onsdag 31 mars 2010

Mässornas mässa- en kroppens högtid

Jag som ser skrivandet som en del av mig själv, en del av min person har inför påskens predikningar drabbats av skrivkramp. Påskens budskap som är det mest centrala i mitt liv, vars berättelser och budskap rymmer lika många dimensioner som jag har tankebanor i hjärnan känns onåbart just nu. Jag bloggar lite för att komma nån vart...

Och spelar samtidigt lite bra Soul.



Påskens budskap är så oerhört mycket kropp. En Gud som pinas och dör, begravs uppstår, och som både innan och efter han dör, gör något så vardagligt som att äta. Såren finns där, igenkännandet. Kroppen är viktig.

En kroppsfientlig kultur blir en skamkultur.

När upphöjandet av mänskligheten får för stor slagsida, och gudomligheten, själen avvisas blir människan en skapelse bland andra skapelser. Ett djur som följer sina instinkter och drar fram och dödar för sina egna behovs skull.

En gudsföraktande kultur präglas av hybris. Ibland kallas den machokultur eller hederskultur men det finns många variationer. Kanske är de båda två sidor av samma mynt. Machokulturer eller hederskulturer och skamkulturer hänger ofta samman.

Människan verkar så lätt hamna i denna tudelning, splittring av sin tillvaro. Kropp, själ. Bra människor, dåliga människor. Finkultur, fulkultur...I påskens budskap bryter Jesus bröd och delar ut bröd och vin till sina lärjungar. Guds skapande, livgivande, helande ande kommer över måltiden, över människorna och gör delarna till en hel kropp. Så blir vi fastän många en enda kropp.

När Jesus bjuder in sina älskade vänner till påskmåltid är det inte andar eller gudar han bjuder in. I hans brokiga skara finns människor. Vanliga människor. Tudelade och splittrade människor. Ärelystna, som helst ville åt den bästa platsen själva när Jesus talade om sin egen död, där finns den girige som förskingrade pengar som också visade sig vara en av ynkryggarna, han som förråde. Sen fanns ju han förnekade också. Där finns han som skulle tvivla. Och alla somnade de när Jesus mest hade behövt dem.

Nu får vi plats där runt bordet, tillsammans med dessa. Över oss splittrade människor idag som sviker, som förråder, som vill åt äran själva, som fegar ur och inte gör som vi borde sänder Gud sin ande. Över våra kroppar. Och vi blir gudomliggjorda och förs samman i helhet, som splittrade delar till en och samma kropp. Kristi kropp.

Skärtorsdag imorgon. Mässornas mässa. Min skrivkramp börjar släppa. Kanske är det min inre splittring som börjar nå sitt helande.

lördag 27 mars 2010

Om Bjästa

Jag tycker det är otäckt att läsa om Bjästa. Otäckt för det som hänt där, hur befolkningen, kyrkan och skolan agerade mot den stackars flickan men, alla mina sympatier hos flickan (eller båda flickorna), det är minst lika otäckt att läsa om hur opinionen nu totalvänt och hur det nu bedrivs häxjakt på dem som svek. Kanske skedde deras svek av illvilja, av ondska och kanske av oförstånd och rädsla. Det kallas gruppmentalitet. Hade du och jag bott i Bjästa kunde vi varit del av denna gruppmentalitet.

Det handlar inte om att sopa under mattan, att göra sveket mindre eller att ta ansvaret från dem som svek. Nej det är att säga nej till hatet genom att inse att också du och jag har ett ansvar. Idag sprids hatfyllda kommentarer mot dem som svek, också de frammanade av en gruppmentalitet.

Hatet är detsamma men föremålet för hatet har växlat. Syndabocken har fått ny kropp.

Så länge vi distansierar oss från svikarna, förnekarna och förrädarna och avsäger oss ansvaret för att också vi har delar i oss själva som är förnekare och förrädare, kommer vi inte heller kunna ta ansvar för att bryta hatkedjan och stå upp för den som våldtas nästa gång eller den som lider i utsatthet. För det kommer en nästa gång. Det vet vi. Och inte alltid är det den som är lättast att sympatisera med som faktiskt är den utsatta. Sympatier får vi ofta i efterhand (det visar ju det här fallet i allra högsta grad!)

Det ingår i vad jag tror Jesus menade då han delade bröd och vin och sa: "Gör detta till min åminnelse".

Kristi kropp och blod för oss utgivna. Så är vi fastän många, en enda kropp. För ALLA får vi del av ett och samma bröd. Jo, jag antar att det var i dessa banor Bjästaprästen också tänkte, men han kanske glömde tänka steg två och tre också. Det är allvarligt, men det händer att vi människor gör det och han har nog fått en påminnelse om det nu...Jag hoppas verkligen att flickorna får all den hjälp, stöd och den upprättelse de behöver. Alla mina böner och sympatier hos dem!

torsdag 25 mars 2010

Om att förflytta berg

En tro som kan förflytta berg! En tro som kan bota sjuka eller väcka upp döda. Att tala om sådant gör vi helst inte. Inte i vår kyrka. Men plötsligt är det i ropet igen! Men inte i kyrkan gudbevars, nej i samhället.

Tro, hoppas och dröm så är allt möjligt! Sök, så ska du finna din egen väg. Så låter ofta andligheten á la populär-självhjälp.

Härom dagen såg jag filmen Änglavakt. För den som har tänkt att se den, sluta att läs nu om ni inte vill veta slutet. Filmen handlar i korta drag om ett barn som hamnar i koma och hur han vaknar ur sin koma när föräldrarna slutligen, efter mycket slitningar och kamp, hittar tillbaka till kärleken till varandra och den tvivlande pappan slutligen också hittar en tro till ödet (vilket stereotypt nog mamman redan har). Med andra ord, de tror och älskar tillräckligt mycket och därför vaknar sonen till liv. Allt tack vare en mystisk fransktalande man (måhända en ängel) som sliter hårt för att få dem att inse detta.

Amen. Lyckligt slut.

Budskapet filmen igenom är: Våga tro på det oväntade, våga tala med främlingen, våga tro på kärleken, det finns något utöver det vi ser, våga söka din egen väg. Och det är ju fint och bra. Men budskapet är också: Du kan själv påverka ALLT som sker omkring dig. Till och med din sons liv eller död. (Oh, här skulle vi kunna prata vidare om dödshjälpdebatten också. Men inte nu).

På många sätt är det spännande att det görs en film som upphöjer andlighet framför rationalitet på detta sätt och jag älskar faktiskt lyckliga slut. Samtidigt speglar det ett samhälle som är trött på materialism och prestation, men som ändå vill kunna påverka och ha kontroll över liv och död.

I Kyrkans tidning idag läste jag en recension av magasinet Nära, som är ett magasin för andlighet av den mer ockulta tappningen. Den avfärdas med rubriken "Andlig sockervadd istället för näring". I artikeln får vi också veta att man i Nacka församling är öppna nog att idka dialog med klärvoajanta vägledare. Hmmm???

Annika Borg skriver å andra sidan att intresset för andlighet är lika gammalt som mänskligheten och verkar därmed inte alls se något problem med att ta in denna populärandlighet i kyrkan.

Jag tror inte att det handlar om att avfärda andlighet, synskhet och vad vi benämner som övernaturlighet som nonsens. Inte heller handlar det om att be folk sluta drömma eller hoppas eller hitta hjälp och stöd i viss självhjälpslitteratur. Det kan väl vara bra om man hittar livsmod genom det! Nej, tvärt om skulle det väl verkligen inte skada med lite mer hopp, glädje och optimism i kyrkan, många gånger. Vad var det evangelium betydde nu igen?? Nån?

Nej, som jag ser det, handlar det om vem som har kontrollen. JAG eller GUD? Vidskepelse är att MÄNNISKAN vill ha kontroll över liv och död. Tro på den kristna, muslimska eller judiska guden (jo, jag tänker att det är samma vi talar om) handlar om att GUD har kontroll över mig, livet och döden, och tilliten till att denne vill mig ytterst väl.

Och just kontroll var väl något som vi människor har lite svårt att släppa? Så, inte särskilt konstigt att intresset för det ockulta och vidskepliga tilltar.

Artikeln i KT handlar vidare om hur vi bemöter denna andlighet i kyrkan. Artikelförfattaren är optimistisk och ser det som en möjlighet. Inte genom att ta in den, utan genom att lyfta upp vad vi själva står för. Håller med. Jag är övertygad om att tron kan förflytta berg, men kanske inte alltid alla de berg jag vill flytta och på det sätt jag önskar, utan på det sätt som Gud vill för mänskligheten.

För vad hade hänt i filmen om sonen hade dött istället? Om de inte hade haft kontrollen över livet och döden, hade kärleken hos föräldrarna levt vidare trots det? För i ärlighetens namn, vi har ju inte alltid kontrollen. Ibland händer det som inte fick hända, det som vi inte kunde förstå hur det kunde bli såhär, och då står mänsklighet idag ofta väldigt handfallen.

EVANGELIUM är att kärleken står fast och lever vidare genom liv och genom död. Och det är ganska så hoppfullt och glatt tycker jag.

tisdag 23 mars 2010

In med Gud, ut med Helge

Idag var jag och pratade med en Gymnasieklass om Gud, om kyrka och om att vara präst. "De har just undersökt Knutby och Helge Fossmo så de kanske har en del frågor om det", var ingången jag fick. Great...! Jag utgick dock från att jag var inbjuden som representant för den sunda delen av religionen som de ville ha in som en motvikt till extremism. Faktum var att jag varit på denna skola en gång tidigare, med samma ingång, och fick en väldigt spännande och intressant diskussion. Så blev det också idag.

Hur skruvat det nu än skulle kunna vara att komma in och försöka ge en nyanserad bild av tro, kyrka och religion när eleverna har Knutby i huvudet, så upplevde jag det som att de tyckte det var spännande och var väldigt intresserade. De ställde kloka och uppriktiga frågor. Jag och religionsläraren (som var sjuttitalist liksom jag och som faktiskt vill ge en nyanserad bild av religion) pratade efteråt och funderade över hur det hade sett ut för tio-femton år sedan? Hade det funnits mer motvilja bland eleverna då?

Vi funderade vidare kring att ungdomar idag inte har kunskap om kristen tro och därför är främmande inför de bibliska berättelserna och kyrkans språk. Men de lever inte heller med de belastningar av kyrkan som en överhetskyrka som generationer före har gjort. Därför finns inte samma reaktion och motkänsla för vare sig präster eller de bibliska berättelserna eller kyrkan som ibland kan finnas hos tidigare generationer. Nej, såna reaktioner är nog lite pasé bland dessa unga. Snarare finns det många gånger en nyfikenhet och ett intresse för något som uppfattas som ganska nytt.

Vilket guldläge vi har egentligen, hörrni kyrkvänner! Så blir allting nytt. Tänk att vi nästan som kan få börja från noll och berätta.

Idag är den kristna kyrkan en minoritet bland andra minoriteter och så tror jag vi behöver börja tänka. Också för att försöka förstå människor av annan religiositet.

Och ärligt...visst finns det mycket mer intressanta och viktiga saker att tala om på religionsundervisningen än om- Helge Fossmo??!! HAN är väl pasé om någon?

söndag 21 mars 2010

Bebådelsedag



Hon är väldigt populär på vissa platser, Maria. Jag gillar henne också. Ja, faktum är att hon varit och är mycket betydelsefull för mig. Oerhört betydelsefull!

Hon som säger ja.

Hon kom sådär oväntat in i mitt liv. Fast till en början var hon mest störande och provocerande förstås.

Idag har vi i alla fall predikat om henne, jag och Olle. Dialogpredikan. Intressant. Om "att säga ja till Gud och säga nej..."

fredag 19 mars 2010

Grattis Svenska Kyrkan!

Så, då var jag hemkommen från återträffen med PIUS kurs 57 + Johannelund då. Så roligt det var att träffa alla gamla kurskompisar och lärare, numera kollegor där på Stjärnholm!

Oavsett vad vi sysslar med tror jag vi Ibland behöver ta oss ur vår lilla bubbla och sätta oss i ett nytt sammanhang för att få perspektiv och inspiration. Denna vecka har varit en sådant tillfälle. Förutom att vi har ätit och skrattat i enorma mängder har vi sjungit och bett och pratat och lärt om ledarskap.

Jag känner mig inspirerad, hoppfull och stolt eftersom jag vet att vi är så många med så mycket god vilja som vill tro på den här gamla kyrkan i framtiden. Jag är stolt över att ha så många kloka, goda, fina, varma kollegor runt om i landet. Som dessutom är fantastiskt bra på att sjunga, både fromt och mindre fromt...

Ibland talas det om att ledarskapet är dåligt inom många av Svenska Kyrkans församlingar. Så kan det nog vara på sina ställen, och har varit i stor utsträckning. Men jag kan ärligt i denna stund säga att av mina ca 50 kollegor jag träffat i veckan, som jag vid det här laget känner rätt bra de flesta av dem, skulle jag gladeligen kunna tänka mig att ha nästan vem som av dem som kyrkoherde inom en tioårsperiod. Eller om jag skulle råka vara kyrkoherde skulle jag vara glad och trygg över att ha dem alla i mitt arbetslag. Att leda och ledas. Det hänger ihop på många sätt det där.

Grattis Svenska kyrkan som har fått oss som präster. Det blir bra det här!

måndag 15 mars 2010

Som spridda sädeskornen..

Alldeles strax ska jag bege mig till Liljeholmen och möta upp med Magnus där. Vi ska åka till Stjärnholm, stiftsgården i Strängnäs för fortbildning som också är en återträff med alla vi som gick pastoralinstitutsåret tillsammans.

Det ska bli så roligt att träffa alla igen och höra om allas upplevelser under första året som präst. Det är säkert ganska blandat! Jag antar att våra upplevelser kommer att skilja sig åt en del beroende på vart man har varit någonstans. Även vi inom Stockholm stift har nog haft det ganska olika, beroende på församling. Men ändå, Kristina som varit i Arvidsjaurs församling, eller Astrid som varit i Södra Jämtlands pastorat, hon som har 10, eller var det 20 mil mellan några av kyrkorna i pastoratet? Eller Lise från Danmark som nu befinner sig nånstans i Värmlandsskogarna. Skarastiftarna, vars vigning jag var på, och som är i mina gamla hemtrakter...Ja, det ska bli roligt att höra hur alla haft det, om förväntningarna motsvarats eller ej.

Och mina förväntningar då? Hur har jag haft det...? JOTACKBRA. Utvecklar det där mer vid ett annat tillfälle.

torsdag 11 mars 2010

Zoologi: Rondellhundar, tigrar och ryggradslösa djur...

En bloggare borde ju rimligtvis vara för yttrandefrihet i allra högsta grad... och ja yttrandefriheten är något viktigt, som i alla fall jag kanske tar för given lite för ofta.

Men när jag ser kvällens Debatt i SVT om Lars Vilks rondellhundsteckningar blir jag ändå sorgsen och faktiskt lite rädd över det oerhörda hat och den okunskap som pyser ut under debatten och verkar finnas gentemot religiositet i Sverige. Lars Vilk uttrycker sig om religiositet som "tron på tomtar och troll". Kära nån. Även om det är hemskt att han nu är så mordhotad som han är, och hur mycket han än har rätt att tycka vad han tycker och uttrycka vad han uttrycker, så tyder det ändå på en arrogans som liknar den som världens vita européer har dragits med under alldeles för stor del av vår tids historia (nej, det är inte längre den kristna kyrkan som är del av denna överhet. Inte i Sverige i alla fall. Idag heter den snarare ateism eller möjligtvis individualism).

För mig rimmar det illa att vi svenskar ser på oss själva som välkomnande gentemot andra kulturer, upplysta och fredsälskande men samtidigt visar upp en sådan oerhörd brist på respekt och kunskap gentemot i det här fallet muslimer. Men denna brist på respekt finns även mot kristna, judar och andra religiösa grupper. Humanisternas antireligions-propaganda är ett exempel på detta intoleranta förhållningssätt. I en del av de debatter som förekommit i media tycker jag mig läsa in ett hat mellan raderna som är obehagligt likt, och jag vågar säga snuddar vid, det hat som kan finnas bland främlingsfientliga grupper.

Jag tänker på hur man under 30-talet buntade ihop och skuldbelade judarna för det ena och det andra och på så sätt väckte det hat som ledde till förintelsen. Idag buntas allt för ofta all religiositet samman med extremism och fundamentalism och blir också det grogrund för ett osunt och i förlängningen farligt hat.

Jag befann mig utomlands när rondellhundarna publicerades första gången, och är det någon gång jag skämts över att vara svensk var det då. Som man hånade svenskarnas snäva, självcentrerade seende och ryggradslösa brist på vilja att förstå "den andre"...

Med gruppen Kents ord:
Sverige, Sverige älskade vän en tiger som skäms, jag vet hur det känns...Välkommen, välkommen hit, vem du än är, vart du än är
...så länge du blir som oss, kanske vi borde tillägga.

Samtidigt tror jag att det är just skammen över att vara svensk som ger en grogrund för denna intolerans.

Det viktiga är att vi som står för en sund och världstillvänd religiositet fortsätter att vara sunda och världstillvända och samtidigt vågar tro på att vi kan vara det vi är för människor. I vårt fall, tro på att kyrkan kan vara förmedlare av kärlek, nåd och hopp! För oss själva och för världen. Jag tror också att den enda vägen vi kan gå är genom samverkan. Både som en enad kyrka men också tillsammans med andra religioner. Ekumenik och religionsdialog, alltså! Inte för att vi ska överleva som kyrka eller som religioner utan för att det är den vägen vi behöver gå som mänsklighet för att försöka skapa förståelse, utrymme och möjligheter för varandra i vår värld.

Slutligen, lite zoologi: Rondelhundar är kanske inte så farliga djur, men tigrarna är, för att inte tala om de ryggradslösa djuren!

onsdag 10 mars 2010

Orden, orden, orden.

"I begynnelsen fanns ordet..."

Jag älskar ord.

Ibland kommer orden lätt. De liksom rinner fram.

Ibland är det bara att bestämma sig för att producera. Ord.

Ibland har jag ett virrvarr av tankar i huvudet som längtar efter att bli till ord, men som ändå sitter alltför djupt inne på nåt sätt.

Då får jag bara ha tålamod att vänta på att det där virrvarret ska lägga sig till rätta i form av ord på min dataskärm eller i min blå skrivbok.

Under tiden lever jag och tar in. Kunskap som ger nya vinklingar, händelser som ger nya associationsbanor, människor att ventilera tankar med för att så småningom kunna börja nysta i virrvarret som så småningom blir ord, som blir formuleringar.

Sådär var det när jag började läsa teologi. Ett år skulle det bli. Men så insåg jag plötsligt att jag var på väg att få ett språk och ett tolkningsmönster för att kunna uttrycka det där som jag haft inom mig och velat berätta nästan hela mitt liv. Så det blev flera år teologi.

Så jag berättar. Söderberättelser, predikningar, berättelser i olika former. På ett sätt helt olikt det jag en gång trodde jag skulle berätta. Men jag älskar de där orden.

Jag hade egentligen velat skriva nåt mycket mer brännande ikväll. Tankar om kyrkan, dess självbild. Tankar om världen, tankar om tro och om människor nära och långt borta, om minoritetstänk och överhetstänk. Om öppenhet och slutenhet. Om kulturer. Om vem som definierar och vem som definieras. Om vem som har tolkningsföreträdet.

Orden är inte redo än. Men de kommer.

Så därför blir dagens Söderberättelse lite småpretentiös och mest ett snurrande runt orden.

måndag 8 mars 2010

Fest och protest

Jag var på väg att gå och fira Internationella kvinnodagen på Södra Teatern ikväll, men jag stannade hemma och packade flyttkartonger och såg på kungabröllopet (det från -76) på TV istället. Mer politiskt inkorrekt kan det kanske inte bli. Men jag behövde packa och råkar bli lite glad av färgglada klänningar och flärd och av att se min vigningskyrka på tv...

En mer politiskt korrekt kommentar jag läste någonstans på nätet idag var annars att kvinnodagen "är till för att protestera mot patriarkatet inte gratulera dem som drabbas av det". Dvs, personen i fråga (en välvillig ung man) menar att kvinnorna är "drabbade" av patriarkatet och därför ska vi inte hurra den 8 mars.

Jo, det är en känslig och kompicerad fråga, men ibland blir jag inte så lite trött på allt offerskapande av kvinnor.

Kvinnor i allmänhet är inte offer. Kvinnor i allmänhet är fantastiska (män också, men det finns 364 andra dagar som de kan fira).

Därför firar jag hellre 8e mars än protesterar. Inte för att protester inte behövs, eller för att vi lever i en jämställd värld, nej verkligen inte. Trots allt fantastiskt som hänt under de 100 år som Internationella Kvinnodagen har firats så säger jag som James Brown: It is a man´s world. Still a man´s world. Ilska tror jag däremot inte på. Offerskapande leder till bakåsträvande och gör oss ofria och det var väl ändå frigörelse vi ville åt?

Nej, jag firar hellre 8 mars för att det finns så många fantastiska kvinnor att vara glad och stolt över!

Vem vore jag om det inte vore för alla kvinnor i mitt liv: Mina härliga väninnor, mina tre närmaste förebilder: min mor, farmor och mormor (ett superteam som heter duga), alla präster jag känner som är kvinnor som jag kan lyssna till och få råd från. Dessutom samlar jag på offentliga förebilder som är kvinnor. Hurra för oss alla!

Två spännande sådana förebilder just nu som jag gärna skulle träffa och samtala med:

Suzan Aref, Kvinnorättsaktivist i Kurdistan som Svenskan skriver om idag. "–Islam är för fred och respekterar kvinnor", säger Suzan Aref.
Lydia Cacho, den Mexikanska journalisten som avslöjade ett omfattande pedofilnätverk och som nu lever under extremt hot.

Lila Downs och Frida Kahlo heter också två av mina största inspiratörer som är kvinnor, konstnärer och råkar komma från machokulturen Mexiko de med.

Ingen av dessa skulle vara vad de är eller uträtta vad de gjort om de såg sig själva enbart som "drabbade" av patriarkatet. Guds rike är inom er står det på ett armband jag fick på sportlovslägret i Idre förra veckan.

Med detta ord runt min handled och dessa kvinnor som inspiratörer fortsätter jag fira 8 mars, hylla mina medsystrar och fortsätta tro och hoppas på en värld där vi alla kan sträva mot frihet och liv därför att vi först tror att friheten kommer inifrån.

Och den vetskapen behöver vi stötta varandra i. Män som kvinnor!


Dagens bibelord: Ords. 27:15 "Som evigt takdropp en regnig dag, så är en gnatig hustru"

....nån mer än jag som tyckte det var riktigt HÄRLIGT med takdropp idag???