2 X ärkebiskop

Eftersom tåget hem till Stockholm var lika långsamt som tåget ner till Göteborg, läste jag ut Desmond Tutus "Om Godhet" i ett nafs så jag hann börja på boken om Anders Wejryd "Uppdrag ärkebiskop" också.

Två olika ärkebiskopar i två olika kyrkor i två olika länder. Den ene hänvisar till den andre, men den andre inte till den ene. Den ene har fört sin kyrkas kamp för godheten mot en påtaglig ondska. En kamp på liv och död! Den andre för sin kyrkas kamp som är...som är...hmm..(Äh, förlåt min ironi). Lika stillsamma och nöjda med livet, tycks de ändå vara de båda herrarna. Lika förtjusta i barnbarn och i sötsaker. Wejryd verkar vara en hejare på kaffe och kakor....

Åter till Tutu. Jag fashineras av hur någon som sett så mycket ondska också kan se så mycket godhet! Han (jo, för det är mest hans röst som hörs. Dottern anas mest i bakgrunden), lyckas föra samman det där som verkar vara så svårt, kanske särskilt i ett tryggt land som Sverige, hur ett djupt inre andligt liv verkligen inte är ett världsfrånvänt liv, utan oundvikligen får konsekvenser utåt! Hur dessa två är djupt sammanlänkade och samhöriga med varandra och inte alls på något sätt går att skilja åt.

En annan sak som jag ofta tycker blir missförstått i vårt land, som Tutu lyckas förmedla är hur ett djupt andligt liv inte innebär ett tungt och dystert sinnelag utan snarare en lekfullhet och nyfikenhet på livet!

Djup är inte detsamma som dysterhet, andlighet är inte detsamma som tungsinthet. På samma sätt är inte glädje och lekfullhet detsamma som ytlighet eller glättighet. Detta skulle jag vilja förmedla i min kyrka lite oftare! Och kärleken till Gud är kärleken till nästan, och till mig själv!

Jag skulle till och med säga att det mest djupa och mest mystika i livet och tron, också är det mest glädjefyllda. Uppståndelsen- uttrycket för det yttersta hoppet och att godheten segrar över ondskan!

Godhet, känslor och två böcker

Sitter på ett tåg, ett mycket långsamt sådant mellan Stockholm och Göteborg och surfar bland bloggar och sidor på nätet. Mycket känslor har svallat den senaste veckan, också hos mig.

Vem är rasist? Diskuteras rasism eller integration? I alla fall nu. Eller? Alla rasar mot SD, alla rasar mot dem som rasar mot SD, eller mot dem som inte rasar. SD rasar inte alls..eller, för de är bara nöjda, eller vad?...allt och alla rasar..eller...

Jag läser Desmond och Mpho Tutus bok "Om Godhet". Jag slukades upp av boken och godheten genast och har läst halva boken redan, bara under den här tågresan. Att kunna se godheten mitt i ondskan, kärleken i hatet och hoppet i det svåra. Fastnade för två citat ur boken:

"Heligheten är inget soloprojekt" Mycket bra.

"Vi har friheten att välja det som är rätt, Men detta skulle vara meningslöst om vi inte också hade friheten att välja det som är fel."

Nu har vi fått rasa och reagera. Dags att börja handla. Samla alla goda krafter vi kan. Och jag tror allt rasande och reagerande kan frigöra massor av sådana goda krafter, om vi väljer att rikta dem rätt, förstås!

Imorgon ska jag gå på bokmässan, där också Mpho Tutu har varit. En annan bra bok jag vill rekommendera är "Bråkdelen av en sekund" av Carolina Johansson. Kl 10 berättar hon om den på Se Människan Scenen. Kom dit alla som är i Göteborg!

Naivt, Wadensjö..

När det handlar om integrationsfrågor och religionsdialog är det spännande saker på gång i Guds hus i Fisksätra i Nacka.

Jag har stor respekt för det jobb som förs i dessa frågor och jag vet att det sitter verkligt kompetenta människor och jobbar med dessa frågor i Nacka. Dessa frågor som kommer att bli allt mer viktiga för vårt land, för vår kyrka och för oss alla i framtiden. Och det finns en god vilja bland många kristna såväl som muslimer i vårt land för att föra dialog med varandra.

Idag skriver biskop Bengt Wadensjö i SvD´s Brännpunkt om hur man bygger ihop kyrka och moské i Nacka. Han vill peka på fredligheten inom både kristendom och islam genom ett uttalande som jag tycker är välvilligt och låter fint, men som inte är oproblematiskt i sitt sammanhang:

"Det finns inskränkta människor både i islam och i kristendomen. Muslimska självmordsbombare är lika lite representativa för islam som ultraortodoxa amerikanska kristna fundamentalister är för kristendomen."

Det är visserligen inte oväsentligt, för på många håll finns fortfarande föreställningen om att religion står i motsats till förnuft, en syn som bl a Humanisterna vill späda på. Men, kan man fråga sig, menar Wadensjö därmed att det bara är bland fundamentalister och tokar som konflikter uppstår? Att avfärda konflikter som enbart fundamentalism är att inte ta religioners, och kulturers särart på allvar. Det är att inte ta människor på allvar! Det är också att sätta sig över både konflikterna och människorna som lever med dem genom att säga att de är inskränkta. Vem tar sig rätten att bestämma över vem som ska kallas inskränkt?? Konflikter uppstår när våra värderingar rörs om i grunden, vilket de ofta gör när vi möter fundamentalt andra värden och synsätt vilket är naturligt i ett mångkulturellt samhälle.

Kulturmöten och mångkulturalitet handlar inte bara om trivsam etnisk musik, kryddstark mat som ett trevligt inslag på Södermalm eller någon annanstans i vårt samhälle. Kulturmöten innebär kulturkrockar, konflikter och brottningar som kan göra VÄLDIGT ont och vara allt annat än oproblematiska och trivsamma. Och hur tar vi då i dessa konflikter när de uppstår?? Nej, jag vill inte förlöjliga Wadensjö och jag är säker på att han vet detta om kulturmöten också, men ändå tycker jag han speglar en, väldigt naiv bild av vad religionsmöte och kulturmöte faktiskt innebär. Också en väldigt naiv bild av människan som enbart god...

En naivitet som kan bli farlig. Väldigt farlig...

Hm, jag tror vi behöver få in lite Luther i det här snart. Simul justus et pecator...både syndare och rättfärdig, både potentiell konfliktlösare OCH konfliktskapare...

När Wadensjö inleder artikeln med att säga att han vill lyfta fram en helt annan bild av Sverige än den som Jimmie Åkesson bidrar med, så ser jag återigen en väldigt god vilja men också just den goda viljan som är med och lyfter fram orsaker till att människor röstar på Jimmie Åkesson och SD.

Vredens bägare

Vrede, ja djup vrede och sorg känner jag denna måndagmorgon. Jag hoppas och tror att den är helig. Och nu tänker jag inte ens försöka hålla mig kort:

Vrede, för att ett främlingsfientligt parti lyckats ta sig in i riksdagen, ja. Men vrede framför allt på grund av att vi, övriga 94% på många sätt bidragit till dessa främlingsfientliga vindar.

Vi lever i ett land som är oerhört, oerhört snävt vad gäller hur vi "ska vara". Vi vet ju så väl vad som är "rätt och bra" och därmed också vad som är "fel och dåligt". På så sätt sker lätt en uppdelning av bra och dåliga människor. Och alla vill vi ju göra rätt och bara vara bra och goda!

Alla vet vi att det är "dåligt" att vara rasist. Därför är vi livrädda för att stämplas som detta. Vi är livrädda för att på något enda sätt kunna förknippas med något som skulle kunna ha med rasism att göra. Detta bidrar till en tystnad, blindhet och rädsla. Rädsla för att våga se att också, om ni ursäktar mig för en sekund att jag buntar ihop människor, "invandrare" är människor med fel och brister, liksom vi. Människor som också reagerar på trauman, på känsla av utanförskap, som har sina vanor och kultur lika djupt inrotat som också vi har! Och där vanor och kulturer möts blir det inte sällan konflikter av olika slag. Istället klappar vi "dem" gärna på huvudet och fråntar "dem" deras ansvar, tillika människovärde.

Vi vill så gärna vara ett land som fint välkomnar invandring, liksom vi vill vara en kyrka som fint utövar religionsdialog, men är vi beredda att se pluralismen, mångfalden, mänskligheten- se människan- och faktiskt på allvar förstå att respektra denna? Är vi beredda att offra våra rädslor, vår egen intolerans, ja- vår egen stolthet för andra människors värde? Eller är vi egentligen bara ute efter att få dem att bli som oss (eftersom VI nu är så BRA)?

Mest Vred blir jag över att vi är så många som har goda åsikter, men som inte ger någon röst till dem som faktiskt lever med mångfaldens konflikter dagligen. När vi inte lyssnar till dessa röster utan tystar ned dem och avfärdar allt som rasism, så är det klart att Jimmie Åkesson får dessa röster!

Idag SKÄMS vi över Sverige. Jag skulle säga att det är lika illa! Vi ska inte skämmas, vi ska stå upp och ta vårt ansvar. För om inte vi gör det, så står Herr Åkesson ensam där och ansvarar, och då är jag rädd att det bär det iväg rakt åt ett håll jag helst undviker...

I kyrkan vill några kasta ut syndabekännelsen. Som jag ser det är detta ett uttryck för exakt samma sak. Vår rädsla för att se vår egen och andras mänsklighet. Ett uttryck för att vilja släta över och frånta människor sitt ansvar. Ett tassande på tå. En tysthetskultur.

Paternalism har det kallats med ett fint ord, det som det leder till. Eller maternalism? Båda kanske... Översitteri, att sätta sig över andra. Det sker när vi glömmer bort Gud. För glömmer vi Gud, vem ska då ta hand om vår otillräcklighet. Näh, bättre att inte låtsas om den istället!

Att vara rädd för det mänskliga i sig själv bidrar till skam. Låt oss inte fortsätta vara en skamkyrka, som skambelägger! Vare sig den enskilda människan eller den kristna kroppen!

Låt oss inte gå den vägen. Låt oss istället se att kyrkan kan vara med och verka MOT dessa hatiska vindar som blåser! Att kyrkan kan, är och skall verka MOT splittring och FÖR helande och helhet för ALLA människor.

Också för Jimmie Åkesson (fast han verkar ha fått det där med kyrkan lite om bakfoten).

Lästips: Denna artikel från Newsmill

Politik

Jag vet att det är som att svära i kyrkan (och vem bryr sig om det nu för tiden??), men jag tycker svensk partipolitik är SÅ tråkigt! Jag vet att det är ett spännande val, men jag har faktiskt inte bestämt mig helt och hållet för hur jag ska rösta. Tydligen är jag i gott sällskap. Vi är tydligen 700 000:

Statistiskt sett borde jag rösta miljöpartistiskt. Jag bor på Söder, är välutbildad medelinkomsttagare och är mellan 20-40 år.

Ser jag till mina rötter borde jag kanske istället rösta på Centern, eller Socialdemokraterna.

Såg Gudrun Schyman tala på torget i Ystad i somras och blev djupt imponerad. Vilken kvinna! FI kanske?

Kanske borde jag rösta Liberalt utifrån ekonomins globala perspektiv, och att jag har en tilltro till människans egen inneboende frihet?

Jag tror samtidigt att individualismen är ett självbedrägeri. Vänstern?

Jag såg uppenbarligen inte ut som någon potentiell Moderat i alla fall. De tittade inte ens åt mig där de stod och fiskade röster när jag gick förbi till affären efter ett hårt pass på gymet. Ung kvinna, vid Hornstull i hood-tröja, med tygkasse. Inte så Moderat. Eller så var det mitt låga blodsocker som skrämde bort de flesta just då.

Efter att ha levt bland socialt utsatta i New York, betalar jag mer än gärna mycket skatt och bidra till sjukvård och skola för alla. Så, visst. Sossarna? Vänstern?

Sen är jag ju kristen och tror på kristna värden, och då är det ju många som röstar på KD. Och, jo, jag tror att familjen är viktig.

Enligt SvD´s parti-quizz är jag Piratpartist. Fast där var flera av mina KLOKA vänner Sverige Demokrater, och det är de VERKLIGEN inte. Så jag tror inte på det.

Jag ska i alla fall INTE rösta på SD. De kommer inte att ha något att säga till om vare sig i riksdag eller regering oavsett hur det går. Men det är OTÄCKT. Riktigt otäckt att dessa främlingsfientliga strömningar är så starka i samhället.

Bra. Då kan jag i alla fall utesluta ett.

Nu ska jag kolla på slutdebatten och förhoppningsvis därigenom komma fram till mer exakt vart jag står...

Döden, döden, döden...

...är vad jag pratar om med sjätteklassare hela den här veckan. Idag pratade jag med sammanlagt 80 barn som kom till kyrkan.

Iordningställt som för begravning möter jag dem och pratar och berättar om vad som händer när vi dör, vad man gör på en begravning, vad som händer mellan död och begravning och därefter. Sedan får de gå med kyrkvaktmästaren ut på kyrkogården och se hur det ser ut där.

Grupperna är så olika. Ibland blir det känslosamt och de gråter. Idag började en hel klass gråta, inklusive fröken! För säkerhets skull har vi laddat upp med näsdukar i mängder.

Ibland har de massor med frågor. Igår hann de inte ens sätta sig innan frågorna kom. Och det är verkligen ALLA typer av frågor från de djupaste, djupa och kloka. Till exempel vilket som är svårast att begrava ett barn som har levt 10 år eller ett barn som aldrig har fått födas, om präster kan gråta på begravning...

Varvat med dessa kloka, djupa frågor kommer ibland frågor som: Hur gammal är du? Jaha, då är du lika gammal som vår gympalärare..Varför blev du präst? Har du ALLTID glasögon eller har du linser ibland också? Kan du vifta med öronen?

Skolkyrka- så roligt, och så bra!

Ansikte mot ansikte

Just nu läser jag Wilfrid Stinnissens och Göran Skyttes bok "Ansikte mot ansikte". Det är en bok som återger ett samtal om kristen tro mellan dessa båda. Där framkommer att kristen tro är allt annat än snabbt, enkelt och lätt.

Jag gillar det.

Kanske är det just att det står i motsats till det jag annars gillar: "snabbt, enkelt och lätt" som jag tror som jag gör.

Ibland är vi så väldigt rädda för fromhet, så rädda för att säga att kristen tro är "något annat". Och så säger vi att det inte krävs något av oss för att tro. Att tro är precis som allt annat.

Delvis lögn. Skulle jag säga. Bitvis bluff och båg. Undanhållande av information.

För kristen tro är "något annat" och ändå alldeles vardagligt. Det är definitivt inte snabbt, enkelt och lätt. För det är att säga att människan är enkel och lätt. Och det är hon sannerligen inte...

Ändå är det kanske människan som komplicerar till det för det mesta, att livet egentligen är rätt enkelt för det mesta, men att människan krånglar så. Just därför tror jag på andligt fördjupnande och att kristen tro är "något helt annat".

Att detta "något helt annat" kan betyda allt för att leva alldeles vanligt. Så att vi kan hitta till livet som ligger där framför oss, till Gud som möter oss. Ansikte mot ansikte och ger oss av sin frid.

Snabbt, enkelt och lätt

Precis så vill jag att det mesta ska vara. Det är det ibland. Men verkligen inte alltid! Jag blir otålig då!

Visserligen är jag en turgumma, som kan se att bitarna i livet ofta fallit på plats, och att det i efterhand kan se ut som om jag inte behövt röra ett finger.

...fast det är ju inte bara sant, för ofta har jag ju i alla fall lyft något litet finger. Kanske till och med två ibland. Men jag försöker ändå lägga märke till dessa tillfällen, minnas dem och tacka. För oavsett hur många fingrar jag har lyft, så tror jag faktiskt att Gud har lyft något i alla fall...

Ibland däremot känns det ju inte alls sådär. Då blir inget som man tänkt sig och det kan snarare kännas som att allt faller isär. Inte lika kul. Då är det rätt skönt att ha de där goda minnena, och spela upp dem på sin inre, privata filmprojektor ett tag. Gärna sätta på repeat och stänga av utsidan...

Nu ska jag börja blogga igen. Jo, jag vet att jag sa att jag skulle sluta. Och det gjorde jag. Men nu börjar jag. Igen då.

Och när det gäller bloggande, så är det just det där jag gillar, att det ska gå just så: Snabbt, enkelt och lätt!