Söderberättelser

Var inte rädd...

2012-01-10T18:47:00.003+01:00

Jag funderar på rädslor.

Så mycket rädslor som tillåts styra i den här världen. Egentligen borde det vara varje människas första och största livsuppgift att eliminera sina rädslor. Rädslorna ställer till det så vansinnigt mycket och det är genom dessa vi skadar varandra. Jo, visst rädslorna är också ett fenomenalt skydd, till för att skydda oss, till för att signalera fara när saker inte är som de brukar, när saker hotar att förgöra oss.

Bara det att väldigt sällan är något så farligt att vi kommer tillintetgöras, väldigt ofta är våra rädslor så irrationella. Det vi räds är ofta andras rädslor, som vi ju inte alls behöver ta på oss!

Ibland samlas många människors rädslor på en och samma plats. Då kan luften nästan vara tjock av dessa rädslor som trissar upp varandra och tar sig uttryck i elakhet, arrogans och självhävdelsebehov. Ack denna mänsklighet.

Att vara modig innebär inte att man aldrig är rädd. Att var modig innebär att man vågar vara rädd, men att man också vågar pröva saker i ett nytt ljus. Att tro att tillit och kärlek kan få mer utrymme att styra i ens liv än rädslan.

"Var inte rädda" säger bibeln hundratals gånger.

Jag vill tro på det.

Ordets tjänare

2011-12-29T21:48:00.005+01:00

Ordet, ordet, ordet....

Ibland blir jag så trött på detta ord! Detta Ord? I synnerhet när ordet inte kommer till mig, kommer ur mig så som jag vill, sådär enkelt, som rinnande vatten så som jag är van.

Ordet, ordet, Ordet...du har tappat ditt ord och din papperslapp. Ja, det har jag och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det igen.

Men, detta ord. Detta Ord! Det blev ju kött och tog sin boning bland oss. Varför letar jag då efter det. Det är ju här! Just precis HÄR! Här, och nu, mitt ibland oss!

Ordlösheten i Ordets kyrka. Det inkarnerade Ordet, levande Ord, det levande evangeliet. Ordlöst evangelium? Levt evangelium.

Vad spelar det för roll om jag kan formulera Ordet om jag inte lever det om jag inte tillåter det att förkroppsligas?

Inte alltid är Ordet det talade ordet, trots att det är en Ordets kyrka, trots att jag är en Ordets tjänare.

Inkarnationen!

På en åsninnas föl

2011-11-30T22:40:00.003+01:00

Jesus rider in i staden på en åsna, på en åsninnas föl. Så lågt sitter han, så att han kan se in i människors ögon.

Kanske är det inte enbart folket som behöver Jesu blick, kanske befinner han sig lika mycket på ögonhöjds nivå därför att det är Jesus själv som behöver folkets blickar.

Därför att Jesus är var människa som är utkastad i vildmarken, förvisad till öknen och förskingringen. Portarna till staden är stängda. Han bultar. Kommer någon släppa in honom? Han är frusen, kommer någon att ge honom värme?

När vi tar emot Jesus i advent, är det då för att Jesus ska rädda oss eller är vi beredda att också rädda Jesus?

Omöjlig ekvation?

2011-11-02T09:17:00.006+01:00

En mycket god vän sa till mig igår: "Jag vet inte om jag vill bli omtyckt. Jag vill hellre bli accepterad för den jag är".

Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...

Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.

Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".

För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.

ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.

(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)

HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?

Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.

City of Sin- City of God

2011-10-28T13:42:00.011+02:00

Jag har just kommit hem från New York City igen. Jag börjar tappa räkningen på antalet gånger jag varit i denna stad och jag skulle kunna skriva hyllmeter av tankar som uppstår var gång jag befinner mig där. Många kan säkert tycka att religion är det sista man tänker på i staden som ibland kallas "the city of sin", men kanske är det som med alla stora syndare att det är där som närvaron och behovet av Gud är som störst.

Varsågod, en liten del av mitt New York: City of God.

Pietà?

Här var en kyrka, sedan blev det en bar. Nu är det en flådig klädaffär.

Är det så, måhända? Shopping- vägen till meningsfullhet, den sanna religionen? Ja, onekligen känns det mycket meningsfullt att shoppa på Manhattan.

För nutidens ikoner fanns det plats i härbärget till skillnad från vår Jesus Kristus. De bodde alla på Chelsea hotell. Mytomspunnet som få. Nancy Spungen mördades av Sid Vicous här. En av mina ikoner Leonard Cohen är en av de otaliga poeter, författare och konstnärer som omtalat denna plats i sina verk.

Inte bara shabbat, utan ABSOLUT shabbat. Jag lovar, denna affich är på riktigt precis utanför en synagoga i Chelsea.

She´s wathing over ya...

Worldly things....

Heavenly things, are those you barely don´t see at the first glance...

En helt vanlig brunch på lower East Side

There´s a need for hope in the City

There´s hope in the City

Fågeln har sitt näste, också i New York City. Om än ett lite flyktigt sådant...

Paxad betyder fridlyst...

I hjärtat av New York City ligger min fridlysta plats. Bakom färgglada fönster är jag fortfarande i allra högsta grad en del av staden. Staden som ständigt förändras, som ständigt är på väg. Liksom jag.
Här bakom "stained glass" upplöses dock nutiden i tidlöshet. Här får rastlösheten ro för en stund. Här når splittringen som så många gånger förr helhet och mållösheten får mening och mål. Här är frid.

Eine Kleine vs Sunnliden

2011-09-26T22:51:00.006+02:00

Och så knäpper jag på TVn och får se två präster, Helle Klein och Håkan Sunnliden som gnabbar, tjaffsar och fightas mot varandra på bästa sändningstid i Aktuellt.

Yes. Precis så som jag vill se min kyrka framställas, tänker jag och blir genast ett eller två uns cynisk och ironisk.

Härskartekniker från Klein, undvikande svar från Sunnliden. Herregud (kan man ju verkligen utbrista. Förbarma dig över din mänsklighet, särskilt prästerna, kan man fortsätta...). Jag tar mig för pannan och tycker det är beklämmande. Klein får mest hejarop på Facebook (hon står ju för "renlärigheten", eller?). Sunnliden var ju redan från början uträknad och pratade mest in sig i sitt eget lilla hörn.

Hur som helst. Frågan rör samkönade äktenskap, en viktig, men i praktiken ganska så liten fråga som älskas att göras en höna av en fjäder av. Allt för att bevara den stereotypa bilden av kyrkan som konservativ, människoföraktande och förlegad och något som måste "renas". Sekularismens och enhetskulturen skanderar, och Klein blir (medvetet? ovetandes?) dess profet.

När ska dessa två falanger, som jag undrar om de verkligen existerar på riktigt eller bara i teorin, mötas och inse att vi behöver våra gemensamma krafter för att vara kyrka i denna vår värld? När ska dessa falanger släppa taget om sin egen narcissistiskt självupptagna världsbild för att se att det finns viktigare saker att göra?

Kanske ska det inte ske i detta livet. Kanske är det den himmelska kyrkan vi talar om???

Ibland blir man trött, och ganska upprörd över den jordiska kyrkan och längtar lite till den där himmelska. Men ACK, då bör man genast snabbt släppa taget om den längtan innan det övergått till världsfrånvändhet.

Ibland händer däremot sådant som gör att man blir glad och inser att de kanske går in i varandra den där jordiska och himmelska kyrkan: En konfirmand smsade mig i veckan för att berätta om hur roligt han tycker det är med församlingen och kyrkan och hur gärna han vill göra sin PRAO i församlingen....

Eller, träffen vi hade med alla som vill engagera sig i gudstjänstgrupper under hösten, som var och en fick berätta om vad gudstjänsten betyder för dem. Jag och min kollega fick höra de mest fantastiska berättelser om vad gudstjänsten betyder.

Detta pågår, alltmedan präster sitter och tjaffsar i TV på bästa sändningstid. Bra att påminna sig om detta. Och att lyssna lite mer ibland också på andra än på sig själv när man är van att prata mycket.

Det ligger ju nära till hands annars, att bli just den överhetskyrka som man själv kritiserar...hrmm, hrmm...

Civil olydnad, fundamentalism och friheten i Kristus

2011-09-11T20:50:00.006+02:00

För alla som bemödar sig om att "vara rätt", "tycka rätt" och "göra rätt" ibland eller ofta är det ganska befriande att läsa dagens evangelietext (Mark 2:23-28) om hur två av bibelns mest betydelsefulla gestalter utför en slags tidig form av civil olydnad.

En hungrig Kung David (som för övrigt hade ganska många poäng både på "vara fel" och "göra fel"-listan) stövlade in i templet och tog skådebrödet, detta helgade bröd som endast prästerna fick äta av, till sig och sina män när det inte fanns någon mat. Pragmatiskt, handlingskraftigt och klokt. De var ju hungriga! Jesus, som ju inte heller var särskilt PK (politiskt korrekt), gör något liknande när han och lärjungarna plockar ax på sabbaten.

Reaktionen låter inte vänta på sig: Hur kunde de? Så här får det bara inte gå till!

Många gånger är vi så fast i vårt tänk att saker och ting måste "vara rätt", att vi lätt kör fast när saker och ting blir "på ett annat sätt", och missar stort att det faktiskt kan finnas oändligt mycket rikedom i detta "andra sätt".

Inte så att jag röstar för att alla kör sitt solorace hela tiden. Men, låsningar vid regler gör inte bara att nytänk och möjligheter totalt går förlorat utan att man dessutom totalt MISSAR MÅLET med regler och förordningar, så att detta "göra rätt" i själva verket blir helt fel!

För tio år sedan körde några som ansåg sig TRO RÄTT in i World Trade Center och Pentagon. Tusentals människor dog och världen blev sig aldrig mera lik, sägs det...

Fundamentalism. Galenskap. Och ändå så finns spår av denna fundamentalism hos oss alla. Under sommaren har jag läst och förälskat mig i Amos Oz böcker. I sin "Hur man botar en fanatiker" skriver han att kampen inte står mellan religioner, länder, klass eller kön får man förmoda, utan att det är en kamp mellan

dem som tror att ändamålet, vilket ändamål som helst, helgar medlen, och oss övriga som tror att livet är ett ändamål, inte ett medel.

Vilket ändamål som helst, paradiset, frihet, feminism, kommunism, veganism, hur behjärtansvärt och hur alltigenom gott dess syfte tycks vara, kan alltså bli föremål för fundamentalism. Så snart den enda viljan till förändring gäller den att förändra den andre är vi där. (Och handen på hjärtat så hamnar vi väl alla där då och då?)

Att kasta ut alla regler och normer är naturligtvis inget bra alternativ, utan leder till än mer galenskap och ensamhet i en ibland ganska så kaotisk tillvaro som vi människor ofta befinner oss i och försöker navigera oss fram i så gott det går. Regler och normer fungerar som riktlinje och vägledare, men just som sådana och inte som målet i sig!

För övrigt hörde jag en alldeles lysande predikan i dag av Elisabeth Jonsson om detta, friheten i Kristus, i Maria Magdalena Kyrka. Hon predikade bland annat om att bryta mot regler för sakens skull inte leder till någon frihet, snarare ensamhet. Men när vi låser oss vid hur "det ska vara" lägger vi på oss det ok som Kristus annars vill lyfta av våra axlar.

I herdarnas och änglarnas lovsång...

2011-09-04T09:36:00.006+02:00

Nåja, lite sent kanske, men för den som hinner se vill jag å det varmaste rekommendera detta i Katarina kyrka kl 18 idag, söndag 4 september:

Sången vände herdarnas rädsla i den första julnatten. Från rädsla och bävan till en lovsång som fick ljuda över hela jorden. Ängelns ord till herdarna "Var inte rädda" vänds också till oss och lovsången ljuder över jorden än. Kom därför och stäm in i denna jubelsång, tillsammans med änglar, herdar, körsångare och Guds alla heliga i en jublande psalmfest:

Präst-quinna och så några hermeliner

2011-08-29T20:17:00.007+02:00

I helgen har jag firat mässa i Lettland med, vad jag tror jag måste kalla, första gradens kvinnoprästmotståndare. Det var en fasligt lång mässa och jag förstod faktiskt inte ett endaste ord eftersom allt var på lettiska. Det var denne prästs tredje tvåtimmarsmässa den här dagen (och kanske var det därför som han såg så lidande ut??). Jag var inte välkommen att delta i mässan som präst, men det gjorde jag ju naturligtvis ändå eftersom jag deltog i mässan och det är präst jag är vigd till och kommer så förbli. Liturgiskt klädd var jag också.

Församlingens präst kunde jag dessvärre inte prata med eftersom han bara pratade Lettiska, men prosten som också han deltog denna dag hade utvandrat från Sverige (bland annat på grund av olika åsikter i kvinnoprästfrågan) och vi kunde därmed samtala med varandra, vilket vi också gjorde igenom avskedsmiddagen som hölls för oss igår kväll. Trevlig och vänlig var han och det växte, tro det eller ej, inte alls några horn i pannan på honom.

Nu tycker jag naturligtvis att det verkar vara att göra det onödigt krångligt för sig att flytta ända till Lettland, lära sig lettiska (som lär vara ett oerhört svårt språk) för att man är emot att samarbeta med kvinnor som är präster. När vi nu som luteraner i övrigt inte bryr oss om prästens kvalitéer, så är det väl märkligt ändå att könet spelar sådan roll. Men, det där är mina åsikter och det talar väl bara om hur stark hans övertygelse måste vara.

Och vem tusan är jag att förändra den övertygelsen? Kanske var det där någonstans och med Ps 118:9 samt min kyrkas ordning i ryggen som vi möttes. För lika lite som jag kan förändra denne mans åsikter, lika lite kan han eller någon annan ta min kallelse ifrån mig. Och som uppmaningen lyder i denna bibelvers litar jag hellre till Herren än till mäktiga män.

"Hur kändes det för dig att knäfalla och ta emot nattvarden då du visste att prästen är emot att du är präst?" frågade en i mitt ressällskap efter mässan.

Ja, hur kändes det? Frågan är ju på ett sätt relevant och förståelig. Men ändå inte. Det är inte svårt alls. Eftersom nåden är av Gud och är större än både prästen, dennes åsikter, privata person, mig själv eller någon annan, kan detta därför inte stå emellan Guds nåd och mig som människa. Om jag låter det göra det har jag ju stängt mig själv ute från Kristi gemenskap. Och det är inte bara dumt, utan helt befängt.

"För oss är det svårt att förstå, vi är så vana att prästen bara kan vara man och att han oftast är äldre. Men det är bra att vi får se er, att det kan se annorlunda ut på andra ställen" sa en av de oerhört vänliga och välkomnande församlingsmedlemmarna ödmjukt till oss under lunchen igår.

Ja, det är sådär det är. Vi är alla vana med olika saker. Och hur gärna vill jag själv egentligen släppa taget om det invanda?

TUR att Gud är större än våra vanor!

Kliché och djup

2011-08-11T16:10:00.004+02:00

Jag har aldrig någonsin bloggat från en buss förut. Men nu, någonstans mellan Härjedalen och Stockholm händer det!

Konfalägret är slut, konfirmanderna är så gott som hela och jag är trött och glad.

Hela den här grejen med konfirmander, eller kanske med att vara präst över huvudtaget känns lite som att det handlar om att ständigt röra sig och parera i spektrumet mellan klichéer och djupaste djup.

För på något sätt verkar det som att när djupet är för djupt för att kunna förmedlas blir de just klichéer och plattityder. Och rätt vad det är har just det där uttrycket som förklarade hela min existens och varande blivit så välanvänt av mig att det urvattnats till inget annat än en lent ljudande kliché.

Jag minns hur jag själv som tonåring avskydde vuxna som använde klichéer.

När jag nu efter tre veckor försökt att sammanfatta grunderna för detta djupaste djup som är av oändligt viktig betydelse för mig själ och mitt eget liv inser jag allt mer hur lätt detta djupa blir just klichéer och floskler. Och ibland är det i det som jag upplever som klichéer som är djupet som går fram. Och jag har säkerligen mer än en gång varit just en vuxen som använder klichéer.

Men, tonåringar ÄLSKAR ju å andra sidan klichéer. Så kanske ska jag ta tillfället i akt att vattna rikligt med mina klichéer så får konfirmanderna uppgiften att leverera djupet åtminstone fram till konfirmationen på söndag. T ex:

"Är döden slutet på boken, eller är det slutet av kapitlet?" Axel 15 år.

Älskade konfirmander...

2011-07-31T13:49:00.010+02:00

Nu har drygt en vecka gått på konfirmandlägret, och vi har det oförskämt bra mitt bland bäckar och skogar, fjällämlar och myggor i de svenska fjällen.

När jag förberedde lektionspassen innan lägret, föreställde jag mig trettio välartade, intresserade tonåringar men visste samtidigt att det inte skulle bli på det viset. Femtonåringar är i allmänhet ganska jobbiga och ointresserade....försökte jag vara realistisk och påminna mig om.

MEN, jag har nu trettio supersköna, roliga, underbara, fantastiska och, jo-de är sannerligen rätt välartade, konfirmander (för att inte glömma de lika fantastiska ledarna) med mig här och jag kan inte annat än att just nu bara brista ut i någon slags kärleksfullt jublande tacksamhet över att få dela tre veckor med detta gäng här i Härjedalen!

Var annars får man high five efter gudstjänsten? Var annars får man beröra och samtala om det som rör det djupaste och sköraste i det mänskliga livet så mycket? Var annars får man möten med sådan uppriktighet och ärlighet? Var annars möts man av så mycket taggighet å ena sidan och längtan efter närhet å andra sidan? Var annars får man ena dagen utklädd till Rockabilly-brud med smink upp till öronen stå och dansa loss och sjunga karaoke till Ebba Grön tillsammans med trettio glada, dansande, utklädda tonåringar och nästa fira mässa med dem under djupaste allvar?

På kvällarna har vi kvällsandakt nere i lappkåtan vid älven. Två veckor kvar på lägret och vi har mycket framför oss av både leenden och tårar och annat som hör konfirmandläger till, det är jag säker på. Under tiden lär vi oss att hitta hjälp och vägledning för våra liv bl a med hjälp av Frälsarkransen. Så här fint ser det ut på kvällarna nere vid älven när vi tänder vår Frälsarkrans av ljuslyktor:

Men visst, i natt klockan tre sprangs det och smögs det inte alltför tystlåtet i huset där konfirmanderna bor, tills jag ställde mig i lampskenet utanför min dörr. Då rasslade det till och dörr efter dörr stängdes illa kvickt och häromdagen pangades visst en ruta...

Oslo!

2011-07-23T10:02:00.004+02:00

Oslo! Så fruktansvärt! Så många döda, barn, oskyldiga liv som någon tagit sig rätten att ta. Alla tankar och böner är hos Osloborna en dag som denna. Kyrie Eleison, Herre förbarma dig över dem, över oss alla!

En mamma uttrycker på Facebook att det är dags för barnkalas för hennes fyraåring, att det känns oviktigt idag men för en fyraåring är det inte oviktigt och att fyraåringen därför ska få sitt kalas ändå. Kloka mamman som låter fyraåringen få vara förebild! Låt oss ALDRIG tro att det är oviktigt med barnkalas! Låt oss aldrig, aldrig falla dit att tro att hat och ondska behöver sätta agendan för våra liv och därför hindrar barn från att leka, människor från att älska och dansa!

Hur visar vi vårt deltagande i Norges sorg? Ska vi stanna upp och sörja eller ska vi genomföra alla våra planer vi hade för idag, frågar sig en annan vän på Facebook? Någon tror på att fortsätta leva. Någon tror på eftertanken, att stanna upp och mötas i kyrkorna.

Det sägs att gärningsmannen utfört detta dåd i tro. I en stark övertygelse. Är han en kristen fundamentalist, rent av? För tidigt att säga någonting men det verkar så.
Han hade uttryckt på Twitter ett citat av John Stuart Mill: En människas övertygelse är likvärdig med styrkan av 100 000 med ett svalt intresse.

Att tron kan hjälpa oss människor till en styrka vi inte trodde vara möjlig råder måhända inga tvivel om för den som tror. Men styrkan ligger just i att behöva en annan människa! Också en människa så olik mig själv i tanke, ord och handling. På så vis kan vi, måste vi, behöver vi stötta varandra i tron på att kärlek och liv är starkare än hat och död. Och på så vis få styrka att verka för freden och kärleken i den här världen!

Hatet och terrorn vill lamslå oss. I vår tro på Gud som vill liv för hela vår värld behöver vi inte lamslås, vi kan fortsätta verka för livet, freden och kärleken!

Jens Stoltenberg säger att det här ska stärka demokratin, att terrorn inte ska sätta stopp för vår frihet. Heja Jens.

På måndag åker jag på ett tre veckors läger med 39 ungdomar. Gud förbarma dig över oss, och hjälp oss i sympati med de norska ungdomarna låta vårt läger gå i livsbejakelsens och kärlekens tecken!

Vackra Monica...

2011-07-21T22:34:00.003+02:00

...vill jag ska sjunga för mig varje sommarkväll i Juli:

Att sätta sig till doms....

2011-07-15T19:05:00.011+02:00

Semestern är slut, jag skriver predikan. Som vanligt ingår bloggande i processen. På söndag ska det handla om flisor och bjälkar och temat kommer att vara "att inte döma" i Danderyds kyrka kl 11. Välkommen dit! Gränsen mellan att ta ställning och att döma är hårfin...

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skrev biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien stått för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa och i värsta fall dödats därför att man med bibeln i högsta hugg försvarat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just låtit bli att döma eller ta ställning?

Vi vill ju komma bort från den fega kyrka som tillät judar att brutalt mördas och förintas under andra världskriget, eller den handfallna kyrka som var för blind för att med Guds allseende ögon se det gudomliga i de människor som fängslades som slavar i 1800talets USA. För att inte tala om den kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som fördomsfullt förnedrar dem som älskar någon av samma kön.

Den kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde. För ALLA människors unika värde, inte bara dem som godtyckligt hör till.

Nej VI vill inte vara som DEM.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Vårt eget rena, oskyldiga offerlamm. Kyrkan tog därmed ställning, stod upp för SIN sak (kanske saken framför människan?) och dömde dess (kyrkans) oskyldiga offerlamms mördare, judarna. Det verkade ju inte mer än rätt. DE var ju inte heller som OSS. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse....

Jag funderar vidare kring ställningstagande och dömande och vet endast att världen sällan, mycket sällan ännu så länge inte har varit och säkert inte i framtiden heller kommer att vara särskilt enkel, svart eller vit.

Men hur vet man egentligen när man har tagit bort bjälken i sitt eget öga?

Om "att ta ställning"

2011-07-04T18:49:00.007+02:00

Semester är Guds gåva (eller snarare välfärdstatens) till människan! Och jag njuter just nu också i fulla drag av min (ännu så länge) till synes oändligt långa semester!

Största delen av semestern har jag tillbringat i ankdammar i de södra delarna av vårt land. Befinner mig just nu i en sådan. Och här är lugnt och skönt. VÄLDIGT lugnt och skönt...Kanske är det därför behovet av att blogga nu väcks.

På väg hem till ankdammen från vackra Varnhems klosterkyrka, dit dagens utflykt gått läser jag att biskop Eva Brunne skriver i dagens Expressen att det är "kyrkans uppgift är att ta ställning". Hmmm...är det verkligen DET som är Kyrkans uppgift? Det kanske beror på hur man ser på det? Är inte kyrkans uppgift att förmedla nåden, oavsett "sida". Tänker jag och höjer ett förundrans ögonbryn.

Att förkunna frihet för de fågna, vara en röst åt dem vars röst tystats, stå på de svagas sida. Detta är ett oändligt viktigt uppdrag Kyrkan, också Svenska kyrkan, har och kan nog mycket väl tänkas vara en del av vad det innebär att förmedla nåden, men fångenskap, stumhet och svaghet kan se alltför olika ut för att vi entydigt ska kunna avgöra vems sida "vi som kyrka" ska stå på.

Jo, visserligen kan man tänka sig att det lätt kan bli en feg-kyrka som gömmer sig bakom ord som nåd och kärlek och därför bidrar till ett konserverande bakåtsträvande tänk. Det är dumt i så fall. Mycket dumt. Men en risk med en kyrka som "tar ställning" är att det blir just den typ av kyrka som den som Stockholm stift gav uttryck för i sin reklamkampanj "Nej till rasism". Det vill säga en självgod kyrka som bara har plats för perfekt "rättfärdiga" och inte "syndare", där människor med "de rätta åsikterna" (och gärningarna?) får plats och de andra uppenbarligen inte hör hemma. Åtminstone är det så jag tolkar reklamen som sade något i stil med: "Här finns ingen plats för främlingsfientlighet.." (och jag utgår från att du som läsare förstår att jag i allra högsta grad trots detta är emot främlingsfientlighet).

Inte så att jag på något sätt vill skilja tro från politik, de är verkligen sammanlänkade. Trons konsekvenser är många gånger oerhört politiska. Inte heller så att jag på något sätt menar att kyrkan ska vara icke-kontroversiell och aldrig våga utmana. Kärleksbudet är allt annat än ickekontroversiellt och det utmanar! I synnerhet kanske i en tid där vi alltsom oftast manas att tänka mest på oss själva.

Ofta åberopas att Jesus var radikal. Jo, visst tusan var han det! Men alltför ofta tror jag att vi kidnappar Jesus och hans radikalitet för att nå ut med våra egna sanningar. Vad är egentligen radikalt i en välfärdsstat som vår, där våra rättigheter anses större än skyldigheterna där åsiktsfrihet såväl som betald semester och sjukvård kan tas för given? Kanske är det egentligen mer radikalt att vara ickeradikal i ett sådant land? Att följa Jesu radikalitet, och detta är nog radikalt: kräver bön, gedigen självrannsakan och gör ofta ont också hos en själv, eftersom det också innebär att jag själv utmanas oändligt och tvingas inse att också jag måste förlåta, att också mina antagonister och fiender är inkluderade i nådens gemenskap.

"Det finns alltid röster som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för"

Jag har stor respekt för min kära biskop, men när det gäller nåden så tror jag helt och fullt på att det är just detta som kyrkan ska stå för också idag 2000 år senare...

Blås på mig skaparvind...

2011-06-13T11:12:00.005+02:00

Andens vind blåste mig denna pingsthelg långt ut till Ingarö och goda gamla vänner. Vidare blåste den till fler vänner, gamla och nya ända ut till Ekerö via Brommaplan där jag plötsligt stod i mitten av vibrationerna av vad som höll på att bli en relativt mild, men dock uppblossande Israel-Palestinakonflikt.

Allt för att jag läste Amos Oz självbiografi på tunnelbanan, och killen mitt emot mig, som visade sig vara palestinsk, erbjöd en gammal kvinna, som visade sig vara rumänsk, sin plats. Till och med en solig dag som denna, på sömniga Brommaplan väcker denna konflikt vibrerande känslor. I detta fall avhjälptes den dock med att kvinnan till slut fick en kram. Tänk om det alltid var sådär enkelt...! Jag och killen gick därifrån och tog samma buss ut mot paradiset på Ekerö, trots allt ganska glada och nöjda över att vi var tre främlingar som pratat med varandra.

Anden blåste mig sedan vidare till Solna. Där var det arabisk dans och mat natten lång. På söndagen var anden i full färd med att blåsa liv i församlingen i Storkyrkan där ett gäng nya präster och diakoner vigdes in i ämbetet. Många olika sammanhang, men samma blåsande ande...

När jag tänker vidare kring anden, tänker jag att leva andligt är att leva heligt. Men, då är inte "heligt" något som har med någon hemlig, svävande perfektion, avskärmad från omvärlden att göra. Att leva ett andligt eller ett heligt liv är att leva ett liv med tron på andens helande förmåga att ständigt skapa nytt, att ständigt ha förmåga att ge liv också till det som är helt dött. Det är att ständigt tro på att nya förutsättningar kan skapas också där allt gått snett. Att leva heligt är att vilja leva som om detta är en verklighet!

Att leva andligt är därför att vilja omfamna hela skapelsen, hela människan både sig själv och andra för att gå mot en möjlig gemensam framtid.

Den andliga tillhörigheten i Kristus kan inte förtjänas eller förloras. Däremot förvaltas. Ett som är säkert är också att leva med anden som vägledare för sitt liv, gör att livet inte vare sig blir ensamt eller tråkigt. Även om andligheten i sig är ensam. Snarare tvärt om. Där anden är, är också människor. Och ibland kan det vara livat och blåsa rätt friskt har jag en känsla av...

Däremot kan det behövas lite lugn och ro och viss för att förvalta denna tillhörighet och för att våga öppna för och kunna växa med anden. Så nu går jag på semester.

Så jag kommer nog dessutom ligga lågt med skrivandet tills den 12 Juli...fast vem vet, om anden faller på så kanske det kommer något inlägg tidigare. Ha en skön sommar!

Dag Hammarskjöld

2011-06-05T22:20:00.007+02:00

Dag Hammarskjöld 1: Jag blev invald i styrelsen för min bostadsrättsförening. Suck!

Jag läser därför min Dag Hammarskjöld noggrant just nu:

"Sannerligen, även i detta läge är "kärlek och tålamod, rättfärdighet och ödmjukhet" villkor redan för din egen räddning."

Dag Hammarskjöld 2: På dennes väg i Diplomatstaden befann jag mig idag som vikarierande präst i den Engelska Anglikanska kyrkan.

Som jag tilltalas av denna kyrka och dess församling! Denna söta lilla kyrka! Gudstjänsten med sin tydliga, näst intill katolska liturgi och samtidigt en sådan öppen och levande församling! Blev glad, som jag brukar, av att befinna mig i ett internationellt sammanhang och bli påmind om min del av den världsvida kyrkan.

De stora sammanhangen och de mindre. Vi är del av och behöver dem båda. Jag tycker mycket om Dag Hammarskjölds ord för att beskriva dem. Det här t ex:

"Det är bättre att av hela sin själ göra en människa gott än att offra sig för mänskligheten".

Klokt!

Mellan tid och otid...

2011-06-02T11:25:00.015+02:00

"Varför ser ni upp emot himlen?" männen i vita kläder tycks ifrågasätta något självklart där vi står och ser uppåt då Jesus lämnat oss för andra gången på kort tid.

Varför ser vi upp emot himlen? Varför är vår första tanke att heligheten finns där, i det saknade, i tomrummet, dit vi inte kan följa efter?

Min frid lämnar jag kvar hos er, säger Jesus. Min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet. Och han vänder sitt ansikte, åter till oss och vi är bevarade, befriade och benådade.

När han lämnade oss för första gången sökte vi oss till varandra. Oroliga, ängsliga och rädda för en hotfull värld slöt vi oss samman, i avskildhet skyddade vi oss, låste vi in oss bakom barrikaderade dörrar.

När han nu lämnar oss en andra gång söker vi oss åter till varandra. Men den här gången glada och förväntansfulla. Frimodigt väntandes på Guds ande. Och när anden kommer med all sin kraft sprängs alla dörrar och murar som en gång var låsta. Anden fyller upp vart tomrum och tränger igenom alla de barriärer av språk och makt, gränser och ordning som människor skapar omkring oss.

Gud skapade en gång ordning ur kaos men nu vänds världsordningen och tidsordningen upp och ned. I Guds andes värld är kaos ordning och ordning är kaos. Där är tiden otid för framtid, nutid och dåtid är ett.

Men vi är inte där än. Ännu är vi bara i mellanrummet mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst, mellan det som är och det som kommer, mellan tid och otid. Och allt börjar med att vi sänker blicken ett slag, från himlen mot jorden. Där, som det himmelska möter det jordiska. Mellanrummet där fylls upp av kärlekens blickar och människors möten, tomrummet inom oss mättas med bröd och vin. Där, i väntan på hans återkomst, möts människor, där är Guds frid.

En komministers väg...till jobbet, etc.

2011-05-26T08:30:00.012+02:00

Spanskt gitarrspel i öronen och sol i ansiktet när jag kämpar mig upp över det branta krönet på Västerbron. En vacker men tung start på dagen. Jag kostar på mig några ögonblick av glittrande vatten och hustak. Snart rullar jag ner från krönet in mot Kungsholmen.

Vid Fridhemsplan höjs pulsen. Gäller att hinna före, innan rödljuset slår om till grönt för bilarna så jag kan ha vägen fri. Fler cyklister dyker upp. Slöfockar! Vill helst inte ligga bakom någon slöfock!

Sankt Eriksgatan, och jag kastar mig in i trafiken. Nej, jag VET att jag inte är någon lastbil! Jag är cyklist. Men en snabb sådan. Med neonkläder och mörka glasögon (och hjälm), tänker jag när jag pressar mig emellan 4ans buss och lastbilen till vänster. "Jag är inte större, men smidigare och jag har j-kligt klart för mig vart jag är på väg" fräser jag i tanken upp mot bussen och drar iväg. Snabbt! Ut i körbanan, snabbare i starten än någon bil, upp på cykelbanan. och DÄR kommer någon och kör förbi mig! Någon med barnstol på pakethållaren dessutom! Fasen. ID-T!

Vinden viner i öronen, någon har PARKERAT mitt på cykelbanan! AARRRGH! Kämpar emot för att inte ge en ondsint blick åt den skyldige yrkeschauffören (det är alltid de som fulparkerar på cyklebanor). Men denne är frånvarande, så jag slipper stå emot frestelsen att ge en argsint blick eller fälla en vass kommentar i förbifarten. Väl förbi inser jag att det var väl inte så farligt. Jag kom ju ändå förbi utan problem.

Musiken i mitt randomprogram i Iphonen växlar från pulserande R n´b, till...ARVO PÄRT! Vad gör ARVO PÄRT mitt i min morgonrusning! Men ja, jag hinner inte byta till något snabbare just nu. KYYYYYRIEEE Eleeeeiisooonnn......

Det händer något! Det har hänt mig förut i andra sammanhang, händer då och då. Idioterna försvinner, den största idioten är jag själv. Motmänniskorna, motcyklisterna, mottrafikanterna...plötsligt förvandlas de, kanske är detta någon form av konsekration mitt i rusningstafiken? En övergång från död materia till andlig materia. Uttryckslösa ansikten, slöfockar och idioter får ande och liv! De är MEDmänniskor, MEDcyklister, MEDtrafikanter! Vi är alla PÅ VÄG! Vi hör ihop! Plötsligt ser jag, det som har varit hela tiden men av olika anledningar i stunden varit dolt för mig, att det är ju GUDS människor jag har omkring mig! Alla på väg åt olika håll för att leva ännu en dag av sina liv.

Vid Danderyds sjukhus väljer jag att svänga höger mot Djursholm för att slippa den hemska backen upp mot Mörby. Snart susar jag fram i lagom takt över ängarna. Syréndoften slår emot mig. Den lilla kyrkan vid motorvägen solar sig i morgonljuset. Åh, min lilla kyrka. Musiken i hörlurarna har jag stängt av nu.

Tack Gode Gud att också jag, med uselt morgonhumör och en intollerans ibland utan dess like, är kallad att arbeta för din kyrka, för ditt rike! Är kallad som en av många att förkroppsliga kärleken från dig till den här världen, för människor till människor. Tack för påminnelsen!

Jesus- JA, åsiktsgemenskap- NEJ

2011-05-20T22:22:00.005+02:00

Jag ska ta mig en sväng till Kungsträdgården imorgon, om jag inte somnar i solen i Hagaparken där jag ska tillbringa dagen först, vill säga.

Det manifesteras Jesus i Kungsan imorgon och Jesus är en bra sak att manifestera tycker jag.

Jesus betyder tillhörighet och samhörighet över alla gränser. Jude, grek, slav, fri hette det på Paulus tid..Svensk, Nordafrikan, Pingstvän, Svenskkyrklig, HBTQ-are, hemmafru, moderat från Danderyd eller Södermalmshipster kanske det kan heta idag.

I en slags god vilja vill vi ibland bestämma vilka vi är inklusiva mot. Men vi ser inte att vi blir exkluderande mot andra. Ibland sker det i Jesu namn. Somliga anser då att det är säkrast att plocka bort Jesus. Men ojojoj, i kyrkans värld blir det då nästan ännu värre och lömskare! Ibland sker det i den undersökande journalistikens namn. Och då blir det mest bara dumt.

Ibland blir kyrkan en åsiktsgemenskap. Det gör mig lite orolig och beklämd. För är det något kyrkan inte ska vara så är det åsiktsgemenskap. Det är inte oviktigt vad vi tycker och tror, men det är inte detta tillhörigheten i Kristus handlar om. Ibland sker det just när det jag beskrev ovan sker. Problemet blir då att vi så ofta istället sätter upp nya ramar för vad vi, och än hellre andra, ska leva upp till vad gäller tro och åsikter.

Troligtvis kommer jag känna mig lite obekväm med vissa uttryck, inte alls sympatisera med en stor del av människorna där och jag kommer troligtvis att sakna att Svenska Kyrkan inte syns och hörs mer i den stora skaran av människor. Men jag kommer också att glädjas åt en mångfald som jag verkligen, verkligen kan sakna många gånger.

När jag går till Kungsträdgården imorgon manifesterar jag att jag hör samman med dem jag gillar och sympatiserar med så klart, men också med människor som jag inte har något till synes gemensamt med, som jag inte sympatiserar med eller kanske ibland ens inte gillar. Att manifestera för Jesus är därmed ett manifesterande mot navelskådande självgodhet som leder till åsiktsgemenskap.

(Sen är ingen av oss, inte heller Jesusmanifestationens bakgrundsfigurer immuna mot att vilja dra mot åsiktsgemenskap).

Innan gryningen- en reflektion på väg mot påskdagens morgon

2011-04-23T22:59:00.007+02:00

Ännu påskafton. Vi lever i ovisshet. Vi vet inget, kan bara hoppas.

”Det himmelska hoppet” - ett sådant slitet uttryck!

Men när allt tycks förlorat, vad mer än detta slitna hopp har människan? Att hoppas -det är att leva ”som om” befrielsen en dag ska komma. Och hoppet övervinner rädslan, och rädslan är den som bygger murar och murarna begränsar människorna från varandra.

Från död till liv, från mörker till ljus, från fångenskap till frihet

Att hoppas är att leva ”som om” det kommer att ordna sig. Sant eller falskt? Eller rent av en provocerande dröm?

De Chilenska gruvarbetarna var fångna under marken.
700 meter under jord.
Kanske skulle de aldrig mer se himlen. Aldrig mer solen, aldrig mer gräset.
De kunde ha lagt sig ner, gett upp och sagt: ”Det är ändå kört”.
Men de gjorde de inte. Längtan och drömmen om liv var starkare.

I dödsrikets gränsland, levde de så vardagligt de kunde. ”Som om” befrielsen en dag skulle ske. ”Som om” de återigen skulle få höra himlens fåglar, kisa mot solen och känna gräset.

Och befrielsen kom.

Andra fick aldrig se befrielsen de kämpade för och hoppades på.

Moses fick aldrig gå med sitt folk in i Kaanans land. Martin Luther King och Dietrich Bonhoeffer, stupade på sina poster i kampen vars drivkraft, hoppet, trotsade rädslan i riktning mot befrielsen! Döden begränsade inte denna riktning. Människors längtan efter frihet och liv bar hoppet vidare.

I döden på korset kunde Gud gett upp. Men Guds längtan efter människornas liv var starkare. Gud hoppas ständigt på människan och spränger de rädslans och förnuftets gränser hon ständigt begränsar sig med.

”Det himmelska hoppet”- Detta oförnuftiga, slitna och välanvända uttryck kan också betyda: ”Var inte rädda!”

Om Gudar och människor i religionens namn

2011-04-20T22:28:00.010+02:00

Så har jag äntligen sett filmen "Gudar och människor". Denna oerhört vackra film visades i Hedvig Eleonora kyrka ikväll. Underbart det där med att se film i en kyrka. Jag fick lite känsla av drive-in-bio möter Vatikanen light...Jaja, film i kyrka ger helt klart ytterligare dimensioner till filmen!

Sedan gick jag sakta hem genom stan, sjöng duett med Monica Z i min iphone och kontemplerade över filmen. Nåja, det blev inte så sakta, utan ganska så rask takt när jag traskade över malmarna, men o så härligt det är med vår!

Nåväl, för den som inte sett filmen handlar det om en grupp munkar som lever i en Algerisk bergsby. Tillsammans med byborna som är muslimer lever de sina vardagliga liv i harmoni med varandra. Tills en grupp islamister stör friden. Ska munkarna, som har frihet att lämna, göra det eller ska de stanna kvar i solidaritet med byborna?

En tanke som slog mig, och som lyftes i samtalet efter filmen var hur mycket ont som kan göras i religionens namn, vilket visas hos islamisterna som dödar i Guds namn. Å andra sidan får vi se munkarna, som i just Guds namn får kraft att stanna kvar, trots att de är livrädda.

Så ofta vi matas just med bilden av allt ont som sker i religionens namn, och hur svårt det verkar vara att tro på att religion också kan hjälpa människan att lyfta fram allt det goda hon är kapabel till. Jag minns att jag såg en recensent uttala sig om filmen för ett tag sedan, på Kulturnyheterna tror jag att det var. Filmen fick bra recensioner- men- tillade recensenten, sådär goda människor finns inte på riktigt.

Eller...gör det? Kan det vara så att religion, eller ska jag säga en tro, faktiskt kan hjälpa oss människor att lyfta fram det goda hos oss, bortom gränserna för vad som är rimligt eller rationellt? Inte så att det gör oss immuna mot destruktiva känslor och handlingar, men att tron faktiskt kan vara en god hjälp i att möjliggöra vår kapacitet till att göra gott, trots att omvärlden och situationen manar till att möta ont med ont?

Det verkar ju inte råda något som helst tvivel om det andra, att religion kan frammana de värsta sidorna i oss, då måste väl åtminstone vi som kallar oss troende våga tro på motsatsen? Eller?

Kränkt...?

2011-04-18T22:23:00.007+02:00

Det talas ibland, så också i dessa tider, om huruvida man får kritisera religion eller ej. Huruvida kritik av islam är islamofobi, om ett tonsatt korancitat framförandes till dans eller om bilder på en homosexuell Jesus är av kränkande art eller ej. I helgen såg jag Jesus Christ Superstar. Den var kontroversiell när den kom, bland annat, om jag inte har fel, för att den utelämnade uppståndelsen och för att Jesus var kär. I Karlstad där den nu spelades, hade kristna reagerat för att Gud var utelämnad ur föreställningen.

Egentligen borde det väl inte vara möjligt att kränka religiösa? På sitt sätt, därför att andlighet på många sätt manar till att inte låta sig böjas av något eller någon annan än Gud själv. Så egentligen, vad bråkas det om? Fast, så klart, är det ju ingen skillnad. Religiös eller ej, alla människor är mer eller mindre lika känsliga när vårt innersta, det vi håller för heligast blir kritiserat eller i värsta fall hånat och trampat på.

Ibland känns det lite onödigt med rondellhundar, koranbrännande och bilder som väldigt enkelt och jag vågar säga, lite billigt, spelar på vår vilja att identifiera oss med offerrollen och därigenom måla ut "skurkarna". Ungefär som någon slags tics eller tourette från konstnärer eller ateister eller andra religiösa för den delen.

Ibland blir dock rädslan för att kränka något slags överbeskyddande med drag av omedveten paternalism, som om vi inte tror att människor har förmåga att ta hand om sig själva, eller i värsta fall att vi vill ta förmågan ifrån dem. Som om vi vill tillskriva dem en offerroll som de själva kanske inte ens velat gå in i.

Jag frågar mig också ibland varför allt som ifrågasätter, bryter med eller kritiserar religionen anses radikalt eller för den delen liberalt om vi talar inomreligiöst. Ibland undrar jag om det helt enkelt är för att man inte har förstått? Eller för att man talar om helt olika saker, som att jämföra äpplen med inte bara päron, utan typ...frukostflingor.

Att förlåta eller aldrig förlåta...

2011-04-10T17:08:00.008+02:00

"Vissa saker kan man aldrig förlåta..." sa herr präst i beredelseordet. Var det något som var säkert, så var det detta. Han hade lärt sig det av sitt liv sa han. Han hade väl kommit upp i den åldern nu när man har mandat att säga det. Vilken ålder är det? 40+? 50? 55? Särskilt som präst hade han nu förstått det. Naturligtvis ville han inte skuldbelägga oförlåten förlåtelse.

Jag blev lite fundersam över herr präst. Ja, alltså inte över herr präst personligen- han är säkerligen en reko typ- utan på det som sas. Det som sägs ganska ofta.

Kan man inte det? Förlåta? Nej, vem är jag att säga det? Jag kan ju inte utge mig för att tala för andra...En del människor kan ha saker med sig som är rent av förbannat svårt att förlåta. För som en förbannelse är det, så länge det inte förlåts och det binder oss inte bara till det förflutna utan till människor som vi egentligen inte vill ska ha någon inverkan på våra liv. Andra människor har däremot lärt sig av sina liv att också det som var förbannat svårt att förlåta faktiskt, om än med stor möda, gick att förlåta. Att det förbannade blev löst och att det faktiskt var där nyckeln till frihet låg!

Men för vems skull förlåter vi. Och för vems skull förlåter vi inte? Oförlåten förlåtelse blir ju istället bitterhet och knutar som håller oss tillbaka. Oförlåten förlåtelse blir skuld som tynger ner oss. Och skuld är som kladdigt flugpapper, det drar till sig mera skuld.

Kära herr präst, nästa gång skulle jag också vilja höra att det är möjligt att förlåta också sånt man aldrig trodde var möjligt att förlåta. Att Gud rent av kan hjälpa oss att förlåta. Aldrig pålagt naturligtvis, aldrig utan att viljan kommer inifrån. Att vi kanske rent av behöver en lång förberedelseperiod att vänja oss med tanken att gå in i viljan. Jodå, försoning är en del av det hela. De hör samman, men utan förlåtelsen blir jag aldrig fri, och vi ALLA har möjligheten att bli fria! Det är lika för alla! Det skulle jag vilja höra mer om nästa gång, kära herr präst. Att herr präst och kyrkan faktiskt tror på förlåtelse. Att möjligheten finns. Som ett gott alternativ till bitterhet. Att det må göra ont och vara svårt som en mindre korsdöd, men att det finns människor som tror, tror att det faktiskt är möjligt, att det är värt kampen, att livet segrar. Och jag är av övertygelsen att detta är en del av kyrkans uppgift, att hjälpa till och att uppmuntra till förlåtelse och frihet, inte att avhålla ifrån den.

Det sägs att det är de som har minst att förlåta som har längst till förlåtelsen. Kan det vara så tro?

Cheezes och en stor portion humor i kalken

2011-04-04T20:04:00.006+02:00

"Jag skojar inte. Jag skojar aldrig när det gäller mat!" sa expediten bakom ostdisken i Hötorgshallen. Hon var tydligen lika pratsjuk som jag. Kanske för att alla kunder var ute i solen och inte nere i hallarna. Och det fanns ingen ände på välviljan då hon pratade om smaker och aromer, fast att jag bara skulle köpa två mycket små bitar. Välvilja, öppenhet och pratgladhet. Men ost skämtar man INTE om!

Jag älskar människor som tar det de gör på fullaste allvar!

Häromdagen kom jag tillbaka från några dagars ledighet som jag tillbringat på en väldigt lugn plats. Jag är inte den som förespråkar avskildhet i form av världsfrånvändhet, men ibland kan det där tillbakadragandet från världen göra att det är lite lättare att se saker och ting i ett större sammanhang när man kommer tillbaka.

Bloggare som jag är har jag redan avslöjat att min högst mänskliga personlighet är sådan att jag inte tycker särskilt mycket om att låta saker och ting vara eller gå förbi utan att ha en åsikt om det...

Det här med livet och teologi. Det blir lätt allvarsamt och stort.

Paradoxen lyder: för att ta dessa stora frågor på djupaste allvar måste de tas med en stor skopa humor och distans. Vilket jag inte därmed säger är enkelt, men observera INTE heller är detsamma som att säga att teologi är oviktigt (vilka somliga inom kyrkan tycks fått för sig) eller att livet är enkelt. Vi teologer och kyrkfolk tillhör en kategori som väldigt lätt och gärna blir insnöade, enkelspåriga och älskar att göra hönor av fjädrar. Det märks om inte annat när man läser kyrkans tidning efter att ha varit bortrest en vecka. Jo då, jag sällar mig helt klart också jag till den skaran ganska ofta. Men inte just idag. Idag känns det mer som "men, vad är problemet?"...Jag samlar på stunderna när det känns så!

För åh, vad livet blir tråkigt och negativt när allt blir allvarsamt! Och dessutom, så lätt de där stora sakerna kommer att stå i vägen för människor! Jag tror att Jesus fäller stora blöta tårar när han ser hur vi håller på och gnatar och tjatar och kritiserar och håller hårt om vårt eget...

Annat är det med ost!

Mitt motto för idag är: ät ost med djupaste allvar, och ta livet med en klackspark. Tänk om det var något liknande Jesus menade också när han delade bröd och vin med sina lärjungar....

Mediefasta?

2011-03-19T10:42:00.004+01:00

Så sitter jag på mitt lilla kvarterscafé och ska skriva klart morgondagens predikan, men som vanligt bloggar jag istället.... I Kyrkans tidning den här veckan ville ledaren att kyrkan ska uppmana till mediefasta. Nej, jag tänker inte uppmana till mediefasta i min predikan.

Ledaren bygger på att fasta från allt informationsflöde och våga låta bli att "ha koll". Men hela resonemanget bygger på att "ha koll" på omvärlden har man för sin egen skull, för att vi ska framstå som kloka insatta människor. Och så kan det säkert vara många gånger, men...

Att "ha koll" på omvärlden är väl snarare ett ypperligt sätt att påminna sig om att människor lever i andra situationer än vi själva och att vi är del av ett större sammanhang. Att komma ifrån sin egen självupptagenhet helt enkelt!

Jesus drog sig undan ibland. Men det var alltid för att samla kraft för att gå ut till folket igen. Ibland blir religionen, tron, kyrkan något som bara är till för sig själv. Det blir den när den blir världsfrånvänd och hellre fastar och putsar på sin egen yta än är till för människorna.

Ibland, också i vår tid, blir andlighet något som riktar sig enbart till det inre livet. Ibland tycks religioner vilja rikta sig mer utåt och i sitt värsta tillstånd kontrollera omvärlden, snarare än rikta sig också inåt för att upprätta och befria människor.

I bästa fall sker en kombination. Riktningen inåt går inte att koppla bort från riktningen utåt.

Därför är det ypperligt att skriva predikan på detta, mitt lilla Italienska kvarterscafé där espressomaskinen pyser, pizzabaket doftar och människor kommer in, hejar glatt, sitter, stojar, pratar med de pratglada ägarna..Nej, jag mediefastar inte. Jag fastar nog egentligen inte alls.

Möjligtvis tränar jag mig på att koppla samman. Så i samma värld som jag riktar mig inåt för att skriva predikan, sitter vi här som en, om än relativt anonym, Hornstullsfamilj och dricker nybryggt espresso och äter nybakade cannelonis, samtidigt som människor också just nu kämpar för frihet i Nordafrika och för sin överlevnad i Japan...och, tänka sig, vi angår faktiskt varandra!

Så, mediefasta...nej tack.

Samarbeta: sammansmälta eller sammandrabba? Eller finns det en medleväg?

2011-03-14T09:18:00.015+01:00

Intressant det här med den anställda Imamen av Sofia församling.

Intressant därför att det är nytt och extremt kontroversiellt. Men också intressant därför att det i denna vilja till att "öppna upp" för den andre verkar vara så svårt att föra en vettig inomkyrklig dialog om det.

Skulle gärna höra ett mer offentligt uttalande av biskop Eva i detta. Ärkebiskopen hänvisar också till biskop Eva i sin blogg, vad säger han själv tro? Jag skulle då gärna se ett uttalande som inte med enkelhet tillskriver skeptikerna islamofobi.

Oavsett var vi står i frågan så tycker jag det är beklämmande hur lite respekt det finns för oliktänk i denna och många andra kontroversiella frågor (från båda håll).

Personligen tror jag religionsdialog och ekumenik är enormt viktigt, men att det inte handlar om att sammansmälta. Jag tror att tillhörighet i mångfald är viktigt. Jag tror att dialog bör ske över olikheterna. Att acceptera att "den andre" är värd att respekteras trots att det finns olikheter. Också inom den egna kyrkan.

Jag tror också religionsdialog och ekumenik många gånger är allt annat än "trevligt" och enkelt. För att den ska tas på allvar måste vi också vara beredda på att det många gånger hettar till, vi måste vara beredda att sänka vår egen gard och vår egen stolthet. Och vi måste LYSSNA. Också på dem vi tror har fel! Annars handlar det om pådyvlande av egna sanningar på "den andre". Och den tiden och sättet att vara kyrka har vi väl kommit förbi? Den brukar kallas kolonialtiden. Kyrkan av den typen kallar vi föraktfullt för överhetskyrkan...

För om vi bara tror att det ska vara trevligt, då gör vi det enkelt för oss genom att kalla oliktänkande för extremister eller fundamentalister (och så kan det, men behöver det inte alltid vara). Och det vi verkar vilja skapa är en åsiktsgemenskap och grundar sig på ett, förvisso välbeprövat, men fult maktspel.. Och det är allt annat än vad kyrkan ska vara! Jag önskar mig fler biskopar och kyrkliga ledare som kunde påminna om detta!

Samtidigt, kablas bilderna av katastrofens Japan in i tv-rutan. Och inför jordbävningar och katastrofer, ja där är vi ändå alla lika. Lika utsatta och sårbara....

Här har det skrivits om frågan tidigare:

Annika Borg som vågar uttala sig, gör det i Svd.
Svenska kyrkans hemsida Här verkar man förvånad över att detta är ett kontroversiellt beslut...hmm...
Annika Borg igen, på Newsmill.
Helene Egnell svarar på Newsmill.

Kroppslösa väsen

2011-03-10T23:01:00.004+01:00

En vän sa: Nu är det fasta, då ska vi minnas DÖDEN.

Det ska vi väl verkligen inte! Vi ska minnas vår dödlighet så att vi kan påminnas om LIVET! Det korta livet, här och nu! Det är ett utmärkt hjälpmedel mot navelskåderi för övrigt!

Döden, den lämnade till och med Jesus bakom sig!

För att påminna oss om livet blev det salsadans med ungdomarna efter dagens faste-ungdomsmässa: Uno, dos, tres...cinqo, seis, siete....

Det var helt underbart att se hur det strålade om dem (i synnerhet några av killarna) när de gick hem sent ikväll!

Nu tänker jag i mitt stilla sinne att det nog är tur att jag är präst 2011 och inte 1911.

Ibland finns det ett ideal hur man ska vara. Så också i kyrkan. Så än idag. Inte för si eller inte för så, hellre såhär än sisådär.

Ibland får vi för oss att ett kristet ideal är något slags kroppslöst, svävande väsen med blida leenden. (Ibland kan det dock också vara ett kroppslöst, bastant väsen med tillknäppt snörpt mun). Det enda kristna idealet som finns är att "vara den du är skapad till att vara", eller åtminstone att vilja bli! Det vill säga: fri och full av liv! Allt annat, det som håller oss tillbaka från detta är synd. Och med synd är det inte värre än att den blir förlåten när man ber om det.

Så när vi påminns om vår dödlighet, är det alltså inte döden vi bör påminna oss om, utan att vi är varelser av kött och blod och inte kroppslösa svävande väsen. Varelser, skapelser. Guds skapelser. Känsliga, dödliga, mänskliga, levande!

Det är detta som vi påminns om i fastan. Genom att avstå från för att påminna mig om dem som inte har, genom att be för mig själv och andra eller/ och...genom att dansa!

Body, Pain and Passion

2011-03-08T21:20:00.003+01:00

"Body, pain and passion" var titeln på ett seminarium på Teologiska Högskolan i Bromma som jag deltog i idag på kvinnodagen!

Superspännande hur många olika aspekter man kan få fram utifrån det temat. Superspännande tycker jag också det är, det här med kroppslighet och religion. Hur vi än räds det ena, än det andra...

Kan det vara som så att rädsla för det kroppsliga också medför en rädsla för det andliga? Eller tvärs om? När vi saknar den andliga dimensionen i mötet med vår medmänniska förlorar hon också lätt sitt värde som människa, och objektifieras?

Mina tre roligaste samtalsämnen idag:

1. Om exorcism.

2. Med en dominikanernunna om kroppslighet, om tigandets för och nackdelar och om vad fromhet egentligen är.

3. Ett superkort och supersnabbt samtal med Helene Egnell om att anställa en Muslim i Svenska kyrkan. Jag tycker det är lite konstigt. Det betyder inte att jag är emot religionsdialog.

"Kan man älska Hitler?"

2011-03-07T09:43:00.007+01:00

Igår predikade jag om kärlekens väg. Kärlekens väg som också är lidandets väg.

Att älska, inte i den bemärkelsen att "gilla" eller att "tycka om". Nej, att älska i den än mer djupare bemärkelsen. Att ha djupaste respekt och vördnad för det mänskliga, för Guds skapade mänsklighet. Vare sig jag gillar den eller ej. Vare sig det känns så eller ej.

Att bara älska valda delar av mänskligheten, Kristi kropp är det samma som att bara älska valda delar av sin egen kropp, oss själva. Det är att förminska sig själv eller andra, man kapar ju faktiskt i kroppen i så fall! Genom att bejaka och omfamna mänskligheten med dess fel och brister, med ondska och med godhet, utan att vi för den sakens skull fortsätter att hålla fast vid och bejaka det som gör oss själva eller andra ont kan vi förstå vi att vi har potential till att både älska och att hata.

Att tro att vi bara är mörkrets människor som kan göra skada, det är en lögn. Att tro att vi bara kan göra gott...ja, det är dessvärre också lika mycket lögn det.

Det är på många sätt, trots omständigheter, ett val vi gör. Att välja kärlekens väg, fast att det ibland är svårt och gör ont...fasligt ont.

Då kan vi också älska oss själva, hela oss själva med fel och brister, med ondska och godhet. Det betyder inte att vi ska fortsätta göra det som är ondskefullt eller elakt.

Så kom då följdfrågan på detta oerhört svåra tema om ont och gott, som ledde till ett långt spännande samtal. Efter gudstjänsten kom en man fram och undrade: "Kan man älska Hitler?"... Ja, kan man det? I bemärkelsen, omfamna som mänsklighet, tror jag det. I den bemärkelsen inser vi också att det finns en risk hos oss alla att vi åtminstone blir en "mini-Hitler". Om än för den goda sakens skull. Men det bär ju så väldigt mycket emot att säga det...

Tankar om fasta som solidaritet och nya floskler

2011-03-03T10:15:00.007+01:00

Om fastan är solidaritet med lidande människor, var lägger vi då tyngdpunkten?

Solidaritet med lidande?
Solidaritet med människor?

Om fastan handlar om solidaritet, tror jag den bör handla om solidaritet med människor snarare än solidaritet med lidandet.

Solidaritet med lidandet är rent av farligt. Även om insikten om lidandet och sin egen brist kan fördjupa solidariteten, eller kalla det hellre samhörigheten med människor. Oavsett deras brister eller styrkor.

Och på tal om det, åtminstone förr, politiska ordet solidaritet....

Det talas mycket om att kyrkan "ska vara politisk men inte partipolitisk". Men vad betyder det egentligen? Jag skulle själv kunna uttrycka mig likadant, men i nuläget undrar jag om inte detta har blivit en av vår tids nya floskler?

Är det en floskel som blir en täckmantel för att göra sin egen politiska hållning till en universell sanning?

Och som i förlängningen gör kyrkan till en åsiktsgemenskap. Vilket den ALDRIG får vara, av respekt för det mänskliga och om vi vill kalla det för solidaritet med mänskligheten.

Den korsfästes gest

2011-03-01T09:31:00.004+01:00

Jag var på gymet igår och hade första träffen med min PT. Bort begravningskaffe, konfirmandträffskanelbullar och osunda oregelbundna mat och träningsvanor. Välkommen tillbaka härliga sunda livsstil! Jag ska springa halvmaran i höst! Så var det skrivet, lovat och det ska jag hålla. Om jag är i stan då förstås..

Jag drar fram axlarna för mycket och sjunker ihop. För mycket dator kanske. "Så här ska din kropp se ut" sa min PT, och for ut med armarna i en halleluja, liturgisk gest som för att sjunga ett ära i högmässan. För den som inte bara har gudstjänst i huvudet, kan man också tänka sig att gesten såg ut som början till en stor kram. Eller....som Jesus på korset...Idag har jag träningsvärk.

Senare på kvällen läste jag av Gunnel Vallquist:

"Det är den korsfästes gest som måste bli vår:
en vidöppen famn mot allt som lever och allt som lider.
Aldrig stöta tillbaka, aldrig hålla fast.
En korsfästs gest.
Här som överallt finns svaret mitt i den smärtsammaste punkten,
just där själva vårt hjärta måste brista- öppna sig för oändligheten."

Ja, det är den korsfästes gest som måste bli min. Ner med axlarna, omfamna världen omfamna framtiden i en stor kram!

Välkommen världen, välkommen framtiden, välkommen oändligheten! Välkommen....halvmaran....

En stor livslögn!

2011-02-27T22:09:00.010+01:00

Jag läser en statusrad av en FB-vän. Personen som skrivit den säger något i stil med att hon inte kan fatta att människor kan skratta och le när världen ser ut som den gör. I detta fall handlade det om feminism och kvinnoförtryck.

Superduperviktigt. Kul med engagemang. Bra. Men jag blir ändå lite trött.

Det är lätt som människa att fastna i hur saker och ting "borde" vara. Vare sig det handlar om politik, religion eller det egna livet. Och så missar vi hela livet i frustration och ilska över att saker och ting inte är som de "borde vara".

Gud möter oss inte där vi "borde vara". Då skulle vi aldrig möta Gud, för saker och ting är inte särskilt ofta, kanske aldrig, som de "borde vara". Saker och ting är som de är, och just där möter Gud oss alla. Och under tiden som vi går och frustreras och väntar på "borde", så missar vi "är", eller att vara här och nu!

Tyvärr har religionen (eller religiösa människor) ibland fått stämpeln att vilja tala om för människor hur de "borde vara". Ibland har jag känslan av att det fortfarande är på det viset. Fast nu handlar det inte om den traditionella syndakatalogen längre. Nu handlar det om andra saker. Politik och en del annat, typ. Fortfarande tror "religionen" eller religiösa människor ibland att det är för att de vet människors bästa. Och att det bästa självfallet har likhetstecken med den egna agendan.

Äh, jag kommer aldrig bli som jag "borde vara". Inte du heller, för den delen. Inte heller vår omvärld kommer att bli som den "borde vara". Inte i detta livet i alla fall...

Kanske är livsförnekelse i väntan på "borde" den största livslögnen av dem alla. Då vill jag bara ha yta och glättighet! Å andra sidan är idel yta och idel glättighet lika mycket lögn det. Låt oss skåda livet i vitögat, leva med vår dödlighet och leva livet! Och då blir vi kanske rent av förvånade över hur mycket förändringskraft som frigörs på kuppen! Hallelulija.

"Att älska är svårt"

2011-02-18T22:27:00.007+01:00

Marcus Birro! Jag läste just hans krönika i Expressen! Det är intressant och hoppfullt med alla dessa människor, journalister och andra med en röst i den offentliga debatten som talar om tro. Om sin egen tro!

Bitterhet och hat behöver vi inte organisera oss för att upptäcka. Det kan vi producera så väl på egen hand! Att älska är svårare, som Birro skriver.

Så lätt att engagemanget också för den goda saken plötsligt har fått en drivkraft som präglas av bitterhet, cynism och elakheter. När drivkraften går över till att bli egenintresset framför den goda saken, ja då hamnar vi där. Då är det är svårt att älska.

Försoning, förlåtelse och kärlek, lätt att tala om, svårare att leva när saker verkligen kommer till sin spets. Men det är möjligt! Med stöd, hjälp och uppmuntran från andra får vi tro att det faktiskt kan vara möjligt om än svårt!

Ibland befarar jag dock att denna väg, kärlekens väg, riskerar att om inte försvinna, så i alla fall skymmas i en suddig dimma. Ibland är det talet om kravlösheten som skymmer den. Kravlöshetet för mig som blir kravfylldhet för dig...

Över osynliga gränser

2011-02-17T15:32:00.010+01:00

Jag inspireras mycket av människor. Att träffa människor. Olika människor, som jag nödvändigtvis inte har alltför mycket gemensamt med. Då utmanas jag.

Ibland är det däremot skönt att träffa människor som liknar en, som jag känner samhörighet med. Då tar jag mig chansen att vila.

Ibland är det dem jag mest liknar som jag har svårast för. Och dem som jag har längst ifrån mig som åtminstone till en början tycks lättast att relatera till.

Det är också inspirerande att dela något gemensamt med dessa lika och olika människor. Upplevelser kanske, samtal, mat, resväg. Ibland dans och musik. Ibland bön och sång.

Under tre dagar har det pågått ett ekumeniskt präst- och pastorsmöte i Linköping. Jag har varit där och känner mig nu glad och inspirerad. Och också en liten gnagande känsla av vad det nu kan vara av oro, hopp, längtan...

Jag har lyssnat till och talat med så många intressanta och inspirerande människor. Kända och okända.

Lind, Lönnebo och Eggehorn gjorde djupa intryck hos mig, men också och kanske särskilt Keck, Wikström och Marklund, vilka var mitt ressällskap.

Möten över gränser. Osynliga gränser som går genom generationer, genom samfund, genom familjer, genom fromhetstraditioner, genom åskter. Genom livet. Genom länder.

Möten över dessa gränser. När vi låter nyfikenhetens och inspirationens ande få flöda fritt och gör det gemensamma mötet med Gud som en av oss, sker också möten mellan människor och över gränser. Och Gud är varken liberal eller konservativ, högkyrklig eller lågkyrklig, kvinna eller man, svart eller vit, Svenskkyrklig eller pingstvän eller ens katolik. Eller så är han alltsammans på en gång! Och Gud finns hos oss alla, bor inom oss alla, och låter oss vara det som vi är. Inte på grund av att vi tror och tycker så rätt, utan på grund av Jesus Kristus. Därför tror jag mötet kan ske och vi kan låta oss själva och de andra vara just de som vi är. Trots allt.

Den dansanta högmässan!

2011-02-13T19:02:00.010+01:00

Idag har vi firat en härlig högmässa i Danderyds kyrka! Solen strålade in genom fönstren, kören sjöng vackert, Monika predikade klokt och vår första gudstjänstgrupp var del av liturgin med textläsningar och böner i denna gudstjänst som handlade om Gud som verkar nu!

Nu har jag just kommit hem och pustar ut efter dagens salsalektion. Dans- det bästa som hänt människan, kan också vara så slitigt! Jag inser att jag behöver öva MYCKET på snurrarna och min salsapartner talar om för mig att jag blandar in lite för mycket eget och kubanskt i denna ganska strikta salsa á la LA-style, som jag försöker att bli bättre på.

Det är inte helt olikt det här med att dansa och att fira gudstjänst. Faktiskt! Jag tror jag har skrivit om det förr, och jag fortsätter skriva om det. I alla fall har jag en önskan om att gudstjänsterna ska vara som en dans. För mig innebär dock detta inte vare sig salsagudstjänst, eller sk "helig dans" (som av namnet att uttyda, dessutom verkar förutsätta att det då finns något som är ohelig dans, eller?). Högmässan är dansant nog, tycker jag!

Kanske kan det tyckas som en bisarr jämförelse. För 50 år sedan hade den säkert inte varit lika självklar, men tiderna förändras och idag har vi ett mer avspänt förhållande till kroppen och det mänskliga än vad vi många gånger haft genom historien. Trots att vi nu bekänner oss till en tro med en oerhörd kroppslighet och människotillvändhet!

Dansen liksom gudstjänsten åskådliggör livets djupaste mysterier, om än i en väldigt stiliserad form. Och, ja det handlar om kärlek, passion och lidande på lite olika plan, men ändå så nära sammanlänkade. Det är en berättelse som blir en händelse då den gestaltas i en gemensam rörelse. Liturgin är gudstjänstens danssteg. Med hjälp av en gemensam grund ges vi möjlighet att känna igen oss och för att röra oss framåt i samma riktning.

Idag påminde dansläraren om att det är viktigt att stegen sitter, just för att hitta friheten i att kunna hitta sin egen stil och uttryckssätt. Men här kommer också lyhördheten för sin partner in. Om den som för i dansen gör det med trygghet och är tydlig, är det lätt att vara lyhörd för varandra och följa (till och med för en som aldrig dansat förr!) I gudstjänsten följer vi en gemensam ordning, liturgi. Om liturgin leds med trygghet, ger den utrymme för den enskilde att vila i och "fylla ut" med sin egen personliga stil och uttryckssätt. I bästa fall betyder och förutsätter därmed också var och ens relation till Gud, relationen till varandra.

Jag är dansare när jag firar gudstjänst och jag är präst när jag dansar.

Jag är av åsikten att dans är som bäst när den dansas, inte när den betraktas. Jag hoppas att detta kan få genomsyra gudstjänsten också. Känslan av delaktighet, att församlingen blir del av denna dansande kropp, snarare än att de upplever sig som betraktande konsument.

Jag är övertygad om att det var dans vi åstadkom i Danderyds kyrka i morse. Fast jag är inte helt säker på att någon annan än jag vet om att vi faktiskt dansade....

Här är lite salsa, LA-style för den som vill inspireras!

Lycka i påse

2011-02-08T21:00:00.018+01:00

Jag har suttit i över en vecka och jobbat hårt och fokuserat med ett projekt. Nu är det klart! Under tiden har jag försakat både blogg och vänner.

Kanske var det där någonstans, i lättnaden eller tröttheten över mitt avklarade arbete, som jag gick igång så idag på lunchen när jag bläddrade i katalogen som visade sötsliskiga bilder på skimrande änglamän och amuletter som sa "du kan nå allt du vill med dina drömmar", eller som erbjöd en liten söt påse innehållandes "lycka" eller "kärlek".

Fint så. Tankens kraft ej att underskatta. Men då, om jag inte når mina drömmars mål, har jag drömt för lite då? Skyll mig själv, eller? Tänk om jag köper en sån där färgglad påse och ändå inte blir lycklig. Vad gör jag då? Har jag ångerrätt då, och så kommer företaget, som heter Kreativ Insikt och gör mig lycklig, eller??

Helst hade jag velat ta katalogen till kontoret och klippa in Ann Heberleins "En liten bok om ondska" i katalogen. För att nyansera lite. Men det gjorde jag inte.

Pratade just med en god vän på Skype. För honom är de positiva tankarna, bönerna, det enda som håller honom vid liv, som räddar honom i den tuffa verklighet han lever i sin del av världen.

Men när jag då sitter i mitt drömliknande hem med stockholmsvita väggar och jag har skapat mitt harmoniska, perfekta liv som jag drömt mig till och sitter där och tänker goda tankar, eller rent av ber. Då kan ju allt som stör utifrån bli väldigt hotfullt.

Att be för att leva, eller att leva för att be...

En kristen som ber för sin överlevnad, en kristen som vill leva för att be...

En kyrka som ber för sin överlevnad, en kyrka som vill leva för att be...

Kan det ligga något av nyckeln här till vad som skiljer sund fromhet och på hycklande och fåfängt fromleri?

Och ändå inte, för bön kan ju vara ren omsorg också...

Vare sig vi lever "det hårda livet" eller lever mellan stockholmsvita väggar med änglaamuletter runt halsen kan vi nog aldrig säga att vi kan säga att vi tillhör vare sig den ena eller andra kategorin, och vi ska nog akta oss för att kasta sten i både kyrkor och glashus.

För fast att bönen är vår nödvändighet, kan det ju hända att vi rätt vad det är sitter där och störs av till och med en pastellfärgad katalog som stör den egna verklighetsuppfattningen, och då är det plötsligt det andra diket som drar lite väl mycket.

Jag kanske ska köpa mig en sån där färgglad påse ändå....Undrar om de har påsar med tolerans också? Ska köpa ett helt förråd i så fall, hihi...

Samtal

2011-01-25T21:57:00.008+01:00

Jag har aldrig varit i Rom tidigare. Men i helgen har jag varit i denna fantastiska stad, och jag lär komma tillbaka!

Jag har heller aldrig varit i Engelbrektskyrkan tidigare, men igår kväll var jag där och lyssnade till samtalet mellan Eva Brunne, Jimmie Åkesson och Marcei Zaremba.

Man kan hoppas att detta samtal var en viktig start på något gott, en hel del bra saker sades, men i ärlighetens namn var det ett ganska lamt och tråkigt samtal. Marcei Zaremba, vars artikel i DN publicerades strax efter det att Sverigedemokraterna demonstrativt marscherat ut ur Storkyrkan, var den som hade mest att tillföra i mina öron.

”Reaktionerna på Sverigedemokraternas inträde i riksdagen oroar mig mera än inträdet i sig”, skrev Zaremba i DN strax efter det att SD marscherat ut ur Storkyrkan. Läs här för den som missat.

Klokt. Hur ogärna vi än vill ha SD i riksdagen.

Zaremba uttrycker en klarsynthet jag är glad över att se i svensk debatt, som ser den "mobbingmentalitet" vi så lätt lägger oss till med som människor. Hur goda avsikter vi än må ha. Vi "goda" människor tar oss rätten att (för att återknyta till mitt förra blogginlägg) kasta första stenen och dela upp i "vi" och "dom", svart och vitt, ont och gott. För den goda sakens skull, som vi ser det...

Första stenen?

2011-01-20T19:37:00.008+01:00

Idag skrivs det en del om synd och bikt i Kyrkans tidning.

Jag läser debattartikeln av Mats Rimborg, som tycker att det är dags att avskaffa prästernas absoluta tystnadsplikt. Han frågar sig varför prästerna ska omfattas av andra regler än sjukvårdspersonal, socialtjänst och andra yrkesgrupper som behandlar känsliga uppgifter.

Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..

I själavården ska jag ha möjlighet att bli mött som fullvärdig människa. Oavsett vad jag bär med mig av händelser, vad jag gjort eller vad som gjorts emot mig. Själavården ska kunna vara den platsen där människovärdet är okränkbart. Men kyrkan ska alltid förmedla NÅD och inte dom. Och visst, det är här som det kan kännas orättvist gentemot ett förmodat offer, att det inte är vi som människor som ska döma...

Det skrivs också om syndabekännelsen i veckans nummer av KT. Det pågår ju diskussioner om att ta bort denna. Det vore ytterst olyckligt, anser jag. Någon behöver tänka väldigt klokt väldigt snabbt för att lyfta fram nya tankar om synden i vår inomkyrkliga teologiska debatt! Men i dagens KT föreslår Anders Bergstedt att lyfta fram bikten istället och att det är där syndabekännelsen hör hemma. Intressant tanke att lyfta fram bikten mer, även om jag inte tror helt och fullt på den då den kan göra förlåtelsen än mer svårtillgänglig.

Om man sammanför dessa två tankar, viljan att ta bort den absoluta tystnadsplikten med viljan att ta bort syndabekännelsen (utan att ha belägg för det, tycker jag mig se att dessa åsikter ibland sammanfaller), får vi ett resonemang som mynnar ut i; Döm gärna andra, men inte mig.

Men, jag vill minnas att Jesus sa motsatsen: Den som är utan synd kastar första stenen...

Svåra texter, svåra människor...

2011-01-14T20:07:00.009+01:00

Ibland predikar jag över texter som det finns hur mycket som helst att hämta ur. Ibland är det svårare. Som texten nu på söndag t ex. Evangelietexten (GT och episteln med för den delen) har tett sig som en mur för mig in i det längsta.

Samma söndag förra året, hade handlat om Kvinnan vid Sykars brunn. Yes. Jesus som ser de marginaliserade. I detta fall en illa ansedd kvinna. Kul

Nästa år, första årgångens texter, kommer det handla om Bröllopet i Kana. Jesus går på kalas, har mamma-trots och gör vatten till vin. Skoj.

Båda har ganska givna kopplingar till temat som är Livets källa. Men i år, den tredje årgångens texter. Gah! Jag tycker Jesus är ur-snurrig just här (Joh 5:31-36)!

Men, det som är så fascinerande då, om man tar sig tid och vågar närma sig dessa till synes stendöda, snurriga och ibland tråkiga och intetsägande texter, är att de ofta öppnar sig som ett vattenflöde när man börjar nysta i dem. I det till synes intetsägande och tråkiga, finns enorma mängder vishet att ta till sig av där bakom!

Bibelns texter (och en del andra texter också för den delen) är som människor, och bör behandlas därefter. De mest intetsägande kan vara de som har det mest oväntade att komma med. Halmepistlar kan rymma livsvisdom. Det mest makabra och ödesmättade kan i rätt ljus bli till det mest glädjefyllda.

Jag får därför allergiska utslag när man börjar ignorera texter därför att de är problematiska. För jag tror nämligen att steget då inte är långt förrän vi gör detsamma med människor.

Därför vill jag fortsätta att ta mig tid för och intressera mig för texter såväl som människor. Ta mig tid för att fascineras och hänföras över det jag först inte förstår. Närma mig med nyfikenhet och omsorg. Försöka förstå utifrån bakgrund och situation. Ibland blir man ju lite trotsig också. Både mot människor och mot texter. Men det går för det mesta att försonas och tyder kanske rent av på ett igenkännande och en närhet man först inte vill kännas vid. Det kan ibland hända också, att man glömt att det också är viktigt att förstå sig själv utifrån sin bakgrund, situation och närma sig själv med omsorg. Det underlättar en hel del. Ibland orkar man förstås inte! Men tänk; det är då min egen förlust...

Dags att skriva klart predikan nu...Jag tror att jag och Johannes har brottats klart för den här gången.

Snart är våren här!

2011-01-10T17:29:00.004+01:00

Det är inte alls lika vackert ute längre, sen snön försvunnit. Men ooooh vad jag gladdes åt årets första löparrunda! Den gick runt riddarfjärden och tog avsevärt längre tid än den före vintern. Men nästan helt is- och halkfritt var det! Bakslag och mera snöoväder lär säkert komma, men oavsett detta vill jag påminna mig själv och andra om att våren snart är här!

Helt riktigt. Jag är inte någon vän av vintern. Särskilt inte när julen är över. Därför tog jag fasta på nedanstående citat, som jag läste idag:

"På våren går naturen i blom, den finner sig själv...När människan stelnat och har långt till sig själv i oförlösta bindningar, kommer hennes liv att stå i ett spänningsförhållande till våren som bara leker fram livet. Men våren tar ingen hänsyn till människans inre kamp. Den väller fram, utan att kunna hejdas."

Ur: Dietrich Bonhoeffer, Tankar om en 1900-talsmartyr. Av Martin Lind

Beth-el

2011-01-04T20:45:00.016+01:00

Gud har nog i alla tider stämt möte med människan. Den vanliga människan. Vare sig hon varit beredd på det eller ej.

Vare sig mötet skett efter klättring till ett berg, efter vandring i öknen, på flykt i vildmarken eller i brottning om natten, verkar sällan mötet vara särskilt väntat. Inte heller är det särskilt bekvämt. Inte ger det guld eller gröna skogar.

Det är ett möte. Som inte kan göras ogjort men som för mot en ny riktning och fyller människan med vördnad.

Efter detta överväldigande vill människan genast göra som människor gör. GÖRA. SKAPA. EFTERLIKNA. Ofta byggs ett hus. Åtminstone ett tält, eller ett altare. Som om hon vill förkroppsliga, föreviga detta hon just varit med om.

Människan vill skapa åt den skapande. För att minnas, för att återskapa, återuppleva, återgälda?

Men människan kan inte vare sig återskapa eller åtgälda.

"Här är porten till himlen. Här bor Gud", säger Jakob där han mött Gud i natten och han kallar platsen Beth-el. Guds hus.

Gud blir människa. För att berätta och visa att porten till himlen finns i människan.

Kanske är det därför Jesus blir så ursinnig när han kommer till templet, Guds Hus. För de verkade inte se att det var i människorna porten fanns. Här bodde istället korruption och girighet. Han kastade ut dem alla. Ut ur Guds hus.

Någon vill bygga en hydda åt Gud, för att hålla kvar, hålla fast.

Men om Gud måste man släppa taget. Gud ska inte hållas kvar. Gud ska bäras ut till människorna. Försiktigt, med varsamhet, som vore han ett barn. Han ÄR ett barn!

Guds Hus är inte byggnaden. Även om det byggda kan påminna och väcka minnet tillbaka.

Guds Hus är människorna, som är i världen, som söker sig till byggnaden, till varandra. För att få stöd, kraft och mod. Ork att vara Guds Hus i världen.

Guds Hus. Beth-el. Platsen där Gud bor.

Och i Guds hus är allt heligt.

Guds hus?

Guds hus?

Guds hus?

Öppen öppenhet, ett gott slut och ett gott nytt!

2010-12-31T09:29:00.009+01:00

Nyårsafton och en tid för eftertanke och reflektion över året som gått, och det som ligger framför.

Löften och förhoppningar. Genom att se tillbaka, lämna somligt bakom, ta med annat som erfarenheter finns alla möjligheter att möta det nya året med öppenhet och nyfikenhet.

Carolina Johansson har idag intressanta och kloka funderingar kring öppenhet på sin blogg. Hon frågar sig vad vi gör med de tvärsäkert öppna. Det handlar om att Dalai Lama ska medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka. Vad betyder ordet öppen?

Jag tror på öppenhet som nyfikenhet. Ibland anar jag (och jag tror att det är den Carolina också ser) en öppenhet som snuddar vid fundamentalism, en frihetstörst som tangerar besatthet, ett jagande efter rättigheter som inte skyr några gränser vare sig av respekt eller omsorg.

Fundamentalistisk öppenhet blir snarare en lömsk slutenhet, besatt frihetstörst blir i sig en boja, jagandet efter rättigheter blir så lätt besvikelse över att inget kan tas för givet och vi missar istället att allt är oss givet!

Jag har i princip inget emot att kunna fira gudstjänst med vare sig Dalai Lama eller människor av annan religion. Snarare är jag för dessa och alla möten över gränser. Jag tror att de behöver präglas av djup ömsesidig respekt, där också ordet självrespekt av orerhörd vikt! Många gånger är jag däremot tveksam till förhållningssättet, diskussionen och upplägget kring det hela. Göran Skytte, som i många "öppna" kretsar ibland anklagas för att vara motsatsen till öppen, skriver för övrigt också intressant i dagens Svd om religionsmöten. Läs HÄR.

Friheten finns inom oss. För mig hänger öppenhet tätt samman med trygghet. Vilket inte är det samma som självsäker övertygelse alla gånger.

Det är heller inte med självsäker övertygelse som jag möter 2011. Men med en trygghet och förvissning om att jag ska få styrka och hjälp att hantera det svåra som kommer, varvat med glädje över det goda. Så vågar jag vara öppen och nyfiken inför året som ligger framför.

Kanske var det ingen som hängde med i dessa mina kopplingar. Knappt jag själv.

Jag hoppas i alla fall och tror på ett gott slut och ett gott nytt 2011 och önskar dig detsamma!

Julnattens mysterium

2010-12-26T13:05:00.015+01:00

Så mörk är natten i midvintertid....

Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..

Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.

"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...

På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.

"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.

Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.

I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.

Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.

Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.

I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.

"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...

Predikan finns här att läsa för den som vill.

En God och Välsignad Jul...

2010-12-25T12:29:00.006+01:00

...önskar jag er som läser min blogg! Jag är hos min familj, och befinner mig just nu mitt i det vackraste vinterlandskap man kan tänka sig, långt ute på landsbygden i Västsverige, dit man endast når via krokiga, snöhala vägar. Det är så idylliskt så jag nästan spricker!

Julnatten firade jag framför tvn, tillsammans med katolikerna i Vatikanen, istället för att halka runt med bilen till nån grannby och gå på julnattsgudstjänst (det är få mässor här nere), eller julotta.

Imorgon ska jag däremot tjänstgöra i min gamla barndomskyrka och ha julottan där. Eftersom det är en så liten och obetydlig bygd, hann prästen inte med julottan här förrän på annandagen. Och så har det blivit sedan 1800-talet.

Jag kommer att predika i skenet av enbart stearinljus. Det finns nämligen inget elektriskt ljus alls i kyrkan. Jo, kantorn har en lampa på orgeln..men inte annars. Jag har just varit där och provat alban. Den passade, om jag binder upp den lite...

Om hängivenhet

2010-12-19T23:16:00.014+01:00

Jag har just anlänt till Göteborg efter att ha tillbringat halva dagen med att försöka ta mig hit i snöoväder. Det gick till slut! Och nu är jag här! Jag gillar Göteborg! Det är trevligt här på nåt sätt...

Hängivenhet har jag annars funderat över en del i dagarna.

"Jag antar att det är hängiven jag är", tänkte jag när jag kämpade mig till kyrkan i morse. Snön yrde och jag släpade tunga väskor, fullastade av böcker jag ska läsa över julen, genom snödrivorna.
Jag hade bestämt mig för att gå och ville inte missa högmässan. Denna dag tillägnad Herrens moder, kvinnan, den hängivna ja-sägerskan!

Till slut kom jag fram, till kyrkan, som är namne med Guds moder. Prästen hade samma namn hon med. Jag undrar om det var genomtänkt vid planeringen av predikoturerna?

Hängivenhet, ja. Att ge sig hän och att ge upp sig själv. Kanske till och med gå så långt att underkasta sig en högre makt! Inte så lite tabu det! Särskilt om vi talar om kvinnor. I synnerhet unga kvinnor. I bästa fall kan hängivenhet förknippas med lite dumhet eller naivitet. I värsta fall med fanatism, extremism och galenskap. Och det är ju förstås inget vidare...

Och nog har hängivna kvinnor stämplats som galna genom tiderna!

Maria gav sig hän. Hon var säkert rädd och osäker, men hon gav sig hän.

Hon hade säkert fått rådet att avstå, om det hade varit idag. Från terapeuter och bättre vetande kyrkliga människor.

Men det gjorde hon inte. Hon sa ja. Hon vågade det smått absurda, det irrationella, det som var tabu, som riskerade sätta hela hennes rykte och sociala tillhörighet på spel! Hon vågade den totala tilliten till att någon, Gud ville hennes yttersta väl!

Strax innan jag skulle prästvigas fick jag det "goda" rådet från blivande äldre kollegor. "Lär dig säg nej! Nej, nej, nej...det är allt en ung präst behöver kunna!"

Det är det tråkigaste råd jag någonsin har fått!

Jo, jag fattar. Nog måste man kunna säga nej. Att hängivet säga JA, innebär per definition att också säga ett tydligt NEJ. Annars blir det i bästa fall ett halvhjärtat nja. Och vem egentligen vill säga NJA vare sig till Gud, livet eller till människor?

Jag har just läst Anita Goldmans "Guds älskarinnor". Den handlar om "hängivna kvinnor i en livrädd värld". Genom ett antal kvinnoporträtt (och en hängiven man) vänder och vrider Goldman på föreställningar om andlighet och kvinnor. Att kvinnor och hängivenhet genom makt och sexualitet länge varit ett tabu är väl knappast nytt för någon (även om vi aldrig tycks komma nån vart med det, men det är en annan diskussion), men även kvinnor och hängiven andlighet har (inte minst på senare år) tabubelagts enormt. Kvinnor idag ska, anses det av många, inte hänge sig åt någon eller något annat än sig själv. En god kvinna av idag ska framför allt inte underkasta sig någon eller något! En god kvinna av idag klarar sig själv! Helt och hållet själv!

Blir det inte ett lite ensamt och hårt och vansinnigt tråkigt, kan man fråga sig? Och det gör också Goldman.

Är det en tillfällighet? Hängivenhet, makt, andlighet och sexualitet. Inget som en god flicka ska syssla med vare sig enligt förlegat patriarkat eller enligt bättre vetande feminister, eller....??

Kan hängivet knäböjande kvinnor vara upproriska och radikala? Kan det rent av ligga en urstyrka i att ödmjuka sig? Anita Goldman är inne på dessa frågor i boken.

Jag är beredd att svara ett hängivet JA på frågan. Vad tror du??

Nu ringer dom i min kyrka...

2010-12-16T20:33:00.004+01:00

Jag vet att jag för ett tag sedan, då jag just skulle inleda en av höstens barngudstjänster, inför klockringningen sa något i stil med att vi lyssnar till klockorna och att de ropar på oss och säger att kom, nu är det dags att börja...

Härom dagen träffade jag föräldrarna till en liten flicka på 3 år som brukar vara med på dessa gudstjänster. De bor strax intill kyrkan, och berättade att varje gång kyrkklockorna ringer, ropar deras dotter entusiastiskt till alla i huset:

"Hör! Hör allihopa, nu ringer dom i MIN kyrka och där är MIN präst!" Sedan slår hon teatraliskt ut med händerna och säger:
"Det är mina klockor som ropar, dom säger: Kom hit allihopa, kom hit till kyrkan!"

Mitt gamla prästhjärta (som inte alls är särskilt gammalt) blev alldeles, alldeles varmt när jag hörde det här...

Ropens tid!

2010-12-13T08:06:00.010+01:00

Igår hade jag glädjen att predika och fira mässa i den Engelska, Anglikanska Kyrkan här i stan. Att fira gudstjänst i en snarlik, men ändå annorlunda tradition än sin egen och på ett annat språk väcker alltid hos mig nya tankar.

Fastetemat blev så mycket påtagligare där än vad jag upplever det i vår kyrka. Julmys, mysljus, glöggmys och stämningsfull sång i all ära, men ibland känns det nästan som om vi föregår julen och jublar trots att vi fortfarande väntar i ovisshet. (Nu är jag visserligen den första att för det mesta önska mer jubel i kyrkan. Vi firar ändå Kristi uppståndelse 52 dagar om året! Och personligen får var och en gärna vara glad när han eller hon vill! Och jag gillar verkligen både glögg och mys...)

Men advent är ropens tid!

Det första ropet, är ett rop från djupen. Det är ett smärtornas rop på hjälp, upp mot höjden: Hosianna, hosianna- Hjälp oss, förbarma dig! Låt bergen sjunka, låt djupen höjas! Portar öppna er, dörrar öppna er vida!

Det andra ropet, är ett rop från den som leder och vet vägen. Han ropar: Kom tillbaka, omvänd er! Vänd om, vandra och vaka med mig. Våga lita på att vägen jag leder er på, leder ända fram till målet!

Det tredje ropet, är ett rop från öknen. Det är ett ångestfyllt rop, i trötthet och förtvivlan men som ändå orkar ropa: Håll ut! Håll modet uppe! Bana väg, gör plats! Snart, mycket snart är befrielsen här. Snart ska vi allesammans jubla, snart ska vi dricka av livets vatten!

Det fjärde ropet är ett jubelrop, ett rop där rädslan är skingrad. I förvissning om det goda tas framtiden emot. Det omöjliga har blivit möjligt. I tillit tillåts livet strömma fram. Godheten, livet och kärleken ska ändå segra till sist! Förutsättningarna för liv har getts, tagits emot och får nu växa till sig den sista tiden i en hoppfull väntan.

Helgens sprängningar i centrala Stockholm visar att advents och julens budskap om hopp och förvissning om fred och frid i högsta grad är lika aktuella i år såväl som i de tider tillhörandes både profeten Jesaja och Johannes, liksom den psalm som kommer att sjungas av hundratals, tusentals luciabarn idag:

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus.
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

Vänd om!

2010-12-05T20:30:00.016+01:00

Kanske är det sinnet för estetik och musikalitet som gör att jag gärna firar gudstjänst i en vacker kyrka vars arkitektur och interiör gärna får röra sig i riktning uppåt! Mot befrielsen och livet, mot taket, himlen, mot höjden. Gärna med en skönsjungande kör, vars röster flätas samman i himmelska klanger, en liturgi som hjälper mig att leva med i och förnimma mysteriet. Till det vill jag få ett Guds tilltal i en djuplodande predikan som ger mig lite motstånd, men som också öppnar upp och leder mig från oklarhet till klarhet mot evangelium! Jag har min kyrka som jag går till. Där får jag detta ofta. Nästan varje söndag!

Idag sjöng inte kören särskilt bra. Tonerna svajade redan från början. Min perfektionistiska ådra fick snabbt näring och jag undrade i min bänk "hur ska det gå??".

Jag kom på mig med att "tänka upp" tonen med hela kroppen, tills jag kom på mig själv, och frågade mig vad jag höll på med egentligen? Det skulle förmodligen inte hjälpa ett endaste litet uns hur mycket jag än "tänkte upp". Så istället slappnade jag av och lyssnade till de spruckna ackorden och de glidande tonerna som inte alls nådde upp till höjden i "Veni Immanuel".

Ibland blir längtan efter förnimmelsen av det goda och det vackra en strävan efter perfektion. Och genast låses förnimmelsen in av spänningar, begränsningar och föreställningar om hur det "borde" vara. Och förnimmelsen av det gudomliga, det goda eller det vackra är som bortblåst. Istället blir det hårt, livlöst och tråkigt.

Jag ställde genast om perspektivet där i bänken och istället hörde jag och lyssnade till Guds svajande, orena stämma i spruckna ackord, och tro mig när jag säger att den med ens lät nog så vacker!

Är det inte så vi bäst förnimmer Gud? Genom att ställa om perspektiven? Genom att ta ett steg tillbaka, betrakta, se, höra, lyssna och upptäcka. Något annat.

För i det sköna finns skuggor, och i skuggorna finns ljus!

Gud finns i de klara, harmoniska ackorden som sträcker sig upp mot takkronor av guld, upp mot valven, i mänskliga rörelser, röster, ord och försök att efterlikna en slags Guds helhet och helighet. Men Gud finns också i mitt lilla, röriga rum där den flämtande lågan från adventsljusen målar tystnaden med ljus och sträcker sig upp mot mörka väggar och tak.

Gud finns i palatsen, men togs emot i stallet.

"Vänd om!" är uppmaningen i dagens evangelietext. Kanske är det i något av detta som omvändelsen ligger, i att ställa om perspektiven. Åtminstone tycker jag mig förnimma detta i julens budskap, som vi nu väntar och förbereder oss inför: vänd om, byt perspektiv, blicka nedåt för att upptäcka det högsta! Vänta på Gudsriket, för det är redan här!

Favoritadventspsalm just nu (trots att videon kanske inte är i hetaste laget. Men å andra sidan, hur ser en "het" video till en medeltidspsalm ut undrar jag????):

Narniavinter och klimatångest

2010-12-03T14:47:00.010+01:00

Ute ser det ut som i Narnia, och ännu så länge har naturen makt över människan. Och vi människor har svårt att finna oss i att tågen går långsammare, att det tar längre tid att förflytta sig, att vi får anpassa oss helt enkelt. Men det är sådär det är just nu!

Igår hörde jag äventyraren Ola Skinnarmo på radion, han sa ungefär så. Istället för att gnälla över inställda tåg och över hala vägar, tyckte han att man skulle gilla läget, ta tillfället i akt och sitta ner för en extra kopp kaffe, och helt enkelt klä sig ordentligt.

Jag tillhör dem som älskar vintern genom att sitta inne i adventsstjärnans sken med en kopp te och från mitt fönster se ut över Riddarfjärden och över Långholmen, vars träd just nu är vackert täckta av gnistrande snö. Däremot tycker jag mindre om att halka runt i mina alldeles för klumpiga kängor och michelingubbeliknande jacka.

Men ändå har han ju så rätt, Ola. Omständigheter kan vi inte alltid rå över, och då är det bättre att gilla läget, sitta ner och försöka göra det bästa av det hela. En extra kopp kaffe är ju inte så dumt! (Även om jag i nuläget adventsfastar från bl a kaffet).

Naturen har makt över människan, ändå är det människans försök att stävja naturen som bidragit till miljöförstöring och växthuseffekt. Det menar de flesta forskare i alla fall. Och ja, jag har ingen anledning att tro något annat.

Jag betecknar mig vare sig som miljökämpe eller någon konservativ motståndare till miljöarbete. Jag tänker att vi alla har ett ansvar att vårda och ta hand om skapelsen och ska i mesta möjliga mån vi kan försöka verka för en bättre miljö och ett bättre klimat för oss alla.

Ibland slås jag däremot av hur de domedagsproftetior och domspredikningar, som är vanligt förekommande då det gäller vår miljö, och klimatet, måste vara slående lika de domspredikningar som kyrkan kunde röra sig med för hundra- tvåhundra år sedan. En rädsla över att befinna sig i den yttersta tiden.

Läs exempelvis Svd´s serie om Klimatångest

Moraliserande och skambeläggning öses över människor som inte gör sitt yttersta. Hur de alla, som inte lever rent nog drar dom över oss alla! Jag får ruggig gåshud av likheterna med skam- och skuldbeläggande religion (som nästan alltid leder till handlingsförlamning utan ansvar)!

Så tänker vi kanske, "Ja men för två hundra år sen, då predikade man ju helvete och religiös smörja och det vet vi ju idag att sådär är det ju inte. Nu handlar det ju om människors bästa..."

Men ändå, tänk, för dessa människor var det förmodligen lika verkligt utifrån den tidens världs- och kunskapsuppfattning som rädslan för miljökatastrofer är för oss idag. Tanken om att det handlade om människors bästa var förmodligen den samma. Skräcken var lika verklig, stor och ångestladdad för en kommande yttersta dom och ett helvete, som klimathotet är för oss idag. Kanske såg man den mänskliga misären och tyckte att människor körde sig själva och andra rakt ner i fördärvet. Då som nu.

Kyrkan var de ledande opinionsbildarna på den tiden, de som hade makten som människor lyssnade till. Idag ligger makten kanske snarare hos andra opinionsbildare, de som människor lyssnar till.

Människan har alltid stått inför katastrofer. Händelser som hon varit maktlös inför, och sällan har mänskligheten accepterat denna maktlöshet.

Och för den som drabbas spelar det kanske ingen roll om det är en översvämning, en ockupation följd av folkrensning, ett berått mord, eller en personlig tragedi. I vårt land har vi varit ganska skonade från detta den senaste tiden, åtminstone de kollektiva katastroferna. I det Gamla Testamentet dyker profeter upp titt som tätt för att tala om för människorna att de måste "vända om medan tid är!".

Sen kommer Jesus, som säger ungefär: Ja, katastrofen den kommer, ja den redan här. Romarna har makten. Tempel har fallit och kommer återigen att falla. Nya ockupationer kommer att komma. Men Guds rike, det kan ingen ta ifrån er. Det är redan här. Mitt ibland er. Inom er. Och en dag ska ni alla få återupprättelse (och genast blir domen något positivt och befriande!)

Jesus skulle förmodligen göra ett och annat för miljön också och uppmuntra oss till det, men framför allt tror jag att han skulle värna om oss människor som lever här och nu att inte glömma bort varandra i hetsen och rädslan och oron för framtiden. För den kommer, framtiden, med katastrofer och utan katastrofer. Oavsett om de har med klimatet att göra eller ej...

Julevangeliet på en lapp tack!

2010-12-02T21:28:00.007+01:00

Och idag, efter att berättat hela julevangeliet för sexårsklassen räcker en liten pojke upp handen och säger: "Du, den här berättelsen, den var bra, kan du skriva ner den på en lapp åt mig tror du?"

Hmm...

"Den finns i en jättespännande bok också som jag kan visa dig...", sa jag.

I den där boken kan man ju även läsa om när Jesusbarnet sen blev stor och spikades upp på ett kryss. Men den berättelsen tar vi senare...

En välsignad advent och ett några dagar för sent gott nytt kyrkoår till er alla bloggläsare!

Jag tror...

2010-11-25T22:52:00.013+01:00

"Jag önskar jag kunde ha en tro som du..." säger människor ibland. Ibland kan jag också tänka sådär. När jag möter en djupt troende människa, kan jag stundtals önska, "tänk om jag hade hans eller hennes tro...".

Men vad är då tro? Inte är det att ständigt känna, uppleva eller erfara en gudsnärvaro i sitt liv. Att tro är snarare ett beslut som gör att jag vill vara öppen för Guds handlande. Ett beslut om en tillhörighet till, hur tråkigt det än må låta, ett system där jag inte förstår allt, inte måste förstå allt, inte kan eller ska förstå allt, utan ständigt upptäcka. Och det kan å andra sidan vara väldigt spännande...

Det är också att låta andra tro åt mig, när jag själv inte tror. Därför är tro omöjligt att ha för sig själv. Därför att den handlar ständigt om mig i relation till andra. I gemenskap och i bön. Att själv bära sin egen tro, det är alltför tugnt för att klara själv.

På sätt och vis finns det därför inte något sådant som min tro eller din tro. Tron är en, fastän vi är många. När jag tvivlar finns du för mig, när du tvivlar finns jag för dig.

Därför är det på många sätt förödande att blanda samman tro med känslor och upplevelser. Kanske är det en stor missuppfattning som är en del av orsaken till vår tids skepsis till tro? Då tro handlar om att förstå, att greppa, ha kontroll. För tro är inte att ha kontrollen, utan att förlora den.

Däremot är inte tro något som utesluter vare sig Gudsupplevelser eller känslor. Guds handlande och Guds kallande kan mycket väl ske just genom upplevelser och känslor. Men det är inte självändamålet i sig.

Att tro handlar just om tro. Inte om att på rationell väg resonera sig fram till slutsatsen. Inte om tyck och tänk. Även om det inte känns som att jag tror, handlar det om att vilja våga tro och hoppas på livet. Fast att hat och bitterhet tycks vara det naturliga, vilja tro och hoppas på kärleken.

Så när jag tänker att "sådär vill jag tro", eller när någon säger "som dig vill jag tro", tror jag att vi redan tror.

Därför att det uttrycker att vi vill tro på och leva för en gemensam väg, trots att denna väg kan ha många olika uttryckssätt:

Från död till liv,
från mörker till ljus,
från hat till kärlek.
Från otro till tro.

Det är att tro. Tror jag.

Dom, domsöndag, domens dag

2010-11-21T20:32:00.019+01:00

Domsöndag. Säkerligen har det osat svavel kring denna dag genom tiderna. Texter att förfasas eller förundras och hänföras inför.

"Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön..."

Jo, jag tillhör snarare dem som hänförs av dessa vackra texter fyllda av symbolik och skönhet, hemlighetsfullhet och ändå så fullständig klarhet och visshet!

Domens dag, seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg.

”Älskade människa", säger han till oss: "Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor du litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör, vad ni än tar er för vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”

Tre år på tre timmar

2010-11-18T19:44:00.007+01:00

Tre år har jag hunnit med idag. Tre kyrkoår på tre timmar med nästan 100 10-åringar (nåja, i överkant. I alla fall ett 80-tal). Samma sak imorgon, samma sak tidigare i veckan. Det är skolkyrka igen!

Jag tycker det är något alldeles fantastiskt roligt att träffa skolelever som kommer till kyrkan för att höra om kyrkan och den kristna tron och för att förhoppningsvis också lära sig något om livet!

Nu är det alltså fjärdeklassare och kyrkoåret det handlar om. Vi börjar med att gå ner i källaren och fira advent. Sedan vidare, jul, trettondag, fastlagen och vi äter semlor. Sedan får de som vill ett kors av aska tecknat i pannan. Och festen och glädjen börjar bitvis övergå i alltmer allvar...

"Kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft" säger jag och ungdomsledare Johanna, och tecknar korset i pannan på dem.

Små barns stora ögon, fulla av förundran och nyfikenhet möter mina. Lite fnitter men ändå en stund av stort allvar. Så går vi vidare mot palmsöndagen och de på en gång spännande och hemska berättelserna om förhoppningarna kring en förmodad och efterlängtad kung som rider in i Jerusalem. Den glada festmåltiden som blir mer och mer laddad av oro ju längre kvällen lider. Särskilt när han, Jesus, börjar prata om sin egen död. Om att dela hans kropp och blod! Förhoppningar om frihet och glädje som grusas till bittraste ondska, död och hopplöshet. Och, vaddå, prat om att återuppstå....?

"Det är ju ganska så mycket lättare att dö. Det är ju bara att reta en soldat som sticker ett svärd i en. Men det är ju mycket svårare att uppstå från de döda...nästan svårare än att varva alla banorna på det svåraste tv-spelet" sa en liten pojke till mig när vi gick från långfredag till påskdag, mellan kyrkans sakristia till kyrkorum. "Ja. Verkligen" svarade jag. Verkligen. Och jag tänkte att han fattat allt. Gud som gör det omöjliga möjligt.

Så kommer vi till den tomma graven. Ingen förstår hur det gick till men de är tillsammans igen. Jesus hissas upp i ett snöre, lämnar lärjungarna igen, men nu har de fått styrka och mod nog att klara sig genom att veta att Jesus alltid är med dem ändå. Inte bara det. De bara måste dela med sig av detta som de varit med om och som förändrat dem för alltid! Och berättelserna sprider sig. Ut från Jerusalems portar. Genom hela landet, genom Romarriket, genom Europa, upp till Sverige, till Stockholm och än idag berättar vi om detta till och med här i vår kyrka!

Vi går in i sommartiden. Hösten kommer och vi avslutar alltsammans i allhelgonatid. Ljuständning. Att minnas, påminnas om dem vi älskar. Både de som dött och de som lever. Att vara ett ljus för varandra i höstmörkret.

Små barn med väldigt stora frågor. Och VEM var det egentligen som var Jesus pappa? Hade Gud och Maria...SAMLAG då? (Jo, dessa barn är VÄLDIGT verbala!)

Tre kyrkoår rikare, tre timmar senare. Tre kyrkoår visare med 100 10-åringar. Det små, små barnen som ställer de stora, stora frågorna och som gör oss förmodade "kloka och visa" mållösa av förundran! De enkalste, rakaste frågorna är det som är den största teologin!

För varje kyrkoår växer jag förhoppningsvis något. Kanske växer jag mer på ett kyrkoår på en timma, spenderat med tioåringar än ett vanligt kyrkoår spenderat med kloka vuxna tänker jag när jag vinkar av den sista gruppen under eftermiddagen, som motvilligt (!) lämnar kyrkan...

Ok, hur. Men varför?

2010-11-09T16:53:00.016+01:00

Idag satt jag i ett intressant samtal kring att vara kyrka.

Någon formulerade det faktum att vi som kyrka lämnat våra glansdagar bakom oss, och står inför sjunkande medlemsantal och sämre ekonomi.

Någon tyckte därmed att vi måste satsa på konfirmander.

Någon tyckte det var viktigt med dopuppföljningen.

Allt det här är viktigt så klart. Men väldigt, väldigt ofta fokuseras det väldigt, väldigt mycket på HUR.

HUR ska vi vara kyrka i framtiden,
HUR ska vi få människor att komma till kyrkan
HUR ska vi få fler att döpa sina barn,
HUR ska vi få ekonomin att gå ihop,
HUR ska vi nå ut..osv.

Frågor som naturligtvis är högst relevanta. Men alldeles, alldeles för ofta saknar jag också ett VARFÖR.

VARFÖR ska vi satsa på konfirmander?
VARFÖR ska människor komma till kyrkan?
VARFÖR ska vi döpa?
Ja, kanske ska jag till och med dra till med själva frågan: VARFÖR SKA VI VARA KYRKA ÖVERHUVUDTAGET?

Kanske tänker vi ofta att vi har ett självklart svar på VARFÖR-frågan. Men jag är inte alltid helt säker på att vi har det och hur som helst tror jag ändå det är viktigt att ständigt lyfta den (och det kanske görs? Åtminstone hann vi göra det lite idag..).

VARFÖR ska vi vara kyrka? Är Svenska Kyrkans överlevnad ett självändamål i sig? Eller är det Kyrkan som är målet, eller är det rent av Guds Rike som är målet?

Målet, som jag ser det, är Gudsriket, kyrkan förkroppsligar och synliggör detta och ska visa på dess riktning på jorden. Det vill säga, genom förkunnelse och handling ska den visa på och förmedla nåd och evangelium.

Mycket mer anledning än detta finns det inte att vara kyrka.

Och HÄR blir frågan om HUR naturligtvis relevant! Medmänsklighet är ett vinnande koncept som räcker väldigt långt, men börjar vi nysta i det så krävs det mer fördjupning än så.

Jag inspireras just nu mycket av Dietrich Bonhoeffer. Innifrån sitt fängelse förmedlar han många spännande tankar och jag skulle kunna citera hundratals av dem.

Bland annat talar han om en kristen tro som tar jordelivet på yttersta allvar och inte faller för frestelsen att fly till kristendomens fredade sfär. Idag flyr vi knappast till kyrkorna. Åtminstone inte i vårt land, i vår kyrka. Kanske handlar det därför för oss mer om att undvika falla för frestelsen att fly till individualismens fredade sfär. Därför tror jag att vi är i större behov än någonsin av just Kyrkan! Men är det nödvändigtvis Svenska Kyrkan?

Vår uppgift är att förkunna nåd och evangelium. Jag är övertygad om att vi behöver varandra, ja kanske nån form av organisation för det (också för att stöttas själva i vår tro!). Kyrkan t ex är en fantastiskt bra idé som jag tror på. Jag är inte fullt lika övertygad om att Svenska Kyrkan är de enda som har mandat på det. Därför kan det vara idé att se sig om i den övriga Kristna Kroppen och se att vi är flera delar som har samma mål!

Sedan är jag ju, personligen övertygad om att Svenska Kyrkans framtid är ljus för att jag tror den faktiskt är och kommer att vara en viktig bärare av nåd och evangelium till människor!

Huvudfotingar går inte på café

2010-11-07T17:12:00.010+01:00

Det finns ett café där jag alltid skriver mina predikningar. Där skrev jag min första predikan som präst, och där skrev jag också denna helgs predikan. På det här cafét rinner orden till av bara farten.

Den här gången upptäckte jag till min förtjusning att det låg en butik mitt emot som heter "Saints and sinners". Mycket passande, tänkte jag, eftersom det var just helgonen jag skulle skriva om.

Ord ja, ibland blir det ju så mycket ord! Ibland blir vi som stora huvudfotingar, men jättestora tänkarhuvuden och små, små ben med obefintlig kropp.

Det ser inte bara väldigt löjligt ut, det är heller inte sunt, tror jag! Därför uppskattar jag verkligen denna helgs sed, att tända ljus på gravar. Ljus i mörker i ordlöshet. Så konkret och talande. Och vackert!

Jag tror att det är därför jag gillar mitt café också. Och huvudfotingar går förresten inte på café. Där sitter jag med mina ord, mitt bland andra människor, mitt i oväsendet från espressomaskiner och leveranser som kommer till cafét. Där processas söndagens texter i mitt huvud och kryddas med erfarenheten, förnimmelsen av omvärlden på caféet. Och, ja, det är faktiskt precis så trivsamt som det låter!

Ändå tror jag att orden är oumbärliga. Som förmedlare av det outtalade, inte som rationella verklighetsbeskrivare, men som vägvisare till det outsägliga och som bärare av mysteriet.

Här kan den som vill, läsa mina många ord om helgonen, sammanställda till den predikan jag höll på Alla helgons dag.

....läste just också om att den Episkopale biskopen Gene Robinson beslutat att avgå, trött på de dödshot han och hans partner fått utstå för sin homosexualitet. Tydligen är det andra kristna som står för hoten. Mycket ledsamt. Både att han avgår som biskop, men också att intoleransen på det sätt fått segra. Tråkigt beslut, men det visar kanske också på att Robinson inte är någon huvudfoting, utan väljer leva före lida...

De levnadsglada helgonen

2010-11-02T20:10:00.009+01:00

På lördag är en dag då vi firar för att minnas alla helgonen. I vår kyrka, i den protestantiska traditionen har helgonen inte varit så framträdande, ja ibland kanske vi till och med har underskattat betydelsen av dem. Så vi tänker kanske mest på de döda en sådan dag.

Ibland när anhöriga beskriver en nyligen avliden släkting beskrivs de snudd på som helgon. Det var de nog sällan, när de levde. Eller, för den sakens skull vad är nu ett helgon? Ofta förknippas det med felfrihet, någon satt lite som på piedestal.

Men kanske är inte felfriheten vad det handlar om, och piedestaler drattar så lätt om kull...

Ett helgon är en verklig människa som genom sitt sätt att leva har visat på Guds närvaro i världen.

Om vi bortser från den katolska traditionen ett tag, och håller oss till vår protestantiska där man har en lite mer generell syn på helgon så...

...kanske kan vi säga att ett helgon är en person som stannat kvar, när han eller hon inte hade behövt?

Världen och livet har, förutom skönhet, ljus och kärlek också en nedrans massa mörker. Mörker både inom och utanför oss. Helst vill nog de flesta av oss bara fly från allt det där mörkret och bli kvitt det. Åtminstone vid första ingivelsen.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som inte har valmöjligheten att ta sig därifrån och därigenom också inspirerat och stärkt andra?

Ett helgon kanske är den som inte flyr mörkret, inte heller omfamnar det, men möter det med beslutsamhet, övertygad om att ljuset är starkare?

Det kan ju lätt låta lite livsförnekande och världsfrånvänt, lätt att upphöja lidandet så att säga. Men kanske, kanske är ett helgon så medveten om världens mörker, död och livets korthet att han eller hon därför för den sakens skull inte söker sig till, eller stannar i lidandet längre än nödvändigt, utan istället vet att ta tillvara på ljuset, livet och människorna medan tid är!

Kanske kan man också då säga att ett helgon är en människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta sig drivas av rädsla och hat, som därför hellre omfamnar än avgränsar.

Jag har just läst en bok om två människor vars liv och öde facinerar mig. Som aldrig kommer att helgonförklaras i traditionell mening, men som i högsta grad visade på Gudsljuset, kärleken och livet bland människor i Nazitidens Tyskland. Dietrich Bonhoeffer och Etty Hillesums öden flätas samman i Ylva Eggehorns bok "Att ta ansvar för Gud".

Två hängivna människor som båda led en grym död i koncentrationsläger, men som i högsta grad älskade livet. Livsbejakande och med både kärlek, passion och humor spred de hopp till sina medmänniskor in i det sista.

Jag tror att helgon behövs och att de genom att påminna oss om dödlighet och mörker också visar på vägen till livsglädje, livsbejakelse och se att det är livet som pågår just här och nu!

I ljuset av uppståndelsen...

2010-10-25T18:41:00.024+02:00

Att bejaka och omfamna livet, hela livet så som det är. Det tror jag är hemligheten, det tror jag är det stora. Att se de ljusa och glädjefyllda dagarna, men också de smärtsamma stunderna av ensamhet, rädslor och ångest och inse att varje stund, varje minut, varje sekund är livet. Mitt liv. Mitt hela liv. Mitt heliga liv.

Att bejaka människan. Med sitt ljus, men också med sitt mörker. Att se människan, var del av människan. Hela Människan. Den heliga Människan.

Att leva i ljuset av uppståndelsen innebär att omfamna livet och bejaka det. Med dess fel och brister. Det innebär inte att fly från smärta och brustenhet, men inte heller att, av rädsla för att gå vidare, leva kvar i den och grotta sig. Det handlar om att leva här och nu men att ha en vilja och en strävan att leva i Guds helande andes riktning från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan är bara kyrka om den lever, verkar och ser Människan här och nu, men i ljuset av uppståndelsen. Det innebär att kyrkan omfamnar hela livet, hela mänskligheten. Hela det heliga livet, hela den heliga mänskligheten och bejakar den. Med dess fel och brister. Det innebär inte att kyrkan vill stanna i brustenheten av rädsla för att gå vidare, men inte heller att den flyr från den. Det handlar om att vara kyrka här och nu men att röra sig i Guds helande andes riktning, från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan liknas ibland vid ett skepp. Lite elakt ibland, ett sjunkande skepp. Men kyrkan ÄR det sjunkande skeppet (oberoende av ökande eller minskande gudstjänstantal eller hur fantastiska vi är som kyrka) eftersom vi är en rörelse, en eskatologisk rörelse, som rör sig med andens vind, från död till liv, från det dödlighet till odödlighet, från brustet till helt. Vars början är kaos, och vars mål är Gudsriket. På detta, liksom på alla skepp bör kaptenen stanna kvar till sist.

Därför har jag väldigt svårt att förstå min kära kyrkas reklam i tunnelbanan. Jag förstår nog hur man tänkt. Men i mina ögon blir det fel. Väldigt fel. Det andas självgodhet och en kyrka, vars kapten och besättning redan gett sig av, inte bara för att rädda sig själv från att sjunka utan också från sina brustna passagerare och därmed låter dessa klara sig själva bäst de kan.

Rädsla för det främmande finns också i kyrkan, och så länge kyrkan är jordisk och inte himmelsk och består av människor och inte gudaväsen, kommer det fortsätta att vara så. Just därför behöver vi kyrkan, för att hjälpa oss rädda, brustna människor att hantera detta i en strävan från brustenhet med riktning mot helhet!

Ödmjukhet är inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns och istället för att med skadeglädje och krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten, och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. 5 Mos 24:18

Skap-ande, dans-ande, livs-ande

2010-10-21T20:42:00.005+02:00

Jag har precis kommit hem från ett danspass på gymmet! Imorgon ska jag dansa salsa, nästa vecka, tango!

Dans är underbart!

För att inte hamna ensam på dansgolvet, handlar det om att känna till grunden, strukturen dvs stegen, men dans blir det först när jag kan släppa dem med tanken. När jag i stället kan fokusera på att känna rytmen och låta kreativiteten och lekfullheten flöda och därmed vara i stunden och fokusera på den jag dansar med, då blir det dans!

Så fort jag tänker mer på mig själv än på att följa och lita på, så trampar jag min partner på tårna. Så fort jag tänker mer på dem runt omkring, blir det istället statiskt och tråkigt. Poängen är att inte bry sig så mycket om de andra eller huruvida jag är bra eller mindre bra på att dansa, utan att vara öppen för det som sker.

Att leva är lite, eller ganska så mycket som att dansa.

Även om just dans i gudstjänsten inte riktigt är min grej (vem vet, det kanske blir? Märkligare saker har jag varit med om...), så tänker jag också gudstjänsten som dans:

En gemensam grund och struktur att ha med sig men släppa tanken på och för en stund leva med i. Då kan jag leva i rytmen och låta ett kreativt skap-ande flöda, där jag är i stunden, fokuserad på mig i relation till dem jag firar gudstjänst med, och oss i relation till Gud. Det handlar inte om hur bra eller mindre bra jag är på att fira gudstjänst, utan en öppenhet.

Idag dansade jag på gymmet i grupp. Imorgon ska jag dansa salsa i par. Nästa vecka tango likaså. Jag kan i hemlighet avslöja att jag ibland dansar i ensamhet framför spegeln också. Det fungerar också, ibland alldeles utmärkt för att "göra min dag". Men poängen med dans, och absolut roligast är det när det är ett samspel. Liksom gudstjänsten. Funkar utmärkt i ensamhet, men snart måste det till relationer och gemenskap.

Från dansgolvet går jag ut i natten, fylld av livsglädje i form av endorfiner som jag ser till att fylla på i god tid.

Från gudstjänsten går jag ut i livet, fylld av livsmod som jag också ser till att fylla på i god tid.

Om att dissekera en barnpsalm...

2010-10-20T18:49:00.025+02:00

Idag hade vi morgonbön och sjöng; "Vi sätter oss i ringen".

"..och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann...."

Men, nej, Stopp! Det gör vi ju inte! Höll jag på att ropa när vi sjöng! Vi tycker väl inte alls alltid om varann heller! (Jag ropade naturligtvis inte. Eftersom jag är så otroligt sansad och balanserad).

Fortsättningen: "Och vi är vän med alla på jorden må ni tro..." Nämen, inte alls! Kom inte och inbilla mig hörrni!

Ojojoj, hann jag tänka under vers två. Är det här vi har grunden till all problematik i kyrkan??? Denna till synes oskyldiga lilla psalm i psalmboken, som vi matats med i barngudstjänster sen 70-talet. Är det HÄR felet ligger!

För det är ju just här skon klämmer! Vi tror att vi måste TYCKA OM varann hela tiden, på något slags känslomässigt plan. Att det bara är då vi kan acceptera varandra och att vi måste vara så snälla så att vi troligtvis inte vågar yppa våra förmodade olika åsikter. DET är väl inte snällhet heller! Det är ren lögn, osanning! Jag tycker VERKLIGEN inte om alla människor. Och jag är sannerligen inte, kommer inte, tänker inte, vill inte vara vän med alla heller för den delen!

Men för den sakens skull behöver man ju visserligen inte vara oförskämd och vulgär...

I alla fall. Det handlar ju om att acceptera varandra! Inte att ha någon slags sentimental "tycka om-känsla" för alla människor. Poängen är ju att se att alla är människor, oavsett min känsla för dem. Men vi kan ju ALDRIG få oss till att TYCKA OM alla!

För vad händer då när jag inte känslomässigt TYCKER OM? Tja, antingen tycker jag att jag själv är värdelös som inte klarar att tycka om och då tycker jag nog rätt snart att alla andra är värdelösa också. Eller så säger jag att det är fel på de andra, fundamentalister eller extremister är ord som går hem idag t ex, för att jag inte kan tycka om dem, och då får de helt enkelt inte vara med förrän de har ändrat sig och blivit mer som mig så att jag förstår vad de sysslar med. För förstår jag inte blir det obehagligt, och obehagligt är så svårt att "tycka om".

Jag såg ett citat på ett ställe: "When Jesus said Love your enemies, he probably ment we were not supposed to kill each other". Just det. Precis så tror jag det är. Vi måste inte tycka om alla, vi måste inte heller vara vän med alla. Men vi bör inte döda dem som vi inte tycker om för det. Varken till kropp eller själ.

Och genast blir det där med nåden åtminstone lite mer förståeligt. Genast blir det där med mångkulturalitet, ekumenik, religionsdialog, oliktänkande och så mycket annat också något som inte bara handlar om snällhet och välvilja, utan faktiskt i grund och botten handlar om viktigt på liv och död. Inte bara för kyrkans och mänsklighetens överlevnad, utan också för min och din egen frälsnings skull. Kristi kropp för mig utgiven bara om den också är utgiven för dig. Och utgiven för knäppgökarna där borta! Amen.

Sant eller falskt?

2010-10-18T21:12:00.009+02:00

Det finns sann och falsk generositet, på samma sätt som det finns sann och falsk stolthet.

Den falska stoltheten är beroende av andras lägre ställning för att finnas, medan den sanna stoltheten finns i sig själv och får med sig andra till att växa.

Den falska generositeten är också den beroende av mottagarens ställning, status och kvalitéer. Och att jag som ger får ut och upphöjs något av givandet. Den sanna generositeten är oberoende av mottagarens ställning, status och kvalitéer. Jag som ger förväntar mig inget tillbaka, kanske inte ens ett tack.

En sann generositet får däremot ofta ett spontant tack tillbaka. En falsk generositet för antingen ett avvisande eller ett beroende med sig.

Som kyrka och som kristna ska vi leva i sann generositet. Vilket naturligtvis inte är det samma som att vi alltid gör det... Oj, nu tyckte nån kanske att det blev kravfyllt?

Kanske finns det en sann och en falsk kravlöshet också, tänker jag?

Ibland tror jag att vi har fastnat lite i vad kravlöshet innebär. Att allt tal om kravlöshet, all rädsla för krav, blir det största kravet i sig. Vi får ibland för oss att det är Lutherskt, men jag är ganska övertygad om att Luther är oskyldig i det hela och att det helt enkelt är falsk kravlöshet det handlar om.

För den som inte vet att han eller hon har möjlighet att ge, känner inte heller till möjligheten att få. Den som inte vet att han eller hon har möjlighet att få, håller hårt om sitt eget och vill inte heller ge. Så där kan det vara på sina håll ibland...

Sen finns det sann och falsk öppenhet också.

Kanske finns det en sann och en falsk frihet också?

"Sanningen ska göra er fria..."

Och falskhet är inte bara fult, fegt och obehagligt, det leder till översitteri och människoförminskande också.

Så,

"Var sann".

Befriade

2010-10-14T15:58:00.007+02:00

"Jag mötte Gud och jag mötte djävulen. De slogs om mig, och Gud vann!" sa Mario Sepúlveda när han räddats från gruvan.

Tänk att de överlevde alla 33 där nere i underjorden! Det går bara att föreställa sig det helvete de befunnit sig i, de Chilenska gruvarbetarna. Tänk att leva så långt under marken, med vetskapen om att kanske aldrig någonsin bli fri igen. Det skulle vara lätt för vem som helst att gå under av ångest och galenskap.

Att leva som om befrielsen skulle komma har gjort att de ordnat, sina liv där nere i mörkret och bevarat sin värdighet som människor. Och befrielsen kom! Nu är de uppstigna från undergjorden, och tillbaka till ett liv i frihet och gemenskap. Ett liv som de kanske tidigare tagit för givet, men som flera tidningar skriver "är förändrat- kanske för alltid!"

Förutom tydliga frälsningsanalogier, kom jag också att tänka på José Saramagos roman Blindheten när jag läste om detta. Blindheten handlar om hur en mystisk sjukdom gör alla människor i ett samhälle blinda, en efter en. Människor som blir blinda, blir rädda. Plötsligt går det inte att lita på någon. Allt handlar plötsligt om överlevnad och människor ger upp sin mänsklighet i rädsla för sitt liv. Så småningom försöker en grupp människor skaffa sig någon slags ordning och gemenskap i en övergiven gammal skola för att sätta sig över och gå emot rädslorna och det som de för med sig. Bland alla blinda människor finns en seende människa. Mitt i infernot lever hon och öskar flertalet gånger att också hon fått bli blind. Också här blir hoppet och gemenskapen det viktiga. Hoppet, vikten av att fortsätta se varandra som människor och att ingen klarar sig på egen hand.

Jag inser nu att jag inte minns hur boken slutar om människor får sin syn tillbaka, om den seende också blir blind, eller galen, eller hur det nu var? Det var så längesen jag läste den. Jag får ta och läsa om den, och till dess fantiserar jag om att de blinda börjar se på slutet igen och är glad åt att gruvarbetarna har kommit upp till ytan igen!

Pastor Janssons sista frestelse....

2010-10-11T19:24:00.006+02:00

...är nog att sälja ut nåden till extrapris....

Billig nåd smakar sötsliskigt och är obehagligt insmickrande. Pastor Jansson vill så gärna skaffa sig auktoritet, vill så gärna vara auktoritär, men vill ändå att folk ska tycka om honom. Men man måste ju sätta gränser, det har han lärt sig. Nåden ja. Den är ju gratis, det har han läst. Men han vågar ändå inte riktigt lita på att nåden verkligen är till för alla. Och därför, allra minst för honom själv.

Pastor Jansson kan verka sympatisk, men i själva verket är han en ganska obehaglig typ. En sån där som man inte riktigt vet var man har. En som mest bara vill bli omtyckt och älskad och därför är beredd att vända ut och in på sig själv för det. Och om han hamnar i lag med fel typer, ja då kan det gå riktigt illa...

Pastor Jansson tycker att han visar auktoritet, att han följer med i tiden och är lite modern när han säger till folk att de måste handla ekologiskt, att de måste rösta rätt och ha bra åsikter. Vara goda medborgare, helt enkelt! Det kan man väl ändå begära??

En kyrka som får politiska konsekvenser i kölvattnet av att den står upp för det den är, Kristi kropp och förvaltare av Guds nåd till alla, som förkunnar lag och evangelium det är Kristi kyrka i världen!

En kyrka som däremot förmedlar mest lag och villkorad nåd, som säljer ut nåden till förmån för politiken är ingen kyrka. Det är Pastor Janssons eget lilla lokala by-utskott.

Men Pastor Jansson är trots allt också älskad av Gud.....

Just nu tycker jag att det är obehagligt med all intolerans förklädd i tolerans, i kölvattnet efter alla händelser. Väldigt obehagligt. Vi är lite rädda för att vara Pastor Jansson, tror jag. Och då blir vi just Pastor Jansson.

Rädda människor är farliga människor...aj då!

Tur att Jesus säger: "Var inte rädda". Tur också att det är Jesus och inte Pastor Jansson som är den centrala i vår kyrka!

Läs gärna Carolina som skriver klokt och bra.

Berlin, Bonheuffer och Brunne

2010-10-06T17:27:00.004+02:00

Jag har varit i Berlin i tre dagar med ett gäng glada präster. Där bejublade vi biskop Evas predikan i Storkyrkan när vi fick höra om den igår!

Kanske jublade vi lite åt SDs agerande också, för att de på något sätt genom detta bekände sin rätta bruna färg på egen hand, utan att någon annan behövde peka ut dem!

Vi har bott på Bonheuffer haus. Teologen och prästen Dietrich Bonheuffer som var motståndsman till Hitler och nazismen och därför fängslades och avrättades i koncentrationsläger, har också inspirerat oss under dessa dagar med sin teologi om hur ett kristet liv handlar om efterföljelse och oundvikligen får konsekvenser också för medmänniskan.

Berlin- Bonheuffer och Brunne.

Dessa tre Bn har inspirerat mig mycket dessa dagar, och jag tror att jag vågar tala också för de andra som var med på resan!

Kanske kan det äntligen bli tid för oss alla att få upp ögonen för att det inom den kristna kyrkan inte kan existera en företeelse som privatreligiositet, därför att den går rakt emot evangeliet och kan bli rent av farlig! Evangeliet och nåden är relevant endast i relation till och med andra människor. Det är att se att ALLA människor är mina MED-människor. Och detta oavsett vad jag egentligen tycker om dem. Eller dem om mig.

Inte heller existerar något sådant som en traditions-religiositet (som den som SD vill åberopa). Däremot har tron drag som innefattar både privat tro och tradition. MEN den är mer än så. Mycket mer.

Evangeliet har en sälta och en styrka som är bra mycket starkare än något som har vare sig med våld, häckleri eller avståndstagande att göra, så vi ska också veta att det är en balansgång nu, att inte ryckas med i sensationalism och frestas att "mobba ut" Åkesson och C/O och därmed ge dem rätt i sin offermentalitet. Evangeliet, nåden och kärleken till MED-människan i sig är starkt nog i sig!

Det visade Brunne igår och det är vi många som är inspirerade till att fortsätta förkunna i vår kyrka!

En annan typ av berättelse...

2010-10-03T19:02:00.015+02:00

Jo, jag får nog erkänna att jag en och annan gång tänkt för mig själv "vad är det för liv han har..." och tyckt, om inte synd om honom (för det har jag lagt av med sedan länge), så i alla fall känt enorm hopplöshet. Särskilt i vintras när den bistra kylan gjorde att han inte kunde jobba, och därmed inte hade någon inkomst. Han hade inte mycket över då. Knappt så det räckte till mat.

Det är då drömmar, hopp och bön blir livsviktiga.

Det var ett sånt där osannolikt möte. Två människor som egentligen aldrig skulle mötts, gjorde det och fann varandra. Skilda världar, skilda verkligheter och liv men också något diffust gemensamt som så småningom utkristalliserades till en djup vänskap. Mötet skedde och nu talas vi ofta vid via Skype. Har gjort så i flera, flera år nu.

"So how´s it going?"
"I´m still alive..."

Ja, så där är det ju ibland. Still alive. Men så länge det finns liv finns det hopp.

"Kära nån...gör nåt åt din status. Du kan inte fortsätta vistas där illegalt längre!" Vill jag säga. Och gör så då och då.

"Så, vad är alternativet, tycker du?" frågar han. "Ska jag flytta tillbaka hem? Du vet hur det är, ekonomin, korruptionen och droghandeln. Jag skulle inte få det bättre där i nuläget. Och du vet hur svårt det är att ändra status till legal när man vistas här illegalt. Och nu, ja nu har jag ju tagit mig hit, och det är här jag är...".

Jo, jag vet ju allt det där. Det är många som lever som honom och det är svårt att ändra status. Härom veckan blev hans bästa väninna tagen av gränspolisen, när hon slarvigt nog vistades lite för nära gränsen, och sattes i fängelse. Vet också att hans familj blivit hotad och pressade på pengar. Och nej, jag har inget bra svar. Vet inte vad han ska göra istället. Vore Sverige ett alternativ? Börja om från noll. Bli en nobody, en som återigen står lägst, lägst, lägst. Och jag vet inte, men jag får för mig att det skulle vara svårare för honom att bevara den värdighet och stolthet som han har, i det här landet än där han nu befinner sig. Dessutom, igår när vi pratade sa han:

"Jag har hört att Sverige har blivit rasistiskt. Det står om det överallt i tidningarna här".
"Hmm..jag vet inte. Kanske inte mer än andra Europeiska länder", säger jag och märker att jag gärna vill släta över lite.

Ibland vill jag bara fråga (och ibland gör jag det, fast att det kanske inte är så smart):
"What kind of life is it that you´re living?"
"Well, it´s not that kind of life I expected. But it is the life that I chose. And most important. It is the life that is MY life"

Ja, det är hans liv. Det är så här det är. Och vem är jag att bestämma att det är ett sämre liv än mitt? Liv blir så sällan som vi tänkt. Men att livet ÄR. HÄR, just HÄR och ingen annanstans, det är något stort i sig att upptäcka. Något som många av oss kanske aldrig upptäcker i vårt eviga jagande efter lycka och mening. Lycka och Mening, någon annanstans än just här som man är.

Nästan likt en munk lever han i sin lilla cell till lägenhet, som han delar med två andra, ute i en av de mest hårda delarna av den stora staden. I avskildhet från samhällets privilegier hittar han mening i det som är. Och, jo, han ville bli präst en gång i tiden. Men avskildheten, så som den skulle se ut, var kanske en av de bitarna som avskräckte honom. Kanske blir stolthet och värdighet extra viktigt att jobba på att behålla när villkoren som är hotar att ta allt av detta ifrån en? För han är stolt och han lever med värdighet.

Få människor har lärt mig att se livet i det som är, så som det är, så mycket som han. Ändå kan jag beklaga mig över mina (jämförelsevis) banala problem, och han lyssnar och stöttar som en god och nära vän.

"Finns det något, något enda litet jag kan göra för dig?" frågar jag ibland i de mest frustrerande situationer, tusentals mil bort, oförmögen att göra något enda litet. Jag som så gärna vill göra...

"Yes, you can. Pray for me, please" säger han.

Så jag gör det enda jag kan. Jag ber.

2 X ärkebiskop

2010-09-28T21:22:00.010+02:00

Eftersom tåget hem till Stockholm var lika långsamt som tåget ner till Göteborg, läste jag ut Desmond Tutus "Om Godhet" i ett nafs så jag hann börja på boken om Anders Wejryd "Uppdrag ärkebiskop" också.

Två olika ärkebiskopar i två olika kyrkor i två olika länder. Den ene hänvisar till den andre, men den andre inte till den ene. Den ene har fört sin kyrkas kamp för godheten mot en påtaglig ondska. En kamp på liv och död! Den andre för sin kyrkas kamp som är...som är...hmm..(Äh, förlåt min ironi). Lika stillsamma och nöjda med livet, tycks de ändå vara de båda herrarna. Lika förtjusta i barnbarn och i sötsaker. Wejryd verkar vara en hejare på kaffe och kakor....

Åter till Tutu. Jag fashineras av hur någon som sett så mycket ondska också kan se så mycket godhet! Han (jo, för det är mest hans röst som hörs. Dottern anas mest i bakgrunden), lyckas föra samman det där som verkar vara så svårt, kanske särskilt i ett tryggt land som Sverige, hur ett djupt inre andligt liv verkligen inte är ett världsfrånvänt liv, utan oundvikligen får konsekvenser utåt! Hur dessa två är djupt sammanlänkade och samhöriga med varandra och inte alls på något sätt går att skilja åt.

En annan sak som jag ofta tycker blir missförstått i vårt land, som Tutu lyckas förmedla är hur ett djupt andligt liv inte innebär ett tungt och dystert sinnelag utan snarare en lekfullhet och nyfikenhet på livet!

Djup är inte detsamma som dysterhet, andlighet är inte detsamma som tungsinthet. På samma sätt är inte glädje och lekfullhet detsamma som ytlighet eller glättighet. Detta skulle jag vilja förmedla i min kyrka lite oftare! Och kärleken till Gud är kärleken till nästan, och till mig själv!

Jag skulle till och med säga att det mest djupa och mest mystika i livet och tron, också är det mest glädjefyllda. Uppståndelsen- uttrycket för det yttersta hoppet och att godheten segrar över ondskan!

Godhet, känslor och två böcker

2010-09-24T18:24:00.006+02:00

Sitter på ett tåg, ett mycket långsamt sådant mellan Stockholm och Göteborg och surfar bland bloggar och sidor på nätet. Mycket känslor har svallat den senaste veckan, också hos mig.

Vem är rasist? Diskuteras rasism eller integration? I alla fall nu. Eller? Alla rasar mot SD, alla rasar mot dem som rasar mot SD, eller mot dem som inte rasar. SD rasar inte alls..eller, för de är bara nöjda, eller vad?...allt och alla rasar..eller...

Jag läser Desmond och Mpho Tutus bok "Om Godhet". Jag slukades upp av boken och godheten genast och har läst halva boken redan, bara under den här tågresan. Att kunna se godheten mitt i ondskan, kärleken i hatet och hoppet i det svåra. Fastnade för två citat ur boken:

"Heligheten är inget soloprojekt" Mycket bra.

"Vi har friheten att välja det som är rätt, Men detta skulle vara meningslöst om vi inte också hade friheten att välja det som är fel."

Nu har vi fått rasa och reagera. Dags att börja handla. Samla alla goda krafter vi kan. Och jag tror allt rasande och reagerande kan frigöra massor av sådana goda krafter, om vi väljer att rikta dem rätt, förstås!

Imorgon ska jag gå på bokmässan, där också Mpho Tutu har varit. En annan bra bok jag vill rekommendera är "Bråkdelen av en sekund" av Carolina Johansson. Kl 10 berättar hon om den på Se Människan Scenen. Kom dit alla som är i Göteborg!

Naivt, Wadensjö..

2010-09-23T19:53:00.012+02:00

När det handlar om integrationsfrågor och religionsdialog är det spännande saker på gång i Guds hus i Fisksätra i Nacka.

Jag har stor respekt för det jobb som förs i dessa frågor och jag vet att det sitter verkligt kompetenta människor och jobbar med dessa frågor i Nacka. Dessa frågor som kommer att bli allt mer viktiga för vårt land, för vår kyrka och för oss alla i framtiden. Och det finns en god vilja bland många kristna såväl som muslimer i vårt land för att föra dialog med varandra.

Idag skriver biskop Bengt Wadensjö i SvD´s Brännpunkt om hur man bygger ihop kyrka och moské i Nacka. Han vill peka på fredligheten inom både kristendom och islam genom ett uttalande som jag tycker är välvilligt och låter fint, men som inte är oproblematiskt i sitt sammanhang:

"Det finns inskränkta människor både i islam och i kristendomen. Muslimska självmordsbombare är lika lite representativa för islam som ultraortodoxa amerikanska kristna fundamentalister är för kristendomen."

Det är visserligen inte oväsentligt, för på många håll finns fortfarande föreställningen om att religion står i motsats till förnuft, en syn som bl a Humanisterna vill späda på. Men, kan man fråga sig, menar Wadensjö därmed att det bara är bland fundamentalister och tokar som konflikter uppstår? Att avfärda konflikter som enbart fundamentalism är att inte ta religioners, och kulturers särart på allvar. Det är att inte ta människor på allvar! Det är också att sätta sig över både konflikterna och människorna som lever med dem genom att säga att de är inskränkta. Vem tar sig rätten att bestämma över vem som ska kallas inskränkt?? Konflikter uppstår när våra värderingar rörs om i grunden, vilket de ofta gör när vi möter fundamentalt andra värden och synsätt vilket är naturligt i ett mångkulturellt samhälle.

Kulturmöten och mångkulturalitet handlar inte bara om trivsam etnisk musik, kryddstark mat som ett trevligt inslag på Södermalm eller någon annanstans i vårt samhälle. Kulturmöten innebär kulturkrockar, konflikter och brottningar som kan göra VÄLDIGT ont och vara allt annat än oproblematiska och trivsamma. Och hur tar vi då i dessa konflikter när de uppstår?? Nej, jag vill inte förlöjliga Wadensjö och jag är säker på att han vet detta om kulturmöten också, men ändå tycker jag han speglar en, väldigt naiv bild av vad religionsmöte och kulturmöte faktiskt innebär. Också en väldigt naiv bild av människan som enbart god...

En naivitet som kan bli farlig. Väldigt farlig...

Hm, jag tror vi behöver få in lite Luther i det här snart. Simul justus et pecator...både syndare och rättfärdig, både potentiell konfliktlösare OCH konfliktskapare...

När Wadensjö inleder artikeln med att säga att han vill lyfta fram en helt annan bild av Sverige än den som Jimmie Åkesson bidrar med, så ser jag återigen en väldigt god vilja men också just den goda viljan som är med och lyfter fram orsaker till att människor röstar på Jimmie Åkesson och SD.

Vredens bägare

2010-09-20T09:08:00.008+02:00

Vrede, ja djup vrede och sorg känner jag denna måndagmorgon. Jag hoppas och tror att den är helig. Och nu tänker jag inte ens försöka hålla mig kort:

Vrede, för att ett främlingsfientligt parti lyckats ta sig in i riksdagen, ja. Men vrede framför allt på grund av att vi, övriga 94% på många sätt bidragit till dessa främlingsfientliga vindar.

Vi lever i ett land som är oerhört, oerhört snävt vad gäller hur vi "ska vara". Vi vet ju så väl vad som är "rätt och bra" och därmed också vad som är "fel och dåligt". På så sätt sker lätt en uppdelning av bra och dåliga människor. Och alla vill vi ju göra rätt och bara vara bra och goda!

Alla vet vi att det är "dåligt" att vara rasist. Därför är vi livrädda för att stämplas som detta. Vi är livrädda för att på något enda sätt kunna förknippas med något som skulle kunna ha med rasism att göra. Detta bidrar till en tystnad, blindhet och rädsla. Rädsla för att våga se att också, om ni ursäktar mig för en sekund att jag buntar ihop människor, "invandrare" är människor med fel och brister, liksom vi. Människor som också reagerar på trauman, på känsla av utanförskap, som har sina vanor och kultur lika djupt inrotat som också vi har! Och där vanor och kulturer möts blir det inte sällan konflikter av olika slag. Istället klappar vi "dem" gärna på huvudet och fråntar "dem" deras ansvar, tillika människovärde.

Vi vill så gärna vara ett land som fint välkomnar invandring, liksom vi vill vara en kyrka som fint utövar religionsdialog, men är vi beredda att se pluralismen, mångfalden, mänskligheten- se människan- och faktiskt på allvar förstå att respektra denna? Är vi beredda att offra våra rädslor, vår egen intolerans, ja- vår egen stolthet för andra människors värde? Eller är vi egentligen bara ute efter att få dem att bli som oss (eftersom VI nu är så BRA)?

Mest Vred blir jag över att vi är så många som har goda åsikter, men som inte ger någon röst till dem som faktiskt lever med mångfaldens konflikter dagligen. När vi inte lyssnar till dessa röster utan tystar ned dem och avfärdar allt som rasism, så är det klart att Jimmie Åkesson får dessa röster!

Idag SKÄMS vi över Sverige. Jag skulle säga att det är lika illa! Vi ska inte skämmas, vi ska stå upp och ta vårt ansvar. För om inte vi gör det, så står Herr Åkesson ensam där och ansvarar, och då är jag rädd att det bär det iväg rakt åt ett håll jag helst undviker...

I kyrkan vill några kasta ut syndabekännelsen. Som jag ser det är detta ett uttryck för exakt samma sak. Vår rädsla för att se vår egen och andras mänsklighet. Ett uttryck för att vilja släta över och frånta människor sitt ansvar. Ett tassande på tå. En tysthetskultur.

Paternalism har det kallats med ett fint ord, det som det leder till. Eller maternalism? Båda kanske... Översitteri, att sätta sig över andra. Det sker när vi glömmer bort Gud. För glömmer vi Gud, vem ska då ta hand om vår otillräcklighet. Näh, bättre att inte låtsas om den istället!

Att vara rädd för det mänskliga i sig själv bidrar till skam. Låt oss inte fortsätta vara en skamkyrka, som skambelägger! Vare sig den enskilda människan eller den kristna kroppen!

Låt oss inte gå den vägen. Låt oss istället se att kyrkan kan vara med och verka MOT dessa hatiska vindar som blåser! Att kyrkan kan, är och skall verka MOT splittring och FÖR helande och helhet för ALLA människor.

Också för Jimmie Åkesson (fast han verkar ha fått det där med kyrkan lite om bakfoten).

Lästips: Denna artikel från Newsmill

Politik

2010-09-17T19:40:00.010+02:00

Jag vet att det är som att svära i kyrkan (och vem bryr sig om det nu för tiden??), men jag tycker svensk partipolitik är SÅ tråkigt! Jag vet att det är ett spännande val, men jag har faktiskt inte bestämt mig helt och hållet för hur jag ska rösta. Tydligen är jag i gott sällskap. Vi är tydligen 700 000:

Statistiskt sett borde jag rösta miljöpartistiskt. Jag bor på Söder, är välutbildad medelinkomsttagare och är mellan 20-40 år.

Ser jag till mina rötter borde jag kanske istället rösta på Centern, eller Socialdemokraterna.

Såg Gudrun Schyman tala på torget i Ystad i somras och blev djupt imponerad. Vilken kvinna! FI kanske?

Kanske borde jag rösta Liberalt utifrån ekonomins globala perspektiv, och att jag har en tilltro till människans egen inneboende frihet?

Jag tror samtidigt att individualismen är ett självbedrägeri. Vänstern?

Jag såg uppenbarligen inte ut som någon potentiell Moderat i alla fall. De tittade inte ens åt mig där de stod och fiskade röster när jag gick förbi till affären efter ett hårt pass på gymet. Ung kvinna, vid Hornstull i hood-tröja, med tygkasse. Inte så Moderat. Eller så var det mitt låga blodsocker som skrämde bort de flesta just då.

Efter att ha levt bland socialt utsatta i New York, betalar jag mer än gärna mycket skatt och bidra till sjukvård och skola för alla. Så, visst. Sossarna? Vänstern?

Sen är jag ju kristen och tror på kristna värden, och då är det ju många som röstar på KD. Och, jo, jag tror att familjen är viktig.

Enligt SvD´s parti-quizz är jag Piratpartist. Fast där var flera av mina KLOKA vänner Sverige Demokrater, och det är de VERKLIGEN inte. Så jag tror inte på det.

Jag ska i alla fall INTE rösta på SD. De kommer inte att ha något att säga till om vare sig i riksdag eller regering oavsett hur det går. Men det är OTÄCKT. Riktigt otäckt att dessa främlingsfientliga strömningar är så starka i samhället.

Bra. Då kan jag i alla fall utesluta ett.

Nu ska jag kolla på slutdebatten och förhoppningsvis därigenom komma fram till mer exakt vart jag står...

Döden, döden, döden...

2010-09-16T20:13:00.005+02:00

...är vad jag pratar om med sjätteklassare hela den här veckan. Idag pratade jag med sammanlagt 80 barn som kom till kyrkan.

Iordningställt som för begravning möter jag dem och pratar och berättar om vad som händer när vi dör, vad man gör på en begravning, vad som händer mellan död och begravning och därefter. Sedan får de gå med kyrkvaktmästaren ut på kyrkogården och se hur det ser ut där.

Grupperna är så olika. Ibland blir det känslosamt och de gråter. Idag började en hel klass gråta, inklusive fröken! För säkerhets skull har vi laddat upp med näsdukar i mängder.

Ibland har de massor med frågor. Igår hann de inte ens sätta sig innan frågorna kom. Och det är verkligen ALLA typer av frågor från de djupaste, djupa och kloka. Till exempel vilket som är svårast att begrava ett barn som har levt 10 år eller ett barn som aldrig har fått födas, om präster kan gråta på begravning...

Varvat med dessa kloka, djupa frågor kommer ibland frågor som: Hur gammal är du? Jaha, då är du lika gammal som vår gympalärare..Varför blev du präst? Har du ALLTID glasögon eller har du linser ibland också? Kan du vifta med öronen?

Skolkyrka- så roligt, och så bra!

Ansikte mot ansikte

2010-09-14T19:18:00.006+02:00

Just nu läser jag Wilfrid Stinnissens och Göran Skyttes bok "Ansikte mot ansikte". Det är en bok som återger ett samtal om kristen tro mellan dessa båda. Där framkommer att kristen tro är allt annat än snabbt, enkelt och lätt.

Jag gillar det.

Kanske är det just att det står i motsats till det jag annars gillar: "snabbt, enkelt och lätt" som jag tror som jag gör.

Ibland är vi så väldigt rädda för fromhet, så rädda för att säga att kristen tro är "något annat". Och så säger vi att det inte krävs något av oss för att tro. Att tro är precis som allt annat.

Delvis lögn. Skulle jag säga. Bitvis bluff och båg. Undanhållande av information.

För kristen tro är "något annat" och ändå alldeles vardagligt. Det är definitivt inte snabbt, enkelt och lätt. För det är att säga att människan är enkel och lätt. Och det är hon sannerligen inte...

Ändå är det kanske människan som komplicerar till det för det mesta, att livet egentligen är rätt enkelt för det mesta, men att människan krånglar så. Just därför tror jag på andligt fördjupnande och att kristen tro är "något helt annat".

Att detta "något helt annat" kan betyda allt för att leva alldeles vanligt. Så att vi kan hitta till livet som ligger där framför oss, till Gud som möter oss. Ansikte mot ansikte och ger oss av sin frid.

Snabbt, enkelt och lätt

2010-09-13T14:42:00.009+02:00

Precis så vill jag att det mesta ska vara. Det är det ibland. Men verkligen inte alltid! Jag blir otålig då!

Visserligen är jag en turgumma, som kan se att bitarna i livet ofta fallit på plats, och att det i efterhand kan se ut som om jag inte behövt röra ett finger.

...fast det är ju inte bara sant, för ofta har jag ju i alla fall lyft något litet finger. Kanske till och med två ibland. Men jag försöker ändå lägga märke till dessa tillfällen, minnas dem och tacka. För oavsett hur många fingrar jag har lyft, så tror jag faktiskt att Gud har lyft något i alla fall...

Ibland däremot känns det ju inte alls sådär. Då blir inget som man tänkt sig och det kan snarare kännas som att allt faller isär. Inte lika kul. Då är det rätt skönt att ha de där goda minnena, och spela upp dem på sin inre, privata filmprojektor ett tag. Gärna sätta på repeat och stänga av utsidan...

Nu ska jag börja blogga igen. Jo, jag vet att jag sa att jag skulle sluta. Och det gjorde jag. Men nu börjar jag. Igen då.

Och när det gäller bloggande, så är det just det där jag gillar, att det ska gå just så: Snabbt, enkelt och lätt!

The Last supper

2010-07-06T15:02:00.011+02:00

Jag såg detta fotografi på en utställning på Guggenheim-muséet häromdagen och jag tyckte mycket om det.

The Last Supper heter den, och ser ut som om någon försökt kopiera Da Vincis målning genom att lägga den i kopieringsmaskinen. I själva verket är det ett röntgenfotografi av en lastbil med gömda flyktningar som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA. Den påminner om de marginaliserade som Jesus bjöd in. De konsiga, jobbiga och pinsamma, de stökiga, högljudda och ohyffsade.

Jag är hemma från New York igen. Tacksam över att återigen ha fått vara där och ha skoj, träffa gamla och nya spännande människor vars livsberättelser den ena överträffar den andra och jag upphört att förvånas för längesen, men också påminnas om viktiga saker och att få ställas utanför mitt sammanhang ett slag. I New York har mycket fallit på plats i mitt liv, och gör så var gång jag kommer tillbaka. I New York handlar det om att hitta det inre heliga rummet mitt i kaoset. Att finna Guds leende ögon bland många tomma blickar, att vara Guds seende ögon bland de många icke-sedda. Att ta emot och att sträcka ut Guds hjälpande hand ut mot den okända.

På 40e gatan och 9e avenyn finns en kyrka som är ett av mina heliga rum när jag är där. Där finns min Manhattan-familj. I söndags var jag där. Där som all trafik kommer in från New Jersey och där sirenerna alltid viner och för ett fasligt liv, alldeles utanför fönstren. Där hittar vi stillhet och gemenskap och firar Gudstjänst. En gång när jag bodde där, firade vi nattvard med Goldfish-kex och druvjuice, jag rynkade på näsan åt det först, men när jag kom på att det var samma kex och samma juice som delades ut i matkassarna dagen innan till de som lever marginaliserat på benefit och tar emot matkassar, fick nattvarden genast en än djupare mening. Då är det inte jag som "hjälper" och de som "tar emot". Då är vi alla ett, då delar vi alla samma bröd och samma liv.

Det här blir mitt sista blogginlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga energi och kreativitet någon annanstans. Tack och adjö för den här bloggen, och all välsignelse till dig som läser!

Man ska ju sluta när man är på topp, sägs det. Den topp jag kommer att tänka på då är min väns roof-top i Manhattan, och där är det fiiint! Så det får bli den avslutande bilden!

VI SES!

Young Clergy Women Project

2010-07-01T05:19:00.010+02:00

Så är jag tillbaka "hemma" i New York igen efter en tur till Atlanta, där jag har mött upp med Young Clergy Women Project. En i högsta grad exkluderande grupp (icke prästvigda/ordinerade människor, män och alla över 40 får inte vara med), som är unga prästvigda kvinnor, varav 40 av oss möttes några dagar i Amerikanska södern, i Atlanta. Mestadels amerikaner, tre svenskar och en britt. Exkluderande eller eller ej, så tror jag vi behöver få vara det ibland för att känna oss hemma.

Konferens med bara kvinnor. Mycket kreativitet. Förra veckan, Karl Barth-konferens i Princeton. Mestadels (men inte enbart) män. Mycket intellekt. Jag brukar inte vara intresserad av att mäta skillnaderna mellan män och kvinnor, utan tänker lite Paulinskt, man eller kvinna, ung eller gammal, svart eller vit, fattig eller rik...No matter what, we´re in this togheter!

MEN ändå, min iaktagelse säger att det blir skillnad när män och när kvinnor möts. Ingen värdering.

Generellt kan man urskilja att ofta när kvinnor möts är mer kreativitet, mer delande av erfarenheter styrande, medan när män dominerar är det mer "mätbarafakta-baserat". Kanske kan vi säga erfarenhetsbaserat versus dogmatiskt. Inte för att det här innebär att män inte kan vara kreativa, eller att kvinnor kan vara intellektuella (eller dogmatiska för den delen). Så klart!!

Jag har fått den bästa av båda världar i två bra konferenser (kryddat med lite underbara lärdomar i gatans teologi från New York). Jag vill ha båda världar. Jag behöver båda världar. Jag gillar teologi, jag brinner för den och tycker att det är sååå viktigt med djup teologisk kunskap. MEN om teologin BARA blir ord utan anknytning till det verkliga livet blir det ju såååå tråkigt. Och då blir dogmerna bara hårda ord att slå i huvudet på folk.

Kyrka utan teologi är farligt, kyrka utan verklighetsförankring likaså. Och dessutom tråkigt. Nej, låt oss läsa Johannesprologen om och om igen och låta ordet bli kött. Inkarnationen. Bra!

Så, vad har jag fått med mig då? Dogmer, kristocentrisk teologi. Försoningen och omvändelsen som tveklöst skett en gång för alla på Golgata. Så viktigt. Det teologiska språket som sätter ord och systematiserar den erfarenhet kristna haft genom historien, baserat på erfarenheten som det judiska folket haft med sig innan dess. Erfarenheten ja, men det handlar alltså inte bara om vad jag känner eller upplever. Det är större än så. Det handlar om vår gemensamma upplevelse som mänsklighet, som kristna, som kyrka.

Och allt grundar det sig på, tar sitt avstamp i, sker i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse. Oavsett vad jag tror, vad jag inte tror, vad jag känner eller vad jag upplever väljer jag ändå att tro att det är sant. Tro, bara tro. Då blir det också sant. Och det är där erfarenhetsdelandet börjar...

Eldflugorna dansar också i Brooklyn...

2010-06-25T05:05:00.011+02:00

Mina vänner har en trädgård! Visserligen liten, väldigt liten trädgård, kanske 10 kvm, men dock en trädgård med blommor och gräsmatta i Brooklyn, New York. Visserligen låter det högt, intensivt och dygnet runt från trafiken på Brooklyn-Queens Expressway utanför, men det går- med lite god vilja och fantasi- att låtsas att det är havet som låter.

Så här sitter jag nu på bakgården till deras hus i Brooklyn, lyssnar till havet, tittar på eldflugorna som dansar också här mitt i staden, och skriver några rader.

Barthkonferensen är över, och jag spenderar några dagar i New York innan jag förflyttar mig vidare till Atlanta för nästa konferens. Ibland är det rätt gott att leva...

Det är mycket Barth nu. Idag var jag i S:t Barth´s (Står för S:t Bartholomew´s och har definitivt inget med teologen Barth att göra) Episcopal Church och firade mässa och åt lunch med en amerikansk kollega där. De hade ett mycket trevligt roof-top som låg i höjd med kyrkans rosettfönster, mellan skyskraporna, granne med Waldorf Astoria.

Sådär kan man också vara kyrka...tänker jag, ganska förtjust. Bourgeoisie, skulle nog Karl Barth ha tyckt. I alla fall hans anhängare...Men också denna del av Guds värld behöva höra Guds ord och ha nära till Guds hus. Bourgeoisie eller ej, men så länge Kristus är centrum, fortsätter jag förtjusas lite lagom över kyrkor med roof-tops bland skyskrapor. Och det gillar Barth också, Kristus i centrum alltså.

En till Bart...

Dagens Barth

2010-06-22T05:24:00.005+02:00

Karl Barth dag 1 är till ända. Det är fantastiskt hur mycket det finns att lära sig om denne teolog och hans teologi. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag kan lära mig mer. Men det finns ju annat trevligt att göra i livet också...

Det konstaterade jag och min nyfunna danska vän och prästkollega Rebekka idag.

Karl Barth är fashinerande, djup och svår men väl värd att sätta sig in i. Och de som gör det, verkar verkligen bli entusiastiska...

En Barthiansk klokskap:

"Riktpunkten är inte att sätta människan på plats, att skärpa distansen mellan Gud och människa. Syftet är istället att proklamera att Gud i sin nåd överbryggt klyftan till människorna genom inkarnationen, genom människan Jesus".

Det är bra. Jag gillar det. Nåd och tro allena i kontrast till en alltför antropocentrisk teologi där människan blir Gud och själv ska ordna till sin räddning.

Rebekka gav mig också perspektiv på Svenska kyrkan gentemot den Danska. Vi har helt klart olika situationer. Det verkar i ärlighetens namn vara ganska tufft att vara präst i Danmark. Men hon har en snygg prästkrage på sig när hon jobbar. En sån här:

Stories from the City, stories from the street...

2010-06-21T02:58:00.018+02:00

Jag sitter med en kall öl på en veranda i ett hett New Jersey och tittar på eldflugorna som flammar förbi i mörkret.

Igår träffade jag goda vänner för en picknic i Central Park och fick då veta att just idag skulle Ib och Anita avtackas i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Så roligt att jag lyckades pricka in just denna helg i stan! Ib och Anita kom som kyrkoherde och husmor under min tid i New York och kom att betyda mycket för mig (och så många andra). Nu ska de tillbaka till Sverige. "Förlorad och återfunnen" var dagens tema. Återfunnet är mycket här i New York!

New York-mentaliteten är något av det återfunna, som så lätt glöms bort i Sverige. Jag och Anders pratade om det i Parken igår. Den där mentaliteten vi mår så bra av. Den där mentaliteten som faller sig så naturlig här. Mentaliteten som innebär öppenhet, att man pratar med folk utan att ens tänka på att det skulle vara något tokigt i det. Folk på tunnelbanan, folk i affären, folk på restaurangen. Människor som kommer i ens väg, helt enkelt. Många människor. Liten yta. Klart vi talar med varann, klart vi ser varann! Trevligare så. Tycker jag. Och 9 miljoner New Yorkers med mig, verkar det som.

För ett tag sen hittade jag "min" klänning i en liten butik på Söder. När jag säger "min", menar jag att den satt perfekt. Jag brydde inte ens av mig att ta av mig den efter att ha provat den, utan betalade och behöll den på. I fridshälsningen i dagens mässa kom en kvinna, som jag träffat tidigare i Svenska Kyrkan fram och sa: "Åh, snygg klänning du har! Det är jag som har sytt den." Just det ja, den där butiken finns i Stockholm, Paris..och New York. Sverige blir så litet i New York, New York blir litet i Sverige! Svenska New Yorkers. Jag gillar dem!

Ikväll startade Barth-konferensen med bankett. Det här kommer att bli spännande. Mycket spännande. Barth är spännande. Barth-människor också. En del läser Barth hellere än bibeln, verkar det som..hmm....Intressant. Hur som helst tror jag han har mycket att tillföra till mitt teologiska tänk just nu, Barth. Jag återkommer.

"Där kommer också ditt hjärta att vara..."

2010-06-17T20:11:00.014+02:00

Här är det polissirener och helikoptrar överallt. Det är visst nåt stort på gång...Prinsessbröllop, var det visst! Hoppas att de får en underbar dag, brudparet.

Jag åker härifrån. Och nu kära läsare, nu tillåter jag mig att använda mitt bloggutrymme till att passionerat romantisera en rejäl bit över min passion nummer två i livet (passion nummer ett är teologi. Utan inbördes gradering.). New York City.

Jag åker till staden där polissirener ständigt tjuter och helikoptrar ständigt trafikerar luftrummet, där prinsessbröllop kanske inte tillhör vardagen, men där hajpen ändå är evig, där det alltid finns någon som är större, vackrare och finare, som lever spektakulärare och underbart. Och där de tillåts göra det, för var och en lever sitt. Där drömmar frodas, levs och för många går i kras. Där världen möts på en liten yta, ibland i ett och samma kvarter, andas samma luft och delar samma puls. Där skillnader och olikheter är både styrka och svårighet, men oavsett lever man med dem.

Nej, New York är inte paradiset på jorden. Jag romantiserar barnsligt mycket kring denna särskilda stad som har en stor plats i mitt hjärta, och dit jag ständigt vänder tillbaka. New York är också tufft, grymt, hårt och orättvist. Precis som världen är. Där är livet enklare om du är vit, rik och snygg men oavsett är du ändå en New Yorker.

Imorgon är jag där. Tillsammans med andra New Yorkers, med latinos, asiater, afrikaner, afroamerikaner, australiensare, polacker, ryssar och en och annan Svensk. Där är jag en del av världen, och världen är en del av mig. Här blir för mig teologi liv och liv blir teologi. Här får ordet kropp.

Så många som satt ord till sina drömmar om staden. Ytterligare en:

Att offra en Guldkalv

2010-06-14T21:06:00.006+02:00

I söndags predikade jag om kallelsen till Guds Rike.

När jag tänker mig Guds rike tänker jag mig det inte som ett tillstånd eller en plats, utan som en rörelse. En rörelse med riktning mot livet, kärleken och ljuset, avspeglad i vårt mänskliga nu. Därför kan vi aldrig fånga, skapa eller kanske ens säga att vi har funnit Guds rike, för så snart vi gjort det stagnerar rörelsen och vi har fastnat i något som är människors och inte Guds rike.

Så fort vi tror oss ha funnit Guds rike tenderar det därför att bli dogmatiskt, begränsande och i värsta fall förtryckande.

Därför kan vi aldrig fånga Guds rike. Bara följa. Följa med och se vad det handlar om.

Så där tänker jag mig också att det är med teologier och ideologier. Vi måste ständigt vara beredda att ge upp våra idéer för nya tankar innan de blir alltför vackra Guldkalvar som vi dansar kring. De tankar som en gång var så friska, fräscha och vackra, kan rätt som det är vara begränsande och förminskande.

En gång reagerade liberalteologin mot den alltför dogmatiska och teocentriska teologi som rådde under 1800-talet, som begränsade och förminskade människorna. Men också liberalteologins rörelse, liksom alla teologier och ideologier, stagnerar och blir dogmatisk och begränsande. Fast på nya sätt.

Mot detta reagerade Karl Barth, då han kom ut som ung präst i Tyskland i början av 1900-talet. Genom att återta dogmerna och åberopa Gud som den "totalt annorlunda" tyckte han sig finna nya vägar för evangeliet att nå fram. Intressant, tycker jag. Som drar öronen åt mig när teologier och ideologier verkar bli storheter i sig.

På fredag åker jag till Princeton, New Jersey för att delta i en konferens om Karl Barth och hans teologi och syn på kyrkan. Kanske gör jag upp med en och annan guldkalv på kuppen...

Andas

2010-06-04T12:48:00.009+02:00

Sådär som det är med så väldigt mycket.

Släpp taget, andas och lev.

Viktiga upplevelser leder till erfarenheter, kunskap och mening. Blir lite rädd att förlora dem. Vill hålla kvar, hålla fast, hålla hårt. Hålla om minnet, orden, känslan, erfarenheten.

Men det är med detta som det är med det mesta. Med kärleken, vänskapen och livet. Håll hårt och det finns inget utrymme kvar att andas.

Andan kvävs, andens låga krymper och hotar att flämtande tunnas ut. Jaget blir ett tomt skal. Ett jag-skal utan varken ande eller själ.

Sätter mig med ett tomt blad istället. På cafét här ute. Lite rädd för att ha förlorat orden.

"Tomhet, idel tomhet", säger predikaren. Lev och njut, är därför hans råd. Så jag tänker att jag lever och njuter.

"Bittrare än döden är kvinnan", säger han också. "Bitter kan du vara själv", tänker jag och tänker att jag känner fler bittra män än kvinnor.

Mycket kan vi inte veta. När orden, kärleken eller visheten ska flöda. Men något vet vi och det är att själva livet ÄR.

Att släppa taget och följa med är kanske därför det enda rätta. Att vara. Tomhet kan alltid fyllas på. Överflöd kan alltid delas med.

Så är flödet. Det livgivande, skapande flödet.

Det som ÄR. DEN som är.

En onödig aning?

2010-05-26T11:14:00.005+02:00

"Det finns bara två synder, har jag kommit på", sa han: "Att förminska sig själv och att förminska andra".

"Gör det?", sa jag och så fick jag börja tänka.

Kanske är det bara detta som är synd? Att delvis eller helt vilja utplåna sig själv eller andra. Dessa två "synder" i en oändlig variationsrikedom, som miljoner företeelser.

Att förminska andra genom att göra sig själv onödigt större, att förminska sig själv genom att göra andra onödigt större. Det är att delvis utplåna människan. Det är synd, och det är onödigt.

Det som skiljer oss från livet. Det mänskliga livet. Det som hindrar oss att leva, njuta av och ta tillvara på detta liv. Det är synd, och det är också onödigt.

Men nu är det inte förekomsten av synd som är det hemska, eller det nödvändiga heller för den delen. Det är trots allt rätt naturligt hur onödigt det än må vara. Nej, det är aningen om att den, synden, för evigt ska stänga oss ute från liv och människor som skrämmer.

Men det är en ond och onödig aning. För inget varar för evigt. Bara Gud. Bara Gud som är kärlek och liv är evig.

Därför spelar det nog inte så stor roll om synden är en, två eller många.

Så länge vi minns detta enda, nödvändiga. Evighetens Gud. Gud som ger liv, som vill liv, som är liv.

Jesus också!

2010-05-22T17:54:00.017+02:00

Jag firar ett år som präst imorgon. I alla fall enligt kyrkoåret. Jag är en Pingst-präst.

På pingsten berättas det om hur människor plötsligt kunde kommunicera med varandra, bortom olika språk och bakgrunder.

Idag samlades tusentals människor runt om i stan för i sina olikheter enas kring det gemensamma vi har i att vi är kristna. Jesus Kristus.

Jag hade inte alls tänkt att vara med först, men hamnade på Medborgarplatsen, där Missionskyrkan höll till. Där talade min goda väninna och missions-pastor Hanna så klokt och bra. Sedan följde jag med och tågade mot Kungsträdgården och slöt upp med tusentals andra kristna.

Ledsamt nog var Svenska Kyrkan frånvarande i organisationen. Det tycker jag är tråkigt när uttryck för Sveriges (och världens) kristenhet möts i Stockholm under en dag som denna.

Jag håller inte heller med om allt som sägs under denna dag, jag känner mig verkligen främmande för vissa av de uttryck som förekommer, därför önskar jag att min kyrka hade funnits med som representant. Det hade för mig varit en kyrka som är trovärdig i sin strävan efter öppenhet och gemenskap.

Att vara kristen är inte att söka åsiktsgemenskap. Det är att söka och tro på att det finns en väg som leder bortom dessa våra mänskliga olikheter som politiska och religiösa åsikter, erfarenheter, bakgrund, klass och kultur, men det är också att känna tillhörighet till ett specifikt sammanhang där kyrkan/församlingen är viktig.

Jag hade också blivit glad om Svenska Kyrkan funnits med som den öppna och liberala kyrka vi är, och stolt kunnat se sig som del av Sveriges kristenhet, Kristi kropp, för att inte ge ensamrätt på Jesus till mer slutna och extrema grupper. Men jag tror också vi hade behövt vara med för att inte själva fastna i en tro om att vi har den enda sanningen.

Nu var Svenska Kyrkan representerad lite grann. Mot slutet av dagen mötte jag några goda präster, som var på väg till S:t Jakob för andakt. Det kändes fint! Och det fanns säkert flera Svenskkyrkliga där bland alla tusentals människor...

På väg hem mötte jag ockå en Nigeriansk katolsk kyrkoherde från Gävle och några nunnor. Vi följdes åt en bit och hade ett trevligt samtal där vi konstaterade att det här är en dag som behövs för kyrkorna i Sverige för att stötta och stärka varandra.

Söderberättelse

2010-05-20T17:04:00.007+02:00

Och så blev jag sådär glatt påmind om varför jag älskar Söder. Gick ut en sväng från kontoret för att ta lite luft och sol, och gick upp mot Mosebacke och den lilla serveringen på torget där.

Vid disken:

Cafébiträdet: Hmmm..nu vet jag inte vem som var först?
Kvinna ca 50: Jag.
Jag (disträ och i egna tankar): Jag tror faktiskt det var jag (Ödmjukhet är ibland, men inte alltid mina bästa sidor).
Hon: Nähe, det var jag nu!
Jag (tittar med höjda ögonbryn): Jaja..beställ du...

Så beställer hon. Kort konstpaus. Och sen börjar vi prata.

Hon (uräktande): Jag tror faktiskt jag var först...
Jag: Haha, ja säkert. Jag går här i mina egna tankar...faktum är att jag egentligen inte alls har brått..
Hon: Nej, inte jag heller och visst är det så? Man tror ofta man har brått, men så har man inte det...

Och sen är vi igång. Istället för att promenera vidare med min kaffe, som jag tänkt blev vi stående kvar och pratade.

Hon var svenskfödd med Grekiska rötter. Grekiskortodox, filmare. Hon hade liksom jag bott i New York, och plötsligt hade en timma gått och vi hade samtalat om religion, kristendom, religionens möjligheter för integrationen, film, Svensk feghet och rädsla för olikheter, Svensk exkluderande inklusivitet, stolthet, salsa och trovärdigheten på präster med rosa nagellack (stor enligt henne).

Av någon anledning sker dessa samtal inte lika ofta i Sverige som på andra platser. När de sker, sker de oftast på Söder. Och när de inträffar, för mig i alla fall, är de ta mig sjutton nästan alltid med någon som har kopplingar till New York!

Det blev en liten Söderberättelse det där, minsann!

Woody Allen

2010-05-19T22:26:00.006+02:00

"Jag är emot döden" säger Woody Allen.

Woody Allen kan vara emot döden,
för Woody Allen är Woody Allen
och Woody Allen är nästan odödlig.

Woody Allen syns mycket, mest.
Därför Är Woody Allen mycket, mest.
"Att vara" är motsatsen till "att inte vara".
Alltså att vara död.
Därför är Woody Allen emot döden.
För Woody Allen ÄR.

Man skulle kunna tro att Mr. Allen är rädd för att dö.
Men Mr. Allen är nästan omnipotent och allrådande.
Därför kan han inte vara rädd. Så han är han emot.

Kanske är vi många som är som Woody Allen, fast att vi inte är Woody Allen?
Emot, fast att vi är rädda.

Blundar för döden, för det mänskliga, för våra begränsningar.
Fast Woody Allen blundar ju inte.
Han avskaffar ju, det måste betyda att han ser?

Den som flyr döden, flyr också livet. Tänker jag.

Men Woody Allen verkar klara sig rätt bra. Han verkar leva gott.
Men han är ändå emot.

På något sätt är jag ändå för att Allen är emot,
Att Allen ÄR.

Jag ser hans filmer och tänker att Woody Allens
förmodade rädsla för döden ändå gör sig bra på film.

Och samtidigt...

2010-05-08T08:54:00.006+02:00

...(som förra inlägget) undrar jag om denne man tillhör kategorin som är värt att föra dialog med över huvudtaget? Tror inte det. Bokbål???

Dialogen behövs däremot för att motverka sådan fundamentalistisk extremism, som vill kasta ut allt vad dogmer och läror heter och baserar allt på sitt eget tyck och tänk med drag av vidskepelse.

Där böcker bränns, bränns snart människor sägs det. Och det är precis vad det gör, i alla fall bildligt.

Just därför måste vi också vara varsamma så att det inte är vad vi också gör. Att vi inte bränner böcker, kastar ut läror och dogmer till förmån för vidskepelse och enbart eget tyck och tänk.

Säger hon som tycker och tänker mycket...

Några brännande tankar och funderingar..

2010-05-06T22:54:00.009+02:00

..som rör sig i mitt huvud just nu:

Hur kan vi vara en kyrka i vår tid, i vårt land för de människor som finns här och samtidigt inte vara en kyrka i förlängningen av ett västerländskt kolonialt tänk?

Vi glömmer ofta och blundar kanske gärna för att kristenheten ökar i världen. I sekulariseringens Europa minskar den, medan i utvecklingsländer i Afrika och Sydamerika ökar den.

En gång fnös vi åt "vildarna" och okunskapen i de icke-kristna länderna i Afrika och Sydamerika. Vi visste bättre och tvingade dem bli kristna.

Idag är många av dem kristna. Men vi fnyser fortfarande åt dem. För de är ju inte "rätt kristna". Ska vi återigen tvinga på dem våra normer och idéer?

Då var det bibeln som självklart var det rätta. Vad har vi för något idag? Mänskliga Rättigheter? (Jo, själv gillar jag ju båda men om vi nu tänker att vi kan försöka lära av historien...)

Vi tror att vi lärt oss. Att koloniseringen är förbi och överhetstänket är borta. Men jag tror inte det.

Det vill säga, återigen har vi inte fått dem att bli som oss. När frågor som vi tycker är självklara inte är det på samma sätt i dessa länder tycker vi oss ha rätten att sätta oss över och distansiera oss. För "vi vet ju fortfarande bättre!"

Samtidigt kan vi ju inte blunda för att fundamentalistiska rörelser ökar i dessa områden. Eller att människor förtrycks.

Men kan det finnas något samband mellan att vi inte tar "de andra", alltså de som inte anammat det västerländska, sekulära synsättet, på allvar och fundamentalism och extremism?

Vi borde väl kunna vara en kyrka som står upp för vilka vi är, vår syn på homosexualitet och kvinnliga präster är två lättillgängliga exempel, men som ändå accepterar att alla inte är där? Jo, jag vet att det är oerhört känsliga frågor och ibland är vi nog bara väldigt trötta på de där diskussionerna.

Men det är ju så farligt när människor blir nedtystade, när åsikter inte anses vara tolererade. Kolonialtänket är nära. Istället för att bara se över huvudet på och avgränsa oss från dem som tycker olika, som har en annan kultur, tror jag på ömsesidig dialog. Hur svår den nu än kan vara och hur fint eller tråkigt det låter. Dialog bygger också snarare på olikheter än på likheter. Att det är enda vägen från ökad fundamentalism och extremism.

Sedan tänker jag också på att vi i vår längtan efter öppenhet så många gånger blir så slutna. Vi har också lättare att vara öppna mot andra religioner än våra egna kristna tros-syskon.

Det tycker jag är väldigt konstigt. Och rätt naivt...

Brännande tankar och funderingar, som lätt kan tyckas irrelevanta i mitt dagliga liv i Svenska Kyrkan i Stockholm, men som jag tror spelar större roll än vad vi först anar även i relevansen för barndopen på lördag eller i konfirmandunderviningen eller i högmässan.

Jag ser utmaningen, förfasas lite men sporras av den mycket...

Banalt och självklart?

2010-05-04T09:58:00.012+02:00

"Gör inte skillnad på människor" är biskop Brunnes valspråk.

Jag tyckte det lät lite banalt när jag först hörde det, lite för självklart på något sätt. Men det är ju så bra!

För även om vi tycker att det är självklart att behandla alla lika, så gör vi ju inte det. Vi gör ständigt skillnad på människor. Vi definierar oss ständigt med eller mot andra. Skiljer, avskiljer, särskiljer oss. På något sätt tror jag att det är djupt mänskligt.

Rättvisa och rättigheter är några av vår tids stora ledord. Alla vill vi ha rättvisa och vi vill veta våra rättigheter, men livet är inte rättvist. Och ibland blir våra krav på rättvisa just det som gör att vi kan ha så svårt att hantera att livet faktiskt många gånger är rent av orättvist.

Tro och enbart tro, utan goda gärningar. Ändå är Tro otänkbart utan goda gärningar. Sann tro vill också göra det goda.

För mig utgiven är också utgiven för dig.

Människan vill göra det goda, men vi lyckas inte leva upp till det goda vi förutsatt oss. Vi vet inte alltid vad det goda är.

Då vill jag tro att tron är nog trots att de goda gärningarna är frånvarande eller misslyckade. Tron på att delarna av Kristi kropp är många och olika.

Om jag verkligen tror att jag är del av Kristi Kropp då kan jag inte heller säga att någon annan inte är det. Oberoende av gärningarna, icke-gärningarna eller åsikterna. Då kan jag se att olikheter utgör helheten.

Med andra ord: "Gör inte skillnad på människor". För varje gång jag avskiljer eller särskiljer någon annan (även de jag helst av allt inte ens vill vara i samma rum som) avskiljer jag mig själv. Var gång jag förminskar någon annan förminskar jag mig själv.

Detta är ingen rättighet. Det är nåden och den kan bara tros på, påminnas om och litas till.

Banalt och självklart? Kan man tycka att det borde kanske vara, men är det verkligen inte när man börjar tänka efter vilka som innefattas...

Hört på familjemässan:

2010-04-25T16:04:00.007+02:00

I klockringningen ställde vi upp oss inför processionen när jag kommer gående med kalken. En liten kille från barnkören, ca 7 år frågar:

"Vad har du där för något då?"
Tanken far genom huvudet, vad svarar jag nu?...Kristi kropp och blod..nja, bröd och vin..hm, kanske. Så jag svarar:
"Bröd och vin"
Han:
"Jaha, vin. Ja, då är det inget för mig. Jag får inte dricka vin"
"Det är druvjuice, det är ingen alkohol i det", säger jag.
"Jaha" säger han.

Hade jag svarat "Kropp och blod" kunde det kanske låtit som det gjorde under en annan familjemässa då jag satt i bänken. Under instiftelseorden hörs en upprörd barnröst från bänken bakom:

"Är det blod, mamma???"
Mamman:
"Nej, nej..tyst"
Barnet:
"Men JO dom SA att det är blod. Det ÄR blod!! Det sa dom faktiskt!"

Ja, det gjorde de faktiskt...

Om prinsess-brudar, kunga-pappor och Krösa-Maja

2010-04-22T20:04:00.017+02:00

Jaha, så även jag tänker skriva ner några av mina tankar om vad präster på nätet just nu rasar, bloggar och facebookar över. Ska Victoria ledas in i kyrkan av sin pappa kungen eller ej? Ryktet säger att så kommer bli fallet.

Brudöverlämning. Få saker väckte så heta känslor bland prästkandidater på pastoralinstitutet som detta. Debatten var het. MOT-sidan var helt klart starkare än FÖR-sidan. Och riktlinjerna från skolans (kyrkans) håll var tydliga: BRUDÖVERLÄMNING ÄR EMOT SVENSK TRADITION, OCH EMOT VÅR KYRKAS ORDNING.

Så skulle jag ha min första vigsel. Vi träffades för samtal. Allt flöt på fint. Men så kom den: Önskan om att bruden skulle få ledas fram till sin blivande make av sin far.

Med en förklaring och en liten utläggning sa jag vänligt men bestämt: NEJ.

I respekt för den ordning jag vigts till, ja. Men också för att varje vigsel faktiskt är en gudstjänst. Om vi inte ser det så har jag mycket svårt att se varför vi ska ha vigselrätt över huvudtaget.

Om vi inte kan leva upp till det någon annanstans, så är gudstjänsten den plats vi får efterlikna den jämlikhet vi alla har inför Gud. Gudstjänsten blir ett utrymme i vår vardag bortom tid och rum, ett andhål där vi alla om än bara för en stund får känna oss lika med varandra inför Gud.

Hur som helst. Det var några vändor och turer, innan jag gav med mig i en kompromiss och konstaterade att "Gud och kärleken är självklart större". Och det finns alltid undantag.

Jag tror att det vi gör och säger i gudstjänsten, dess ord och liturgi både speglar, skapar och gör något med oss människor. Allt det där vi inte kan uppnå i vår vardag, fred, kärleksfullhet och jämlikhet får vi efterlikna i gudstjänsten. I vördnad inför Gud blir vi alla lika. Oberoende av våra "världsliga" kvalitéer, status eller tillhörigheter är Gud alltid större. Därför tror jag våra signaler får konsekvenser och för mig rimmar signalen brudöverlämning därför ganska illa. OCH vi är ju också ett av världens mest jämställda länder, så varför börja dra in traditioner som faktiskt grundar sig i en samhälls-syn som vi inte har, inte står för och inte vill närma oss över huvudtaget?

Men ändå är det inte lite lustigt att många av de kyrkfolk som skriker högt emot när det gäller denna fråga just nu, kanske inte är så väldigt högljudda annars när det gäller liturgi (för det är ju liturgi det handlar om). Och så kan man fundera lite kritiskt över om det är i omsorg om människor, eller om det är den vanliga gamla svenska Krösamaja-mentaliteten (ni vet hon i Emil i Lönneberga som ser pessimistiskt på allt) som sätter igång i Sverige så fort något är för storslaget, festligt eller roligt?

Undantag kan ju alltid ske. Och vi får ha tilltro till att de som beslutar kring detta har tänkt mycket, klokt och väl. Det tror jag säkert. Men MIN åsikt, utifrån min ringa grad av insatthet i detta särskilda fall, är att det här nog är ett av de mest onödiga undantagen i så fall. För det signalerar förutom förminskande av bruden (vilket kanske är smått löjligt att tala om i detta fall) dessutom att kungligheter är något annat än kyrkans övriga medlemmar. Och inför Gud är de faktiskt inte det.

Själv lämnar jag krösamaja-land bakom mig denna dag i Juni, lånar ut lägenheten till bättre behövande rojalister, och om vulkanaskan är borta tar jag mig till landet i väster där vare sig Krösa-Maja eller monarki någonsin slagit ned sina rötter.

"Att välja tvivlet som livsfilosofi är lite som att välja orörligheten som färdmedel."— Yann Martel (Life of Pi)

2010-04-19T21:55:00.014+02:00

En del säger att det är mer trovärdigt att tvivla än att tro. Det är ett lite konstigt påstående tycker jag. Det är ofta helt fel i vårt land, i vår tid, att säga "Jag vet". Det anses bättre att säga "Jag vet inte".

En annandag påsk hörde jag en präst som sa något i stil med att vi är alla Thomas då och då, men inte alla samtidigt. När jag är Thomas, är någon annan Petrus, någon annan kvinnorna som besökte graven, återigen någon Johannes. Och så får vi alla hjälpas åt att övertygas om att uppståndelsen skett. Tvivlet är en naturlig del av tron, kanske är det till och med ett medel för att tro, men det kan aldrig bli självändamålet i sig. När tvivlet kommer, får vi finnas där för varandra. Därför kan tron inte vara någon privatsak.

Att tvivla är en naturlig del av att tro, det är en naturlig del av livet och en högst mänsklig sida av våra liv. Ändå är det så skrämmande när det väl kommer.

"När det gick mig väl tänkte jag, jag ska alltid stå trygg...Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt" Ps. 30:7-8

När tvivlet kommer och drar in - kanske som ett askmoln från en vulkan- minns jag hur det en gång var. Då, när godheten och livet flödade, när livet var som att vandra på gröna vida ängar. I min rädsla för tvivlet blir jag rädd att mista allt, och jag greppar allt hårdare kring det jag fortfarande har kvar, rädd för att mista också det.

Torrtro kan det kallas, det som finns där. Torrtron finns, men är mer torr än vad den är tro. Minnet av de gröna ängarna gör att den känns som sandpapper, som en torrlagd öken i min mun och i min själ.

Jag längtar tillbaka. Försöker återskapa ett tillstånd. Återskapa det som en gång skapades. Men det går inte. Jag försöker att bli som Den Skapande. Sandpappret sliter och slipar på väggarna, på skalet, på ytan. Blir till ett hårt, välpolerat skal. Det torra blir torrare, det hårda blir hårdare. Om jag bara gör lite mera si, eller lite mera så, då ska jag se att jag får återuppleva det där livgivande, skapande.

Så finns det en spricka där i min polerade fasad. En spricka som inte går att dölja. Jag slipar och slipar, vill gömma och glömma. Men, jag stannar upp ett slag...Väntar, lyssnar, lyfter blicken. Ljuset sipprar in. Vågar jag tro på det? Vågar jag öppna upp? Ljuset finns där, har kanske alltid funnits, men jag har varit för upptagen med att vilja behålla och hålla fast. Och just där, i sprickan kommer den väldige Guden och fyller återigen på med ljus, kärlek och välsignelse. Av ren nåd!

Öppna upp! Våga sträck armarna uppåt och utbrist: JA!

"Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje" Ps. 30:12

Kring mycket vet jag faktiskt väldigt lite- trots att jag ofta kan utge mig för att veta ganska mycket. Ödmjukhet ligger i att kunna medge att "jag hade fel"-, Men kring detta stora, att ljuset, kärleken och livet ständigt kommer tillbaka, och att detta är just det mänskliga livet, tänker jag uteslutande utesluta negationer och säga: "Jag vet!".

Församlingshem bortskänkes

2010-04-15T16:36:00.010+02:00

De ska ge bort mitt gamla församlingshem! Det står om det i Kyrkans Tidning Hur mycket sann Söderböna jag än blivit de senaste åren, slår mitt hjärta allt varmare för mina gamla hemtrakter. Det kanske är ett ålderstecken, eller ett tecken på att jag inte bott där på väldigt länge. Jag vet inte.

Jällby församling i Södra Björke pastorat finns inte längre, utan är sammanslagen till Herrljunga församling. Den gamla träkyrkan står tom de flesta söndagar.

I somras pratade jag med Lobrant (jo, för här har präster bara efternamn och kallas aldrig vid förnamn), som fram tills sammanslagningen var kyrkoherde i pastoratet. Jag skulle hämta nyckeln till kyrkan, där jag skulle hålla ett dop senare. Det var ett trevligt samtal och vi stod och pratade i vapenhuset i minst en och en halv timma tror jag.

Det är ganska stor skillnad att vara präst i Jällby mot att vara präst i Stockolms innerstad, något som jag visserligen förstått långt tidigare. Han var då enda prästen på sju kyrkor. Jag är en av tio präster i min församling. Där får man ibland vara både präst, vaktmästare och musiker. Här har man tillgång till fantastiskt duktiga vaktmästare och musiker. Där bor man i prästgård och är Prästen med stort P. Här bor man i en lägenhet och är en i mängden, okänd för de flesta. Där är det väldigt få besökare på gudstjänsterna, här firas det högmässa för fullt varje söndag.

Det kommer inte hända, i alla fall inte nu. Men ändå, T Ä N K hur det skulle vara att söka sig en tjänst där nere...och ta över församlingshemmet. Hmm..Man skulle kunna göra väldigt mycket spännande saker...Men nej jag har acklimatiserats lite väl bra till city-livet de senaste åren. Just nu är jag en väldigt nöjd Södermalmsbo, som just flyttat så långt som 25 meter, från södra till norra sidan av gatan och funnit sig väldigt, väldigt väl till ro och som tycker det är om än ganska slitigt, så väldigt roligt att vara präst här. Men ändå...?

Kristi kropp spelar foboll

2010-04-13T23:06:00.011+02:00

Jag har just kommit hem efter en träningsmatch med Stockholm Stifts Prästlag. Jo, tänka sig att det finns ett sådant! Fantastiskt! På tisdag åker vi till Berlin och möter tyska präster där för en match.

Nu är inte undertecknad stjärnan i laget på något sätt, inte alls faktiskt, men tror ändå starkt på det där med präster och idrott.

Inte bara för att någorlunda jämna ut allt begravningsfika och konfirmand-kanelbullar över kroppen eller för att som akademisk också bli lite mer atletisk för att få med både kropp och själ, utan för att utan också för att få spela i lag. Kanske är präster ett ovanligt individualistiskt släkte- jag vet inte- men att få lite känsla för lagspel är nog inte så dumt.

Det sägs överhuvud taget att vi lever i en individualistisk tid. Kanske, kanske inte. Vad som många gånger är sant tycker jag, är att individualismen upphöjs lite väl mycket till skyarna.

Gå DIN egen väg, våga gå MOT strömmen, hitta DIN egen sanning, gör det som känns rätt för DIG...Jag tror delvis att det är tidernas bluff.

Idag är det snarare kontroversiellt att gå MED strömmen, att söka tillhörighet och säga ja till givna sammanhang. Och trots att vi lever i ett samhälle som säger att DU har rätt till DIN sanning, blir det ändå underförstått att det finns vissa sanningar du bör följa. Och då får ironiskt nog individualisten i mig allergiska utslag.

Det märktes om inte annat hur ute detta kan kännas när jag idag försökte förklara för mina konfirmander varför det är viktigt att ha en trosbekännelse som inte alla kanske personligen kan skriva under att de tror eller förstår helt och fullt på. Jag tror inte att de köpte det helt...

En skock som alla irrar runt i blindo där alla tror att de går sin egen väg tror jag är värre än någon som går sin egen väg för att hitta sin skock. Både farligare och ensammare.

Som jag ser det handlar hela kyrkan istället om att vara individer som söker helhet och sammanhang. Det är ju vad hela dopet och nattvarden handlar om: Gud ser dig och nämner dig vid namn, Kristi kropp för DIG utgiven men du är också del av något stort, större än dig själv, ett stort sammanhang, Kristi kropp i världen.

Personligen tycker jag att individualismen, som den ibland tar sig uttryck, i högsta grad är omodern och tråkig. Hur mycket individualist jag själv nu än må vara.

Så kort sagt, allt hopp för Stockholms Stifts Prästlag. Nej, jag kanske inte är den som kommer att göra flest mål, men jag tror på oss och vi ska ha skoj i Berlin!

Mirakel och människor

2010-04-05T18:26:00.011+02:00

...ligger bakom denna bild:

Kristus är uppstånden! Glad Påsk!

Jag gick till skrudkammaren i kyrkan och satte mig i torsdags för att försöka pressa fram en predikan ur min skrivkramp inför helgen. När jag satt där slog det mig att det var i detta rum som inkvisitionen höll till för fyrahundra år sen och dömde människor till döden för häxeri.

Så grym, så grym mänskligheten kan vara.

Mänsklighet handlade också Miraklet i Lourdes om, som jag var och såg igår. En vacker film, som det slog mig handlar lika mycket -om inte mer- om människans mänsklighet, som om mirakel. En film om hopp, förtröstan, tro och förtvivlan. Det är en film om hur människor tillsammans hoppas och längtar efter miraklet, söker den där lilla strimman av hopp, men när miraklet otroligt nog sker ändå har så svårt, så svårt att tro. Hur de mänskliga sidorna då sipprar fram i form av avundsjuka, besvikelse och misstänksamhet.

Vi längtar efter mirakel, efter det storslagna efter bevis på vår duglighet, på kärlekens existens, på Guds existens. Men trots att det sker hittar vi ursäkter för att falla tillbaka i misströstan igen. Därför behöver vi ständigt påminna oss och synliggöra det mirakel som skett för mänskligheten. Uppståndelsens mirakel. Att döden inte får sista ordet utan att livet, ljuset och kärleken har vunnit en gång för alla.

Skrivkrampen lättade i alla fall, och predikan kom till och nu har påskens gudstjänster firats i glädje och jubel!

I Katarina Kyrka blev påskens mirakel bli synligt genom att församlingen fick gå fram till korset med var sin påsklilja. Det kala, till synes döda träkorset blomstrade plötsligt av liv!

Saggy Bottom Boys

2010-04-03T11:50:00.009+02:00

Det är intressant med kläder tycker jag. Med kläder säger vi en hel del om oss själva. Hur vi ser på oss själva, hur vi ser på andra, vi signalerar tillhörighet, imgage osv.

Bland annat därför är jag ett stort fan av att bära prästskjorta i tjänst. Förutom att det är en tydlighet för dem jag möter, signalerar det också neutralitet -inte minst för mig själv-, vilket jag anser inte har något att göra med ett opersonligt möte.

Jag tänker också att i ett mångkulturellt samhälle är klädsel som signalerar tillhörighet viktigt, i synnerhet för minoriteterna. I ett enhetssamhälle, eller för majoriteten i ett mångkulturellt samhälle, är det viktigare att betona likheten, normen.

När klädsel diskuteras offentligt är det ofta kvinnors klädsel som diskuteras. Säga därför vad man vill om att kollektivt vilja styra människors klädsel, men det är ändå lite intressant att en New York-senator nu väljer att lägga pengar och energi på att kritisera mäns klädsel. Han vill ha bort "hänget" som får unga män att visa rumpan offentligt. "Hänget" har sitt ursprung i fängelsekulturen där männen blev av med sitt skärp så fort de sattes in, för att inte kunna hänga sig eller misshandla någon. Att ha "häng" signalerar därmed farlighet och en "jag bryr mig inte"-mentalitet.

Sedan kan man ju fråga sig om inte mr Adams har viktigare saker att uppröras över. När han får frågan i New York Times säger han kortfattat. "Nej."

Mässornas mässa- en kroppens högtid

2010-03-31T17:52:00.026+02:00

Jag som ser skrivandet som en del av mig själv, en del av min person har inför påskens predikningar drabbats av skrivkramp. Påskens budskap som är det mest centrala i mitt liv, vars berättelser och budskap rymmer lika många dimensioner som jag har tankebanor i hjärnan känns onåbart just nu. Jag bloggar lite för att komma nån vart...

Och spelar samtidigt lite bra Soul.

Påskens budskap är så oerhört mycket kropp. En Gud som pinas och dör, begravs uppstår, och som både innan och efter han dör, gör något så vardagligt som att äta. Såren finns där, igenkännandet. Kroppen är viktig.

En kroppsfientlig kultur blir en skamkultur.

När upphöjandet av mänskligheten får för stor slagsida, och gudomligheten, själen avvisas blir människan en skapelse bland andra skapelser. Ett djur som följer sina instinkter och drar fram och dödar för sina egna behovs skull.

En gudsföraktande kultur präglas av hybris. Ibland kallas den machokultur eller hederskultur men det finns många variationer. Kanske är de båda två sidor av samma mynt. Machokulturer eller hederskulturer och skamkulturer hänger ofta samman.

Människan verkar så lätt hamna i denna tudelning, splittring av sin tillvaro. Kropp, själ. Bra människor, dåliga människor. Finkultur, fulkultur...I påskens budskap bryter Jesus bröd och delar ut bröd och vin till sina lärjungar. Guds skapande, livgivande, helande ande kommer över måltiden, över människorna och gör delarna till en hel kropp. Så blir vi fastän många en enda kropp.

När Jesus bjuder in sina älskade vänner till påskmåltid är det inte andar eller gudar han bjuder in. I hans brokiga skara finns människor. Vanliga människor. Tudelade och splittrade människor. Ärelystna, som helst ville åt den bästa platsen själva när Jesus talade om sin egen död, där finns den girige som förskingrade pengar som också visade sig vara en av ynkryggarna, han som förråde. Sen fanns ju han förnekade också. Där finns han som skulle tvivla. Och alla somnade de när Jesus mest hade behövt dem.

Nu får vi plats där runt bordet, tillsammans med dessa. Över oss splittrade människor idag som sviker, som förråder, som vill åt äran själva, som fegar ur och inte gör som vi borde sänder Gud sin ande. Över våra kroppar. Och vi blir gudomliggjorda och förs samman i helhet, som splittrade delar till en och samma kropp. Kristi kropp.

Skärtorsdag imorgon. Mässornas mässa. Min skrivkramp börjar släppa. Kanske är det min inre splittring som börjar nå sitt helande.

Om Bjästa

2010-03-27T22:02:00.015+01:00

Jag tycker det är otäckt att läsa om Bjästa. Otäckt för det som hänt där, hur befolkningen, kyrkan och skolan agerade mot den stackars flickan men, alla mina sympatier hos flickan (eller båda flickorna), det är minst lika otäckt att läsa om hur opinionen nu totalvänt och hur det nu bedrivs häxjakt på dem som svek. Kanske skedde deras svek av illvilja, av ondska och kanske av oförstånd och rädsla. Det kallas gruppmentalitet. Hade du och jag bott i Bjästa kunde vi varit del av denna gruppmentalitet.

Det handlar inte om att sopa under mattan, att göra sveket mindre eller att ta ansvaret från dem som svek. Nej det är att säga nej till hatet genom att inse att också du och jag har ett ansvar. Idag sprids hatfyllda kommentarer mot dem som svek, också de frammanade av en gruppmentalitet.

Hatet är detsamma men föremålet för hatet har växlat. Syndabocken har fått ny kropp.

Så länge vi distansierar oss från svikarna, förnekarna och förrädarna och avsäger oss ansvaret för att också vi har delar i oss själva som är förnekare och förrädare, kommer vi inte heller kunna ta ansvar för att bryta hatkedjan och stå upp för den som våldtas nästa gång eller den som lider i utsatthet. För det kommer en nästa gång. Det vet vi. Och inte alltid är det den som är lättast att sympatisera med som faktiskt är den utsatta. Sympatier får vi ofta i efterhand (det visar ju det här fallet i allra högsta grad!)

Det ingår i vad jag tror Jesus menade då han delade bröd och vin och sa: "Gör detta till min åminnelse".

Kristi kropp och blod för oss utgivna. Så är vi fastän många, en enda kropp. För ALLA får vi del av ett och samma bröd. Jo, jag antar att det var i dessa banor Bjästaprästen också tänkte, men han kanske glömde tänka steg två och tre också. Det är allvarligt, men det händer att vi människor gör det och han har nog fått en påminnelse om det nu...Jag hoppas verkligen att flickorna får all den hjälp, stöd och den upprättelse de behöver. Alla mina böner och sympatier hos dem!

Om att förflytta berg

2010-03-25T21:29:00.005+01:00

En tro som kan förflytta berg! En tro som kan bota sjuka eller väcka upp döda. Att tala om sådant gör vi helst inte. Inte i vår kyrka. Men plötsligt är det i ropet igen! Men inte i kyrkan gudbevars, nej i samhället.

Tro, hoppas och dröm så är allt möjligt! Sök, så ska du finna din egen väg. Så låter ofta andligheten á la populär-självhjälp.

Härom dagen såg jag filmen Änglavakt. För den som har tänkt att se den, sluta att läs nu om ni inte vill veta slutet. Filmen handlar i korta drag om ett barn som hamnar i koma och hur han vaknar ur sin koma när föräldrarna slutligen, efter mycket slitningar och kamp, hittar tillbaka till kärleken till varandra och den tvivlande pappan slutligen också hittar en tro till ödet (vilket stereotypt nog mamman redan har). Med andra ord, de tror och älskar tillräckligt mycket och därför vaknar sonen till liv. Allt tack vare en mystisk fransktalande man (måhända en ängel) som sliter hårt för att få dem att inse detta.

Amen. Lyckligt slut.

Budskapet filmen igenom är: Våga tro på det oväntade, våga tala med främlingen, våga tro på kärleken, det finns något utöver det vi ser, våga söka din egen väg. Och det är ju fint och bra. Men budskapet är också: Du kan själv påverka ALLT som sker omkring dig. Till och med din sons liv eller död. (Oh, här skulle vi kunna prata vidare om dödshjälpdebatten också. Men inte nu).

På många sätt är det spännande att det görs en film som upphöjer andlighet framför rationalitet på detta sätt och jag älskar faktiskt lyckliga slut. Samtidigt speglar det ett samhälle som är trött på materialism och prestation, men som ändå vill kunna påverka och ha kontroll över liv och död.

I Kyrkans tidning idag läste jag en recension av magasinet Nära, som är ett magasin för andlighet av den mer ockulta tappningen. Den avfärdas med rubriken "Andlig sockervadd istället för näring". I artikeln får vi också veta att man i Nacka församling är öppna nog att idka dialog med klärvoajanta vägledare. Hmmm???

Annika Borg skriver å andra sidan att intresset för andlighet är lika gammalt som mänskligheten och verkar därmed inte alls se något problem med att ta in denna populärandlighet i kyrkan.

Jag tror inte att det handlar om att avfärda andlighet, synskhet och vad vi benämner som övernaturlighet som nonsens. Inte heller handlar det om att be folk sluta drömma eller hoppas eller hitta hjälp och stöd i viss självhjälpslitteratur. Det kan väl vara bra om man hittar livsmod genom det! Nej, tvärt om skulle det väl verkligen inte skada med lite mer hopp, glädje och optimism i kyrkan, många gånger. Vad var det evangelium betydde nu igen?? Nån?

Nej, som jag ser det, handlar det om vem som har kontrollen. JAG eller GUD? Vidskepelse är att MÄNNISKAN vill ha kontroll över liv och död. Tro på den kristna, muslimska eller judiska guden (jo, jag tänker att det är samma vi talar om) handlar om att GUD har kontroll över mig, livet och döden, och tilliten till att denne vill mig ytterst väl.

Och just kontroll var väl något som vi människor har lite svårt att släppa? Så, inte särskilt konstigt att intresset för det ockulta och vidskepliga tilltar.

Artikeln i KT handlar vidare om hur vi bemöter denna andlighet i kyrkan. Artikelförfattaren är optimistisk och ser det som en möjlighet. Inte genom att ta in den, utan genom att lyfta upp vad vi själva står för. Håller med. Jag är övertygad om att tron kan förflytta berg, men kanske inte alltid alla de berg jag vill flytta och på det sätt jag önskar, utan på det sätt som Gud vill för mänskligheten.

För vad hade hänt i filmen om sonen hade dött istället? Om de inte hade haft kontrollen över livet och döden, hade kärleken hos föräldrarna levt vidare trots det? För i ärlighetens namn, vi har ju inte alltid kontrollen. Ibland händer det som inte fick hända, det som vi inte kunde förstå hur det kunde bli såhär, och då står mänsklighet idag ofta väldigt handfallen.

EVANGELIUM är att kärleken står fast och lever vidare genom liv och genom död. Och det är ganska så hoppfullt och glatt tycker jag.

In med Gud, ut med Helge

2010-03-23T22:18:00.006+01:00

Idag var jag och pratade med en Gymnasieklass om Gud, om kyrka och om att vara präst. "De har just undersökt Knutby och Helge Fossmo så de kanske har en del frågor om det", var ingången jag fick. Great...! Jag utgick dock från att jag var inbjuden som representant för den sunda delen av religionen som de ville ha in som en motvikt till extremism. Faktum var att jag varit på denna skola en gång tidigare, med samma ingång, och fick en väldigt spännande och intressant diskussion. Så blev det också idag.

Hur skruvat det nu än skulle kunna vara att komma in och försöka ge en nyanserad bild av tro, kyrka och religion när eleverna har Knutby i huvudet, så upplevde jag det som att de tyckte det var spännande och var väldigt intresserade. De ställde kloka och uppriktiga frågor. Jag och religionsläraren (som var sjuttitalist liksom jag och som faktiskt vill ge en nyanserad bild av religion) pratade efteråt och funderade över hur det hade sett ut för tio-femton år sedan? Hade det funnits mer motvilja bland eleverna då?

Vi funderade vidare kring att ungdomar idag inte har kunskap om kristen tro och därför är främmande inför de bibliska berättelserna och kyrkans språk. Men de lever inte heller med de belastningar av kyrkan som en överhetskyrka som generationer före har gjort. Därför finns inte samma reaktion och motkänsla för vare sig präster eller de bibliska berättelserna eller kyrkan som ibland kan finnas hos tidigare generationer. Nej, såna reaktioner är nog lite pasé bland dessa unga. Snarare finns det många gånger en nyfikenhet och ett intresse för något som uppfattas som ganska nytt.

Vilket guldläge vi har egentligen, hörrni kyrkvänner! Så blir allting nytt. Tänk att vi nästan som kan få börja från noll och berätta.

Idag är den kristna kyrkan en minoritet bland andra minoriteter och så tror jag vi behöver börja tänka. Också för att försöka förstå människor av annan religiositet.

Och ärligt...visst finns det mycket mer intressanta och viktiga saker att tala om på religionsundervisningen än om- Helge Fossmo??!! HAN är väl pasé om någon?

Bebådelsedag

2010-03-21T22:06:00.012+01:00

Hon är väldigt populär på vissa platser, Maria. Jag gillar henne också. Ja, faktum är att hon varit och är mycket betydelsefull för mig. Oerhört betydelsefull!

Hon som säger ja.

Hon kom sådär oväntat in i mitt liv. Fast till en början var hon mest störande och provocerande förstås.

Idag har vi i alla fall predikat om henne, jag och Olle. Dialogpredikan. Intressant. Om "att säga ja till Gud och säga nej..."