommer. När jag tänker efter är faktiskt flera vänner allt från 15 år yngre och 25 år äldre. Det är bara det att man glömmer bort åldern ibland.
Igår var jag och fikade med C. C har varit historielärare. Han började som historielärare på det gymnasium jag gick, samma år som jag föddes. Sedan gick han i pension något år innan jag började gymnasiet (dvs för 15 år sen. Så behöver jag inte säga mer om C´s ålder. Man ska väl inte prata om en mans ålder, eller hur var det?).
Inte kan man tro att vi skulle ha något gemensamt, jag och C. Men förutom att vi båda känner Olof Braide, som min historielärare under gymnasietiden hette, har vi också ett stort intresse för historia!
Igår pratade vi som sagt oavbrutet, om historia, om samhälle, om litteratur och om vikten av dessa för människors identitet.
Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia. Alltid fascinerats av det större perspektiv och sammanhang som historien sätter mig i.
Men kanske är det framför allt i de möten jag gjort med människor som berövats sin historia och kulturella tillhörighet, som jag insett vikten av dessa. Framför allt har dessa möten skett i New York, i USA.
Mina afroamerikanska vänner i USA lever nu i förlängningen av att vara ett folk som fråntagits sin kultur, sin tillhörighet, sin historia. För 50 år sedan fick de officiellt tillbaka sitt människovärde genom att få rösträtt. Men ett folks fråntagna människovärde sitter djupare än så. I femtio år (och än längre) har kampen förts för att återerövra sin identitet, sin kultur, sin historia och tillhörighet.
För det är så man bäst kuvar ett folk, genom att kapa deras rötter, ta deras historia, säga att den inte är viktig. Så gjorde kolonisatörerna under den mörka tid då slavar togs från sina länder för att arbeta för européer och nordamerikaner.
Jag bär med mig en fråga som väcktes i sällskap med mina svarta vänner i USA. Kan det vara så att ett folk som tar sin historia och kultur för given inte inser vikten av den? Vad händer i så fall med ett sådant folk som på sätt och vis frivilligt kapar sina rötter och sin historia och frånsäger sig sin identitet?
Jag har inga svar, men jag har tusen tankar. Tankar som behöver ventileras och luftas ibland.
torsdag 14 januari 2010
Vi dansar för Haiti
Så det var med tidningarnas rubriker om katastrofen i Haiti på näthinnan, jag gick till danslokalen ikväll för att pröva två nya danser. Tango och Balboa. Tusentals döda och jag går och dansar. Mänskligheten lider, och jag går och dansar.
Ja.
Dans är för mig terapi. I dansen måste jag helt släppa taget om dagens bekymmer och livets tyngder. I dansen måste jag vara helt fokuserad och närvarande för att kunna följa i alla svängar, turer och steg som min danspartner för mig in i. Närvarande i mötet, i stunden. Så får jag påfyllnad av den livslust och energi jag behöver för att leva mitt liv.
Tangogolvet förvandlades efterhand till att bli Salsagolv, och med salsarytmerna flödande kände jag mig hemma igen, efter taffliga, stapplande försök till Tango.
Plötsligt tystnade salsan och en ung kvinna tog till orda. Med insamlingsbössor från Röda Korset manade hon oss alla att lägga en stor slant för människorna i Haiti. Det visade sig att alla intäkter under hela kvällen gick till de drabbade där. Kanske är dansande människor generösa människor, funderade jag när jag såg hur människor rusade fram för att skänka av sina pengar.
Mänskligheten lider, vi dansar. Vi dansar för dem som förlorat sitt hem, sin familj, sitt hopp. Ett land redan så hårt drabbat av fattigdom, korruption och diktatur drabbas ytterligare.
Varför?
Ingen vet, ingen har svar. För att det mänskliga livet många gånger är ett hårt liv utan logik och där något som heter rättvisa egentligen inte existerar.
Därför dansar vi. Därför lever vi. Därför skrattar vi. Därför tar vi tillvara på våra liv. Så att vi orkar be, tänka på och leva för våra bröder och systrar som lider i Haiti och överallt runt omkring oss.
Mänskligheten behöver dansande människor, bedjande människor, människor som sträcker ut sin hand. Mänskligheten behöver människor!
Ja.
Dans är för mig terapi. I dansen måste jag helt släppa taget om dagens bekymmer och livets tyngder. I dansen måste jag vara helt fokuserad och närvarande för att kunna följa i alla svängar, turer och steg som min danspartner för mig in i. Närvarande i mötet, i stunden. Så får jag påfyllnad av den livslust och energi jag behöver för att leva mitt liv.
Tangogolvet förvandlades efterhand till att bli Salsagolv, och med salsarytmerna flödande kände jag mig hemma igen, efter taffliga, stapplande försök till Tango.
Plötsligt tystnade salsan och en ung kvinna tog till orda. Med insamlingsbössor från Röda Korset manade hon oss alla att lägga en stor slant för människorna i Haiti. Det visade sig att alla intäkter under hela kvällen gick till de drabbade där. Kanske är dansande människor generösa människor, funderade jag när jag såg hur människor rusade fram för att skänka av sina pengar.
Mänskligheten lider, vi dansar. Vi dansar för dem som förlorat sitt hem, sin familj, sitt hopp. Ett land redan så hårt drabbat av fattigdom, korruption och diktatur drabbas ytterligare.
Varför?
Ingen vet, ingen har svar. För att det mänskliga livet många gånger är ett hårt liv utan logik och där något som heter rättvisa egentligen inte existerar.
Därför dansar vi. Därför lever vi. Därför skrattar vi. Därför tar vi tillvara på våra liv. Så att vi orkar be, tänka på och leva för våra bröder och systrar som lider i Haiti och överallt runt omkring oss.
Mänskligheten behöver dansande människor, bedjande människor, människor som sträcker ut sin hand. Mänskligheten behöver människor!
tisdag 12 januari 2010
Köpare finnes?
Idag upplåter jag utrymmet här på bloggen åt en vän som ställer frågan med sin bild:
Foto: Daniel Talonia Aguilar
Foto: Daniel Talonia Aguilar
måndag 11 januari 2010
Guds stad
Det här är Guds stad. Sedd genom min I-phones kameralins idag mitt på dagen. Guds stad med Guds frusna, glada, lyckliga, sorgsna, vilsna, hemlösa, hemtama, hemlängtande, rastlösa, arga, ensamma, avundsjuka, goda, fina, älskande människor. Tänk att bo i Guds stad. Stort!
I-phone spelade Manu Chao för mig under min promenad och gav mig lite tropisk känsla! Varsågod: Manu Chao, och lite tropisk känsla! Och vet ni? Värmen har börjat fungera i min lägenhet igen!
I-phone spelade Manu Chao för mig under min promenad och gav mig lite tropisk känsla! Varsågod: Manu Chao, och lite tropisk känsla! Och vet ni? Värmen har börjat fungera i min lägenhet igen!
söndag 10 januari 2010
Nu är Anna präst!
Vi planerade in i det sista att prästvigas samtidigt, Anna och jag. Så blev det inte, jag hann lite före. Och bra var väl det, för då fick vi ju fira varandra till 100% istället! Idag var jag otroligt stolt och glad främst för Anna, men självklart också för de andra, som jag nog pluggat med, i stort sett allihop. Åtminstone någon liten kurs här och var.
Det var fint. Så klart, som det alltid är i Storkyrkan, och särskilt på prästvigning. Gustav Sjöqvist dirigerade sina skönsjungande sångare så rysningarna gick utmed kroppen och Biskop Eva utstrålade värme och lugn i sin nya roll som vigningsbiskop. Min vigningsbiskop, Caroline var också där så klart. Och jag måste säga att det var lite ovant att se henne i sin nya roll, som emerita.
Nog för att jag var en stolt vän som helhjärtat var där för min vän, men det var också ett tillfälle att återigen påminna sig om de löften som jag själv, och mina vigningskamrater avgav för sju och en halv månad sen. Kanske man kan tycka att det där med löften låter som något tungt att gå och bära på, men faktum är att de är en enorm styrka att ha med sig. Något som ger tillit och som gör att jag påminner mig om att jag inte är i det här på egen hand. Vetskapen om att det enbart är med Guds (och människors) hjälp och i förtröstan på dessa som jag kan klara denna uppgift, är viktig att ha med sig. Det är så lätt att få för sig att man ska klara allt själv! Men det går faktiskt inte. Inte alls!
Caroline Krooks text som sjöngs till musik av Sven David Sandström ger mig dubbelrysningar när den sjöngs av kören, men enbart texten gör det. För den säger så mycket:
Möt dem med ömhet, Välsigna deras strävan
Ge dem mod och uthållighet.
Följ dem in i mörker,
in i ljus, in i sorgen, in i glädje.
Möt dem med ömhet.
Följ dem in i ensamhet,
in i vilsenhet, in i jubel in i stillhet.
Välsigna deras strävan.
Var hos dem alltid.
Kära, nya kolleger! Ett stort grattis till er alla! Jag hoppas ni har haft en underbar dag, och att ni ska trivas i era församlingar.
Det var fint. Så klart, som det alltid är i Storkyrkan, och särskilt på prästvigning. Gustav Sjöqvist dirigerade sina skönsjungande sångare så rysningarna gick utmed kroppen och Biskop Eva utstrålade värme och lugn i sin nya roll som vigningsbiskop. Min vigningsbiskop, Caroline var också där så klart. Och jag måste säga att det var lite ovant att se henne i sin nya roll, som emerita.
Nog för att jag var en stolt vän som helhjärtat var där för min vän, men det var också ett tillfälle att återigen påminna sig om de löften som jag själv, och mina vigningskamrater avgav för sju och en halv månad sen. Kanske man kan tycka att det där med löften låter som något tungt att gå och bära på, men faktum är att de är en enorm styrka att ha med sig. Något som ger tillit och som gör att jag påminner mig om att jag inte är i det här på egen hand. Vetskapen om att det enbart är med Guds (och människors) hjälp och i förtröstan på dessa som jag kan klara denna uppgift, är viktig att ha med sig. Det är så lätt att få för sig att man ska klara allt själv! Men det går faktiskt inte. Inte alls!
Caroline Krooks text som sjöngs till musik av Sven David Sandström ger mig dubbelrysningar när den sjöngs av kören, men enbart texten gör det. För den säger så mycket:
Möt dem med ömhet, Välsigna deras strävan
Ge dem mod och uthållighet.
Följ dem in i mörker,
in i ljus, in i sorgen, in i glädje.
Möt dem med ömhet.
Följ dem in i ensamhet,
in i vilsenhet, in i jubel in i stillhet.
Välsigna deras strävan.
Var hos dem alltid.
Kära, nya kolleger! Ett stort grattis till er alla! Jag hoppas ni har haft en underbar dag, och att ni ska trivas i era församlingar.
lördag 9 januari 2010
Och himlen därtill
Det känns som om man är i himlen, eller på inflygning till nån spännande stor stad, eller ännu bättre: Man kan nästan tro att man befinner sig i New York! (Men bara nästan). Men nej. Det är bara en nästintill himmelsk lördagskväll på Söder.
Frusna nästan in i märgen gick jag och en vän hit, till baren högst upp i "Skrapan", för att värma oss efter en promenad i vinter-Stockholm. Eftersom vi var där tidigt fick vi till och med ett bord, där vi kunde njuta av att se hela Stockholm nedanför oss. Men någon varm choklad blev det inte. Den var slut! Alla vill dricka varm choklad just nu! Men Irish Coffee smakar också himmelskt gott.
Jag håller mig fortfarande varm med bastu och varm choklad och hoppas att det blir vare sig chokladransonering eller elavbrott. Samt håller mig hemifrån mesta möjliga, eftersom det drar och är kallt i min lägenhet,vars bohema slitenhet just nu inte innebär charm utan köld och frusenhet på grund av dåligt tätade fönster och kalla golv.
Nu ska jag stryka kaftanskjortan, för imorgon är det prästvigning!
torsdag 7 januari 2010
Ett lyckat recept..
Jag gick aldrig till gymet. Jag gick och drack, om inte choklad så i alla fall te, med en av mina bästa vänner istället, Anna. Om bara några timmar kommer Anna och några till ha något väldigt spännande och lite läskigt framför sig. Prästexamen. De prästvigs nämligen på söndag!
Alla mina tankar och böner finns hos er, blivande kolleger, imorgon och under helgen. Jag hoppas ni kommer att njuta och ha roligt. För det är en stor och fin högtid, även om det viktiga kommer sen!
Anna efterlyste lite fler bilder på min blogg. Så för att stötta henne lite extra lägger jag härmed upp några bilder särskilt för henne. Ett recept kan man säga på hur ett schysst liv efter prästvigningen kan se ut. Det funkar bra för mig i alla fall.
Men med västgötskt uttal då:
Och inte bara en nypa, utan en kopp, eller en hel hink behöver man ta framför allt sig själv, men också andra människor eller företeelser med emellanåt.
Tv-avsnitten, ja. Men framför allt så viktigt med de riktiga, verkliga.
För att få perspektiv ibland kan man åka hit:
Sist men inte minst. Då och då lite:
Lycka till imorgon Anna och ni andra! Vi ses på söndag.
Alla mina tankar och böner finns hos er, blivande kolleger, imorgon och under helgen. Jag hoppas ni kommer att njuta och ha roligt. För det är en stor och fin högtid, även om det viktiga kommer sen!
Anna efterlyste lite fler bilder på min blogg. Så för att stötta henne lite extra lägger jag härmed upp några bilder särskilt för henne. Ett recept kan man säga på hur ett schysst liv efter prästvigningen kan se ut. Det funkar bra för mig i alla fall.
Men med västgötskt uttal då:
Och inte bara en nypa, utan en kopp, eller en hel hink behöver man ta framför allt sig själv, men också andra människor eller företeelser med emellanåt.
Tv-avsnitten, ja. Men framför allt så viktigt med de riktiga, verkliga.
För att få perspektiv ibland kan man åka hit:
Sist men inte minst. Då och då lite:
Lycka till imorgon Anna och ni andra! Vi ses på söndag.
Vinter o snö
Jag är en isklump som vandrar omkring på Stockholms gator. Åtminstone känns det så.
I somras var jag Sommar-präst i Storkyrkans sommarteam. Det var väldigt roligt och spännande att få göra sin första tid som präst där med allt vad det innebar av gudstjänstfirande och möten med människor från hela världen. Då var det sommar och varmt. Det var skönt. Jag gillar värme.
Igår var jag tillbaka och prövade hur det var att även vara vinterpräst i denna kyrka. Det var bra det också. Lika härligt som alltid att fira gudstjänst där! Tack Åke och tack Kristina för att jag fick vara med. Men hu, så kallt det var! Försökte återkalla minnet av hur jag svettades under mässhaken i somras, men det hjälpte inte.
Nu har jag just varit och haft begravning på Skogskyrkogården. Det kändes verkligen som att jag fortsatte på temat vinter-präst. Skogskyrkogården var oerhört vacker, men det kändes som jag var i snålblåst i fjällen när jag promenerade dit från t-banan. Som tur var fick jag skjuts med begravningsentrepenören in till stan sen.
Nu ska jag alldeles strax gå en sväng till gymet, och det enda som motiverar mig att gå dit just nu och inte direkt hem och svepa min varma yllefilt om mig, är att jag får basta efter jag tränat (och då räcker det att träna i 20 min)!!!
Mitt bästa tips för att klara vintern: Basta ofta, länge och väl och drick varm choklad!
I somras var jag Sommar-präst i Storkyrkans sommarteam. Det var väldigt roligt och spännande att få göra sin första tid som präst där med allt vad det innebar av gudstjänstfirande och möten med människor från hela världen. Då var det sommar och varmt. Det var skönt. Jag gillar värme.
Igår var jag tillbaka och prövade hur det var att även vara vinterpräst i denna kyrka. Det var bra det också. Lika härligt som alltid att fira gudstjänst där! Tack Åke och tack Kristina för att jag fick vara med. Men hu, så kallt det var! Försökte återkalla minnet av hur jag svettades under mässhaken i somras, men det hjälpte inte.
Nu har jag just varit och haft begravning på Skogskyrkogården. Det kändes verkligen som att jag fortsatte på temat vinter-präst. Skogskyrkogården var oerhört vacker, men det kändes som jag var i snålblåst i fjällen när jag promenerade dit från t-banan. Som tur var fick jag skjuts med begravningsentrepenören in till stan sen.
Nu ska jag alldeles strax gå en sväng till gymet, och det enda som motiverar mig att gå dit just nu och inte direkt hem och svepa min varma yllefilt om mig, är att jag får basta efter jag tränat (och då räcker det att träna i 20 min)!!!
Mitt bästa tips för att klara vintern: Basta ofta, länge och väl och drick varm choklad!
tisdag 5 januari 2010
Riktning
Det börjar inifrån och riktas ut. Måste gå den vägen.
Kanske sker ändå Gudsmötet i det innersta, i ensamheten, avskiljdheten, i det mörka och i det fördolda.
Sedan måste riktningen vändas ut. I ljuset. Till möten, till liv, till världen och till människorna. Annars är mötet inget värt. Annars har inkarnationen aldrig skett. Då kan jag heller aldrig närma mig Gud. För då är Gud en av-gud. I värsta fall en jag-gud.
Det handlar om att leva i kärlek och vördnad. Till Gud och till Guds skapelse som föds till Guds barn.
Då finns det ingen skillnad mellan heligt och profant, gudomligt eller mänskligt.
För där människoliv är, där är det heliga och det Gudomliga.
Ändå är Gud det som är totalt annorlunda.
Kanske sker ändå Gudsmötet i det innersta, i ensamheten, avskiljdheten, i det mörka och i det fördolda.
Sedan måste riktningen vändas ut. I ljuset. Till möten, till liv, till världen och till människorna. Annars är mötet inget värt. Annars har inkarnationen aldrig skett. Då kan jag heller aldrig närma mig Gud. För då är Gud en av-gud. I värsta fall en jag-gud.
Det handlar om att leva i kärlek och vördnad. Till Gud och till Guds skapelse som föds till Guds barn.
Då finns det ingen skillnad mellan heligt och profant, gudomligt eller mänskligt.
För där människoliv är, där är det heliga och det Gudomliga.
Ändå är Gud det som är totalt annorlunda.
måndag 4 januari 2010
Det bor minsann en liten kulturtant inom mig
Idag har jag gjort slag i saken och infriat ett nyårslöfte. Fast det är ett löfte från förra året som jag sen också förnyade till att bli ett prästvigningslöfte. När jag prästvigdes lovade jag ju kyrkan en massa stora, viktiga saker som ständigt tåls att påminna sig om men jag lovade också inför mig själv att börja spela flöjt igen.
Och det har jag gjort nu. Idag tog jag min första flöjtlektion på sju år! En gång i tiden definierade jag mig, om inte som flöjtist så i alla fall som i högsta grad flöjtspelande och musiker. Det gör jag inte längre..hmm, det låter inte lika bra om mitt spel längre men OOOO vad roligt det var att spela igen!!
Cecilie, som min fantastiskt duktiga och inspirerande flöjtlärare heter är däremot i allra högsta grad flöjtist. En mycket duktig sådan. Vi träffades genom gemensamma bekanta för ett tag sen och började prata om våra roller som präst respektive musiker och vi kom fram till att det vi har oerhört mycket gemensamt. Detta samtal fortsatte vi idag över en fika, efter lektionen.
Kyrka och kultur. Båda avspeglar de och erbjuder tolkningar för människors liv och erfarenheter. Som kyrka tror jag att vi ska visa på livet, vägen till livet och det som är livgivande. Precis det som kulturen också vill. Kulturen liksom religionen vill hjälpa oss att svara på frågan om vilka vi är. I förhållande till andra människor, till oss själva, och till Gud. Där fokuserar kanske kyrkan mer på den senare delen och kulturen på den tidigare.
Finkultur och kulturelitism, finkyrka, kyrkoelit. Det vill vi inte vara. Det blir vi ibland. Så kanske det kan bli då vi tappat sikte, mål och mening för vad som borde vara vårt fokus! När kyrkan blir kyrka för sin egen skull, eller kulturen för kulturens skull så har vi tappat greppet om vad vi borde fokusera på och som är grunden för allt. Människorna, Guds barn och skapelse!
Vare sig vi är musiker eller präster har vi något viktigt att berätta och vi kan inte hålla inne med detta något eftersom det är så stort och vi tror att det berör människor så mycket. Men det är viktigt att våga tro på det och våga förmedla det. Annars blir det mest jobbigt att lyssna på, som skrällande cymbaler..typ.
Vare sig vi är kyrko- eller konsertbesökare kan vi komma dit utan att ha någon högre kunskap. Ett besök i kyrkan eller i konserthuset kan och ska vara helt kravlöst. Det betyder däremot inte att kunskapen är onödig! Tvärtom. Det är just genom kunnande och ett gott hantverk som denna kunskap kan förmedlas genom ordlöshet.
Sen måste ju inte alla gilla Bach eller konserthuset, konstmuséer eller högmässa. Allt kan inte vara till för alla och alla måste inte tilltalas av allt. Det är där mångfalden och de möjligheter den för med sig kommer in i bilden. Vare sig den är kyrklig eller kulturell, den där mångfalden.
Så där tror jag just nu. Och nu sjutton ska jag öva flöjt!!!
Och det har jag gjort nu. Idag tog jag min första flöjtlektion på sju år! En gång i tiden definierade jag mig, om inte som flöjtist så i alla fall som i högsta grad flöjtspelande och musiker. Det gör jag inte längre..hmm, det låter inte lika bra om mitt spel längre men OOOO vad roligt det var att spela igen!!
Cecilie, som min fantastiskt duktiga och inspirerande flöjtlärare heter är däremot i allra högsta grad flöjtist. En mycket duktig sådan. Vi träffades genom gemensamma bekanta för ett tag sen och började prata om våra roller som präst respektive musiker och vi kom fram till att det vi har oerhört mycket gemensamt. Detta samtal fortsatte vi idag över en fika, efter lektionen.
Kyrka och kultur. Båda avspeglar de och erbjuder tolkningar för människors liv och erfarenheter. Som kyrka tror jag att vi ska visa på livet, vägen till livet och det som är livgivande. Precis det som kulturen också vill. Kulturen liksom religionen vill hjälpa oss att svara på frågan om vilka vi är. I förhållande till andra människor, till oss själva, och till Gud. Där fokuserar kanske kyrkan mer på den senare delen och kulturen på den tidigare.
Finkultur och kulturelitism, finkyrka, kyrkoelit. Det vill vi inte vara. Det blir vi ibland. Så kanske det kan bli då vi tappat sikte, mål och mening för vad som borde vara vårt fokus! När kyrkan blir kyrka för sin egen skull, eller kulturen för kulturens skull så har vi tappat greppet om vad vi borde fokusera på och som är grunden för allt. Människorna, Guds barn och skapelse!
Vare sig vi är musiker eller präster har vi något viktigt att berätta och vi kan inte hålla inne med detta något eftersom det är så stort och vi tror att det berör människor så mycket. Men det är viktigt att våga tro på det och våga förmedla det. Annars blir det mest jobbigt att lyssna på, som skrällande cymbaler..typ.
Vare sig vi är kyrko- eller konsertbesökare kan vi komma dit utan att ha någon högre kunskap. Ett besök i kyrkan eller i konserthuset kan och ska vara helt kravlöst. Det betyder däremot inte att kunskapen är onödig! Tvärtom. Det är just genom kunnande och ett gott hantverk som denna kunskap kan förmedlas genom ordlöshet.
Sen måste ju inte alla gilla Bach eller konserthuset, konstmuséer eller högmässa. Allt kan inte vara till för alla och alla måste inte tilltalas av allt. Det är där mångfalden och de möjligheter den för med sig kommer in i bilden. Vare sig den är kyrklig eller kulturell, den där mångfalden.
Så där tror jag just nu. Och nu sjutton ska jag öva flöjt!!!
söndag 3 januari 2010
Sömnigt "prat" från tv-soffan söndagen efter nyår
Nytt år, nya blogginlägg, nya möjligheter, nystart. Det är otroligt bra det där med att lämna det gamla bakom sig och se fram emot det nya som kommer. Det som varit kan vi inte påverka utan får lämna bakom oss, men det som är nu och det som kommer kan vi i allra högsta grad vara möjliga medskapare till. På så sätt har vi egentligen en slags nyårsafton varje dag. Att leva i sitt dop kallar vi det i kyrkan. Fantastiskt.
Just nu skulle jag personligen önska en massa annat nytt också. En ny lägenhet skulle vara fint, nytt jobb (det måste jag ju söka snart, då missivåret snart är slut), ny frisyr, nya kläder, nyttnyttnytt...konsumtion. Konsumtion har troligtvis moraliserats tillräckligt över efter julhandelshetsen (jo, jag fick visst med nåt om konsumtionshetsens fulaste tryne i min predikan söndagen efter jul också om jag inte minns fel), så jag ska inte göra det nu. Nej, just nu erkänner jag helt sonika att jag också tillhör dem som gillar att konsumera ibland.
Kanske är det för att balansera upp en tillvaro som många gånger tenderar att gå ganska så djupt som jag ibland uppskattar otroligt mycket att köpa till synes helt meningslösa saker, läsa vad som kan tyckas totalytliga, gärna blanka, tidningar och se vansinnigt meningslösa tv-program. Jag kan till och med önska att jag gjorde det lite oftare. Ändå måste jag säga att jag tycker det Roy Andersson säger i den här intervjun från gårdagens SVD uttrycker väldigt mycket klokskap.
Jag tror att han sätter fingret på något viktigt angående konsumtionssamhället då han talar om kunskapsfientlighet, vördnaden och Sverigedemokraterna.
Ty konsumtionssamhällets tryne är trots allt inte alltid ett så väldigt trevligt tryne, tycker jag.
Just nu skulle jag personligen önska en massa annat nytt också. En ny lägenhet skulle vara fint, nytt jobb (det måste jag ju söka snart, då missivåret snart är slut), ny frisyr, nya kläder, nyttnyttnytt...konsumtion. Konsumtion har troligtvis moraliserats tillräckligt över efter julhandelshetsen (jo, jag fick visst med nåt om konsumtionshetsens fulaste tryne i min predikan söndagen efter jul också om jag inte minns fel), så jag ska inte göra det nu. Nej, just nu erkänner jag helt sonika att jag också tillhör dem som gillar att konsumera ibland.
Kanske är det för att balansera upp en tillvaro som många gånger tenderar att gå ganska så djupt som jag ibland uppskattar otroligt mycket att köpa till synes helt meningslösa saker, läsa vad som kan tyckas totalytliga, gärna blanka, tidningar och se vansinnigt meningslösa tv-program. Jag kan till och med önska att jag gjorde det lite oftare. Ändå måste jag säga att jag tycker det Roy Andersson säger i den här intervjun från gårdagens SVD uttrycker väldigt mycket klokskap.
Jag tror att han sätter fingret på något viktigt angående konsumtionssamhället då han talar om kunskapsfientlighet, vördnaden och Sverigedemokraterna.
Ty konsumtionssamhällets tryne är trots allt inte alltid ett så väldigt trevligt tryne, tycker jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
