torsdag 29 december 2011

Ordets tjänare

Ordet, ordet, ordet....

Ibland blir jag så trött på detta ord! Detta Ord? I synnerhet när ordet inte kommer till mig, kommer ur mig så som jag vill, sådär enkelt, som rinnande vatten så som jag är van.

Ordet, ordet, Ordet...du har tappat ditt ord och din papperslapp. Ja, det har jag och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det igen.

Men, detta ord. Detta Ord! Det blev ju kött och tog sin boning bland oss. Varför letar jag då efter det. Det är ju här! Just precis HÄR! Här, och nu, mitt ibland oss!

Ordlösheten i Ordets kyrka. Det inkarnerade Ordet, levande Ord, det levande evangeliet. Ordlöst evangelium? Levt evangelium.

Vad spelar det för roll om jag kan formulera Ordet om jag inte lever det om jag inte tillåter det att förkroppsligas?

Inte alltid är Ordet det talade ordet, trots att det är en Ordets kyrka, trots att jag är en Ordets tjänare.

Inkarnationen!

onsdag 30 november 2011

På en åsninnas föl

Jesus rider in i staden på en åsna, på en åsninnas föl. Så lågt sitter han, så att han kan se in i människors ögon.

Kanske är det inte enbart folket som behöver Jesu blick, kanske befinner han sig lika mycket på ögonhöjds nivå därför att det är Jesus själv som behöver folkets blickar.

Därför att Jesus är var människa som är utkastad i vildmarken, förvisad till öknen och förskingringen. Portarna till staden är stängda. Han bultar. Kommer någon släppa in honom? Han är frusen, kommer någon att ge honom värme?

När vi tar emot Jesus i advent, är det då för att Jesus ska rädda oss eller är vi beredda att också rädda Jesus?

onsdag 2 november 2011

Omöjlig ekvation?

En mycket god vän sa till mig igår: "Jag vet inte om jag vill bli omtyckt. Jag vill hellre bli accepterad för den jag är".

Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...

Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.

Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".

För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.

ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.

(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)

HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?

Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.

fredag 28 oktober 2011

City of Sin- City of God

Jag har just kommit hem från New York City igen. Jag börjar tappa räkningen på antalet gånger jag varit i denna stad och jag skulle kunna skriva hyllmeter av tankar som uppstår var gång jag befinner mig där. Många kan säkert tycka att religion är det sista man tänker på i staden som ibland kallas "the city of sin", men kanske är det som med alla stora syndare att det är där som närvaron och behovet av Gud är som störst.

Varsågod, en liten del av mitt New York: City of God.




Pietà?



Här var en kyrka, sedan blev det en bar. Nu är det en flådig klädaffär.



Är det så, måhända? Shopping- vägen till meningsfullhet, den sanna religionen? Ja, onekligen känns det mycket meningsfullt att shoppa på Manhattan.



För nutidens ikoner fanns det plats i härbärget till skillnad från vår Jesus Kristus. De bodde alla på Chelsea hotell. Mytomspunnet som få. Nancy Spungen mördades av Sid Vicous här. En av mina ikoner Leonard Cohen är en av de otaliga poeter, författare och konstnärer som omtalat denna plats i sina verk.



Inte bara shabbat, utan ABSOLUT shabbat. Jag lovar, denna affich är på riktigt precis utanför en synagoga i Chelsea.



She´s wathing over ya...



Worldly things....



Heavenly things, are those you barely don´t see at the first glance...



En helt vanlig brunch på lower East Side



There´s a need for hope in the City



There´s hope in the City


Fågeln har sitt näste, också i New York City. Om än ett lite flyktigt sådant...



Paxad betyder fridlyst...


I hjärtat av New York City ligger min fridlysta plats. Bakom färgglada fönster är jag fortfarande i allra högsta grad en del av staden. Staden som ständigt förändras, som ständigt är på väg. Liksom jag.
Här bakom "stained glass" upplöses dock nutiden i tidlöshet. Här får rastlösheten ro för en stund. Här når splittringen som så många gånger förr helhet och mållösheten får mening och mål. Här är frid.



måndag 26 september 2011

Eine Kleine vs Sunnliden

Och så knäpper jag på TVn och får se två präster, Helle Klein och Håkan Sunnliden som gnabbar, tjaffsar och fightas mot varandra på bästa sändningstid i Aktuellt.

Yes. Precis så som jag vill se min kyrka framställas, tänker jag och blir genast ett eller två uns cynisk och ironisk.

Härskartekniker från Klein, undvikande svar från Sunnliden. Herregud (kan man ju verkligen utbrista. Förbarma dig över din mänsklighet, särskilt prästerna, kan man fortsätta...). Jag tar mig för pannan och tycker det är beklämmande. Klein får mest hejarop på Facebook (hon står ju för "renlärigheten", eller?). Sunnliden var ju redan från början uträknad och pratade mest in sig i sitt eget lilla hörn.

Hur som helst. Frågan rör samkönade äktenskap, en viktig, men i praktiken ganska så liten fråga som älskas att göras en höna av en fjäder av. Allt för att bevara den stereotypa bilden av kyrkan som konservativ, människoföraktande och förlegad och något som måste "renas". Sekularismens och enhetskulturen skanderar, och Klein blir (medvetet? ovetandes?) dess profet.

När ska dessa två falanger, som jag undrar om de verkligen existerar på riktigt eller bara i teorin, mötas och inse att vi behöver våra gemensamma krafter för att vara kyrka i denna vår värld? När ska dessa falanger släppa taget om sin egen narcissistiskt självupptagna världsbild för att se att det finns viktigare saker att göra?

Kanske ska det inte ske i detta livet. Kanske är det den himmelska kyrkan vi talar om???

Ibland blir man trött, och ganska upprörd över den jordiska kyrkan och längtar lite till den där himmelska. Men ACK, då bör man genast snabbt släppa taget om den längtan innan det övergått till världsfrånvändhet.

Ibland händer däremot sådant som gör att man blir glad och inser att de kanske går in i varandra den där jordiska och himmelska kyrkan: En konfirmand smsade mig i veckan för att berätta om hur roligt han tycker det är med församlingen och kyrkan och hur gärna han vill göra sin PRAO i församlingen....

Eller, träffen vi hade med alla som vill engagera sig i gudstjänstgrupper under hösten, som var och en fick berätta om vad gudstjänsten betyder för dem. Jag och min kollega fick höra de mest fantastiska berättelser om vad gudstjänsten betyder.

Detta pågår, alltmedan präster sitter och tjaffsar i TV på bästa sändningstid. Bra att påminna sig om detta. Och att lyssna lite mer ibland också på andra än på sig själv när man är van att prata mycket.

Det ligger ju nära till hands annars, att bli just den överhetskyrka som man själv kritiserar...hrmm, hrmm...

söndag 11 september 2011

Civil olydnad, fundamentalism och friheten i Kristus

För alla som bemödar sig om att "vara rätt", "tycka rätt" och "göra rätt" ibland eller ofta är det ganska befriande att läsa dagens evangelietext (Mark 2:23-28) om hur två av bibelns mest betydelsefulla gestalter utför en slags tidig form av civil olydnad.

En hungrig Kung David (som för övrigt hade ganska många poäng både på "vara fel" och "göra fel"-listan) stövlade in i templet och tog skådebrödet, detta helgade bröd som endast prästerna fick äta av, till sig och sina män när det inte fanns någon mat. Pragmatiskt, handlingskraftigt och klokt. De var ju hungriga! Jesus, som ju inte heller var särskilt PK (politiskt korrekt), gör något liknande när han och lärjungarna plockar ax på sabbaten.

Reaktionen låter inte vänta på sig: Hur kunde de? Så här får det bara inte gå till!

Många gånger är vi så fast i vårt tänk att saker och ting måste "vara rätt", att vi lätt kör fast när saker och ting blir "på ett annat sätt", och missar stort att det faktiskt kan finnas oändligt mycket rikedom i detta "andra sätt".

Inte så att jag röstar för att alla kör sitt solorace hela tiden. Men, låsningar vid regler gör inte bara att nytänk och möjligheter totalt går förlorat utan att man dessutom totalt MISSAR MÅLET med regler och förordningar, så att detta "göra rätt" i själva verket blir helt fel!

För tio år sedan körde några som ansåg sig TRO RÄTT in i World Trade Center och Pentagon. Tusentals människor dog och världen blev sig aldrig mera lik, sägs det...

Fundamentalism. Galenskap. Och ändå så finns spår av denna fundamentalism hos oss alla. Under sommaren har jag läst och förälskat mig i Amos Oz böcker. I sin "Hur man botar en fanatiker" skriver han att kampen inte står mellan religioner, länder, klass eller kön får man förmoda, utan att det är en kamp mellan
dem som tror att ändamålet, vilket ändamål som helst, helgar medlen, och oss övriga som tror att livet är ett ändamål, inte ett medel.


Vilket ändamål som helst, paradiset, frihet, feminism, kommunism, veganism, hur behjärtansvärt och hur alltigenom gott dess syfte tycks vara, kan alltså bli föremål för fundamentalism. Så snart den enda viljan till förändring gäller den att förändra den andre är vi där. (Och handen på hjärtat så hamnar vi väl alla där då och då?)

Att kasta ut alla regler och normer är naturligtvis inget bra alternativ, utan leder till än mer galenskap och ensamhet i en ibland ganska så kaotisk tillvaro som vi människor ofta befinner oss i och försöker navigera oss fram i så gott det går. Regler och normer fungerar som riktlinje och vägledare, men just som sådana och inte som målet i sig!

För övrigt hörde jag en alldeles lysande predikan i dag av Elisabeth Jonsson om detta, friheten i Kristus, i Maria Magdalena Kyrka. Hon predikade bland annat om att bryta mot regler för sakens skull inte leder till någon frihet, snarare ensamhet. Men när vi låser oss vid hur "det ska vara" lägger vi på oss det ok som Kristus annars vill lyfta av våra axlar.

söndag 4 september 2011

I herdarnas och änglarnas lovsång...

Nåja, lite sent kanske, men för den som hinner se vill jag å det varmaste rekommendera detta i Katarina kyrka kl 18 idag, söndag 4 september:


Sången vände herdarnas rädsla i den första julnatten. Från rädsla och bävan till en lovsång som fick ljuda över hela jorden. Ängelns ord till herdarna "Var inte rädda" vänds också till oss och lovsången ljuder över jorden än. Kom därför och stäm in i denna jubelsång, tillsammans med änglar, herdar, körsångare och Guds alla heliga i en jublande psalmfest:



måndag 29 augusti 2011

Präst-quinna och så några hermeliner

I helgen har jag firat mässa i Lettland med, vad jag tror jag måste kalla, första gradens kvinnoprästmotståndare. Det var en fasligt lång mässa och jag förstod faktiskt inte ett endaste ord eftersom allt var på lettiska. Det var denne prästs tredje tvåtimmarsmässa den här dagen (och kanske var det därför som han såg så lidande ut??). Jag var inte välkommen att delta i mässan som präst, men det gjorde jag ju naturligtvis ändå eftersom jag deltog i mässan och det är präst jag är vigd till och kommer så förbli. Liturgiskt klädd var jag också.

Församlingens präst kunde jag dessvärre inte prata med eftersom han bara pratade Lettiska, men prosten som också han deltog denna dag hade utvandrat från Sverige (bland annat på grund av olika åsikter i kvinnoprästfrågan) och vi kunde därmed samtala med varandra, vilket vi också gjorde igenom avskedsmiddagen som hölls för oss igår kväll. Trevlig och vänlig var han och det växte, tro det eller ej, inte alls några horn i pannan på honom.

Nu tycker jag naturligtvis att det verkar vara att göra det onödigt krångligt för sig att flytta ända till Lettland, lära sig lettiska (som lär vara ett oerhört svårt språk) för att man är emot att samarbeta med kvinnor som är präster. När vi nu som luteraner i övrigt inte bryr oss om prästens kvalitéer, så är det väl märkligt ändå att könet spelar sådan roll. Men, det där är mina åsikter och det talar väl bara om hur stark hans övertygelse måste vara.

Och vem tusan är jag att förändra den övertygelsen? Kanske var det där någonstans och med Ps 118:9 samt min kyrkas ordning i ryggen som vi möttes. För lika lite som jag kan förändra denne mans åsikter, lika lite kan han eller någon annan ta min kallelse ifrån mig. Och som uppmaningen lyder i denna bibelvers litar jag hellre till Herren än till mäktiga män.

"Hur kändes det för dig att knäfalla och ta emot nattvarden då du visste att prästen är emot att du är präst?" frågade en i mitt ressällskap efter mässan.

Ja, hur kändes det? Frågan är ju på ett sätt relevant och förståelig. Men ändå inte. Det är inte svårt alls. Eftersom nåden är av Gud och är större än både prästen, dennes åsikter, privata person, mig själv eller någon annan, kan detta därför inte stå emellan Guds nåd och mig som människa. Om jag låter det göra det har jag ju stängt mig själv ute från Kristi gemenskap. Och det är inte bara dumt, utan helt befängt.

"För oss är det svårt att förstå, vi är så vana att prästen bara kan vara man och att han oftast är äldre. Men det är bra att vi får se er, att det kan se annorlunda ut på andra ställen" sa en av de oerhört vänliga och välkomnande församlingsmedlemmarna ödmjukt till oss under lunchen igår.

Ja, det är sådär det är. Vi är alla vana med olika saker. Och hur gärna vill jag själv egentligen släppa taget om det invanda?

TUR att Gud är större än våra vanor!

torsdag 11 augusti 2011

Kliché och djup

Jag har aldrig någonsin bloggat från en buss förut. Men nu, någonstans mellan Härjedalen och Stockholm händer det!

Konfalägret är slut, konfirmanderna är så gott som hela och jag är trött och glad.

Hela den här grejen med konfirmander, eller kanske med att vara präst över huvudtaget känns lite som att det handlar om att ständigt röra sig och parera i spektrumet mellan klichéer och djupaste djup.

För på något sätt verkar det som att när djupet är för djupt för att kunna förmedlas blir de just klichéer och plattityder. Och rätt vad det är har just det där uttrycket som förklarade hela min existens och varande blivit så välanvänt av mig att det urvattnats till inget annat än en lent ljudande kliché.

Jag minns hur jag själv som tonåring avskydde vuxna som använde klichéer.

När jag nu efter tre veckor försökt att sammanfatta grunderna för detta djupaste djup som är av oändligt viktig betydelse för mig själ och mitt eget liv inser jag allt mer hur lätt detta djupa blir just klichéer och floskler. Och ibland är det i det som jag upplever som klichéer som är djupet som går fram. Och jag har säkerligen mer än en gång varit just en vuxen som använder klichéer.

Men, tonåringar ÄLSKAR ju å andra sidan klichéer. Så kanske ska jag ta tillfället i akt att vattna rikligt med mina klichéer så får konfirmanderna uppgiften att leverera djupet åtminstone fram till konfirmationen på söndag. T ex:

"Är döden slutet på boken, eller är det slutet av kapitlet?" Axel 15 år.

söndag 31 juli 2011

Älskade konfirmander...

Nu har drygt en vecka gått på konfirmandlägret, och vi har det oförskämt bra mitt bland bäckar och skogar, fjällämlar och myggor i de svenska fjällen.

När jag förberedde lektionspassen innan lägret, föreställde jag mig trettio välartade, intresserade tonåringar men visste samtidigt att det inte skulle bli på det viset. Femtonåringar är i allmänhet ganska jobbiga och ointresserade....försökte jag vara realistisk och påminna mig om.

MEN, jag har nu trettio supersköna, roliga, underbara, fantastiska och, jo-de är sannerligen rätt välartade, konfirmander (för att inte glömma de lika fantastiska ledarna) med mig här och jag kan inte annat än att just nu bara brista ut i någon slags kärleksfullt jublande tacksamhet över att få dela tre veckor med detta gäng här i Härjedalen!

Var annars får man high five efter gudstjänsten? Var annars får man beröra och samtala om det som rör det djupaste och sköraste i det mänskliga livet så mycket? Var annars får man möten med sådan uppriktighet och ärlighet? Var annars möts man av så mycket taggighet å ena sidan och längtan efter närhet å andra sidan? Var annars får man ena dagen utklädd till Rockabilly-brud med smink upp till öronen stå och dansa loss och sjunga karaoke till Ebba Grön tillsammans med trettio glada, dansande, utklädda tonåringar och nästa fira mässa med dem under djupaste allvar?

På kvällarna har vi kvällsandakt nere i lappkåtan vid älven. Två veckor kvar på lägret och vi har mycket framför oss av både leenden och tårar och annat som hör konfirmandläger till, det är jag säker på. Under tiden lär vi oss att hitta hjälp och vägledning för våra liv bl a med hjälp av Frälsarkransen. Så här fint ser det ut på kvällarna nere vid älven när vi tänder vår Frälsarkrans av ljuslyktor:



Men visst, i natt klockan tre sprangs det och smögs det inte alltför tystlåtet i huset där konfirmanderna bor, tills jag ställde mig i lampskenet utanför min dörr. Då rasslade det till och dörr efter dörr stängdes illa kvickt och häromdagen pangades visst en ruta...

lördag 23 juli 2011

Oslo!

Oslo! Så fruktansvärt! Så många döda, barn, oskyldiga liv som någon tagit sig rätten att ta. Alla tankar och böner är hos Osloborna en dag som denna. Kyrie Eleison, Herre förbarma dig över dem, över oss alla!

En mamma uttrycker på Facebook att det är dags för barnkalas för hennes fyraåring, att det känns oviktigt idag men för en fyraåring är det inte oviktigt och att fyraåringen därför ska få sitt kalas ändå. Kloka mamman som låter fyraåringen få vara förebild! Låt oss ALDRIG tro att det är oviktigt med barnkalas! Låt oss aldrig, aldrig falla dit att tro att hat och ondska behöver sätta agendan för våra liv och därför hindrar barn från att leka, människor från att älska och dansa!

Hur visar vi vårt deltagande i Norges sorg? Ska vi stanna upp och sörja eller ska vi genomföra alla våra planer vi hade för idag, frågar sig en annan vän på Facebook? Någon tror på att fortsätta leva. Någon tror på eftertanken, att stanna upp och mötas i kyrkorna.

Det sägs att gärningsmannen utfört detta dåd i tro. I en stark övertygelse. Är han en kristen fundamentalist, rent av? För tidigt att säga någonting men det verkar så.
Han hade uttryckt på Twitter ett citat av John Stuart Mill: En människas övertygelse är likvärdig med styrkan av 100 000 med ett svalt intresse.

Att tron kan hjälpa oss människor till en styrka vi inte trodde vara möjlig råder måhända inga tvivel om för den som tror. Men styrkan ligger just i att behöva en annan människa! Också en människa så olik mig själv i tanke, ord och handling. På så vis kan vi, måste vi, behöver vi stötta varandra i tron på att kärlek och liv är starkare än hat och död. Och på så vis få styrka att verka för freden och kärleken i den här världen!

Hatet och terrorn vill lamslå oss. I vår tro på Gud som vill liv för hela vår värld behöver vi inte lamslås, vi kan fortsätta verka för livet, freden och kärleken!

Jens Stoltenberg säger att det här ska stärka demokratin, att terrorn inte ska sätta stopp för vår frihet. Heja Jens.

På måndag åker jag på ett tre veckors läger med 39 ungdomar. Gud förbarma dig över oss, och hjälp oss i sympati med de norska ungdomarna låta vårt läger gå i livsbejakelsens och kärlekens tecken!

torsdag 21 juli 2011

Vackra Monica...

...vill jag ska sjunga för mig varje sommarkväll i Juli:

fredag 15 juli 2011

Att sätta sig till doms....


Semestern är slut, jag skriver predikan. Som vanligt ingår bloggande i processen. På söndag ska det handla om flisor och bjälkar och temat kommer att vara "att inte döma" i Danderyds kyrka kl 11. Välkommen dit! Gränsen mellan att ta ställning och att döma är hårfin...

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skrev biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien stått för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa och i värsta fall dödats därför att man med bibeln i högsta hugg försvarat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just låtit bli att döma eller ta ställning?

Vi vill ju komma bort från den fega kyrka som tillät judar att brutalt mördas och förintas under andra världskriget, eller den handfallna kyrka som var för blind för att med Guds allseende ögon se det gudomliga i de människor som fängslades som slavar i 1800talets USA. För att inte tala om den kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som fördomsfullt förnedrar dem som älskar någon av samma kön.

Den kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde. För ALLA människors unika värde, inte bara dem som godtyckligt hör till.

Nej VI vill inte vara som DEM.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Vårt eget rena, oskyldiga offerlamm. Kyrkan tog därmed ställning, stod upp för SIN sak (kanske saken framför människan?) och dömde dess (kyrkans) oskyldiga offerlamms mördare, judarna. Det verkade ju inte mer än rätt. DE var ju inte heller som OSS. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse....

Jag funderar vidare kring ställningstagande och dömande och vet endast att världen sällan, mycket sällan ännu så länge inte har varit och säkert inte i framtiden heller kommer att vara särskilt enkel, svart eller vit.

Men hur vet man egentligen när man har tagit bort bjälken i sitt eget öga?

måndag 4 juli 2011

Om "att ta ställning"

Semester är Guds gåva (eller snarare välfärdstatens) till människan! Och jag njuter just nu också i fulla drag av min (ännu så länge) till synes oändligt långa semester!

Största delen av semestern har jag tillbringat i ankdammar i de södra delarna av vårt land. Befinner mig just nu i en sådan. Och här är lugnt och skönt. VÄLDIGT lugnt och skönt...Kanske är det därför behovet av att blogga nu väcks.

På väg hem till ankdammen från vackra Varnhems klosterkyrka, dit dagens utflykt gått läser jag att biskop Eva Brunne skriver i dagens Expressen att det är "kyrkans uppgift är att ta ställning". Hmmm...är det verkligen DET som är Kyrkans uppgift? Det kanske beror på hur man ser på det? Är inte kyrkans uppgift att förmedla nåden, oavsett "sida". Tänker jag och höjer ett förundrans ögonbryn.

Att förkunna frihet för de fågna, vara en röst åt dem vars röst tystats, stå på de svagas sida. Detta är ett oändligt viktigt uppdrag Kyrkan, också Svenska kyrkan, har och kan nog mycket väl tänkas vara en del av vad det innebär att förmedla nåden, men fångenskap, stumhet och svaghet kan se alltför olika ut för att vi entydigt ska kunna avgöra vems sida "vi som kyrka" ska stå på.

Jo, visserligen kan man tänka sig att det lätt kan bli en feg-kyrka som gömmer sig bakom ord som nåd och kärlek och därför bidrar till ett konserverande bakåtsträvande tänk. Det är dumt i så fall. Mycket dumt. Men en risk med en kyrka som "tar ställning" är att det blir just den typ av kyrka som den som Stockholm stift gav uttryck för i sin reklamkampanj "Nej till rasism". Det vill säga en självgod kyrka som bara har plats för perfekt "rättfärdiga" och inte "syndare", där människor med "de rätta åsikterna" (och gärningarna?) får plats och de andra uppenbarligen inte hör hemma. Åtminstone är det så jag tolkar reklamen som sade något i stil med: "Här finns ingen plats för främlingsfientlighet.." (och jag utgår från att du som läsare förstår att jag i allra högsta grad trots detta är emot främlingsfientlighet).

Inte så att jag på något sätt vill skilja tro från politik, de är verkligen sammanlänkade. Trons konsekvenser är många gånger oerhört politiska. Inte heller så att jag på något sätt menar att kyrkan ska vara icke-kontroversiell och aldrig våga utmana. Kärleksbudet är allt annat än ickekontroversiellt och det utmanar! I synnerhet kanske i en tid där vi alltsom oftast manas att tänka mest på oss själva.

Ofta åberopas att Jesus var radikal. Jo, visst tusan var han det! Men alltför ofta tror jag att vi kidnappar Jesus och hans radikalitet för att nå ut med våra egna sanningar. Vad är egentligen radikalt i en välfärdsstat som vår, där våra rättigheter anses större än skyldigheterna där åsiktsfrihet såväl som betald semester och sjukvård kan tas för given? Kanske är det egentligen mer radikalt att vara ickeradikal i ett sådant land? Att följa Jesu radikalitet, och detta är nog radikalt: kräver bön, gedigen självrannsakan och gör ofta ont också hos en själv, eftersom det också innebär att jag själv utmanas oändligt och tvingas inse att också jag måste förlåta, att också mina antagonister och fiender är inkluderade i nådens gemenskap.

"Det finns alltid röster som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för"

Jag har stor respekt för min kära biskop, men när det gäller nåden så tror jag helt och fullt på att det är just detta som kyrkan ska stå för också idag 2000 år senare...

måndag 13 juni 2011

Blås på mig skaparvind...

Andens vind blåste mig denna pingsthelg långt ut till Ingarö och goda gamla vänner. Vidare blåste den till fler vänner, gamla och nya ända ut till Ekerö via Brommaplan där jag plötsligt stod i mitten av vibrationerna av vad som höll på att bli en relativt mild, men dock uppblossande Israel-Palestinakonflikt.

Allt för att jag läste Amos Oz självbiografi på tunnelbanan, och killen mitt emot mig, som visade sig vara palestinsk, erbjöd en gammal kvinna, som visade sig vara rumänsk, sin plats. Till och med en solig dag som denna, på sömniga Brommaplan väcker denna konflikt vibrerande känslor. I detta fall avhjälptes den dock med att kvinnan till slut fick en kram. Tänk om det alltid var sådär enkelt...! Jag och killen gick därifrån och tog samma buss ut mot paradiset på Ekerö, trots allt ganska glada och nöjda över att vi var tre främlingar som pratat med varandra.

Anden blåste mig sedan vidare till Solna. Där var det arabisk dans och mat natten lång. På söndagen var anden i full färd med att blåsa liv i församlingen i Storkyrkan där ett gäng nya präster och diakoner vigdes in i ämbetet. Många olika sammanhang, men samma blåsande ande...

När jag tänker vidare kring anden, tänker jag att leva andligt är att leva heligt. Men, då är inte "heligt" något som har med någon hemlig, svävande perfektion, avskärmad från omvärlden att göra. Att leva ett andligt eller ett heligt liv är att leva ett liv med tron på andens helande förmåga att ständigt skapa nytt, att ständigt ha förmåga att ge liv också till det som är helt dött. Det är att ständigt tro på att nya förutsättningar kan skapas också där allt gått snett. Att leva heligt är att vilja leva som om detta är en verklighet!

Att leva andligt är därför att vilja omfamna hela skapelsen, hela människan både sig själv och andra för att gå mot en möjlig gemensam framtid.

Den andliga tillhörigheten i Kristus kan inte förtjänas eller förloras. Däremot förvaltas. Ett som är säkert är också att leva med anden som vägledare för sitt liv, gör att livet inte vare sig blir ensamt eller tråkigt. Även om andligheten i sig är ensam. Snarare tvärt om. Där anden är, är också människor. Och ibland kan det vara livat och blåsa rätt friskt har jag en känsla av...

Däremot kan det behövas lite lugn och ro och viss för att förvalta denna tillhörighet och för att våga öppna för och kunna växa med anden. Så nu går jag på semester.

Så jag kommer nog dessutom ligga lågt med skrivandet tills den 12 Juli...fast vem vet, om anden faller på så kanske det kommer något inlägg tidigare. Ha en skön sommar!

söndag 5 juni 2011

Dag Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld 1: Jag blev invald i styrelsen för min bostadsrättsförening. Suck!

Jag läser därför min Dag Hammarskjöld noggrant just nu:

"Sannerligen, även i detta läge är "kärlek och tålamod, rättfärdighet och ödmjukhet" villkor redan för din egen räddning."

Dag Hammarskjöld 2: På dennes väg i Diplomatstaden befann jag mig idag som vikarierande präst i den Engelska Anglikanska kyrkan.

Som jag tilltalas av denna kyrka och dess församling! Denna söta lilla kyrka! Gudstjänsten med sin tydliga, näst intill katolska liturgi och samtidigt en sådan öppen och levande församling! Blev glad, som jag brukar, av att befinna mig i ett internationellt sammanhang och bli påmind om min del av den världsvida kyrkan.

De stora sammanhangen och de mindre. Vi är del av och behöver dem båda. Jag tycker mycket om Dag Hammarskjölds ord för att beskriva dem. Det här t ex:

"Det är bättre att av hela sin själ göra en människa gott än att offra sig för mänskligheten".

Klokt!

torsdag 2 juni 2011

Mellan tid och otid...

"Varför ser ni upp emot himlen?" männen i vita kläder tycks ifrågasätta något självklart där vi står och ser uppåt då Jesus lämnat oss för andra gången på kort tid.

Varför ser vi upp emot himlen? Varför är vår första tanke att heligheten finns där, i det saknade, i tomrummet, dit vi inte kan följa efter?

Min frid lämnar jag kvar hos er, säger Jesus. Min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet. Och han vänder sitt ansikte, åter till oss och vi är bevarade, befriade och benådade.

När han lämnade oss för första gången sökte vi oss till varandra. Oroliga, ängsliga och rädda för en hotfull värld slöt vi oss samman, i avskildhet skyddade vi oss, låste vi in oss bakom barrikaderade dörrar.

När han nu lämnar oss en andra gång söker vi oss åter till varandra. Men den här gången glada och förväntansfulla. Frimodigt väntandes på Guds ande. Och när anden kommer med all sin kraft sprängs alla dörrar och murar som en gång var låsta. Anden fyller upp vart tomrum och tränger igenom alla de barriärer av språk och makt, gränser och ordning som människor skapar omkring oss.

Gud skapade en gång ordning ur kaos men nu vänds världsordningen och tidsordningen upp och ned. I Guds andes värld är kaos ordning och ordning är kaos. Där är tiden otid för framtid, nutid och dåtid är ett.

Men vi är inte där än. Ännu är vi bara i mellanrummet mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst, mellan det som är och det som kommer, mellan tid och otid. Och allt börjar med att vi sänker blicken ett slag, från himlen mot jorden. Där, som det himmelska möter det jordiska. Mellanrummet där fylls upp av kärlekens blickar och människors möten, tomrummet inom oss mättas med bröd och vin. Där, i väntan på hans återkomst, möts människor, där är Guds frid.

torsdag 26 maj 2011

En komministers väg...till jobbet, etc.

Spanskt gitarrspel i öronen och sol i ansiktet när jag kämpar mig upp över det branta krönet på Västerbron. En vacker men tung start på dagen. Jag kostar på mig några ögonblick av glittrande vatten och hustak. Snart rullar jag ner från krönet in mot Kungsholmen.

Vid Fridhemsplan höjs pulsen. Gäller att hinna före, innan rödljuset slår om till grönt för bilarna så jag kan ha vägen fri. Fler cyklister dyker upp. Slöfockar! Vill helst inte ligga bakom någon slöfock!

Sankt Eriksgatan, och jag kastar mig in i trafiken. Nej, jag VET att jag inte är någon lastbil! Jag är cyklist. Men en snabb sådan. Med neonkläder och mörka glasögon (och hjälm), tänker jag när jag pressar mig emellan 4ans buss och lastbilen till vänster. "Jag är inte större, men smidigare och jag har j-kligt klart för mig vart jag är på väg" fräser jag i tanken upp mot bussen och drar iväg. Snabbt! Ut i körbanan, snabbare i starten än någon bil, upp på cykelbanan. och DÄR kommer någon och kör förbi mig! Någon med barnstol på pakethållaren dessutom! Fasen. ID-T!

Vinden viner i öronen, någon har PARKERAT mitt på cykelbanan! AARRRGH! Kämpar emot för att inte ge en ondsint blick åt den skyldige yrkeschauffören (det är alltid de som fulparkerar på cyklebanor). Men denne är frånvarande, så jag slipper stå emot frestelsen att ge en argsint blick eller fälla en vass kommentar i förbifarten. Väl förbi inser jag att det var väl inte så farligt. Jag kom ju ändå förbi utan problem.

Musiken i mitt randomprogram i Iphonen växlar från pulserande R n´b, till...ARVO PÄRT! Vad gör ARVO PÄRT mitt i min morgonrusning! Men ja, jag hinner inte byta till något snabbare just nu. KYYYYYRIEEE Eleeeeiisooonnn......

Det händer något! Det har hänt mig förut i andra sammanhang, händer då och då. Idioterna försvinner, den största idioten är jag själv. Motmänniskorna, motcyklisterna, mottrafikanterna...plötsligt förvandlas de, kanske är detta någon form av konsekration mitt i rusningstafiken? En övergång från död materia till andlig materia. Uttryckslösa ansikten, slöfockar och idioter får ande och liv! De är MEDmänniskor, MEDcyklister, MEDtrafikanter! Vi är alla PÅ VÄG! Vi hör ihop! Plötsligt ser jag, det som har varit hela tiden men av olika anledningar i stunden varit dolt för mig, att det är ju GUDS människor jag har omkring mig! Alla på väg åt olika håll för att leva ännu en dag av sina liv.

Vid Danderyds sjukhus väljer jag att svänga höger mot Djursholm för att slippa den hemska backen upp mot Mörby. Snart susar jag fram i lagom takt över ängarna. Syréndoften slår emot mig. Den lilla kyrkan vid motorvägen solar sig i morgonljuset. Åh, min lilla kyrka. Musiken i hörlurarna har jag stängt av nu.

Tack Gode Gud att också jag, med uselt morgonhumör och en intollerans ibland utan dess like, är kallad att arbeta för din kyrka, för ditt rike! Är kallad som en av många att förkroppsliga kärleken från dig till den här världen, för människor till människor. Tack för påminnelsen!





fredag 20 maj 2011

Jesus- JA, åsiktsgemenskap- NEJ

Jag ska ta mig en sväng till Kungsträdgården imorgon, om jag inte somnar i solen i Hagaparken där jag ska tillbringa dagen först, vill säga.

Det manifesteras Jesus i Kungsan imorgon och Jesus är en bra sak att manifestera tycker jag.

Jesus betyder tillhörighet och samhörighet över alla gränser. Jude, grek, slav, fri hette det på Paulus tid..Svensk, Nordafrikan, Pingstvän, Svenskkyrklig, HBTQ-are, hemmafru, moderat från Danderyd eller Södermalmshipster kanske det kan heta idag.

I en slags god vilja vill vi ibland bestämma vilka vi är inklusiva mot. Men vi ser inte att vi blir exkluderande mot andra. Ibland sker det i Jesu namn. Somliga anser då att det är säkrast att plocka bort Jesus. Men ojojoj, i kyrkans värld blir det då nästan ännu värre och lömskare! Ibland sker det i den undersökande journalistikens namn. Och då blir det mest bara dumt.

Ibland blir kyrkan en åsiktsgemenskap. Det gör mig lite orolig och beklämd. För är det något kyrkan inte ska vara så är det åsiktsgemenskap. Det är inte oviktigt vad vi tycker och tror, men det är inte detta tillhörigheten i Kristus handlar om. Ibland sker det just när det jag beskrev ovan sker. Problemet blir då att vi så ofta istället sätter upp nya ramar för vad vi, och än hellre andra, ska leva upp till vad gäller tro och åsikter.

Troligtvis kommer jag känna mig lite obekväm med vissa uttryck, inte alls sympatisera med en stor del av människorna där och jag kommer troligtvis att sakna att Svenska Kyrkan inte syns och hörs mer i den stora skaran av människor. Men jag kommer också att glädjas åt en mångfald som jag verkligen, verkligen kan sakna många gånger.

När jag går till Kungsträdgården imorgon manifesterar jag att jag hör samman med dem jag gillar och sympatiserar med så klart, men också med människor som jag inte har något till synes gemensamt med, som jag inte sympatiserar med eller kanske ibland ens inte gillar. Att manifestera för Jesus är därmed ett manifesterande mot navelskådande självgodhet som leder till åsiktsgemenskap.

(Sen är ingen av oss, inte heller Jesusmanifestationens bakgrundsfigurer immuna mot att vilja dra mot åsiktsgemenskap).

lördag 23 april 2011

Innan gryningen- en reflektion på väg mot påskdagens morgon

Ännu påskafton. Vi lever i ovisshet. Vi vet inget, kan bara hoppas.

”Det himmelska hoppet” - ett sådant slitet uttryck!

Men när allt tycks förlorat, vad mer än detta slitna hopp har människan? Att hoppas -det är att leva ”som om” befrielsen en dag ska komma. Och hoppet övervinner rädslan, och rädslan är den som bygger murar och murarna begränsar människorna från varandra.

Från död till liv, från mörker till ljus, från fångenskap till frihet

Att hoppas är att leva ”som om” det kommer att ordna sig. Sant eller falskt? Eller rent av en provocerande dröm?

De Chilenska gruvarbetarna var fångna under marken.
700 meter under jord.
Kanske skulle de aldrig mer se himlen. Aldrig mer solen, aldrig mer gräset.
De kunde ha lagt sig ner, gett upp och sagt: ”Det är ändå kört”.
Men de gjorde de inte. Längtan och drömmen om liv var starkare.

I dödsrikets gränsland, levde de så vardagligt de kunde. ”Som om” befrielsen en dag skulle ske. ”Som om” de återigen skulle få höra himlens fåglar, kisa mot solen och känna gräset.

Och befrielsen kom.

Andra fick aldrig se befrielsen de kämpade för och hoppades på.

Moses fick aldrig gå med sitt folk in i Kaanans land. Martin Luther King och Dietrich Bonhoeffer, stupade på sina poster i kampen vars drivkraft, hoppet, trotsade rädslan i riktning mot befrielsen! Döden begränsade inte denna riktning. Människors längtan efter frihet och liv bar hoppet vidare.

I döden på korset kunde Gud gett upp. Men Guds längtan efter människornas liv var starkare. Gud hoppas ständigt på människan och spränger de rädslans och förnuftets gränser hon ständigt begränsar sig med.

”Det himmelska hoppet”- Detta oförnuftiga, slitna och välanvända uttryck kan också betyda: ”Var inte rädda!”

onsdag 20 april 2011

Om Gudar och människor i religionens namn

Så har jag äntligen sett filmen "Gudar och människor". Denna oerhört vackra film visades i Hedvig Eleonora kyrka ikväll. Underbart det där med att se film i en kyrka. Jag fick lite känsla av drive-in-bio möter Vatikanen light...Jaja, film i kyrka ger helt klart ytterligare dimensioner till filmen!






Sedan gick jag sakta hem genom stan, sjöng duett med Monica Z i min iphone och kontemplerade över filmen. Nåja, det blev inte så sakta, utan ganska så rask takt när jag traskade över malmarna, men o så härligt det är med vår!

Nåväl, för den som inte sett filmen handlar det om en grupp munkar som lever i en Algerisk bergsby. Tillsammans med byborna som är muslimer lever de sina vardagliga liv i harmoni med varandra. Tills en grupp islamister stör friden. Ska munkarna, som har frihet att lämna, göra det eller ska de stanna kvar i solidaritet med byborna?

En tanke som slog mig, och som lyftes i samtalet efter filmen var hur mycket ont som kan göras i religionens namn, vilket visas hos islamisterna som dödar i Guds namn. Å andra sidan får vi se munkarna, som i just Guds namn får kraft att stanna kvar, trots att de är livrädda.

Så ofta vi matas just med bilden av allt ont som sker i religionens namn, och hur svårt det verkar vara att tro på att religion också kan hjälpa människan att lyfta fram allt det goda hon är kapabel till. Jag minns att jag såg en recensent uttala sig om filmen för ett tag sedan, på Kulturnyheterna tror jag att det var. Filmen fick bra recensioner- men- tillade recensenten, sådär goda människor finns inte på riktigt.

Eller...gör det? Kan det vara så att religion, eller ska jag säga en tro, faktiskt kan hjälpa oss människor att lyfta fram det goda hos oss, bortom gränserna för vad som är rimligt eller rationellt? Inte så att det gör oss immuna mot destruktiva känslor och handlingar, men att tron faktiskt kan vara en god hjälp i att möjliggöra vår kapacitet till att göra gott, trots att omvärlden och situationen manar till att möta ont med ont?

Det verkar ju inte råda något som helst tvivel om det andra, att religion kan frammana de värsta sidorna i oss, då måste väl åtminstone vi som kallar oss troende våga tro på motsatsen? Eller?

måndag 18 april 2011

Kränkt...?

Det talas ibland, så också i dessa tider, om huruvida man får kritisera religion eller ej. Huruvida kritik av islam är islamofobi, om ett tonsatt korancitat framförandes till dans eller om bilder på en homosexuell Jesus är av kränkande art eller ej. I helgen såg jag Jesus Christ Superstar. Den var kontroversiell när den kom, bland annat, om jag inte har fel, för att den utelämnade uppståndelsen och för att Jesus var kär. I Karlstad där den nu spelades, hade kristna reagerat för att Gud var utelämnad ur föreställningen.

Egentligen borde det väl inte vara möjligt att kränka religiösa? På sitt sätt, därför att andlighet på många sätt manar till att inte låta sig böjas av något eller någon annan än Gud själv. Så egentligen, vad bråkas det om? Fast, så klart, är det ju ingen skillnad. Religiös eller ej, alla människor är mer eller mindre lika känsliga när vårt innersta, det vi håller för heligast blir kritiserat eller i värsta fall hånat och trampat på.

Ibland känns det lite onödigt med rondellhundar, koranbrännande och bilder som väldigt enkelt och jag vågar säga, lite billigt, spelar på vår vilja att identifiera oss med offerrollen och därigenom måla ut "skurkarna". Ungefär som någon slags tics eller tourette från konstnärer eller ateister eller andra religiösa för den delen.

Ibland blir dock rädslan för att kränka något slags överbeskyddande med drag av omedveten paternalism, som om vi inte tror att människor har förmåga att ta hand om sig själva, eller i värsta fall att vi vill ta förmågan ifrån dem. Som om vi vill tillskriva dem en offerroll som de själva kanske inte ens velat gå in i.

Jag frågar mig också ibland varför allt som ifrågasätter, bryter med eller kritiserar religionen anses radikalt eller för den delen liberalt om vi talar inomreligiöst. Ibland undrar jag om det helt enkelt är för att man inte har förstått? Eller för att man talar om helt olika saker, som att jämföra äpplen med inte bara päron, utan typ...frukostflingor.

söndag 10 april 2011

Att förlåta eller aldrig förlåta...

"Vissa saker kan man aldrig förlåta..." sa herr präst i beredelseordet. Var det något som var säkert, så var det detta. Han hade lärt sig det av sitt liv sa han. Han hade väl kommit upp i den åldern nu när man har mandat att säga det. Vilken ålder är det? 40+? 50? 55? Särskilt som präst hade han nu förstått det. Naturligtvis ville han inte skuldbelägga oförlåten förlåtelse.

Jag blev lite fundersam över herr präst. Ja, alltså inte över herr präst personligen- han är säkerligen en reko typ- utan på det som sas. Det som sägs ganska ofta.

Kan man inte det? Förlåta? Nej, vem är jag att säga det? Jag kan ju inte utge mig för att tala för andra...En del människor kan ha saker med sig som är rent av förbannat svårt att förlåta. För som en förbannelse är det, så länge det inte förlåts och det binder oss inte bara till det förflutna utan till människor som vi egentligen inte vill ska ha någon inverkan på våra liv. Andra människor har däremot lärt sig av sina liv att också det som var förbannat svårt att förlåta faktiskt, om än med stor möda, gick att förlåta. Att det förbannade blev löst och att det faktiskt var där nyckeln till frihet låg!

Men för vems skull förlåter vi. Och för vems skull förlåter vi inte? Oförlåten förlåtelse blir ju istället bitterhet och knutar som håller oss tillbaka. Oförlåten förlåtelse blir skuld som tynger ner oss. Och skuld är som kladdigt flugpapper, det drar till sig mera skuld.

Kära herr präst, nästa gång skulle jag också vilja höra att det är möjligt att förlåta också sånt man aldrig trodde var möjligt att förlåta. Att Gud rent av kan hjälpa oss att förlåta. Aldrig pålagt naturligtvis, aldrig utan att viljan kommer inifrån. Att vi kanske rent av behöver en lång förberedelseperiod att vänja oss med tanken att gå in i viljan. Jodå, försoning är en del av det hela. De hör samman, men utan förlåtelsen blir jag aldrig fri, och vi ALLA har möjligheten att bli fria! Det är lika för alla! Det skulle jag vilja höra mer om nästa gång, kära herr präst. Att herr präst och kyrkan faktiskt tror på förlåtelse. Att möjligheten finns. Som ett gott alternativ till bitterhet. Att det må göra ont och vara svårt som en mindre korsdöd, men att det finns människor som tror, tror att det faktiskt är möjligt, att det är värt kampen, att livet segrar. Och jag är av övertygelsen att detta är en del av kyrkans uppgift, att hjälpa till och att uppmuntra till förlåtelse och frihet, inte att avhålla ifrån den.

Det sägs att det är de som har minst att förlåta som har längst till förlåtelsen. Kan det vara så tro?

måndag 4 april 2011

Cheezes och en stor portion humor i kalken

"Jag skojar inte. Jag skojar aldrig när det gäller mat!" sa expediten bakom ostdisken i Hötorgshallen. Hon var tydligen lika pratsjuk som jag. Kanske för att alla kunder var ute i solen och inte nere i hallarna. Och det fanns ingen ände på välviljan då hon pratade om smaker och aromer, fast att jag bara skulle köpa två mycket små bitar. Välvilja, öppenhet och pratgladhet. Men ost skämtar man INTE om!

Jag älskar människor som tar det de gör på fullaste allvar!

Häromdagen kom jag tillbaka från några dagars ledighet som jag tillbringat på en väldigt lugn plats. Jag är inte den som förespråkar avskildhet i form av världsfrånvändhet, men ibland kan det där tillbakadragandet från världen göra att det är lite lättare att se saker och ting i ett större sammanhang när man kommer tillbaka.

Bloggare som jag är har jag redan avslöjat att min högst mänskliga personlighet är sådan att jag inte tycker särskilt mycket om att låta saker och ting vara eller gå förbi utan att ha en åsikt om det...

Det här med livet och teologi. Det blir lätt allvarsamt och stort.

Paradoxen lyder: för att ta dessa stora frågor på djupaste allvar måste de tas med en stor skopa humor och distans. Vilket jag inte därmed säger är enkelt, men observera INTE heller är detsamma som att säga att teologi är oviktigt (vilka somliga inom kyrkan tycks fått för sig) eller att livet är enkelt. Vi teologer och kyrkfolk tillhör en kategori som väldigt lätt och gärna blir insnöade, enkelspåriga och älskar att göra hönor av fjädrar. Det märks om inte annat när man läser kyrkans tidning efter att ha varit bortrest en vecka. Jo då, jag sällar mig helt klart också jag till den skaran ganska ofta. Men inte just idag. Idag känns det mer som "men, vad är problemet?"...Jag samlar på stunderna när det känns så!

För åh, vad livet blir tråkigt och negativt när allt blir allvarsamt! Och dessutom, så lätt de där stora sakerna kommer att stå i vägen för människor! Jag tror att Jesus fäller stora blöta tårar när han ser hur vi håller på och gnatar och tjatar och kritiserar och håller hårt om vårt eget...

Annat är det med ost!

Mitt motto för idag är: ät ost med djupaste allvar, och ta livet med en klackspark. Tänk om det var något liknande Jesus menade också när han delade bröd och vin med sina lärjungar....

lördag 19 mars 2011

Mediefasta?

Så sitter jag på mitt lilla kvarterscafé och ska skriva klart morgondagens predikan, men som vanligt bloggar jag istället.... I Kyrkans tidning den här veckan ville ledaren att kyrkan ska uppmana till mediefasta. Nej, jag tänker inte uppmana till mediefasta i min predikan.

Ledaren bygger på att fasta från allt informationsflöde och våga låta bli att "ha koll". Men hela resonemanget bygger på att "ha koll" på omvärlden har man för sin egen skull, för att vi ska framstå som kloka insatta människor. Och så kan det säkert vara många gånger, men...

Att "ha koll" på omvärlden är väl snarare ett ypperligt sätt att påminna sig om att människor lever i andra situationer än vi själva och att vi är del av ett större sammanhang. Att komma ifrån sin egen självupptagenhet helt enkelt!

Jesus drog sig undan ibland. Men det var alltid för att samla kraft för att gå ut till folket igen. Ibland blir religionen, tron, kyrkan något som bara är till för sig själv. Det blir den när den blir världsfrånvänd och hellre fastar och putsar på sin egen yta än är till för människorna.

Ibland, också i vår tid, blir andlighet något som riktar sig enbart till det inre livet. Ibland tycks religioner vilja rikta sig mer utåt och i sitt värsta tillstånd kontrollera omvärlden, snarare än rikta sig också inåt för att upprätta och befria människor.

I bästa fall sker en kombination. Riktningen inåt går inte att koppla bort från riktningen utåt.

Därför är det ypperligt att skriva predikan på detta, mitt lilla Italienska kvarterscafé där espressomaskinen pyser, pizzabaket doftar och människor kommer in, hejar glatt, sitter, stojar, pratar med de pratglada ägarna..Nej, jag mediefastar inte. Jag fastar nog egentligen inte alls.

Möjligtvis tränar jag mig på att koppla samman. Så i samma värld som jag riktar mig inåt för att skriva predikan, sitter vi här som en, om än relativt anonym, Hornstullsfamilj och dricker nybryggt espresso och äter nybakade cannelonis, samtidigt som människor också just nu kämpar för frihet i Nordafrika och för sin överlevnad i Japan...och, tänka sig, vi angår faktiskt varandra!

Så, mediefasta...nej tack.

måndag 14 mars 2011

Samarbeta: sammansmälta eller sammandrabba? Eller finns det en medleväg?

Intressant det här med den anställda Imamen av Sofia församling.

Intressant därför att det är nytt och extremt kontroversiellt. Men också intressant därför att det i denna vilja till att "öppna upp" för den andre verkar vara så svårt att föra en vettig inomkyrklig dialog om det.

Skulle gärna höra ett mer offentligt uttalande av biskop Eva i detta. Ärkebiskopen hänvisar också till biskop Eva i sin blogg, vad säger han själv tro? Jag skulle då gärna se ett uttalande som inte med enkelhet tillskriver skeptikerna islamofobi.

Oavsett var vi står i frågan så tycker jag det är beklämmande hur lite respekt det finns för oliktänk i denna och många andra kontroversiella frågor (från båda håll).

Personligen tror jag religionsdialog och ekumenik är enormt viktigt, men att det inte handlar om att sammansmälta. Jag tror att tillhörighet i mångfald är viktigt. Jag tror att dialog bör ske över olikheterna. Att acceptera att "den andre" är värd att respekteras trots att det finns olikheter. Också inom den egna kyrkan.

Jag tror också religionsdialog och ekumenik många gånger är allt annat än "trevligt" och enkelt. För att den ska tas på allvar måste vi också vara beredda på att det många gånger hettar till, vi måste vara beredda att sänka vår egen gard och vår egen stolthet. Och vi måste LYSSNA. Också på dem vi tror har fel! Annars handlar det om pådyvlande av egna sanningar på "den andre". Och den tiden och sättet att vara kyrka har vi väl kommit förbi? Den brukar kallas kolonialtiden. Kyrkan av den typen kallar vi föraktfullt för överhetskyrkan...

För om vi bara tror att det ska vara trevligt, då gör vi det enkelt för oss genom att kalla oliktänkande för extremister eller fundamentalister (och så kan det, men behöver det inte alltid vara). Och det vi verkar vilja skapa är en åsiktsgemenskap och grundar sig på ett, förvisso välbeprövat, men fult maktspel.. Och det är allt annat än vad kyrkan ska vara! Jag önskar mig fler biskopar och kyrkliga ledare som kunde påminna om detta!

Samtidigt, kablas bilderna av katastrofens Japan in i tv-rutan. Och inför jordbävningar och katastrofer, ja där är vi ändå alla lika. Lika utsatta och sårbara....

Här har det skrivits om frågan tidigare:

Annika Borg som vågar uttala sig, gör det i Svd.
Svenska kyrkans hemsida Här verkar man förvånad över att detta är ett kontroversiellt beslut...hmm...
Annika Borg igen, på Newsmill.
Helene Egnell svarar på Newsmill.

torsdag 10 mars 2011

Kroppslösa väsen

En vän sa: Nu är det fasta, då ska vi minnas DÖDEN.

Det ska vi väl verkligen inte! Vi ska minnas vår dödlighet så att vi kan påminnas om LIVET! Det korta livet, här och nu! Det är ett utmärkt hjälpmedel mot navelskåderi för övrigt!

Döden, den lämnade till och med Jesus bakom sig!

För att påminna oss om livet blev det salsadans med ungdomarna efter dagens faste-ungdomsmässa: Uno, dos, tres...cinqo, seis, siete....

Det var helt underbart att se hur det strålade om dem (i synnerhet några av killarna) när de gick hem sent ikväll!

Nu tänker jag i mitt stilla sinne att det nog är tur att jag är präst 2011 och inte 1911.

Ibland finns det ett ideal hur man ska vara. Så också i kyrkan. Så än idag. Inte för si eller inte för så, hellre såhär än sisådär.

Ibland får vi för oss att ett kristet ideal är något slags kroppslöst, svävande väsen med blida leenden. (Ibland kan det dock också vara ett kroppslöst, bastant väsen med tillknäppt snörpt mun). Det enda kristna idealet som finns är att "vara den du är skapad till att vara", eller åtminstone att vilja bli! Det vill säga: fri och full av liv! Allt annat, det som håller oss tillbaka från detta är synd. Och med synd är det inte värre än att den blir förlåten när man ber om det.

Så när vi påminns om vår dödlighet, är det alltså inte döden vi bör påminna oss om, utan att vi är varelser av kött och blod och inte kroppslösa svävande väsen. Varelser, skapelser. Guds skapelser. Känsliga, dödliga, mänskliga, levande!

Det är detta som vi påminns om i fastan. Genom att avstå från för att påminna mig om dem som inte har, genom att be för mig själv och andra eller/ och...genom att dansa!

tisdag 8 mars 2011

Body, Pain and Passion

"Body, pain and passion" var titeln på ett seminarium på Teologiska Högskolan i Bromma som jag deltog i idag på kvinnodagen!

Superspännande hur många olika aspekter man kan få fram utifrån det temat. Superspännande tycker jag också det är, det här med kroppslighet och religion. Hur vi än räds det ena, än det andra...

Kan det vara som så att rädsla för det kroppsliga också medför en rädsla för det andliga? Eller tvärs om? När vi saknar den andliga dimensionen i mötet med vår medmänniska förlorar hon också lätt sitt värde som människa, och objektifieras?

Mina tre roligaste samtalsämnen idag:

1. Om exorcism.

2. Med en dominikanernunna om kroppslighet, om tigandets för och nackdelar och om vad fromhet egentligen är.

3. Ett superkort och supersnabbt samtal med Helene Egnell om att anställa en Muslim i Svenska kyrkan. Jag tycker det är lite konstigt. Det betyder inte att jag är emot religionsdialog.

måndag 7 mars 2011

"Kan man älska Hitler?"

Igår predikade jag om kärlekens väg. Kärlekens väg som också är lidandets väg.

Att älska, inte i den bemärkelsen att "gilla" eller att "tycka om". Nej, att älska i den än mer djupare bemärkelsen. Att ha djupaste respekt och vördnad för det mänskliga, för Guds skapade mänsklighet. Vare sig jag gillar den eller ej. Vare sig det känns så eller ej.

Att bara älska valda delar av mänskligheten, Kristi kropp är det samma som att bara älska valda delar av sin egen kropp, oss själva. Det är att förminska sig själv eller andra, man kapar ju faktiskt i kroppen i så fall! Genom att bejaka och omfamna mänskligheten med dess fel och brister, med ondska och med godhet, utan att vi för den sakens skull fortsätter att hålla fast vid och bejaka det som gör oss själva eller andra ont kan vi förstå vi att vi har potential till att både älska och att hata.

Att tro att vi bara är mörkrets människor som kan göra skada, det är en lögn. Att tro att vi bara kan göra gott...ja, det är dessvärre också lika mycket lögn det.

Det är på många sätt, trots omständigheter, ett val vi gör. Att välja kärlekens väg, fast att det ibland är svårt och gör ont...fasligt ont.

Då kan vi också älska oss själva, hela oss själva med fel och brister, med ondska och godhet. Det betyder inte att vi ska fortsätta göra det som är ondskefullt eller elakt.

Så kom då följdfrågan på detta oerhört svåra tema om ont och gott, som ledde till ett långt spännande samtal. Efter gudstjänsten kom en man fram och undrade: "Kan man älska Hitler?"... Ja, kan man det? I bemärkelsen, omfamna som mänsklighet, tror jag det. I den bemärkelsen inser vi också att det finns en risk hos oss alla att vi åtminstone blir en "mini-Hitler". Om än för den goda sakens skull. Men det bär ju så väldigt mycket emot att säga det...

torsdag 3 mars 2011

Tankar om fasta som solidaritet och nya floskler

Om fastan är solidaritet med lidande människor, var lägger vi då tyngdpunkten?

Solidaritet med lidande?
Solidaritet med människor?

Om fastan handlar om solidaritet, tror jag den bör handla om solidaritet med människor snarare än solidaritet med lidandet.

Solidaritet med lidandet är rent av farligt. Även om insikten om lidandet och sin egen brist kan fördjupa solidariteten, eller kalla det hellre samhörigheten med människor. Oavsett deras brister eller styrkor.

Och på tal om det, åtminstone förr, politiska ordet solidaritet....

Det talas mycket om att kyrkan "ska vara politisk men inte partipolitisk". Men vad betyder det egentligen? Jag skulle själv kunna uttrycka mig likadant, men i nuläget undrar jag om inte detta har blivit en av vår tids nya floskler?

Är det en floskel som blir en täckmantel för att göra sin egen politiska hållning till en universell sanning?

Och som i förlängningen gör kyrkan till en åsiktsgemenskap. Vilket den ALDRIG får vara, av respekt för det mänskliga och om vi vill kalla det för solidaritet med mänskligheten.

tisdag 1 mars 2011

Den korsfästes gest

Jag var på gymet igår och hade första träffen med min PT. Bort begravningskaffe, konfirmandträffskanelbullar och osunda oregelbundna mat och träningsvanor. Välkommen tillbaka härliga sunda livsstil! Jag ska springa halvmaran i höst! Så var det skrivet, lovat och det ska jag hålla. Om jag är i stan då förstås..

Jag drar fram axlarna för mycket och sjunker ihop. För mycket dator kanske. "Så här ska din kropp se ut" sa min PT, och for ut med armarna i en halleluja, liturgisk gest som för att sjunga ett ära i högmässan. För den som inte bara har gudstjänst i huvudet, kan man också tänka sig att gesten såg ut som början till en stor kram. Eller....som Jesus på korset...Idag har jag träningsvärk.

Senare på kvällen läste jag av Gunnel Vallquist:

"Det är den korsfästes gest som måste bli vår:
en vidöppen famn mot allt som lever och allt som lider.
Aldrig stöta tillbaka, aldrig hålla fast.
En korsfästs gest.
Här som överallt finns svaret mitt i den smärtsammaste punkten,
just där själva vårt hjärta måste brista- öppna sig för oändligheten."

Ja, det är den korsfästes gest som måste bli min. Ner med axlarna, omfamna världen omfamna framtiden i en stor kram!

Välkommen världen, välkommen framtiden, välkommen oändligheten! Välkommen....halvmaran....

söndag 27 februari 2011

En stor livslögn!

Jag läser en statusrad av en FB-vän. Personen som skrivit den säger något i stil med att hon inte kan fatta att människor kan skratta och le när världen ser ut som den gör. I detta fall handlade det om feminism och kvinnoförtryck.

Superduperviktigt. Kul med engagemang. Bra. Men jag blir ändå lite trött.

Det är lätt som människa att fastna i hur saker och ting "borde" vara. Vare sig det handlar om politik, religion eller det egna livet. Och så missar vi hela livet i frustration och ilska över att saker och ting inte är som de "borde vara".

Gud möter oss inte där vi "borde vara". Då skulle vi aldrig möta Gud, för saker och ting är inte särskilt ofta, kanske aldrig, som de "borde vara". Saker och ting är som de är, och just där möter Gud oss alla. Och under tiden som vi går och frustreras och väntar på "borde", så missar vi "är", eller att vara här och nu!

Tyvärr har religionen (eller religiösa människor) ibland fått stämpeln att vilja tala om för människor hur de "borde vara". Ibland har jag känslan av att det fortfarande är på det viset. Fast nu handlar det inte om den traditionella syndakatalogen längre. Nu handlar det om andra saker. Politik och en del annat, typ. Fortfarande tror "religionen" eller religiösa människor ibland att det är för att de vet människors bästa. Och att det bästa självfallet har likhetstecken med den egna agendan.

Äh, jag kommer aldrig bli som jag "borde vara". Inte du heller, för den delen. Inte heller vår omvärld kommer att bli som den "borde vara". Inte i detta livet i alla fall...

Kanske är livsförnekelse i väntan på "borde" den största livslögnen av dem alla. Då vill jag bara ha yta och glättighet! Å andra sidan är idel yta och idel glättighet lika mycket lögn det. Låt oss skåda livet i vitögat, leva med vår dödlighet och leva livet! Och då blir vi kanske rent av förvånade över hur mycket förändringskraft som frigörs på kuppen! Hallelulija.

fredag 18 februari 2011

"Att älska är svårt"

Marcus Birro! Jag läste just hans krönika i Expressen! Det är intressant och hoppfullt med alla dessa människor, journalister och andra med en röst i den offentliga debatten som talar om tro. Om sin egen tro!

Bitterhet och hat behöver vi inte organisera oss för att upptäcka. Det kan vi producera så väl på egen hand! Att älska är svårare, som Birro skriver.

Så lätt att engagemanget också för den goda saken plötsligt har fått en drivkraft som präglas av bitterhet, cynism och elakheter. När drivkraften går över till att bli egenintresset framför den goda saken, ja då hamnar vi där. Då är det är svårt att älska.

Försoning, förlåtelse och kärlek, lätt att tala om, svårare att leva när saker verkligen kommer till sin spets. Men det är möjligt! Med stöd, hjälp och uppmuntran från andra får vi tro att det faktiskt kan vara möjligt om än svårt!

Ibland befarar jag dock att denna väg, kärlekens väg, riskerar att om inte försvinna, så i alla fall skymmas i en suddig dimma. Ibland är det talet om kravlösheten som skymmer den. Kravlöshetet för mig som blir kravfylldhet för dig...

torsdag 17 februari 2011

Över osynliga gränser

Jag inspireras mycket av människor. Att träffa människor. Olika människor, som jag nödvändigtvis inte har alltför mycket gemensamt med. Då utmanas jag.

Ibland är det däremot skönt att träffa människor som liknar en, som jag känner samhörighet med. Då tar jag mig chansen att vila.

Ibland är det dem jag mest liknar som jag har svårast för. Och dem som jag har längst ifrån mig som åtminstone till en början tycks lättast att relatera till.

Det är också inspirerande att dela något gemensamt med dessa lika och olika människor. Upplevelser kanske, samtal, mat, resväg. Ibland dans och musik. Ibland bön och sång.

Under tre dagar har det pågått ett ekumeniskt präst- och pastorsmöte i Linköping. Jag har varit där och känner mig nu glad och inspirerad. Och också en liten gnagande känsla av vad det nu kan vara av oro, hopp, längtan...

Jag har lyssnat till och talat med så många intressanta och inspirerande människor. Kända och okända.

Lind, Lönnebo och Eggehorn gjorde djupa intryck hos mig, men också och kanske särskilt Keck, Wikström och Marklund, vilka var mitt ressällskap.

Möten över gränser. Osynliga gränser som går genom generationer, genom samfund, genom familjer, genom fromhetstraditioner, genom åskter. Genom livet. Genom länder.

Möten över dessa gränser. När vi låter nyfikenhetens och inspirationens ande få flöda fritt och gör det gemensamma mötet med Gud som en av oss, sker också möten mellan människor och över gränser. Och Gud är varken liberal eller konservativ, högkyrklig eller lågkyrklig, kvinna eller man, svart eller vit, Svenskkyrklig eller pingstvän eller ens katolik. Eller så är han alltsammans på en gång! Och Gud finns hos oss alla, bor inom oss alla, och låter oss vara det som vi är. Inte på grund av att vi tror och tycker så rätt, utan på grund av Jesus Kristus. Därför tror jag mötet kan ske och vi kan låta oss själva och de andra vara just de som vi är. Trots allt.

söndag 13 februari 2011

Den dansanta högmässan!

Idag har vi firat en härlig högmässa i Danderyds kyrka! Solen strålade in genom fönstren, kören sjöng vackert, Monika predikade klokt och vår första gudstjänstgrupp var del av liturgin med textläsningar och böner i denna gudstjänst som handlade om Gud som verkar nu!

Nu har jag just kommit hem och pustar ut efter dagens salsalektion. Dans- det bästa som hänt människan, kan också vara så slitigt! Jag inser att jag behöver öva MYCKET på snurrarna och min salsapartner talar om för mig att jag blandar in lite för mycket eget och kubanskt i denna ganska strikta salsa á la LA-style, som jag försöker att bli bättre på.

Det är inte helt olikt det här med att dansa och att fira gudstjänst. Faktiskt! Jag tror jag har skrivit om det förr, och jag fortsätter skriva om det. I alla fall har jag en önskan om att gudstjänsterna ska vara som en dans. För mig innebär dock detta inte vare sig salsagudstjänst, eller sk "helig dans" (som av namnet att uttyda, dessutom verkar förutsätta att det då finns något som är ohelig dans, eller?). Högmässan är dansant nog, tycker jag!

Kanske kan det tyckas som en bisarr jämförelse. För 50 år sedan hade den säkert inte varit lika självklar, men tiderna förändras och idag har vi ett mer avspänt förhållande till kroppen och det mänskliga än vad vi många gånger haft genom historien. Trots att vi nu bekänner oss till en tro med en oerhörd kroppslighet och människotillvändhet!

Dansen liksom gudstjänsten åskådliggör livets djupaste mysterier, om än i en väldigt stiliserad form. Och, ja det handlar om kärlek, passion och lidande på lite olika plan, men ändå så nära sammanlänkade. Det är en berättelse som blir en händelse då den gestaltas i en gemensam rörelse. Liturgin är gudstjänstens danssteg. Med hjälp av en gemensam grund ges vi möjlighet att känna igen oss och för att röra oss framåt i samma riktning.

Idag påminde dansläraren om att det är viktigt att stegen sitter, just för att hitta friheten i att kunna hitta sin egen stil och uttryckssätt. Men här kommer också lyhördheten för sin partner in. Om den som för i dansen gör det med trygghet och är tydlig, är det lätt att vara lyhörd för varandra och följa (till och med för en som aldrig dansat förr!) I gudstjänsten följer vi en gemensam ordning, liturgi. Om liturgin leds med trygghet, ger den utrymme för den enskilde att vila i och "fylla ut" med sin egen personliga stil och uttryckssätt. I bästa fall betyder och förutsätter därmed också var och ens relation till Gud, relationen till varandra.

Jag är dansare när jag firar gudstjänst och jag är präst när jag dansar.

Jag är av åsikten att dans är som bäst när den dansas, inte när den betraktas. Jag hoppas att detta kan få genomsyra gudstjänsten också. Känslan av delaktighet, att församlingen blir del av denna dansande kropp, snarare än att de upplever sig som betraktande konsument.

Jag är övertygad om att det var dans vi åstadkom i Danderyds kyrka i morse. Fast jag är inte helt säker på att någon annan än jag vet om att vi faktiskt dansade....

Här är lite salsa, LA-style för den som vill inspireras!

tisdag 8 februari 2011

Lycka i påse

Jag har suttit i över en vecka och jobbat hårt och fokuserat med ett projekt. Nu är det klart! Under tiden har jag försakat både blogg och vänner.

Kanske var det där någonstans, i lättnaden eller tröttheten över mitt avklarade arbete, som jag gick igång så idag på lunchen när jag bläddrade i katalogen som visade sötsliskiga bilder på skimrande änglamän och amuletter som sa "du kan nå allt du vill med dina drömmar", eller som erbjöd en liten söt påse innehållandes "lycka" eller "kärlek".

Fint så. Tankens kraft ej att underskatta. Men då, om jag inte når mina drömmars mål, har jag drömt för lite då? Skyll mig själv, eller? Tänk om jag köper en sån där färgglad påse och ändå inte blir lycklig. Vad gör jag då? Har jag ångerrätt då, och så kommer företaget, som heter Kreativ Insikt och gör mig lycklig, eller??

Helst hade jag velat ta katalogen till kontoret och klippa in Ann Heberleins "En liten bok om ondska" i katalogen. För att nyansera lite. Men det gjorde jag inte.

Pratade just med en god vän på Skype. För honom är de positiva tankarna, bönerna, det enda som håller honom vid liv, som räddar honom i den tuffa verklighet han lever i sin del av världen.

Men när jag då sitter i mitt drömliknande hem med stockholmsvita väggar och jag har skapat mitt harmoniska, perfekta liv som jag drömt mig till och sitter där och tänker goda tankar, eller rent av ber. Då kan ju allt som stör utifrån bli väldigt hotfullt.

Att be för att leva, eller att leva för att be...

En kristen som ber för sin överlevnad, en kristen som vill leva för att be...

En kyrka som ber för sin överlevnad, en kyrka som vill leva för att be...

Kan det ligga något av nyckeln här till vad som skiljer sund fromhet och på hycklande och fåfängt fromleri?

Och ändå inte, för bön kan ju vara ren omsorg också...

Vare sig vi lever "det hårda livet" eller lever mellan stockholmsvita väggar med änglaamuletter runt halsen kan vi nog aldrig säga att vi kan säga att vi tillhör vare sig den ena eller andra kategorin, och vi ska nog akta oss för att kasta sten i både kyrkor och glashus.

För fast att bönen är vår nödvändighet, kan det ju hända att vi rätt vad det är sitter där och störs av till och med en pastellfärgad katalog som stör den egna verklighetsuppfattningen, och då är det plötsligt det andra diket som drar lite väl mycket.

Jag kanske ska köpa mig en sån där färgglad påse ändå....Undrar om de har påsar med tolerans också? Ska köpa ett helt förråd i så fall, hihi...

tisdag 25 januari 2011

Samtal

Jag har aldrig varit i Rom tidigare. Men i helgen har jag varit i denna fantastiska stad, och jag lär komma tillbaka!

Jag har heller aldrig varit i Engelbrektskyrkan tidigare, men igår kväll var jag där och lyssnade till samtalet mellan Eva Brunne, Jimmie Åkesson och Marcei Zaremba.

Man kan hoppas att detta samtal var en viktig start på något gott, en hel del bra saker sades, men i ärlighetens namn var det ett ganska lamt och tråkigt samtal. Marcei Zaremba, vars artikel i DN publicerades strax efter det att Sverigedemokraterna demonstrativt marscherat ut ur Storkyrkan, var den som hade mest att tillföra i mina öron.

”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skrev Zaremba i DN strax efter det att SD marscherat ut ur Storkyrkan. Läs här för den som missat.

Klokt. Hur ogärna vi än vill ha SD i riksdagen.

Zaremba uttrycker en klarsynthet jag är glad över att se i svensk debatt, som ser den "mobbingmentalitet" vi så lätt lägger oss till med som människor. Hur goda avsikter vi än må ha. Vi "goda" människor tar oss rätten att (för att återknyta till mitt förra blogginlägg) kasta första stenen och dela upp i "vi" och "dom", svart och vitt, ont och gott. För den goda sakens skull, som vi ser det...

torsdag 20 januari 2011

Första stenen?

Idag skrivs det en del om synd och bikt i Kyrkans tidning.

Jag läser debattartikeln av Mats Rimborg, som tycker att det är dags att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. Han frågar sig varför prästerna ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter.

Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..

I själavården ska jag ha möjlighet att bli mött som fullvärdig människa. Oavsett vad jag bär med mig av händelser, vad jag gjort eller vad som gjorts emot mig. Själavården ska kunna vara den platsen där människovärdet är okränkbart. Men kyrkan ska alltid förmedla NÅD och inte dom. Och visst, det är här som det kan kännas orättvist gentemot ett förmodat offer, att det inte är vi som människor som ska döma...

Det skrivs också om syndabekännelsen i veckans nummer av KT. Det pågår ju diskussioner om att ta bort denna. Det vore ytterst olyckligt, anser jag. Någon behöver tänka väldigt klokt väldigt snabbt för att lyfta fram nya tankar om synden i vår inomkyrkliga teologiska debatt! Men i dagens KT föreslår Anders Bergstedt att lyfta fram bikten istället och att det är där syndabekännelsen hör hemma. Intressant tanke att lyfta fram bikten mer, även om jag inte tror helt och fullt på den då den kan göra förlåtelsen än mer svårtillgänglig.

Om man sammanför dessa två tankar, viljan att ta bort den absoluta tystnadsplikten med viljan att ta bort syndabekännelsen (utan att ha belägg för det, tycker jag mig se att dessa åsikter ibland sammanfaller), får vi ett resonemang som mynnar ut i; Döm gärna andra, men inte mig.

Men, jag vill minnas att Jesus sa motsatsen: Den som är utan synd kastar första stenen...

fredag 14 januari 2011

Svåra texter, svåra människor...

Ibland predikar jag över texter som det finns hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som texten nu på söndag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.

Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna. Kul

Nästa år, första årgångens texter, kommer det handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.

Båda har ganska givna kopplingar till temat som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter. Gah! Jag tycker Jesus är ur-snurrig just här (Joh 5:31-36)!

Men, det som är så fascinerande då, om man tar sig tid och vågar närma sig dessa till synes stendöda, snurriga och ibland tråkiga och intetsägande texter, är att de ofta öppnar sig som ett vattenflöde när man börjar nysta i dem. I det till synes intetsägande och tråkiga, finns enorma mängder vishet att ta till sig av där bakom!

Bibelns texter (och en del andra texter också för den delen) är som människor, och bör behandlas därefter. De mest intetsägande kan vara de som har det mest oväntade att komma med. Halmepistlar kan rymma livsvisdom. Det mest makabra och ödesmättade kan i rätt ljus bli till det mest glädjefyllda.

Jag får därför allergiska utslag när man börjar ignorera texter därför att de är problematiska. För jag tror nämligen att steget då inte är långt förrän vi gör detsamma med människor.

Därför vill jag fortsätta att ta mig tid för och intressera mig för texter såväl som människor. Ta mig tid för att fascineras och hänföras över det jag först inte förstår. Närma mig med nyfikenhet och omsorg. Försöka förstå utifrån bakgrund och situation. Ibland blir man ju lite trotsig också. Både mot människor och mot texter. Men det går för det mesta att försonas och tyder kanske rent av på ett igenkännande och en närhet man först inte vill kännas vid. Det kan ibland hända också, att man glömt att det också är viktigt att förstå sig själv utifrån sin bakgrund, situation och närma sig själv med omsorg. Det underlättar en hel del. Ibland orkar man förstås inte! Men tänk; det är då min egen förlust...

Dags att skriva klart predikan nu...Jag tror att jag och Johannes har brottats klart för den här gången.

måndag 10 januari 2011

Snart är våren här!

Det är inte alls lika vackert ute längre, sen snön försvunnit. Men ooooh vad jag gladdes åt årets första löparrunda! Den gick runt riddarfjärden och tog avsevärt längre tid än den före vintern. Men nästan helt is- och halkfritt var det! Bakslag och mera snöoväder lär säkert komma, men oavsett detta vill jag påminna mig själv och andra om att våren snart är här!

Helt riktigt. Jag är inte någon vän av vintern. Särskilt inte när julen är över. Därför tog jag fasta på nedanstående citat, som jag läste idag:




"På våren går naturen i blom, den finner sig själv...När människan stelnat och har långt till sig själv i oförlösta bindningar, kommer hennes liv att stå i ett spänningsförhållande till våren som bara leker fram livet. Men våren tar ingen hänsyn till människans inre kamp. Den väller fram, utan att kunna hejdas."

Ur: Dietrich Bonhoeffer, Tankar om en 1900-talsmartyr. Av Martin Lind

tisdag 4 januari 2011

Beth-el



Gud har nog i alla tider stämt möte med människan. Den vanliga människan. Vare sig hon varit beredd på det eller ej.

Vare sig mötet skett efter klättring till ett berg, efter vandring i öknen, på flykt i vildmarken eller i brottning om natten, verkar sällan mötet vara särskilt väntat. Inte heller är det särskilt bekvämt. Inte ger det guld eller gröna skogar.

Det är ett möte. Som inte kan göras ogjort men som för mot en ny riktning och fyller människan med vördnad.

Efter detta överväldigande vill människan genast göra som människor gör. GÖRA. SKAPA. EFTERLIKNA. Ofta byggs ett hus. Åtminstone ett tält, eller ett altare. Som om hon vill förkroppsliga, föreviga detta hon just varit med om.

Människan vill skapa åt den skapande. För att minnas, för att återskapa, återuppleva, återgälda?

Men människan kan inte vare sig återskapa eller åtgälda.

"Här är porten till himlen. Här bor Gud", säger Jakob där han mött Gud i natten och han kallar platsen Beth-el. Guds hus.

Gud blir människa. För att berätta och visa att porten till himlen finns i människan.

Kanske är det därför Jesus blir så ursinnig när han kommer till templet, Guds Hus. För de verkade inte se att det var i människorna porten fanns. Här bodde istället korruption och girighet. Han kastade ut dem alla. Ut ur Guds hus.

Någon vill bygga en hydda åt Gud, för att hålla kvar, hålla fast.

Men om Gud måste man släppa taget. Gud ska inte hållas kvar. Gud ska bäras ut till människorna. Försiktigt, med varsamhet, som vore han ett barn. Han ÄR ett barn!

Guds Hus är inte byggnaden. Även om det byggda kan påminna och väcka minnet tillbaka.

Guds Hus är människorna, som är i världen, som söker sig till byggnaden, till varandra. För att få stöd, kraft och mod. Ork att vara Guds Hus i världen.

Guds Hus. Beth-el. Platsen där Gud bor.

Och i Guds hus är allt heligt.


Guds hus?


Guds hus?


Guds hus?