The Last supper

Jag såg detta fotografi på en utställning på Guggenheim-muséet häromdagen och jag tyckte mycket om det.

The Last Supper heter den, och ser ut som om någon försökt kopiera Da Vincis målning genom att lägga den i kopieringsmaskinen. I själva verket är det ett röntgenfotografi av en lastbil med gömda flyktningar som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA. Den påminner om de marginaliserade som Jesus bjöd in. De konsiga, jobbiga och pinsamma, de stökiga, högljudda och ohyffsade.

Jag är hemma från New York igen. Tacksam över att återigen ha fått vara där och ha skoj, träffa gamla och nya spännande människor vars livsberättelser den ena överträffar den andra och jag upphört att förvånas för längesen, men också påminnas om viktiga saker och att få ställas utanför mitt sammanhang ett slag. I New York har mycket fallit på plats i mitt liv, och gör så var gång jag kommer tillbaka. I New York handlar det om att hitta det inre heliga rummet mitt i kaoset. Att finna Guds leende ögon bland många tomma blickar, att vara Guds seende ögon bland de många icke-sedda. Att ta emot och att sträcka ut Guds hjälpande hand ut mot den okända.

På 40e gatan och 9e avenyn finns en kyrka som är ett av mina heliga rum när jag är där. Där finns min Manhattan-familj. I söndags var jag där. Där som all trafik kommer in från New Jersey och där sirenerna alltid viner och för ett fasligt liv, alldeles utanför fönstren. Där hittar vi stillhet och gemenskap och firar Gudstjänst. En gång när jag bodde där, firade vi nattvard med Goldfish-kex och druvjuice, jag rynkade på näsan åt det först, men när jag kom på att det var samma kex och samma juice som delades ut i matkassarna dagen innan till de som lever marginaliserat på benefit och tar emot matkassar, fick nattvarden genast en än djupare mening. Då är det inte jag som "hjälper" och de som "tar emot". Då är vi alla ett, då delar vi alla samma bröd och samma liv.

Det här blir mitt sista blogginlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga energi och kreativitet någon annanstans. Tack och adjö för den här bloggen, och all välsignelse till dig som läser!

Man ska ju sluta när man är på topp, sägs det. Den topp jag kommer att tänka på då är min väns roof-top i Manhattan, och där är det fiiint! Så det får bli den avslutande bilden!

VI SES!

Young Clergy Women Project

Så är jag tillbaka "hemma" i New York igen efter en tur till Atlanta, där jag har mött upp med Young Clergy Women Project. En i högsta grad exkluderande grupp (icke prästvigda/ordinerade människor, män och alla över 40 får inte vara med), som är unga prästvigda kvinnor, varav 40 av oss möttes några dagar i Amerikanska södern, i Atlanta. Mestadels amerikaner, tre svenskar och en britt. Exkluderande eller eller ej, så tror jag vi behöver få vara det ibland för att känna oss hemma.

Konferens med bara kvinnor. Mycket kreativitet. Förra veckan, Karl Barth-konferens i Princeton. Mestadels (men inte enbart) män. Mycket intellekt. Jag brukar inte vara intresserad av att mäta skillnaderna mellan män och kvinnor, utan tänker lite Paulinskt, man eller kvinna, ung eller gammal, svart eller vit, fattig eller rik...No matter what, we´re in this togheter!

MEN ändå, min iaktagelse säger att det blir skillnad när män och när kvinnor möts. Ingen värdering.

Generellt kan man urskilja att ofta när kvinnor möts är mer kreativitet, mer delande av erfarenheter styrande, medan när män dominerar är det mer "mätbarafakta-baserat". Kanske kan vi säga erfarenhetsbaserat versus dogmatiskt. Inte för att det här innebär att män inte kan vara kreativa, eller att kvinnor kan vara intellektuella (eller dogmatiska för den delen). Så klart!!

Jag har fått den bästa av båda världar i två bra konferenser (kryddat med lite underbara lärdomar i gatans teologi från New York). Jag vill ha båda världar. Jag behöver båda världar. Jag gillar teologi, jag brinner för den och tycker att det är sååå viktigt med djup teologisk kunskap. MEN om teologin BARA blir ord utan anknytning till det verkliga livet blir det ju såååå tråkigt. Och då blir dogmerna bara hårda ord att slå i huvudet på folk.

Kyrka utan teologi är farligt, kyrka utan verklighetsförankring likaså. Och dessutom tråkigt. Nej, låt oss läsa Johannesprologen om och om igen och låta ordet bli kött. Inkarnationen. Bra!

Så, vad har jag fått med mig då? Dogmer, kristocentrisk teologi. Försoningen och omvändelsen som tveklöst skett en gång för alla på Golgata. Så viktigt. Det teologiska språket som sätter ord och systematiserar den erfarenhet kristna haft genom historien, baserat på erfarenheten som det judiska folket haft med sig innan dess. Erfarenheten ja, men det handlar alltså inte bara om vad jag känner eller upplever. Det är större än så. Det handlar om vår gemensamma upplevelse som mänsklighet, som kristna, som kyrka.

Och allt grundar det sig på, tar sitt avstamp i, sker i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse. Oavsett vad jag tror, vad jag inte tror, vad jag känner eller vad jag upplever väljer jag ändå att tro att det är sant. Tro, bara tro. Då blir det också sant. Och det är där erfarenhetsdelandet börjar...