onsdag 10 mars 2010

Orden, orden, orden.

"I begynnelsen fanns ordet..."

Jag älskar ord.

Ibland kommer orden lätt. De liksom rinner fram.

Ibland är det bara att bestämma sig för att producera. Ord.

Ibland har jag ett virrvarr av tankar i huvudet som längtar efter att bli till ord, men som ändå sitter alltför djupt inne på nåt sätt.

Då får jag bara ha tålamod att vänta på att det där virrvarret ska lägga sig till rätta i form av ord på min dataskärm eller i min blå skrivbok.

Under tiden lever jag och tar in. Kunskap som ger nya vinklingar, händelser som ger nya associationsbanor, människor att ventilera tankar med för att så småningom kunna börja nysta i virrvarret som så småningom blir ord, som blir formuleringar.

Sådär var det när jag började läsa teologi. Ett år skulle det bli. Men så insåg jag plötsligt att jag var på väg att få ett språk och ett tolkningsmönster för att kunna uttrycka det där som jag haft inom mig och velat berätta nästan hela mitt liv. Så det blev flera år teologi.

Så jag berättar. Söderberättelser, predikningar, berättelser i olika former. På ett sätt helt olikt det jag en gång trodde jag skulle berätta. Men jag älskar de där orden.

Jag hade egentligen velat skriva nåt mycket mer brännande ikväll. Tankar om kyrkan, dess självbild. Tankar om världen, tankar om tro och om människor nära och långt borta, om minoritetstänk och överhetstänk. Om öppenhet och slutenhet. Om kulturer. Om vem som definierar och vem som definieras. Om vem som har tolkningsföreträdet.

Orden är inte redo än. Men de kommer.

Så därför blir dagens Söderberättelse lite småpretentiös och mest ett snurrande runt orden.

1 kommentar:

Maria sa...

*gilla*