Mediefasta?

Så sitter jag på mitt lilla kvarterscafé och ska skriva klart morgondagens predikan, men som vanligt bloggar jag istället.... I Kyrkans tidning den här veckan ville ledaren att kyrkan ska uppmana till mediefasta. Nej, jag tänker inte uppmana till mediefasta i min predikan.

Ledaren bygger på att fasta från allt informationsflöde och våga låta bli att "ha koll". Men hela resonemanget bygger på att "ha koll" på omvärlden har man för sin egen skull, för att vi ska framstå som kloka insatta människor. Och så kan det säkert vara många gånger, men...

Att "ha koll" på omvärlden är väl snarare ett ypperligt sätt att påminna sig om att människor lever i andra situationer än vi själva och att vi är del av ett större sammanhang. Att komma ifrån sin egen självupptagenhet helt enkelt!

Jesus drog sig undan ibland. Men det var alltid för att samla kraft för att gå ut till folket igen. Ibland blir religionen, tron, kyrkan något som bara är till för sig själv. Det blir den när den blir världsfrånvänd och hellre fastar och putsar på sin egen yta än är till för människorna.

Ibland, också i vår tid, blir andlighet något som riktar sig enbart till det inre livet. Ibland tycks religioner vilja rikta sig mer utåt och i sitt värsta tillstånd kontrollera omvärlden, snarare än rikta sig också inåt för att upprätta och befria människor.

I bästa fall sker en kombination. Riktningen inåt går inte att koppla bort från riktningen utåt.

Därför är det ypperligt att skriva predikan på detta, mitt lilla Italienska kvarterscafé där espressomaskinen pyser, pizzabaket doftar och människor kommer in, hejar glatt, sitter, stojar, pratar med de pratglada ägarna..Nej, jag mediefastar inte. Jag fastar nog egentligen inte alls.

Möjligtvis tränar jag mig på att koppla samman. Så i samma värld som jag riktar mig inåt för att skriva predikan, sitter vi här som en, om än relativt anonym, Hornstullsfamilj och dricker nybryggt espresso och äter nybakade cannelonis, samtidigt som människor också just nu kämpar för frihet i Nordafrika och för sin överlevnad i Japan...och, tänka sig, vi angår faktiskt varandra!

Så, mediefasta...nej tack.

Samarbeta: sammansmälta eller sammandrabba? Eller finns det en medleväg?

Intressant det här med den anställda Imamen av Sofia församling.

Intressant därför att det är nytt och extremt kontroversiellt. Men också intressant därför att det i denna vilja till att "öppna upp" för den andre verkar vara så svårt att föra en vettig inomkyrklig dialog om det.

Skulle gärna höra ett mer offentligt uttalande av biskop Eva i detta. Ärkebiskopen hänvisar också till biskop Eva i sin blogg, vad säger han själv tro? Jag skulle då gärna se ett uttalande som inte med enkelhet tillskriver skeptikerna islamofobi.

Oavsett var vi står i frågan så tycker jag det är beklämmande hur lite respekt det finns för oliktänk i denna och många andra kontroversiella frågor (från båda håll).

Personligen tror jag religionsdialog och ekumenik är enormt viktigt, men att det inte handlar om att sammansmälta. Jag tror att tillhörighet i mångfald är viktigt. Jag tror att dialog bör ske över olikheterna. Att acceptera att "den andre" är värd att respekteras trots att det finns olikheter. Också inom den egna kyrkan.

Jag tror också religionsdialog och ekumenik många gånger är allt annat än "trevligt" och enkelt. För att den ska tas på allvar måste vi också vara beredda på att det många gånger hettar till, vi måste vara beredda att sänka vår egen gard och vår egen stolthet. Och vi måste LYSSNA. Också på dem vi tror har fel! Annars handlar det om pådyvlande av egna sanningar på "den andre". Och den tiden och sättet att vara kyrka har vi väl kommit förbi? Den brukar kallas kolonialtiden. Kyrkan av den typen kallar vi föraktfullt för överhetskyrkan...

För om vi bara tror att det ska vara trevligt, då gör vi det enkelt för oss genom att kalla oliktänkande för extremister eller fundamentalister (och så kan det, men behöver det inte alltid vara). Och det vi verkar vilja skapa är en åsiktsgemenskap och grundar sig på ett, förvisso välbeprövat, men fult maktspel.. Och det är allt annat än vad kyrkan ska vara! Jag önskar mig fler biskopar och kyrkliga ledare som kunde påminna om detta!

Samtidigt, kablas bilderna av katastrofens Japan in i tv-rutan. Och inför jordbävningar och katastrofer, ja där är vi ändå alla lika. Lika utsatta och sårbara....

Här har det skrivits om frågan tidigare:

Annika Borg som vågar uttala sig, gör det i Svd.
Svenska kyrkans hemsida Här verkar man förvånad över att detta är ett kontroversiellt beslut...hmm...
Annika Borg igen, på Newsmill.
Helene Egnell svarar på Newsmill.

Kroppslösa väsen

En vän sa: Nu är det fasta, då ska vi minnas DÖDEN.

Det ska vi väl verkligen inte! Vi ska minnas vår dödlighet så att vi kan påminnas om LIVET! Det korta livet, här och nu! Det är ett utmärkt hjälpmedel mot navelskåderi för övrigt!

Döden, den lämnade till och med Jesus bakom sig!

För att påminna oss om livet blev det salsadans med ungdomarna efter dagens faste-ungdomsmässa: Uno, dos, tres...cinqo, seis, siete....

Det var helt underbart att se hur det strålade om dem (i synnerhet några av killarna) när de gick hem sent ikväll!

Nu tänker jag i mitt stilla sinne att det nog är tur att jag är präst 2011 och inte 1911.

Ibland finns det ett ideal hur man ska vara. Så också i kyrkan. Så än idag. Inte för si eller inte för så, hellre såhär än sisådär.

Ibland får vi för oss att ett kristet ideal är något slags kroppslöst, svävande väsen med blida leenden. (Ibland kan det dock också vara ett kroppslöst, bastant väsen med tillknäppt snörpt mun). Det enda kristna idealet som finns är att "vara den du är skapad till att vara", eller åtminstone att vilja bli! Det vill säga: fri och full av liv! Allt annat, det som håller oss tillbaka från detta är synd. Och med synd är det inte värre än att den blir förlåten när man ber om det.

Så när vi påminns om vår dödlighet, är det alltså inte döden vi bör påminna oss om, utan att vi är varelser av kött och blod och inte kroppslösa svävande väsen. Varelser, skapelser. Guds skapelser. Känsliga, dödliga, mänskliga, levande!

Det är detta som vi påminns om i fastan. Genom att avstå från för att påminna mig om dem som inte har, genom att be för mig själv och andra eller/ och...genom att dansa!

Body, Pain and Passion

"Body, pain and passion" var titeln på ett seminarium på Teologiska Högskolan i Bromma som jag deltog i idag på kvinnodagen!

Superspännande hur många olika aspekter man kan få fram utifrån det temat. Superspännande tycker jag också det är, det här med kroppslighet och religion. Hur vi än räds det ena, än det andra...

Kan det vara som så att rädsla för det kroppsliga också medför en rädsla för det andliga? Eller tvärs om? När vi saknar den andliga dimensionen i mötet med vår medmänniska förlorar hon också lätt sitt värde som människa, och objektifieras?

Mina tre roligaste samtalsämnen idag:

1. Om exorcism.

2. Med en dominikanernunna om kroppslighet, om tigandets för och nackdelar och om vad fromhet egentligen är.

3. Ett superkort och supersnabbt samtal med Helene Egnell om att anställa en Muslim i Svenska kyrkan. Jag tycker det är lite konstigt. Det betyder inte att jag är emot religionsdialog.

"Kan man älska Hitler?"

Igår predikade jag om kärlekens väg. Kärlekens väg som också är lidandets väg.

Att älska, inte i den bemärkelsen att "gilla" eller att "tycka om". Nej, att älska i den än mer djupare bemärkelsen. Att ha djupaste respekt och vördnad för det mänskliga, för Guds skapade mänsklighet. Vare sig jag gillar den eller ej. Vare sig det känns så eller ej.

Att bara älska valda delar av mänskligheten, Kristi kropp är det samma som att bara älska valda delar av sin egen kropp, oss själva. Det är att förminska sig själv eller andra, man kapar ju faktiskt i kroppen i så fall! Genom att bejaka och omfamna mänskligheten med dess fel och brister, med ondska och med godhet, utan att vi för den sakens skull fortsätter att hålla fast vid och bejaka det som gör oss själva eller andra ont kan vi förstå vi att vi har potential till att både älska och att hata.

Att tro att vi bara är mörkrets människor som kan göra skada, det är en lögn. Att tro att vi bara kan göra gott...ja, det är dessvärre också lika mycket lögn det.

Det är på många sätt, trots omständigheter, ett val vi gör. Att välja kärlekens väg, fast att det ibland är svårt och gör ont...fasligt ont.

Då kan vi också älska oss själva, hela oss själva med fel och brister, med ondska och godhet. Det betyder inte att vi ska fortsätta göra det som är ondskefullt eller elakt.

Så kom då följdfrågan på detta oerhört svåra tema om ont och gott, som ledde till ett långt spännande samtal. Efter gudstjänsten kom en man fram och undrade: "Kan man älska Hitler?"... Ja, kan man det? I bemärkelsen, omfamna som mänsklighet, tror jag det. I den bemärkelsen inser vi också att det finns en risk hos oss alla att vi åtminstone blir en "mini-Hitler". Om än för den goda sakens skull. Men det bär ju så väldigt mycket emot att säga det...

Tankar om fasta som solidaritet och nya floskler

Om fastan är solidaritet med lidande människor, var lägger vi då tyngdpunkten?

Solidaritet med lidande?
Solidaritet med människor?

Om fastan handlar om solidaritet, tror jag den bör handla om solidaritet med människor snarare än solidaritet med lidandet.

Solidaritet med lidandet är rent av farligt. Även om insikten om lidandet och sin egen brist kan fördjupa solidariteten, eller kalla det hellre samhörigheten med människor. Oavsett deras brister eller styrkor.

Och på tal om det, åtminstone förr, politiska ordet solidaritet....

Det talas mycket om att kyrkan "ska vara politisk men inte partipolitisk". Men vad betyder det egentligen? Jag skulle själv kunna uttrycka mig likadant, men i nuläget undrar jag om inte detta har blivit en av vår tids nya floskler?

Är det en floskel som blir en täckmantel för att göra sin egen politiska hållning till en universell sanning?

Och som i förlängningen gör kyrkan till en åsiktsgemenskap. Vilket den ALDRIG får vara, av respekt för det mänskliga och om vi vill kalla det för solidaritet med mänskligheten.

Den korsfästes gest

Jag var på gymet igår och hade första träffen med min PT. Bort begravningskaffe, konfirmandträffskanelbullar och osunda oregelbundna mat och träningsvanor. Välkommen tillbaka härliga sunda livsstil! Jag ska springa halvmaran i höst! Så var det skrivet, lovat och det ska jag hålla. Om jag är i stan då förstås..

Jag drar fram axlarna för mycket och sjunker ihop. För mycket dator kanske. "Så här ska din kropp se ut" sa min PT, och for ut med armarna i en halleluja, liturgisk gest som för att sjunga ett ära i högmässan. För den som inte bara har gudstjänst i huvudet, kan man också tänka sig att gesten såg ut som början till en stor kram. Eller....som Jesus på korset...Idag har jag träningsvärk.

Senare på kvällen läste jag av Gunnel Vallquist:

"Det är den korsfästes gest som måste bli vår:
en vidöppen famn mot allt som lever och allt som lider.
Aldrig stöta tillbaka, aldrig hålla fast.
En korsfästs gest.
Här som överallt finns svaret mitt i den smärtsammaste punkten,
just där själva vårt hjärta måste brista- öppna sig för oändligheten."

Ja, det är den korsfästes gest som måste bli min. Ner med axlarna, omfamna världen omfamna framtiden i en stor kram!

Välkommen världen, välkommen framtiden, välkommen oändligheten! Välkommen....halvmaran....