söndag 31 juli 2011

Älskade konfirmander...

Nu har drygt en vecka gått på konfirmandlägret, och vi har det oförskämt bra mitt bland bäckar och skogar, fjällämlar och myggor i de svenska fjällen.

När jag förberedde lektionspassen innan lägret, föreställde jag mig trettio välartade, intresserade tonåringar men visste samtidigt att det inte skulle bli på det viset. Femtonåringar är i allmänhet ganska jobbiga och ointresserade....försökte jag vara realistisk och påminna mig om.

MEN, jag har nu trettio supersköna, roliga, underbara, fantastiska och, jo-de är sannerligen rätt välartade, konfirmander (för att inte glömma de lika fantastiska ledarna) med mig här och jag kan inte annat än att just nu bara brista ut i någon slags kärleksfullt jublande tacksamhet över att få dela tre veckor med detta gäng här i Härjedalen!

Var annars får man high five efter gudstjänsten? Var annars får man beröra och samtala om det som rör det djupaste och sköraste i det mänskliga livet så mycket? Var annars får man möten med sådan uppriktighet och ärlighet? Var annars möts man av så mycket taggighet å ena sidan och längtan efter närhet å andra sidan? Var annars får man ena dagen utklädd till Rockabilly-brud med smink upp till öronen stå och dansa loss och sjunga karaoke till Ebba Grön tillsammans med trettio glada, dansande, utklädda tonåringar och nästa fira mässa med dem under djupaste allvar?

På kvällarna har vi kvällsandakt nere i lappkåtan vid älven. Två veckor kvar på lägret och vi har mycket framför oss av både leenden och tårar och annat som hör konfirmandläger till, det är jag säker på. Under tiden lär vi oss att hitta hjälp och vägledning för våra liv bl a med hjälp av Frälsarkransen. Så här fint ser det ut på kvällarna nere vid älven när vi tänder vår Frälsarkrans av ljuslyktor:



Men visst, i natt klockan tre sprangs det och smögs det inte alltför tystlåtet i huset där konfirmanderna bor, tills jag ställde mig i lampskenet utanför min dörr. Då rasslade det till och dörr efter dörr stängdes illa kvickt och häromdagen pangades visst en ruta...

lördag 23 juli 2011

Oslo!

Oslo! Så fruktansvärt! Så många döda, barn, oskyldiga liv som någon tagit sig rätten att ta. Alla tankar och böner är hos Osloborna en dag som denna. Kyrie Eleison, Herre förbarma dig över dem, över oss alla!

En mamma uttrycker på Facebook att det är dags för barnkalas för hennes fyraåring, att det känns oviktigt idag men för en fyraåring är det inte oviktigt och att fyraåringen därför ska få sitt kalas ändå. Kloka mamman som låter fyraåringen få vara förebild! Låt oss ALDRIG tro att det är oviktigt med barnkalas! Låt oss aldrig, aldrig falla dit att tro att hat och ondska behöver sätta agendan för våra liv och därför hindrar barn från att leka, människor från att älska och dansa!

Hur visar vi vårt deltagande i Norges sorg? Ska vi stanna upp och sörja eller ska vi genomföra alla våra planer vi hade för idag, frågar sig en annan vän på Facebook? Någon tror på att fortsätta leva. Någon tror på eftertanken, att stanna upp och mötas i kyrkorna.

Det sägs att gärningsmannen utfört detta dåd i tro. I en stark övertygelse. Är han en kristen fundamentalist, rent av? För tidigt att säga någonting men det verkar så.
Han hade uttryckt på Twitter ett citat av John Stuart Mill: En människas övertygelse är likvärdig med styrkan av 100 000 med ett svalt intresse.

Att tron kan hjälpa oss människor till en styrka vi inte trodde vara möjlig råder måhända inga tvivel om för den som tror. Men styrkan ligger just i att behöva en annan människa! Också en människa så olik mig själv i tanke, ord och handling. På så vis kan vi, måste vi, behöver vi stötta varandra i tron på att kärlek och liv är starkare än hat och död. Och på så vis få styrka att verka för freden och kärleken i den här världen!

Hatet och terrorn vill lamslå oss. I vår tro på Gud som vill liv för hela vår värld behöver vi inte lamslås, vi kan fortsätta verka för livet, freden och kärleken!

Jens Stoltenberg säger att det här ska stärka demokratin, att terrorn inte ska sätta stopp för vår frihet. Heja Jens.

På måndag åker jag på ett tre veckors läger med 39 ungdomar. Gud förbarma dig över oss, och hjälp oss i sympati med de norska ungdomarna låta vårt läger gå i livsbejakelsens och kärlekens tecken!

torsdag 21 juli 2011

Vackra Monica...

...vill jag ska sjunga för mig varje sommarkväll i Juli:

fredag 15 juli 2011

Att sätta sig till doms....


Semestern är slut, jag skriver predikan. Som vanligt ingår bloggande i processen. På söndag ska det handla om flisor och bjälkar och temat kommer att vara "att inte döma" i Danderyds kyrka kl 11. Välkommen dit! Gränsen mellan att ta ställning och att döma är hårfin...

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skrev biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien stått för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa och i värsta fall dödats därför att man med bibeln i högsta hugg försvarat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just låtit bli att döma eller ta ställning?

Vi vill ju komma bort från den fega kyrka som tillät judar att brutalt mördas och förintas under andra världskriget, eller den handfallna kyrka som var för blind för att med Guds allseende ögon se det gudomliga i de människor som fängslades som slavar i 1800talets USA. För att inte tala om den kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som fördomsfullt förnedrar dem som älskar någon av samma kön.

Den kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde. För ALLA människors unika värde, inte bara dem som godtyckligt hör till.

Nej VI vill inte vara som DEM.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Vårt eget rena, oskyldiga offerlamm. Kyrkan tog därmed ställning, stod upp för SIN sak (kanske saken framför människan?) och dömde dess (kyrkans) oskyldiga offerlamms mördare, judarna. Det verkade ju inte mer än rätt. DE var ju inte heller som OSS. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse....

Jag funderar vidare kring ställningstagande och dömande och vet endast att världen sällan, mycket sällan ännu så länge inte har varit och säkert inte i framtiden heller kommer att vara särskilt enkel, svart eller vit.

Men hur vet man egentligen när man har tagit bort bjälken i sitt eget öga?

måndag 4 juli 2011

Om "att ta ställning"

Semester är Guds gåva (eller snarare välfärdstatens) till människan! Och jag njuter just nu också i fulla drag av min (ännu så länge) till synes oändligt långa semester!

Största delen av semestern har jag tillbringat i ankdammar i de södra delarna av vårt land. Befinner mig just nu i en sådan. Och här är lugnt och skönt. VÄLDIGT lugnt och skönt...Kanske är det därför behovet av att blogga nu väcks.

På väg hem till ankdammen från vackra Varnhems klosterkyrka, dit dagens utflykt gått läser jag att biskop Eva Brunne skriver i dagens Expressen att det är "kyrkans uppgift är att ta ställning". Hmmm...är det verkligen DET som är Kyrkans uppgift? Det kanske beror på hur man ser på det? Är inte kyrkans uppgift att förmedla nåden, oavsett "sida". Tänker jag och höjer ett förundrans ögonbryn.

Att förkunna frihet för de fågna, vara en röst åt dem vars röst tystats, stå på de svagas sida. Detta är ett oändligt viktigt uppdrag Kyrkan, också Svenska kyrkan, har och kan nog mycket väl tänkas vara en del av vad det innebär att förmedla nåden, men fångenskap, stumhet och svaghet kan se alltför olika ut för att vi entydigt ska kunna avgöra vems sida "vi som kyrka" ska stå på.

Jo, visserligen kan man tänka sig att det lätt kan bli en feg-kyrka som gömmer sig bakom ord som nåd och kärlek och därför bidrar till ett konserverande bakåtsträvande tänk. Det är dumt i så fall. Mycket dumt. Men en risk med en kyrka som "tar ställning" är att det blir just den typ av kyrka som den som Stockholm stift gav uttryck för i sin reklamkampanj "Nej till rasism". Det vill säga en självgod kyrka som bara har plats för perfekt "rättfärdiga" och inte "syndare", där människor med "de rätta åsikterna" (och gärningarna?) får plats och de andra uppenbarligen inte hör hemma. Åtminstone är det så jag tolkar reklamen som sade något i stil med: "Här finns ingen plats för främlingsfientlighet.." (och jag utgår från att du som läsare förstår att jag i allra högsta grad trots detta är emot främlingsfientlighet).

Inte så att jag på något sätt vill skilja tro från politik, de är verkligen sammanlänkade. Trons konsekvenser är många gånger oerhört politiska. Inte heller så att jag på något sätt menar att kyrkan ska vara icke-kontroversiell och aldrig våga utmana. Kärleksbudet är allt annat än ickekontroversiellt och det utmanar! I synnerhet kanske i en tid där vi alltsom oftast manas att tänka mest på oss själva.

Ofta åberopas att Jesus var radikal. Jo, visst tusan var han det! Men alltför ofta tror jag att vi kidnappar Jesus och hans radikalitet för att nå ut med våra egna sanningar. Vad är egentligen radikalt i en välfärdsstat som vår, där våra rättigheter anses större än skyldigheterna där åsiktsfrihet såväl som betald semester och sjukvård kan tas för given? Kanske är det egentligen mer radikalt att vara ickeradikal i ett sådant land? Att följa Jesu radikalitet, och detta är nog radikalt: kräver bön, gedigen självrannsakan och gör ofta ont också hos en själv, eftersom det också innebär att jag själv utmanas oändligt och tvingas inse att också jag måste förlåta, att också mina antagonister och fiender är inkluderade i nådens gemenskap.

"Det finns alltid röster som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för"

Jag har stor respekt för min kära biskop, men när det gäller nåden så tror jag helt och fullt på att det är just detta som kyrkan ska stå för också idag 2000 år senare...