måndag 26 september 2011

Eine Kleine vs Sunnliden

Och så knäpper jag på TVn och får se två präster, Helle Klein och Håkan Sunnliden som gnabbar, tjaffsar och fightas mot varandra på bästa sändningstid i Aktuellt.

Yes. Precis så som jag vill se min kyrka framställas, tänker jag och blir genast ett eller två uns cynisk och ironisk.

Härskartekniker från Klein, undvikande svar från Sunnliden. Herregud (kan man ju verkligen utbrista. Förbarma dig över din mänsklighet, särskilt prästerna, kan man fortsätta...). Jag tar mig för pannan och tycker det är beklämmande. Klein får mest hejarop på Facebook (hon står ju för "renlärigheten", eller?). Sunnliden var ju redan från början uträknad och pratade mest in sig i sitt eget lilla hörn.

Hur som helst. Frågan rör samkönade äktenskap, en viktig, men i praktiken ganska så liten fråga som älskas att göras en höna av en fjäder av. Allt för att bevara den stereotypa bilden av kyrkan som konservativ, människoföraktande och förlegad och något som måste "renas". Sekularismens och enhetskulturen skanderar, och Klein blir (medvetet? ovetandes?) dess profet.

När ska dessa två falanger, som jag undrar om de verkligen existerar på riktigt eller bara i teorin, mötas och inse att vi behöver våra gemensamma krafter för att vara kyrka i denna vår värld? När ska dessa falanger släppa taget om sin egen narcissistiskt självupptagna världsbild för att se att det finns viktigare saker att göra?

Kanske ska det inte ske i detta livet. Kanske är det den himmelska kyrkan vi talar om???

Ibland blir man trött, och ganska upprörd över den jordiska kyrkan och längtar lite till den där himmelska. Men ACK, då bör man genast snabbt släppa taget om den längtan innan det övergått till världsfrånvändhet.

Ibland händer däremot sådant som gör att man blir glad och inser att de kanske går in i varandra den där jordiska och himmelska kyrkan: En konfirmand smsade mig i veckan för att berätta om hur roligt han tycker det är med församlingen och kyrkan och hur gärna han vill göra sin PRAO i församlingen....

Eller, träffen vi hade med alla som vill engagera sig i gudstjänstgrupper under hösten, som var och en fick berätta om vad gudstjänsten betyder för dem. Jag och min kollega fick höra de mest fantastiska berättelser om vad gudstjänsten betyder.

Detta pågår, alltmedan präster sitter och tjaffsar i TV på bästa sändningstid. Bra att påminna sig om detta. Och att lyssna lite mer ibland också på andra än på sig själv när man är van att prata mycket.

Det ligger ju nära till hands annars, att bli just den överhetskyrka som man själv kritiserar...hrmm, hrmm...

söndag 11 september 2011

Civil olydnad, fundamentalism och friheten i Kristus

För alla som bemödar sig om att "vara rätt", "tycka rätt" och "göra rätt" ibland eller ofta är det ganska befriande att läsa dagens evangelietext (Mark 2:23-28) om hur två av bibelns mest betydelsefulla gestalter utför en slags tidig form av civil olydnad.

En hungrig Kung David (som för övrigt hade ganska många poäng både på "vara fel" och "göra fel"-listan) stövlade in i templet och tog skådebrödet, detta helgade bröd som endast prästerna fick äta av, till sig och sina män när det inte fanns någon mat. Pragmatiskt, handlingskraftigt och klokt. De var ju hungriga! Jesus, som ju inte heller var särskilt PK (politiskt korrekt), gör något liknande när han och lärjungarna plockar ax på sabbaten.

Reaktionen låter inte vänta på sig: Hur kunde de? Så här får det bara inte gå till!

Många gånger är vi så fast i vårt tänk att saker och ting måste "vara rätt", att vi lätt kör fast när saker och ting blir "på ett annat sätt", och missar stort att det faktiskt kan finnas oändligt mycket rikedom i detta "andra sätt".

Inte så att jag röstar för att alla kör sitt solorace hela tiden. Men, låsningar vid regler gör inte bara att nytänk och möjligheter totalt går förlorat utan att man dessutom totalt MISSAR MÅLET med regler och förordningar, så att detta "göra rätt" i själva verket blir helt fel!

För tio år sedan körde några som ansåg sig TRO RÄTT in i World Trade Center och Pentagon. Tusentals människor dog och världen blev sig aldrig mera lik, sägs det...

Fundamentalism. Galenskap. Och ändå så finns spår av denna fundamentalism hos oss alla. Under sommaren har jag läst och förälskat mig i Amos Oz böcker. I sin "Hur man botar en fanatiker" skriver han att kampen inte står mellan religioner, länder, klass eller kön får man förmoda, utan att det är en kamp mellan
dem som tror att ändamålet, vilket ändamål som helst, helgar medlen, och oss övriga som tror att livet är ett ändamål, inte ett medel.


Vilket ändamål som helst, paradiset, frihet, feminism, kommunism, veganism, hur behjärtansvärt och hur alltigenom gott dess syfte tycks vara, kan alltså bli föremål för fundamentalism. Så snart den enda viljan till förändring gäller den att förändra den andre är vi där. (Och handen på hjärtat så hamnar vi väl alla där då och då?)

Att kasta ut alla regler och normer är naturligtvis inget bra alternativ, utan leder till än mer galenskap och ensamhet i en ibland ganska så kaotisk tillvaro som vi människor ofta befinner oss i och försöker navigera oss fram i så gott det går. Regler och normer fungerar som riktlinje och vägledare, men just som sådana och inte som målet i sig!

För övrigt hörde jag en alldeles lysande predikan i dag av Elisabeth Jonsson om detta, friheten i Kristus, i Maria Magdalena Kyrka. Hon predikade bland annat om att bryta mot regler för sakens skull inte leder till någon frihet, snarare ensamhet. Men när vi låser oss vid hur "det ska vara" lägger vi på oss det ok som Kristus annars vill lyfta av våra axlar.

söndag 4 september 2011

I herdarnas och änglarnas lovsång...

Nåja, lite sent kanske, men för den som hinner se vill jag å det varmaste rekommendera detta i Katarina kyrka kl 18 idag, söndag 4 september:


Sången vände herdarnas rädsla i den första julnatten. Från rädsla och bävan till en lovsång som fick ljuda över hela jorden. Ängelns ord till herdarna "Var inte rädda" vänds också till oss och lovsången ljuder över jorden än. Kom därför och stäm in i denna jubelsång, tillsammans med änglar, herdar, körsångare och Guds alla heliga i en jublande psalmfest: