måndag 13 juni 2011

Blås på mig skaparvind...

Andens vind blåste mig denna pingsthelg långt ut till Ingarö och goda gamla vänner. Vidare blåste den till fler vänner, gamla och nya ända ut till Ekerö via Brommaplan där jag plötsligt stod i mitten av vibrationerna av vad som höll på att bli en relativt mild, men dock uppblossande Israel-Palestinakonflikt.

Allt för att jag läste Amos Oz självbiografi på tunnelbanan, och killen mitt emot mig, som visade sig vara palestinsk, erbjöd en gammal kvinna, som visade sig vara rumänsk, sin plats. Till och med en solig dag som denna, på sömniga Brommaplan väcker denna konflikt vibrerande känslor. I detta fall avhjälptes den dock med att kvinnan till slut fick en kram. Tänk om det alltid var sådär enkelt...! Jag och killen gick därifrån och tog samma buss ut mot paradiset på Ekerö, trots allt ganska glada och nöjda över att vi var tre främlingar som pratat med varandra.

Anden blåste mig sedan vidare till Solna. Där var det arabisk dans och mat natten lång. På söndagen var anden i full färd med att blåsa liv i församlingen i Storkyrkan där ett gäng nya präster och diakoner vigdes in i ämbetet. Många olika sammanhang, men samma blåsande ande...

När jag tänker vidare kring anden, tänker jag att leva andligt är att leva heligt. Men, då är inte "heligt" något som har med någon hemlig, svävande perfektion, avskärmad från omvärlden att göra. Att leva ett andligt eller ett heligt liv är att leva ett liv med tron på andens helande förmåga att ständigt skapa nytt, att ständigt ha förmåga att ge liv också till det som är helt dött. Det är att ständigt tro på att nya förutsättningar kan skapas också där allt gått snett. Att leva heligt är att vilja leva som om detta är en verklighet!

Att leva andligt är därför att vilja omfamna hela skapelsen, hela människan både sig själv och andra för att gå mot en möjlig gemensam framtid.

Den andliga tillhörigheten i Kristus kan inte förtjänas eller förloras. Däremot förvaltas. Ett som är säkert är också att leva med anden som vägledare för sitt liv, gör att livet inte vare sig blir ensamt eller tråkigt. Även om andligheten i sig är ensam. Snarare tvärt om. Där anden är, är också människor. Och ibland kan det vara livat och blåsa rätt friskt har jag en känsla av...

Däremot kan det behövas lite lugn och ro och viss för att förvalta denna tillhörighet och för att våga öppna för och kunna växa med anden. Så nu går jag på semester.

Så jag kommer nog dessutom ligga lågt med skrivandet tills den 12 Juli...fast vem vet, om anden faller på så kanske det kommer något inlägg tidigare. Ha en skön sommar!

söndag 5 juni 2011

Dag Hammarskjöld

Dag Hammarskjöld 1: Jag blev invald i styrelsen för min bostadsrättsförening. Suck!

Jag läser därför min Dag Hammarskjöld noggrant just nu:

"Sannerligen, även i detta läge är "kärlek och tålamod, rättfärdighet och ödmjukhet" villkor redan för din egen räddning."

Dag Hammarskjöld 2: På dennes väg i Diplomatstaden befann jag mig idag som vikarierande präst i den Engelska Anglikanska kyrkan.

Som jag tilltalas av denna kyrka och dess församling! Denna söta lilla kyrka! Gudstjänsten med sin tydliga, näst intill katolska liturgi och samtidigt en sådan öppen och levande församling! Blev glad, som jag brukar, av att befinna mig i ett internationellt sammanhang och bli påmind om min del av den världsvida kyrkan.

De stora sammanhangen och de mindre. Vi är del av och behöver dem båda. Jag tycker mycket om Dag Hammarskjölds ord för att beskriva dem. Det här t ex:

"Det är bättre att av hela sin själ göra en människa gott än att offra sig för mänskligheten".

Klokt!

torsdag 2 juni 2011

Mellan tid och otid...

"Varför ser ni upp emot himlen?" männen i vita kläder tycks ifrågasätta något självklart där vi står och ser uppåt då Jesus lämnat oss för andra gången på kort tid.

Varför ser vi upp emot himlen? Varför är vår första tanke att heligheten finns där, i det saknade, i tomrummet, dit vi inte kan följa efter?

Min frid lämnar jag kvar hos er, säger Jesus. Min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet. Och han vänder sitt ansikte, åter till oss och vi är bevarade, befriade och benådade.

När han lämnade oss för första gången sökte vi oss till varandra. Oroliga, ängsliga och rädda för en hotfull värld slöt vi oss samman, i avskildhet skyddade vi oss, låste vi in oss bakom barrikaderade dörrar.

När han nu lämnar oss en andra gång söker vi oss åter till varandra. Men den här gången glada och förväntansfulla. Frimodigt väntandes på Guds ande. Och när anden kommer med all sin kraft sprängs alla dörrar och murar som en gång var låsta. Anden fyller upp vart tomrum och tränger igenom alla de barriärer av språk och makt, gränser och ordning som människor skapar omkring oss.

Gud skapade en gång ordning ur kaos men nu vänds världsordningen och tidsordningen upp och ned. I Guds andes värld är kaos ordning och ordning är kaos. Där är tiden otid för framtid, nutid och dåtid är ett.

Men vi är inte där än. Ännu är vi bara i mellanrummet mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst, mellan det som är och det som kommer, mellan tid och otid. Och allt börjar med att vi sänker blicken ett slag, från himlen mot jorden. Där, som det himmelska möter det jordiska. Mellanrummet där fylls upp av kärlekens blickar och människors möten, tomrummet inom oss mättas med bröd och vin. Där, i väntan på hans återkomst, möts människor, där är Guds frid.