I ljuset av uppståndelsen...

Att bejaka och omfamna livet, hela livet så som det är. Det tror jag är hemligheten, det tror jag är det stora. Att se de ljusa och glädjefyllda dagarna, men också de smärtsamma stunderna av ensamhet, rädslor och ångest och inse att varje stund, varje minut, varje sekund är livet. Mitt liv. Mitt hela liv. Mitt heliga liv.

Att bejaka människan. Med sitt ljus, men också med sitt mörker. Att se människan, var del av människan. Hela Människan. Den heliga Människan.

Att leva i ljuset av uppståndelsen innebär att omfamna livet och bejaka det. Med dess fel och brister. Det innebär inte att fly från smärta och brustenhet, men inte heller att, av rädsla för att gå vidare, leva kvar i den och grotta sig. Det handlar om att leva här och nu men att ha en vilja och en strävan att leva i Guds helande andes riktning från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan är bara kyrka om den lever, verkar och ser Människan här och nu, men i ljuset av uppståndelsen. Det innebär att kyrkan omfamnar hela livet, hela mänskligheten. Hela det heliga livet, hela den heliga mänskligheten och bejakar den. Med dess fel och brister. Det innebär inte att kyrkan vill stanna i brustenheten av rädsla för att gå vidare, men inte heller att den flyr från den. Det handlar om att vara kyrka här och nu men att röra sig i Guds helande andes riktning, från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan liknas ibland vid ett skepp. Lite elakt ibland, ett sjunkande skepp. Men kyrkan ÄR det sjunkande skeppet (oberoende av ökande eller minskande gudstjänstantal eller hur fantastiska vi är som kyrka) eftersom vi är en rörelse, en eskatologisk rörelse, som rör sig med andens vind, från död till liv, från det dödlighet till odödlighet, från brustet till helt. Vars början är kaos, och vars mål är Gudsriket. På detta, liksom på alla skepp bör kaptenen stanna kvar till sist.

Därför har jag väldigt svårt att förstå min kära kyrkas reklam i tunnelbanan. Jag förstår nog hur man tänkt. Men i mina ögon blir det fel. Väldigt fel. Det andas självgodhet och en kyrka, vars kapten och besättning redan gett sig av, inte bara för att rädda sig själv från att sjunka utan också från sina brustna passagerare och därmed låter dessa klara sig själva bäst de kan.

Rädsla för det främmande finns också i kyrkan, och så länge kyrkan är jordisk och inte himmelsk och består av människor och inte gudaväsen, kommer det fortsätta att vara så. Just därför behöver vi kyrkan, för att hjälpa oss rädda, brustna människor att hantera detta i en strävan från brustenhet med riktning mot helhet!

Ödmjukhet är inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns och istället för att med skadeglädje och krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten, och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. 5 Mos 24:18

Skap-ande, dans-ande, livs-ande

Jag har precis kommit hem från ett danspass på gymmet! Imorgon ska jag dansa salsa, nästa vecka, tango!

Dans är underbart!

För att inte hamna ensam på dansgolvet, handlar det om att känna till grunden, strukturen dvs stegen, men dans blir det först när jag kan släppa dem med tanken. När jag i stället kan fokusera på att känna rytmen och låta kreativiteten och lekfullheten flöda och därmed vara i stunden och fokusera på den jag dansar med, då blir det dans!

Så fort jag tänker mer på mig själv än på att följa och lita på, så trampar jag min partner på tårna. Så fort jag tänker mer på dem runt omkring, blir det istället statiskt och tråkigt. Poängen är att inte bry sig så mycket om de andra eller huruvida jag är bra eller mindre bra på att dansa, utan att vara öppen för det som sker.

Att leva är lite, eller ganska så mycket som att dansa.

Även om just dans i gudstjänsten inte riktigt är min grej (vem vet, det kanske blir? Märkligare saker har jag varit med om...), så tänker jag också gudstjänsten som dans:

En gemensam grund och struktur att ha med sig men släppa tanken på och för en stund leva med i. Då kan jag leva i rytmen och låta ett kreativt skap-ande flöda, där jag är i stunden, fokuserad på mig i relation till dem jag firar gudstjänst med, och oss i relation till Gud. Det handlar inte om hur bra eller mindre bra jag är på att fira gudstjänst, utan en öppenhet.

Idag dansade jag på gymmet i grupp. Imorgon ska jag dansa salsa i par. Nästa vecka tango likaså. Jag kan i hemlighet avslöja att jag ibland dansar i ensamhet framför spegeln också. Det fungerar också, ibland alldeles utmärkt för att "göra min dag". Men poängen med dans, och absolut roligast är det när det är ett samspel. Liksom gudstjänsten. Funkar utmärkt i ensamhet, men snart måste det till relationer och gemenskap.

Från dansgolvet går jag ut i natten, fylld av livsglädje i form av endorfiner som jag ser till att fylla på i god tid.

Från gudstjänsten går jag ut i livet, fylld av livsmod som jag också ser till att fylla på i god tid.

Om att dissekera en barnpsalm...

Idag hade vi morgonbön och sjöng; "Vi sätter oss i ringen".

"..och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann...."

Men, nej, Stopp! Det gör vi ju inte! Höll jag på att ropa när vi sjöng! Vi tycker väl inte alls alltid om varann heller! (Jag ropade naturligtvis inte. Eftersom jag är så otroligt sansad och balanserad).

Fortsättningen: "Och vi är vän med alla på jorden må ni tro..." Nämen, inte alls! Kom inte och inbilla mig hörrni!

Ojojoj, hann jag tänka under vers två. Är det här vi har grunden till all problematik i kyrkan??? Denna till synes oskyldiga lilla psalm i psalmboken, som vi matats med i barngudstjänster sen 70-talet. Är det HÄR felet ligger!

För det är ju just här skon klämmer! Vi tror att vi måste TYCKA OM varann hela tiden, på något slags känslomässigt plan. Att det bara är då vi kan acceptera varandra och att vi måste vara så snälla så att vi troligtvis inte vågar yppa våra förmodade olika åsikter. DET är väl inte snällhet heller! Det är ren lögn, osanning! Jag tycker VERKLIGEN inte om alla människor. Och jag är sannerligen inte, kommer inte, tänker inte, vill inte vara vän med alla heller för den delen!

Men för den sakens skull behöver man ju visserligen inte vara oförskämd och vulgär...

I alla fall. Det handlar ju om att acceptera varandra! Inte att ha någon slags sentimental "tycka om-känsla" för alla människor. Poängen är ju att se att alla är människor, oavsett min känsla för dem. Men vi kan ju ALDRIG få oss till att TYCKA OM alla!

För vad händer då när jag inte känslomässigt TYCKER OM? Tja, antingen tycker jag att jag själv är värdelös som inte klarar att tycka om och då tycker jag nog rätt snart att alla andra är värdelösa också. Eller så säger jag att det är fel på de andra, fundamentalister eller extremister är ord som går hem idag t ex, för att jag inte kan tycka om dem, och då får de helt enkelt inte vara med förrän de har ändrat sig och blivit mer som mig så att jag förstår vad de sysslar med. För förstår jag inte blir det obehagligt, och obehagligt är så svårt att "tycka om".

Jag såg ett citat på ett ställe: "When Jesus said Love your enemies, he probably ment we were not supposed to kill each other". Just det. Precis så tror jag det är. Vi måste inte tycka om alla, vi måste inte heller vara vän med alla. Men vi bör inte döda dem som vi inte tycker om för det. Varken till kropp eller själ.

Och genast blir det där med nåden åtminstone lite mer förståeligt. Genast blir det där med mångkulturalitet, ekumenik, religionsdialog, oliktänkande och så mycket annat också något som inte bara handlar om snällhet och välvilja, utan faktiskt i grund och botten handlar om viktigt på liv och död. Inte bara för kyrkans och mänsklighetens överlevnad, utan också för min och din egen frälsnings skull. Kristi kropp för mig utgiven bara om den också är utgiven för dig. Och utgiven för knäppgökarna där borta! Amen.

Sant eller falskt?

Det finns sann och falsk generositet, på samma sätt som det finns sann och falsk stolthet.

Den falska stoltheten är beroende av andras lägre ställning för att finnas, medan den sanna stoltheten finns i sig själv och får med sig andra till att växa.

Den falska generositeten är också den beroende av mottagarens ställning, status och kvalitéer. Och att jag som ger får ut och upphöjs något av givandet. Den sanna generositeten är oberoende av mottagarens ställning, status och kvalitéer. Jag som ger förväntar mig inget tillbaka, kanske inte ens ett tack.

En sann generositet får däremot ofta ett spontant tack tillbaka. En falsk generositet för antingen ett avvisande eller ett beroende med sig.

Som kyrka och som kristna ska vi leva i sann generositet. Vilket naturligtvis inte är det samma som att vi alltid gör det... Oj, nu tyckte nån kanske att det blev kravfyllt?

Kanske finns det en sann och en falsk kravlöshet också, tänker jag?

Ibland tror jag att vi har fastnat lite i vad kravlöshet innebär. Att allt tal om kravlöshet, all rädsla för krav, blir det största kravet i sig. Vi får ibland för oss att det är Lutherskt, men jag är ganska övertygad om att Luther är oskyldig i det hela och att det helt enkelt är falsk kravlöshet det handlar om.

För den som inte vet att han eller hon har möjlighet att ge, känner inte heller till möjligheten att få. Den som inte vet att han eller hon har möjlighet att få, håller hårt om sitt eget och vill inte heller ge. Så där kan det vara på sina håll ibland...

Sen finns det sann och falsk öppenhet också.

Kanske finns det en sann och en falsk frihet också?

"Sanningen ska göra er fria..."

Och falskhet är inte bara fult, fegt och obehagligt, det leder till översitteri och människoförminskande också.

Så,

"Var sann".

Befriade

"Jag mötte Gud och jag mötte djävulen. De slogs om mig, och Gud vann!" sa Mario Sepúlveda när han räddats från gruvan.

Tänk att de överlevde alla 33 där nere i underjorden! Det går bara att föreställa sig det helvete de befunnit sig i, de Chilenska gruvarbetarna. Tänk att leva så långt under marken, med vetskapen om att kanske aldrig någonsin bli fri igen. Det skulle vara lätt för vem som helst att gå under av ångest och galenskap.

Att leva som om befrielsen skulle komma har gjort att de ordnat, sina liv där nere i mörkret och bevarat sin värdighet som människor. Och befrielsen kom! Nu är de uppstigna från undergjorden, och tillbaka till ett liv i frihet och gemenskap. Ett liv som de kanske tidigare tagit för givet, men som flera tidningar skriver "är förändrat- kanske för alltid!"

Förutom tydliga frälsningsanalogier, kom jag också att tänka på José Saramagos roman Blindheten när jag läste om detta. Blindheten handlar om hur en mystisk sjukdom gör alla människor i ett samhälle blinda, en efter en. Människor som blir blinda, blir rädda. Plötsligt går det inte att lita på någon. Allt handlar plötsligt om överlevnad och människor ger upp sin mänsklighet i rädsla för sitt liv. Så småningom försöker en grupp människor skaffa sig någon slags ordning och gemenskap i en övergiven gammal skola för att sätta sig över och gå emot rädslorna och det som de för med sig. Bland alla blinda människor finns en seende människa. Mitt i infernot lever hon och öskar flertalet gånger att också hon fått bli blind. Också här blir hoppet och gemenskapen det viktiga. Hoppet, vikten av att fortsätta se varandra som människor och att ingen klarar sig på egen hand.

Jag inser nu att jag inte minns hur boken slutar om människor får sin syn tillbaka, om den seende också blir blind, eller galen, eller hur det nu var? Det var så längesen jag läste den. Jag får ta och läsa om den, och till dess fantiserar jag om att de blinda börjar se på slutet igen och är glad åt att gruvarbetarna har kommit upp till ytan igen!

Pastor Janssons sista frestelse....

...är nog att sälja ut nåden till extrapris....

Billig nåd smakar sötsliskigt och är obehagligt insmickrande. Pastor Jansson vill så gärna skaffa sig auktoritet, vill så gärna vara auktoritär, men vill ändå att folk ska tycka om honom. Men man måste ju sätta gränser, det har han lärt sig. Nåden ja. Den är ju gratis, det har han läst. Men han vågar ändå inte riktigt lita på att nåden verkligen är till för alla. Och därför, allra minst för honom själv.

Pastor Jansson kan verka sympatisk, men i själva verket är han en ganska obehaglig typ. En sån där som man inte riktigt vet var man har. En som mest bara vill bli omtyckt och älskad och därför är beredd att vända ut och in på sig själv för det. Och om han hamnar i lag med fel typer, ja då kan det gå riktigt illa...

Pastor Jansson tycker att han visar auktoritet, att han följer med i tiden och är lite modern när han säger till folk att de måste handla ekologiskt, att de måste rösta rätt och ha bra åsikter. Vara goda medborgare, helt enkelt! Det kan man väl ändå begära??

En kyrka som får politiska konsekvenser i kölvattnet av att den står upp för det den är, Kristi kropp och förvaltare av Guds nåd till alla, som förkunnar lag och evangelium det är Kristi kyrka i världen!

En kyrka som däremot förmedlar mest lag och villkorad nåd, som säljer ut nåden till förmån för politiken är ingen kyrka. Det är Pastor Janssons eget lilla lokala by-utskott.

Men Pastor Jansson är trots allt också älskad av Gud.....

Just nu tycker jag att det är obehagligt med all intolerans förklädd i tolerans, i kölvattnet efter alla händelser. Väldigt obehagligt. Vi är lite rädda för att vara Pastor Jansson, tror jag. Och då blir vi just Pastor Jansson.

Rädda människor är farliga människor...aj då!

Tur att Jesus säger: "Var inte rädda". Tur också att det är Jesus och inte Pastor Jansson som är den centrala i vår kyrka!

Läs gärna Carolina som skriver klokt och bra.

Berlin, Bonheuffer och Brunne

Jag har varit i Berlin i tre dagar med ett gäng glada präster. Där bejublade vi biskop Evas predikan i Storkyrkan när vi fick höra om den igår!

Kanske jublade vi lite åt SDs agerande också, för att de på något sätt genom detta bekände sin rätta bruna färg på egen hand, utan att någon annan behövde peka ut dem!

Vi har bott på Bonheuffer haus. Teologen och prästen Dietrich Bonheuffer som var motståndsman till Hitler och nazismen och därför fängslades och avrättades i koncentrationsläger, har också inspirerat oss under dessa dagar med sin teologi om hur ett kristet liv handlar om efterföljelse och oundvikligen får konsekvenser också för medmänniskan.

Berlin- Bonheuffer och Brunne.

Dessa tre Bn har inspirerat mig mycket dessa dagar, och jag tror att jag vågar tala också för de andra som var med på resan!

Kanske kan det äntligen bli tid för oss alla att få upp ögonen för att det inom den kristna kyrkan inte kan existera en företeelse som privatreligiositet, därför att den går rakt emot evangeliet och kan bli rent av farlig! Evangeliet och nåden är relevant endast i relation till och med andra människor. Det är att se att ALLA människor är mina MED-människor. Och detta oavsett vad jag egentligen tycker om dem. Eller dem om mig.

Inte heller existerar något sådant som en traditions-religiositet (som den som SD vill åberopa). Däremot har tron drag som innefattar både privat tro och tradition. MEN den är mer än så. Mycket mer.

Evangeliet har en sälta och en styrka som är bra mycket starkare än något som har vare sig med våld, häckleri eller avståndstagande att göra, så vi ska också veta att det är en balansgång nu, att inte ryckas med i sensationalism och frestas att "mobba ut" Åkesson och C/O och därmed ge dem rätt i sin offermentalitet. Evangeliet, nåden och kärleken till MED-människan i sig är starkt nog i sig!

Det visade Brunne igår och det är vi många som är inspirerade till att fortsätta förkunna i vår kyrka!

En annan typ av berättelse...

Jo, jag får nog erkänna att jag en och annan gång tänkt för mig själv "vad är det för liv han har..." och tyckt, om inte synd om honom (för det har jag lagt av med sedan länge), så i alla fall känt enorm hopplöshet. Särskilt i vintras när den bistra kylan gjorde att han inte kunde jobba, och därmed inte hade någon inkomst. Han hade inte mycket över då. Knappt så det räckte till mat.

Det är då drömmar, hopp och bön blir livsviktiga.

Det var ett sånt där osannolikt möte. Två människor som egentligen aldrig skulle mötts, gjorde det och fann varandra. Skilda världar, skilda verkligheter och liv men också något diffust gemensamt som så småningom utkristalliserades till en djup vänskap. Mötet skedde och nu talas vi ofta vid via Skype. Har gjort så i flera, flera år nu.

"So how´s it going?"
"I´m still alive..."

Ja, så där är det ju ibland. Still alive. Men så länge det finns liv finns det hopp.

"Kära nån...gör nåt åt din status. Du kan inte fortsätta vistas där illegalt längre!" Vill jag säga. Och gör så då och då.

"Så, vad är alternativet, tycker du?" frågar han. "Ska jag flytta tillbaka hem? Du vet hur det är, ekonomin, korruptionen och droghandeln. Jag skulle inte få det bättre där i nuläget. Och du vet hur svårt det är att ändra status till legal när man vistas här illegalt. Och nu, ja nu har jag ju tagit mig hit, och det är här jag är...".

Jo, jag vet ju allt det där. Det är många som lever som honom och det är svårt att ändra status. Härom veckan blev hans bästa väninna tagen av gränspolisen, när hon slarvigt nog vistades lite för nära gränsen, och sattes i fängelse. Vet också att hans familj blivit hotad och pressade på pengar. Och nej, jag har inget bra svar. Vet inte vad han ska göra istället. Vore Sverige ett alternativ? Börja om från noll. Bli en nobody, en som återigen står lägst, lägst, lägst. Och jag vet inte, men jag får för mig att det skulle vara svårare för honom att bevara den värdighet och stolthet som han har, i det här landet än där han nu befinner sig. Dessutom, igår när vi pratade sa han:

"Jag har hört att Sverige har blivit rasistiskt. Det står om det överallt i tidningarna här".
"Hmm..jag vet inte. Kanske inte mer än andra Europeiska länder", säger jag och märker att jag gärna vill släta över lite.

Ibland vill jag bara fråga (och ibland gör jag det, fast att det kanske inte är så smart):
"What kind of life is it that you´re living?"
"Well, it´s not that kind of life I expected. But it is the life that I chose. And most important. It is the life that is MY life"

Ja, det är hans liv. Det är så här det är. Och vem är jag att bestämma att det är ett sämre liv än mitt? Liv blir så sällan som vi tänkt. Men att livet ÄR. HÄR, just HÄR och ingen annanstans, det är något stort i sig att upptäcka. Något som många av oss kanske aldrig upptäcker i vårt eviga jagande efter lycka och mening. Lycka och Mening, någon annanstans än just här som man är.

Nästan likt en munk lever han i sin lilla cell till lägenhet, som han delar med två andra, ute i en av de mest hårda delarna av den stora staden. I avskildhet från samhällets privilegier hittar han mening i det som är. Och, jo, han ville bli präst en gång i tiden. Men avskildheten, så som den skulle se ut, var kanske en av de bitarna som avskräckte honom. Kanske blir stolthet och värdighet extra viktigt att jobba på att behålla när villkoren som är hotar att ta allt av detta ifrån en? För han är stolt och han lever med värdighet.

Få människor har lärt mig att se livet i det som är, så som det är, så mycket som han. Ändå kan jag beklaga mig över mina (jämförelsevis) banala problem, och han lyssnar och stöttar som en god och nära vän.

"Finns det något, något enda litet jag kan göra för dig?" frågar jag ibland i de mest frustrerande situationer, tusentals mil bort, oförmögen att göra något enda litet. Jag som så gärna vill göra...

"Yes, you can. Pray for me, please" säger han.

Så jag gör det enda jag kan. Jag ber.