En stor livslögn!

Jag läser en statusrad av en FB-vän. Personen som skrivit den säger något i stil med att hon inte kan fatta att människor kan skratta och le när världen ser ut som den gör. I detta fall handlade det om feminism och kvinnoförtryck.

Superduperviktigt. Kul med engagemang. Bra. Men jag blir ändå lite trött.

Det är lätt som människa att fastna i hur saker och ting "borde" vara. Vare sig det handlar om politik, religion eller det egna livet. Och så missar vi hela livet i frustration och ilska över att saker och ting inte är som de "borde vara".

Gud möter oss inte där vi "borde vara". Då skulle vi aldrig möta Gud, för saker och ting är inte särskilt ofta, kanske aldrig, som de "borde vara". Saker och ting är som de är, och just där möter Gud oss alla. Och under tiden som vi går och frustreras och väntar på "borde", så missar vi "är", eller att vara här och nu!

Tyvärr har religionen (eller religiösa människor) ibland fått stämpeln att vilja tala om för människor hur de "borde vara". Ibland har jag känslan av att det fortfarande är på det viset. Fast nu handlar det inte om den traditionella syndakatalogen längre. Nu handlar det om andra saker. Politik och en del annat, typ. Fortfarande tror "religionen" eller religiösa människor ibland att det är för att de vet människors bästa. Och att det bästa självfallet har likhetstecken med den egna agendan.

Äh, jag kommer aldrig bli som jag "borde vara". Inte du heller, för den delen. Inte heller vår omvärld kommer att bli som den "borde vara". Inte i detta livet i alla fall...

Kanske är livsförnekelse i väntan på "borde" den största livslögnen av dem alla. Då vill jag bara ha yta och glättighet! Å andra sidan är idel yta och idel glättighet lika mycket lögn det. Låt oss skåda livet i vitögat, leva med vår dödlighet och leva livet! Och då blir vi kanske rent av förvånade över hur mycket förändringskraft som frigörs på kuppen! Hallelulija.

"Att älska är svårt"

Marcus Birro! Jag läste just hans krönika i Expressen! Det är intressant och hoppfullt med alla dessa människor, journalister och andra med en röst i den offentliga debatten som talar om tro. Om sin egen tro!

Bitterhet och hat behöver vi inte organisera oss för att upptäcka. Det kan vi producera så väl på egen hand! Att älska är svårare, som Birro skriver.

Så lätt att engagemanget också för den goda saken plötsligt har fått en drivkraft som präglas av bitterhet, cynism och elakheter. När drivkraften går över till att bli egenintresset framför den goda saken, ja då hamnar vi där. Då är det är svårt att älska.

Försoning, förlåtelse och kärlek, lätt att tala om, svårare att leva när saker verkligen kommer till sin spets. Men det är möjligt! Med stöd, hjälp och uppmuntran från andra får vi tro att det faktiskt kan vara möjligt om än svårt!

Ibland befarar jag dock att denna väg, kärlekens väg, riskerar att om inte försvinna, så i alla fall skymmas i en suddig dimma. Ibland är det talet om kravlösheten som skymmer den. Kravlöshetet för mig som blir kravfylldhet för dig...

Över osynliga gränser

Jag inspireras mycket av människor. Att träffa människor. Olika människor, som jag nödvändigtvis inte har alltför mycket gemensamt med. Då utmanas jag.

Ibland är det däremot skönt att träffa människor som liknar en, som jag känner samhörighet med. Då tar jag mig chansen att vila.

Ibland är det dem jag mest liknar som jag har svårast för. Och dem som jag har längst ifrån mig som åtminstone till en början tycks lättast att relatera till.

Det är också inspirerande att dela något gemensamt med dessa lika och olika människor. Upplevelser kanske, samtal, mat, resväg. Ibland dans och musik. Ibland bön och sång.

Under tre dagar har det pågått ett ekumeniskt präst- och pastorsmöte i Linköping. Jag har varit där och känner mig nu glad och inspirerad. Och också en liten gnagande känsla av vad det nu kan vara av oro, hopp, längtan...

Jag har lyssnat till och talat med så många intressanta och inspirerande människor. Kända och okända.

Lind, Lönnebo och Eggehorn gjorde djupa intryck hos mig, men också och kanske särskilt Keck, Wikström och Marklund, vilka var mitt ressällskap.

Möten över gränser. Osynliga gränser som går genom generationer, genom samfund, genom familjer, genom fromhetstraditioner, genom åskter. Genom livet. Genom länder.

Möten över dessa gränser. När vi låter nyfikenhetens och inspirationens ande få flöda fritt och gör det gemensamma mötet med Gud som en av oss, sker också möten mellan människor och över gränser. Och Gud är varken liberal eller konservativ, högkyrklig eller lågkyrklig, kvinna eller man, svart eller vit, Svenskkyrklig eller pingstvän eller ens katolik. Eller så är han alltsammans på en gång! Och Gud finns hos oss alla, bor inom oss alla, och låter oss vara det som vi är. Inte på grund av att vi tror och tycker så rätt, utan på grund av Jesus Kristus. Därför tror jag mötet kan ske och vi kan låta oss själva och de andra vara just de som vi är. Trots allt.

Den dansanta högmässan!

Idag har vi firat en härlig högmässa i Danderyds kyrka! Solen strålade in genom fönstren, kören sjöng vackert, Monika predikade klokt och vår första gudstjänstgrupp var del av liturgin med textläsningar och böner i denna gudstjänst som handlade om Gud som verkar nu!

Nu har jag just kommit hem och pustar ut efter dagens salsalektion. Dans- det bästa som hänt människan, kan också vara så slitigt! Jag inser att jag behöver öva MYCKET på snurrarna och min salsapartner talar om för mig att jag blandar in lite för mycket eget och kubanskt i denna ganska strikta salsa á la LA-style, som jag försöker att bli bättre på.

Det är inte helt olikt det här med att dansa och att fira gudstjänst. Faktiskt! Jag tror jag har skrivit om det förr, och jag fortsätter skriva om det. I alla fall har jag en önskan om att gudstjänsterna ska vara som en dans. För mig innebär dock detta inte vare sig salsagudstjänst, eller sk "helig dans" (som av namnet att uttyda, dessutom verkar förutsätta att det då finns något som är ohelig dans, eller?). Högmässan är dansant nog, tycker jag!

Kanske kan det tyckas som en bisarr jämförelse. För 50 år sedan hade den säkert inte varit lika självklar, men tiderna förändras och idag har vi ett mer avspänt förhållande till kroppen och det mänskliga än vad vi många gånger haft genom historien. Trots att vi nu bekänner oss till en tro med en oerhörd kroppslighet och människotillvändhet!

Dansen liksom gudstjänsten åskådliggör livets djupaste mysterier, om än i en väldigt stiliserad form. Och, ja det handlar om kärlek, passion och lidande på lite olika plan, men ändå så nära sammanlänkade. Det är en berättelse som blir en händelse då den gestaltas i en gemensam rörelse. Liturgin är gudstjänstens danssteg. Med hjälp av en gemensam grund ges vi möjlighet att känna igen oss och för att röra oss framåt i samma riktning.

Idag påminde dansläraren om att det är viktigt att stegen sitter, just för att hitta friheten i att kunna hitta sin egen stil och uttryckssätt. Men här kommer också lyhördheten för sin partner in. Om den som för i dansen gör det med trygghet och är tydlig, är det lätt att vara lyhörd för varandra och följa (till och med för en som aldrig dansat förr!) I gudstjänsten följer vi en gemensam ordning, liturgi. Om liturgin leds med trygghet, ger den utrymme för den enskilde att vila i och "fylla ut" med sin egen personliga stil och uttryckssätt. I bästa fall betyder och förutsätter därmed också var och ens relation till Gud, relationen till varandra.

Jag är dansare när jag firar gudstjänst och jag är präst när jag dansar.

Jag är av åsikten att dans är som bäst när den dansas, inte när den betraktas. Jag hoppas att detta kan få genomsyra gudstjänsten också. Känslan av delaktighet, att församlingen blir del av denna dansande kropp, snarare än att de upplever sig som betraktande konsument.

Jag är övertygad om att det var dans vi åstadkom i Danderyds kyrka i morse. Fast jag är inte helt säker på att någon annan än jag vet om att vi faktiskt dansade....

Här är lite salsa, LA-style för den som vill inspireras!

Lycka i påse

Jag har suttit i över en vecka och jobbat hårt och fokuserat med ett projekt. Nu är det klart! Under tiden har jag försakat både blogg och vänner.

Kanske var det där någonstans, i lättnaden eller tröttheten över mitt avklarade arbete, som jag gick igång så idag på lunchen när jag bläddrade i katalogen som visade sötsliskiga bilder på skimrande änglamän och amuletter som sa "du kan nå allt du vill med dina drömmar", eller som erbjöd en liten söt påse innehållandes "lycka" eller "kärlek".

Fint så. Tankens kraft ej att underskatta. Men då, om jag inte når mina drömmars mål, har jag drömt för lite då? Skyll mig själv, eller? Tänk om jag köper en sån där färgglad påse och ändå inte blir lycklig. Vad gör jag då? Har jag ångerrätt då, och så kommer företaget, som heter Kreativ Insikt och gör mig lycklig, eller??

Helst hade jag velat ta katalogen till kontoret och klippa in Ann Heberleins "En liten bok om ondska" i katalogen. För att nyansera lite. Men det gjorde jag inte.

Pratade just med en god vän på Skype. För honom är de positiva tankarna, bönerna, det enda som håller honom vid liv, som räddar honom i den tuffa verklighet han lever i sin del av världen.

Men när jag då sitter i mitt drömliknande hem med stockholmsvita väggar och jag har skapat mitt harmoniska, perfekta liv som jag drömt mig till och sitter där och tänker goda tankar, eller rent av ber. Då kan ju allt som stör utifrån bli väldigt hotfullt.

Att be för att leva, eller att leva för att be...

En kristen som ber för sin överlevnad, en kristen som vill leva för att be...

En kyrka som ber för sin överlevnad, en kyrka som vill leva för att be...

Kan det ligga något av nyckeln här till vad som skiljer sund fromhet och på hycklande och fåfängt fromleri?

Och ändå inte, för bön kan ju vara ren omsorg också...

Vare sig vi lever "det hårda livet" eller lever mellan stockholmsvita väggar med änglaamuletter runt halsen kan vi nog aldrig säga att vi kan säga att vi tillhör vare sig den ena eller andra kategorin, och vi ska nog akta oss för att kasta sten i både kyrkor och glashus.

För fast att bönen är vår nödvändighet, kan det ju hända att vi rätt vad det är sitter där och störs av till och med en pastellfärgad katalog som stör den egna verklighetsuppfattningen, och då är det plötsligt det andra diket som drar lite väl mycket.

Jag kanske ska köpa mig en sån där färgglad påse ändå....Undrar om de har påsar med tolerans också? Ska köpa ett helt förråd i så fall, hihi...