tisdag 25 januari 2011

Samtal

Jag har aldrig varit i Rom tidigare. Men i helgen har jag varit i denna fantastiska stad, och jag lär komma tillbaka!

Jag har heller aldrig varit i Engelbrektskyrkan tidigare, men igår kväll var jag där och lyssnade till samtalet mellan Eva Brunne, Jimmie Åkesson och Marcei Zaremba.

Man kan hoppas att detta samtal var en viktig start på något gott, en hel del bra saker sades, men i ärlighetens namn var det ett ganska lamt och tråkigt samtal. Marcei Zaremba, vars artikel i DN publicerades strax efter det att Sverigedemokraterna demonstrativt marscherat ut ur Storkyrkan, var den som hade mest att tillföra i mina öron.

”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skrev Zaremba i DN strax efter det att SD marscherat ut ur Storkyrkan. Läs här för den som missat.

Klokt. Hur ogärna vi än vill ha SD i riksdagen.

Zaremba uttrycker en klarsynthet jag är glad över att se i svensk debatt, som ser den "mobbingmentalitet" vi så lätt lägger oss till med som människor. Hur goda avsikter vi än må ha. Vi "goda" människor tar oss rätten att (för att återknyta till mitt förra blogginlägg) kasta första stenen och dela upp i "vi" och "dom", svart och vitt, ont och gott. För den goda sakens skull, som vi ser det...

torsdag 20 januari 2011

Första stenen?

Idag skrivs det en del om synd och bikt i Kyrkans tidning.

Jag läser debattartikeln av Mats Rimborg, som tycker att det är dags att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. Han frågar sig varför prästerna ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter.

Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..

I själavården ska jag ha möjlighet att bli mött som fullvärdig människa. Oavsett vad jag bär med mig av händelser, vad jag gjort eller vad som gjorts emot mig. Själavården ska kunna vara den platsen där människovärdet är okränkbart. Men kyrkan ska alltid förmedla NÅD och inte dom. Och visst, det är här som det kan kännas orättvist gentemot ett förmodat offer, att det inte är vi som människor som ska döma...

Det skrivs också om syndabekännelsen i veckans nummer av KT. Det pågår ju diskussioner om att ta bort denna. Det vore ytterst olyckligt, anser jag. Någon behöver tänka väldigt klokt väldigt snabbt för att lyfta fram nya tankar om synden i vår inomkyrkliga teologiska debatt! Men i dagens KT föreslår Anders Bergstedt att lyfta fram bikten istället och att det är där syndabekännelsen hör hemma. Intressant tanke att lyfta fram bikten mer, även om jag inte tror helt och fullt på den då den kan göra förlåtelsen än mer svårtillgänglig.

Om man sammanför dessa två tankar, viljan att ta bort den absoluta tystnadsplikten med viljan att ta bort syndabekännelsen (utan att ha belägg för det, tycker jag mig se att dessa åsikter ibland sammanfaller), får vi ett resonemang som mynnar ut i; Döm gärna andra, men inte mig.

Men, jag vill minnas att Jesus sa motsatsen: Den som är utan synd kastar första stenen...

fredag 14 januari 2011

Svåra texter, svåra människor...

Ibland predikar jag över texter som det finns hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som texten nu på söndag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.

Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna. Kul

Nästa år, första årgångens texter, kommer det handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.

Båda har ganska givna kopplingar till temat som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter. Gah! Jag tycker Jesus är ur-snurrig just här (Joh 5:31-36)!

Men, det som är så fascinerande då, om man tar sig tid och vågar närma sig dessa till synes stendöda, snurriga och ibland tråkiga och intetsägande texter, är att de ofta öppnar sig som ett vattenflöde när man börjar nysta i dem. I det till synes intetsägande och tråkiga, finns enorma mängder vishet att ta till sig av där bakom!

Bibelns texter (och en del andra texter också för den delen) är som människor, och bör behandlas därefter. De mest intetsägande kan vara de som har det mest oväntade att komma med. Halmepistlar kan rymma livsvisdom. Det mest makabra och ödesmättade kan i rätt ljus bli till det mest glädjefyllda.

Jag får därför allergiska utslag när man börjar ignorera texter därför att de är problematiska. För jag tror nämligen att steget då inte är långt förrän vi gör detsamma med människor.

Därför vill jag fortsätta att ta mig tid för och intressera mig för texter såväl som människor. Ta mig tid för att fascineras och hänföras över det jag först inte förstår. Närma mig med nyfikenhet och omsorg. Försöka förstå utifrån bakgrund och situation. Ibland blir man ju lite trotsig också. Både mot människor och mot texter. Men det går för det mesta att försonas och tyder kanske rent av på ett igenkännande och en närhet man först inte vill kännas vid. Det kan ibland hända också, att man glömt att det också är viktigt att förstå sig själv utifrån sin bakgrund, situation och närma sig själv med omsorg. Det underlättar en hel del. Ibland orkar man förstås inte! Men tänk; det är då min egen förlust...

Dags att skriva klart predikan nu...Jag tror att jag och Johannes har brottats klart för den här gången.

måndag 10 januari 2011

Snart är våren här!

Det är inte alls lika vackert ute längre, sen snön försvunnit. Men ooooh vad jag gladdes åt årets första löparrunda! Den gick runt riddarfjärden och tog avsevärt längre tid än den före vintern. Men nästan helt is- och halkfritt var det! Bakslag och mera snöoväder lär säkert komma, men oavsett detta vill jag påminna mig själv och andra om att våren snart är här!

Helt riktigt. Jag är inte någon vän av vintern. Särskilt inte när julen är över. Därför tog jag fasta på nedanstående citat, som jag läste idag:




"På våren går naturen i blom, den finner sig själv...När människan stelnat och har långt till sig själv i oförlösta bindningar, kommer hennes liv att stå i ett spänningsförhållande till våren som bara leker fram livet. Men våren tar ingen hänsyn till människans inre kamp. Den väller fram, utan att kunna hejdas."

Ur: Dietrich Bonhoeffer, Tankar om en 1900-talsmartyr. Av Martin Lind

tisdag 4 januari 2011

Beth-el



Gud har nog i alla tider stämt möte med människan. Den vanliga människan. Vare sig hon varit beredd på det eller ej.

Vare sig mötet skett efter klättring till ett berg, efter vandring i öknen, på flykt i vildmarken eller i brottning om natten, verkar sällan mötet vara särskilt väntat. Inte heller är det särskilt bekvämt. Inte ger det guld eller gröna skogar.

Det är ett möte. Som inte kan göras ogjort men som för mot en ny riktning och fyller människan med vördnad.

Efter detta överväldigande vill människan genast göra som människor gör. GÖRA. SKAPA. EFTERLIKNA. Ofta byggs ett hus. Åtminstone ett tält, eller ett altare. Som om hon vill förkroppsliga, föreviga detta hon just varit med om.

Människan vill skapa åt den skapande. För att minnas, för att återskapa, återuppleva, återgälda?

Men människan kan inte vare sig återskapa eller åtgälda.

"Här är porten till himlen. Här bor Gud", säger Jakob där han mött Gud i natten och han kallar platsen Beth-el. Guds hus.

Gud blir människa. För att berätta och visa att porten till himlen finns i människan.

Kanske är det därför Jesus blir så ursinnig när han kommer till templet, Guds Hus. För de verkade inte se att det var i människorna porten fanns. Här bodde istället korruption och girighet. Han kastade ut dem alla. Ut ur Guds hus.

Någon vill bygga en hydda åt Gud, för att hålla kvar, hålla fast.

Men om Gud måste man släppa taget. Gud ska inte hållas kvar. Gud ska bäras ut till människorna. Försiktigt, med varsamhet, som vore han ett barn. Han ÄR ett barn!

Guds Hus är inte byggnaden. Även om det byggda kan påminna och väcka minnet tillbaka.

Guds Hus är människorna, som är i världen, som söker sig till byggnaden, till varandra. För att få stöd, kraft och mod. Ork att vara Guds Hus i världen.

Guds Hus. Beth-el. Platsen där Gud bor.

Och i Guds hus är allt heligt.


Guds hus?


Guds hus?


Guds hus?