Eldflugorna dansar också i Brooklyn...

Mina vänner har en trädgård! Visserligen liten, väldigt liten trädgård, kanske 10 kvm, men dock en trädgård med blommor och gräsmatta i Brooklyn, New York. Visserligen låter det högt, intensivt och dygnet runt från trafiken på Brooklyn-Queens Expressway utanför, men det går- med lite god vilja och fantasi- att låtsas att det är havet som låter.

Så här sitter jag nu på bakgården till deras hus i Brooklyn, lyssnar till havet, tittar på eldflugorna som dansar också här mitt i staden, och skriver några rader.

Barthkonferensen är över, och jag spenderar några dagar i New York innan jag förflyttar mig vidare till Atlanta för nästa konferens. Ibland är det rätt gott att leva...

Det är mycket Barth nu. Idag var jag i S:t Barth´s (Står för S:t Bartholomew´s och har definitivt inget med teologen Barth att göra) Episcopal Church och firade mässa och åt lunch med en amerikansk kollega där. De hade ett mycket trevligt roof-top som låg i höjd med kyrkans rosettfönster, mellan skyskraporna, granne med Waldorf Astoria.

Sådär kan man också vara kyrka...tänker jag, ganska förtjust. Bourgeoisie, skulle nog Karl Barth ha tyckt. I alla fall hans anhängare...Men också denna del av Guds värld behöva höra Guds ord och ha nära till Guds hus. Bourgeoisie eller ej, men så länge Kristus är centrum, fortsätter jag förtjusas lite lagom över kyrkor med roof-tops bland skyskrapor. Och det gillar Barth också, Kristus i centrum alltså.

En till Bart...

Dagens Barth

Karl Barth dag 1 är till ända. Det är fantastiskt hur mycket det finns att lära sig om denne teolog och hans teologi. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag kan lära mig mer. Men det finns ju annat trevligt att göra i livet också...

Det konstaterade jag och min nyfunna danska vän och prästkollega Rebekka idag.

Karl Barth är fashinerande, djup och svår men väl värd att sätta sig in i. Och de som gör det, verkar verkligen bli entusiastiska...

En Barthiansk klokskap:

"Riktpunkten är inte att sätta människan på plats, att skärpa distansen mellan Gud och människa. Syftet är istället att proklamera att Gud i sin nåd överbryggt klyftan till människorna genom inkarnationen, genom människan Jesus".

Det är bra. Jag gillar det. Nåd och tro allena i kontrast till en alltför antropocentrisk teologi där människan blir Gud och själv ska ordna till sin räddning.

Rebekka gav mig också perspektiv på Svenska kyrkan gentemot den Danska. Vi har helt klart olika situationer. Det verkar i ärlighetens namn vara ganska tufft att vara präst i Danmark. Men hon har en snygg prästkrage på sig när hon jobbar. En sån här:

Stories from the City, stories from the street...

Jag sitter med en kall öl på en veranda i ett hett New Jersey och tittar på eldflugorna som flammar förbi i mörkret.

Igår träffade jag goda vänner för en picknic i Central Park och fick då veta att just idag skulle Ib och Anita avtackas i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Så roligt att jag lyckades pricka in just denna helg i stan! Ib och Anita kom som kyrkoherde och husmor under min tid i New York och kom att betyda mycket för mig (och så många andra). Nu ska de tillbaka till Sverige. "Förlorad och återfunnen" var dagens tema. Återfunnet är mycket här i New York!

New York-mentaliteten är något av det återfunna, som så lätt glöms bort i Sverige. Jag och Anders pratade om det i Parken igår. Den där mentaliteten vi mår så bra av. Den där mentaliteten som faller sig så naturlig här. Mentaliteten som innebär öppenhet, att man pratar med folk utan att ens tänka på att det skulle vara något tokigt i det. Folk på tunnelbanan, folk i affären, folk på restaurangen. Människor som kommer i ens väg, helt enkelt. Många människor. Liten yta. Klart vi talar med varann, klart vi ser varann! Trevligare så. Tycker jag. Och 9 miljoner New Yorkers med mig, verkar det som.

För ett tag sen hittade jag "min" klänning i en liten butik på Söder. När jag säger "min", menar jag att den satt perfekt. Jag brydde inte ens av mig att ta av mig den efter att ha provat den, utan betalade och behöll den på. I fridshälsningen i dagens mässa kom en kvinna, som jag träffat tidigare i Svenska Kyrkan fram och sa: "Åh, snygg klänning du har! Det är jag som har sytt den." Just det ja, den där butiken finns i Stockholm, Paris..och New York. Sverige blir så litet i New York, New York blir litet i Sverige! Svenska New Yorkers. Jag gillar dem!

Ikväll startade Barth-konferensen med bankett. Det här kommer att bli spännande. Mycket spännande. Barth är spännande. Barth-människor också. En del läser Barth hellere än bibeln, verkar det som..hmm....Intressant. Hur som helst tror jag han har mycket att tillföra till mitt teologiska tänk just nu, Barth. Jag återkommer.

"Där kommer också ditt hjärta att vara..."

Här är det polissirener och helikoptrar överallt. Det är visst nåt stort på gång...Prinsessbröllop, var det visst! Hoppas att de får en underbar dag, brudparet.

Jag åker härifrån. Och nu kära läsare, nu tillåter jag mig att använda mitt bloggutrymme till att passionerat romantisera en rejäl bit över min passion nummer två i livet (passion nummer ett är teologi. Utan inbördes gradering.). New York City.



Jag åker till staden där polissirener ständigt tjuter och helikoptrar ständigt trafikerar luftrummet, där prinsessbröllop kanske inte tillhör vardagen, men där hajpen ändå är evig, där det alltid finns någon som är större, vackrare och finare, som lever spektakulärare och underbart. Och där de tillåts göra det, för var och en lever sitt. Där drömmar frodas, levs och för många går i kras. Där världen möts på en liten yta, ibland i ett och samma kvarter, andas samma luft och delar samma puls. Där skillnader och olikheter är både styrka och svårighet, men oavsett lever man med dem.

Nej, New York är inte paradiset på jorden. Jag romantiserar barnsligt mycket kring denna särskilda stad som har en stor plats i mitt hjärta, och dit jag ständigt vänder tillbaka. New York är också tufft, grymt, hårt och orättvist. Precis som världen är. Där är livet enklare om du är vit, rik och snygg men oavsett är du ändå en New Yorker.

Imorgon är jag där. Tillsammans med andra New Yorkers, med latinos, asiater, afrikaner, afroamerikaner, australiensare, polacker, ryssar och en och annan Svensk. Där är jag en del av världen, och världen är en del av mig. Här blir för mig teologi liv och liv blir teologi. Här får ordet kropp.

Så många som satt ord till sina drömmar om staden. Ytterligare en:

Att offra en Guldkalv

I söndags predikade jag om kallelsen till Guds Rike.

När jag tänker mig Guds rike tänker jag mig det inte som ett tillstånd eller en plats, utan som en rörelse. En rörelse med riktning mot livet, kärleken och ljuset, avspeglad i vårt mänskliga nu. Därför kan vi aldrig fånga, skapa eller kanske ens säga att vi har funnit Guds rike, för så snart vi gjort det stagnerar rörelsen och vi har fastnat i något som är människors och inte Guds rike.

Så fort vi tror oss ha funnit Guds rike tenderar det därför att bli dogmatiskt, begränsande och i värsta fall förtryckande.

Därför kan vi aldrig fånga Guds rike. Bara följa. Följa med och se vad det handlar om.

Så där tänker jag mig också att det är med teologier och ideologier. Vi måste ständigt vara beredda att ge upp våra idéer för nya tankar innan de blir alltför vackra Guldkalvar som vi dansar kring. De tankar som en gång var så friska, fräscha och vackra, kan rätt som det är vara begränsande och förminskande.

En gång reagerade liberalteologin mot den alltför dogmatiska och teocentriska teologi som rådde under 1800-talet, som begränsade och förminskade människorna. Men också liberalteologins rörelse, liksom alla teologier och ideologier, stagnerar och blir dogmatisk och begränsande. Fast på nya sätt.

Mot detta reagerade Karl Barth, då han kom ut som ung präst i Tyskland i början av 1900-talet. Genom att återta dogmerna och åberopa Gud som den "totalt annorlunda" tyckte han sig finna nya vägar för evangeliet att nå fram. Intressant, tycker jag. Som drar öronen åt mig när teologier och ideologier verkar bli storheter i sig.

På fredag åker jag till Princeton, New Jersey för att delta i en konferens om Karl Barth och hans teologi och syn på kyrkan. Kanske gör jag upp med en och annan guldkalv på kuppen...

Andas

Sådär som det är med så väldigt mycket.

Släpp taget, andas och lev.

Viktiga upplevelser leder till erfarenheter, kunskap och mening. Blir lite rädd att förlora dem. Vill hålla kvar, hålla fast, hålla hårt. Hålla om minnet, orden, känslan, erfarenheten.

Men det är med detta som det är med det mesta. Med kärleken, vänskapen och livet. Håll hårt och det finns inget utrymme kvar att andas.

Andan kvävs, andens låga krymper och hotar att flämtande tunnas ut. Jaget blir ett tomt skal. Ett jag-skal utan varken ande eller själ.

Sätter mig med ett tomt blad istället. På cafét här ute. Lite rädd för att ha förlorat orden.

"Tomhet, idel tomhet", säger predikaren. Lev och njut, är därför hans råd. Så jag tänker att jag lever och njuter.

"Bittrare än döden är kvinnan", säger han också. "Bitter kan du vara själv", tänker jag och tänker att jag känner fler bittra män än kvinnor.

Mycket kan vi inte veta. När orden, kärleken eller visheten ska flöda. Men något vet vi och det är att själva livet ÄR.

Att släppa taget och följa med är kanske därför det enda rätta. Att vara. Tomhet kan alltid fyllas på. Överflöd kan alltid delas med.

Så är flödet. Det livgivande, skapande flödet.

Det som ÄR. DEN som är.