Nyårsafton och en tid för eftertanke och reflektion över året som gått, och det som ligger framför.
Löften och förhoppningar. Genom att se tillbaka, lämna somligt bakom, ta med annat som erfarenheter finns alla möjligheter att möta det nya året med öppenhet och nyfikenhet.
Carolina Johansson har idag intressanta och kloka funderingar kring öppenhet på sin blogg. Hon frågar sig vad vi gör med de tvärsäkert öppna. Det handlar om att Dalai Lama ska medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka. Vad betyder ordet öppen?
Jag tror på öppenhet som nyfikenhet. Ibland anar jag (och jag tror att det är den Carolina också ser) en öppenhet som snuddar vid fundamentalism, en frihetstörst som tangerar besatthet, ett jagande efter rättigheter som inte skyr några gränser vare sig av respekt eller omsorg.
Fundamentalistisk öppenhet blir snarare en lömsk slutenhet, besatt frihetstörst blir i sig en boja, jagandet efter rättigheter blir så lätt besvikelse över att inget kan tas för givet och vi missar istället att allt är oss givet!
Jag har i princip inget emot att kunna fira gudstjänst med vare sig Dalai Lama eller människor av annan religion. Snarare är jag för dessa och alla möten över gränser. Jag tror att de behöver präglas av djup ömsesidig respekt, där också ordet självrespekt av orerhörd vikt! Många gånger är jag däremot tveksam till förhållningssättet, diskussionen och upplägget kring det hela. Göran Skytte, som i många "öppna" kretsar ibland anklagas för att vara motsatsen till öppen, skriver för övrigt också intressant i dagens Svd om religionsmöten. Läs HÄR.
Friheten finns inom oss. För mig hänger öppenhet tätt samman med trygghet. Vilket inte är det samma som självsäker övertygelse alla gånger.
Det är heller inte med självsäker övertygelse som jag möter 2011. Men med en trygghet och förvissning om att jag ska få styrka och hjälp att hantera det svåra som kommer, varvat med glädje över det goda. Så vågar jag vara öppen och nyfiken inför året som ligger framför.
Kanske var det ingen som hängde med i dessa mina kopplingar. Knappt jag själv.
Jag hoppas i alla fall och tror på ett gott slut och ett gott nytt 2011 och önskar dig detsamma!
fredag 31 december 2010
söndag 26 december 2010
Julnattens mysterium
Så mörk är natten i midvintertid....
Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..
Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.
"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...
På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.
"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.
Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.
I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.
Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.
Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.
I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.
"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...
Predikan finns här att läsa för den som vill.
Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..
Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.
"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...
På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.
"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.
Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.
I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.
Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.
Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.
I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.
"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...
Predikan finns här att läsa för den som vill.
lördag 25 december 2010
En God och Välsignad Jul...
...önskar jag er som läser min blogg! Jag är hos min familj, och befinner mig just nu mitt i det vackraste vinterlandskap man kan tänka sig, långt ute på landsbygden i Västsverige, dit man endast når via krokiga, snöhala vägar. Det är så idylliskt så jag nästan spricker!
Julnatten firade jag framför tvn, tillsammans med katolikerna i Vatikanen, istället för att halka runt med bilen till nån grannby och gå på julnattsgudstjänst (det är få mässor här nere), eller julotta.
Imorgon ska jag däremot tjänstgöra i min gamla barndomskyrka och ha julottan där. Eftersom det är en så liten och obetydlig bygd, hann prästen inte med julottan här förrän på annandagen. Och så har det blivit sedan 1800-talet.
Jag kommer att predika i skenet av enbart stearinljus. Det finns nämligen inget elektriskt ljus alls i kyrkan. Jo, kantorn har en lampa på orgeln..men inte annars. Jag har just varit där och provat alban. Den passade, om jag binder upp den lite...
Julnatten firade jag framför tvn, tillsammans med katolikerna i Vatikanen, istället för att halka runt med bilen till nån grannby och gå på julnattsgudstjänst (det är få mässor här nere), eller julotta.
Imorgon ska jag däremot tjänstgöra i min gamla barndomskyrka och ha julottan där. Eftersom det är en så liten och obetydlig bygd, hann prästen inte med julottan här förrän på annandagen. Och så har det blivit sedan 1800-talet.
Jag kommer att predika i skenet av enbart stearinljus. Det finns nämligen inget elektriskt ljus alls i kyrkan. Jo, kantorn har en lampa på orgeln..men inte annars. Jag har just varit där och provat alban. Den passade, om jag binder upp den lite...
söndag 19 december 2010
Om hängivenhet
Jag har just anlänt till Göteborg efter att ha tillbringat halva dagen med att försöka ta mig hit i snöoväder. Det gick till slut! Och nu är jag här! Jag gillar Göteborg! Det är trevligt här på nåt sätt...
Hängivenhet har jag annars funderat över en del i dagarna.
"Jag antar att det är hängiven jag är", tänkte jag när jag kämpade mig till kyrkan i morse. Snön yrde och jag släpade tunga väskor, fullastade av böcker jag ska läsa över julen, genom snödrivorna.
Jag hade bestämt mig för att gå och ville inte missa högmässan. Denna dag tillägnad Herrens moder, kvinnan, den hängivna ja-sägerskan!
Till slut kom jag fram, till kyrkan, som är namne med Guds moder. Prästen hade samma namn hon med. Jag undrar om det var genomtänkt vid planeringen av predikoturerna?
Hängivenhet, ja. Att ge sig hän och att ge upp sig själv. Kanske till och med gå så långt att underkasta sig en högre makt! Inte så lite tabu det! Särskilt om vi talar om kvinnor. I synnerhet unga kvinnor. I bästa fall kan hängivenhet förknippas med lite dumhet eller naivitet. I värsta fall med fanatism, extremism och galenskap. Och det är ju förstås inget vidare...
Och nog har hängivna kvinnor stämplats som galna genom tiderna!
Maria gav sig hän. Hon var säkert rädd och osäker, men hon gav sig hän.
Hon hade säkert fått rådet att avstå, om det hade varit idag. Från terapeuter och bättre vetande kyrkliga människor.
Men det gjorde hon inte. Hon sa ja. Hon vågade det smått absurda, det irrationella, det som var tabu, som riskerade sätta hela hennes rykte och sociala tillhörighet på spel! Hon vågade den totala tilliten till att någon, Gud ville hennes yttersta väl!
Strax innan jag skulle prästvigas fick jag det "goda" rådet från blivande äldre kollegor. "Lär dig säg nej! Nej, nej, nej...det är allt en ung präst behöver kunna!"
Det är det tråkigaste råd jag någonsin har fått!
Jo, jag fattar. Nog måste man kunna säga nej. Att hängivet säga JA, innebär per definition att också säga ett tydligt NEJ. Annars blir det i bästa fall ett halvhjärtat nja. Och vem egentligen vill säga NJA vare sig till Gud, livet eller till människor?
Jag har just läst Anita Goldmans "Guds älskarinnor". Den handlar om "hängivna kvinnor i en livrädd värld". Genom ett antal kvinnoporträtt (och en hängiven man) vänder och vrider Goldman på föreställningar om andlighet och kvinnor. Att kvinnor och hängivenhet genom makt och sexualitet länge varit ett tabu är väl knappast nytt för någon (även om vi aldrig tycks komma nån vart med det, men det är en annan diskussion), men även kvinnor och hängiven andlighet har (inte minst på senare år) tabubelagts enormt. Kvinnor idag ska, anses det av många, inte hänge sig åt någon eller något annat än sig själv. En god kvinna av idag ska framför allt inte underkasta sig någon eller något! En god kvinna av idag klarar sig själv! Helt och hållet själv!
Blir det inte ett lite ensamt och hårt och vansinnigt tråkigt, kan man fråga sig? Och det gör också Goldman.
Är det en tillfällighet? Hängivenhet, makt, andlighet och sexualitet. Inget som en god flicka ska syssla med vare sig enligt förlegat patriarkat eller enligt bättre vetande feminister, eller....??
Kan hängivet knäböjande kvinnor vara upproriska och radikala? Kan det rent av ligga en urstyrka i att ödmjuka sig? Anita Goldman är inne på dessa frågor i boken.
Jag är beredd att svara ett hängivet JA på frågan. Vad tror du??
Hängivenhet har jag annars funderat över en del i dagarna.
"Jag antar att det är hängiven jag är", tänkte jag när jag kämpade mig till kyrkan i morse. Snön yrde och jag släpade tunga väskor, fullastade av böcker jag ska läsa över julen, genom snödrivorna.
Jag hade bestämt mig för att gå och ville inte missa högmässan. Denna dag tillägnad Herrens moder, kvinnan, den hängivna ja-sägerskan!
Till slut kom jag fram, till kyrkan, som är namne med Guds moder. Prästen hade samma namn hon med. Jag undrar om det var genomtänkt vid planeringen av predikoturerna?
Hängivenhet, ja. Att ge sig hän och att ge upp sig själv. Kanske till och med gå så långt att underkasta sig en högre makt! Inte så lite tabu det! Särskilt om vi talar om kvinnor. I synnerhet unga kvinnor. I bästa fall kan hängivenhet förknippas med lite dumhet eller naivitet. I värsta fall med fanatism, extremism och galenskap. Och det är ju förstås inget vidare...
Och nog har hängivna kvinnor stämplats som galna genom tiderna!
Maria gav sig hän. Hon var säkert rädd och osäker, men hon gav sig hän.
Hon hade säkert fått rådet att avstå, om det hade varit idag. Från terapeuter och bättre vetande kyrkliga människor.
Men det gjorde hon inte. Hon sa ja. Hon vågade det smått absurda, det irrationella, det som var tabu, som riskerade sätta hela hennes rykte och sociala tillhörighet på spel! Hon vågade den totala tilliten till att någon, Gud ville hennes yttersta väl!
Strax innan jag skulle prästvigas fick jag det "goda" rådet från blivande äldre kollegor. "Lär dig säg nej! Nej, nej, nej...det är allt en ung präst behöver kunna!"
Det är det tråkigaste råd jag någonsin har fått!
Jo, jag fattar. Nog måste man kunna säga nej. Att hängivet säga JA, innebär per definition att också säga ett tydligt NEJ. Annars blir det i bästa fall ett halvhjärtat nja. Och vem egentligen vill säga NJA vare sig till Gud, livet eller till människor?
Jag har just läst Anita Goldmans "Guds älskarinnor". Den handlar om "hängivna kvinnor i en livrädd värld". Genom ett antal kvinnoporträtt (och en hängiven man) vänder och vrider Goldman på föreställningar om andlighet och kvinnor. Att kvinnor och hängivenhet genom makt och sexualitet länge varit ett tabu är väl knappast nytt för någon (även om vi aldrig tycks komma nån vart med det, men det är en annan diskussion), men även kvinnor och hängiven andlighet har (inte minst på senare år) tabubelagts enormt. Kvinnor idag ska, anses det av många, inte hänge sig åt någon eller något annat än sig själv. En god kvinna av idag ska framför allt inte underkasta sig någon eller något! En god kvinna av idag klarar sig själv! Helt och hållet själv!
Blir det inte ett lite ensamt och hårt och vansinnigt tråkigt, kan man fråga sig? Och det gör också Goldman.
Är det en tillfällighet? Hängivenhet, makt, andlighet och sexualitet. Inget som en god flicka ska syssla med vare sig enligt förlegat patriarkat eller enligt bättre vetande feminister, eller....??
Kan hängivet knäböjande kvinnor vara upproriska och radikala? Kan det rent av ligga en urstyrka i att ödmjuka sig? Anita Goldman är inne på dessa frågor i boken.
Jag är beredd att svara ett hängivet JA på frågan. Vad tror du??
torsdag 16 december 2010
Nu ringer dom i min kyrka...
Jag vet att jag för ett tag sedan, då jag just skulle inleda en av höstens barngudstjänster, inför klockringningen sa något i stil med att vi lyssnar till klockorna och att de ropar på oss och säger att kom, nu är det dags att börja...
Härom dagen träffade jag föräldrarna till en liten flicka på 3 år som brukar vara med på dessa gudstjänster. De bor strax intill kyrkan, och berättade att varje gång kyrkklockorna ringer, ropar deras dotter entusiastiskt till alla i huset:
"Hör! Hör allihopa, nu ringer dom i MIN kyrka och där är MIN präst!" Sedan slår hon teatraliskt ut med händerna och säger:
"Det är mina klockor som ropar, dom säger: Kom hit allihopa, kom hit till kyrkan!"
Mitt gamla prästhjärta (som inte alls är särskilt gammalt) blev alldeles, alldeles varmt när jag hörde det här...
Härom dagen träffade jag föräldrarna till en liten flicka på 3 år som brukar vara med på dessa gudstjänster. De bor strax intill kyrkan, och berättade att varje gång kyrkklockorna ringer, ropar deras dotter entusiastiskt till alla i huset:
"Hör! Hör allihopa, nu ringer dom i MIN kyrka och där är MIN präst!" Sedan slår hon teatraliskt ut med händerna och säger:
"Det är mina klockor som ropar, dom säger: Kom hit allihopa, kom hit till kyrkan!"
Mitt gamla prästhjärta (som inte alls är särskilt gammalt) blev alldeles, alldeles varmt när jag hörde det här...
måndag 13 december 2010
Ropens tid!
Igår hade jag glädjen att predika och fira mässa i den Engelska, Anglikanska Kyrkan här i stan. Att fira gudstjänst i en snarlik, men ändå annorlunda tradition än sin egen och på ett annat språk väcker alltid hos mig nya tankar.
Fastetemat blev så mycket påtagligare där än vad jag upplever det i vår kyrka. Julmys, mysljus, glöggmys och stämningsfull sång i all ära, men ibland känns det nästan som om vi föregår julen och jublar trots att vi fortfarande väntar i ovisshet. (Nu är jag visserligen den första att för det mesta önska mer jubel i kyrkan. Vi firar ändå Kristi uppståndelse 52 dagar om året! Och personligen får var och en gärna vara glad när han eller hon vill! Och jag gillar verkligen både glögg och mys...)
Men advent är ropens tid!
Det första ropet, är ett rop från djupen. Det är ett smärtornas rop på hjälp, upp mot höjden: Hosianna, hosianna- Hjälp oss, förbarma dig! Låt bergen sjunka, låt djupen höjas! Portar öppna er, dörrar öppna er vida!
Det andra ropet, är ett rop från den som leder och vet vägen. Han ropar: Kom tillbaka, omvänd er! Vänd om, vandra och vaka med mig. Våga lita på att vägen jag leder er på, leder ända fram till målet!
Det tredje ropet, är ett rop från öknen. Det är ett ångestfyllt rop, i trötthet och förtvivlan men som ändå orkar ropa: Håll ut! Håll modet uppe! Bana väg, gör plats! Snart, mycket snart är befrielsen här. Snart ska vi allesammans jubla, snart ska vi dricka av livets vatten!
Det fjärde ropet är ett jubelrop, ett rop där rädslan är skingrad. I förvissning om det goda tas framtiden emot. Det omöjliga har blivit möjligt. I tillit tillåts livet strömma fram. Godheten, livet och kärleken ska ändå segra till sist! Förutsättningarna för liv har getts, tagits emot och får nu växa till sig den sista tiden i en hoppfull väntan.
Helgens sprängningar i centrala Stockholm visar att advents och julens budskap om hopp och förvissning om fred och frid i högsta grad är lika aktuella i år såväl som i de tider tillhörandes både profeten Jesaja och Johannes, liksom den psalm som kommer att sjungas av hundratals, tusentals luciabarn idag:
Fastetemat blev så mycket påtagligare där än vad jag upplever det i vår kyrka. Julmys, mysljus, glöggmys och stämningsfull sång i all ära, men ibland känns det nästan som om vi föregår julen och jublar trots att vi fortfarande väntar i ovisshet. (Nu är jag visserligen den första att för det mesta önska mer jubel i kyrkan. Vi firar ändå Kristi uppståndelse 52 dagar om året! Och personligen får var och en gärna vara glad när han eller hon vill! Och jag gillar verkligen både glögg och mys...)
Men advent är ropens tid!
Det första ropet, är ett rop från djupen. Det är ett smärtornas rop på hjälp, upp mot höjden: Hosianna, hosianna- Hjälp oss, förbarma dig! Låt bergen sjunka, låt djupen höjas! Portar öppna er, dörrar öppna er vida!
Det andra ropet, är ett rop från den som leder och vet vägen. Han ropar: Kom tillbaka, omvänd er! Vänd om, vandra och vaka med mig. Våga lita på att vägen jag leder er på, leder ända fram till målet!
Det tredje ropet, är ett rop från öknen. Det är ett ångestfyllt rop, i trötthet och förtvivlan men som ändå orkar ropa: Håll ut! Håll modet uppe! Bana väg, gör plats! Snart, mycket snart är befrielsen här. Snart ska vi allesammans jubla, snart ska vi dricka av livets vatten!
Det fjärde ropet är ett jubelrop, ett rop där rädslan är skingrad. I förvissning om det goda tas framtiden emot. Det omöjliga har blivit möjligt. I tillit tillåts livet strömma fram. Godheten, livet och kärleken ska ändå segra till sist! Förutsättningarna för liv har getts, tagits emot och får nu växa till sig den sista tiden i en hoppfull väntan.
Helgens sprängningar i centrala Stockholm visar att advents och julens budskap om hopp och förvissning om fred och frid i högsta grad är lika aktuella i år såväl som i de tider tillhörandes både profeten Jesaja och Johannes, liksom den psalm som kommer att sjungas av hundratals, tusentals luciabarn idag:
Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.
Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.
Advent är väntan på Kristus.
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.
Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.
Advent är väntan på Kristus.
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.
söndag 5 december 2010
Vänd om!
Kanske är det sinnet för estetik och musikalitet som gör att jag gärna firar gudstjänst i en vacker kyrka vars arkitektur och interiör gärna får röra sig i riktning uppåt! Mot befrielsen och livet, mot taket, himlen, mot höjden. Gärna med en skönsjungande kör, vars röster flätas samman i himmelska klanger, en liturgi som hjälper mig att leva med i och förnimma mysteriet. Till det vill jag få ett Guds tilltal i en djuplodande predikan som ger mig lite motstånd, men som också öppnar upp och leder mig från oklarhet till klarhet mot evangelium! Jag har min kyrka som jag går till. Där får jag detta ofta. Nästan varje söndag!
Idag sjöng inte kören särskilt bra. Tonerna svajade redan från början. Min perfektionistiska ådra fick snabbt näring och jag undrade i min bänk "hur ska det gå??".
Jag kom på mig med att "tänka upp" tonen med hela kroppen, tills jag kom på mig själv, och frågade mig vad jag höll på med egentligen? Det skulle förmodligen inte hjälpa ett endaste litet uns hur mycket jag än "tänkte upp". Så istället slappnade jag av och lyssnade till de spruckna ackorden och de glidande tonerna som inte alls nådde upp till höjden i "Veni Immanuel".
Ibland blir längtan efter förnimmelsen av det goda och det vackra en strävan efter perfektion. Och genast låses förnimmelsen in av spänningar, begränsningar och föreställningar om hur det "borde" vara. Och förnimmelsen av det gudomliga, det goda eller det vackra är som bortblåst. Istället blir det hårt, livlöst och tråkigt.
Jag ställde genast om perspektivet där i bänken och istället hörde jag och lyssnade till Guds svajande, orena stämma i spruckna ackord, och tro mig när jag säger att den med ens lät nog så vacker!
Är det inte så vi bäst förnimmer Gud? Genom att ställa om perspektiven? Genom att ta ett steg tillbaka, betrakta, se, höra, lyssna och upptäcka. Något annat.
För i det sköna finns skuggor, och i skuggorna finns ljus!
Gud finns i de klara, harmoniska ackorden som sträcker sig upp mot takkronor av guld, upp mot valven, i mänskliga rörelser, röster, ord och försök att efterlikna en slags Guds helhet och helighet. Men Gud finns också i mitt lilla, röriga rum där den flämtande lågan från adventsljusen målar tystnaden med ljus och sträcker sig upp mot mörka väggar och tak.
Gud finns i palatsen, men togs emot i stallet.
"Vänd om!" är uppmaningen i dagens evangelietext. Kanske är det i något av detta som omvändelsen ligger, i att ställa om perspektiven. Åtminstone tycker jag mig förnimma detta i julens budskap, som vi nu väntar och förbereder oss inför: vänd om, byt perspektiv, blicka nedåt för att upptäcka det högsta! Vänta på Gudsriket, för det är redan här!
Favoritadventspsalm just nu (trots att videon kanske inte är i hetaste laget. Men å andra sidan, hur ser en "het" video till en medeltidspsalm ut undrar jag????):
Idag sjöng inte kören särskilt bra. Tonerna svajade redan från början. Min perfektionistiska ådra fick snabbt näring och jag undrade i min bänk "hur ska det gå??".
Jag kom på mig med att "tänka upp" tonen med hela kroppen, tills jag kom på mig själv, och frågade mig vad jag höll på med egentligen? Det skulle förmodligen inte hjälpa ett endaste litet uns hur mycket jag än "tänkte upp". Så istället slappnade jag av och lyssnade till de spruckna ackorden och de glidande tonerna som inte alls nådde upp till höjden i "Veni Immanuel".
Ibland blir längtan efter förnimmelsen av det goda och det vackra en strävan efter perfektion. Och genast låses förnimmelsen in av spänningar, begränsningar och föreställningar om hur det "borde" vara. Och förnimmelsen av det gudomliga, det goda eller det vackra är som bortblåst. Istället blir det hårt, livlöst och tråkigt.
Jag ställde genast om perspektivet där i bänken och istället hörde jag och lyssnade till Guds svajande, orena stämma i spruckna ackord, och tro mig när jag säger att den med ens lät nog så vacker!
Är det inte så vi bäst förnimmer Gud? Genom att ställa om perspektiven? Genom att ta ett steg tillbaka, betrakta, se, höra, lyssna och upptäcka. Något annat.
För i det sköna finns skuggor, och i skuggorna finns ljus!
Gud finns i de klara, harmoniska ackorden som sträcker sig upp mot takkronor av guld, upp mot valven, i mänskliga rörelser, röster, ord och försök att efterlikna en slags Guds helhet och helighet. Men Gud finns också i mitt lilla, röriga rum där den flämtande lågan från adventsljusen målar tystnaden med ljus och sträcker sig upp mot mörka väggar och tak.
Gud finns i palatsen, men togs emot i stallet.
"Vänd om!" är uppmaningen i dagens evangelietext. Kanske är det i något av detta som omvändelsen ligger, i att ställa om perspektiven. Åtminstone tycker jag mig förnimma detta i julens budskap, som vi nu väntar och förbereder oss inför: vänd om, byt perspektiv, blicka nedåt för att upptäcka det högsta! Vänta på Gudsriket, för det är redan här!
Favoritadventspsalm just nu (trots att videon kanske inte är i hetaste laget. Men å andra sidan, hur ser en "het" video till en medeltidspsalm ut undrar jag????):
fredag 3 december 2010
Narniavinter och klimatångest
Ute ser det ut som i Narnia, och ännu så länge har naturen makt över människan. Och vi människor har svårt att finna oss i att tågen går långsammare, att det tar längre tid att förflytta sig, att vi får anpassa oss helt enkelt. Men det är sådär det är just nu!
Igår hörde jag äventyraren Ola Skinnarmo på radion, han sa ungefär så. Istället för att gnälla över inställda tåg och över hala vägar, tyckte han att man skulle gilla läget, ta tillfället i akt och sitta ner för en extra kopp kaffe, och helt enkelt klä sig ordentligt.
Jag tillhör dem som älskar vintern genom att sitta inne i adventsstjärnans sken med en kopp te och från mitt fönster se ut över Riddarfjärden och över Långholmen, vars träd just nu är vackert täckta av gnistrande snö. Däremot tycker jag mindre om att halka runt i mina alldeles för klumpiga kängor och michelingubbeliknande jacka.
Men ändå har han ju så rätt, Ola. Omständigheter kan vi inte alltid rå över, och då är det bättre att gilla läget, sitta ner och försöka göra det bästa av det hela. En extra kopp kaffe är ju inte så dumt! (Även om jag i nuläget adventsfastar från bl a kaffet).
Naturen har makt över människan, ändå är det människans försök att stävja naturen som bidragit till miljöförstöring och växthuseffekt. Det menar de flesta forskare i alla fall. Och ja, jag har ingen anledning att tro något annat.
Jag betecknar mig vare sig som miljökämpe eller någon konservativ motståndare till miljöarbete. Jag tänker att vi alla har ett ansvar att vårda och ta hand om skapelsen och ska i mesta möjliga mån vi kan försöka verka för en bättre miljö och ett bättre klimat för oss alla.
Ibland slås jag däremot av hur de domedagsproftetior och domspredikningar, som är vanligt förekommande då det gäller vår miljö, och klimatet, måste vara slående lika de domspredikningar som kyrkan kunde röra sig med för hundra- tvåhundra år sedan. En rädsla över att befinna sig i den yttersta tiden.
Läs exempelvis Svd´s serie om Klimatångest
Moraliserande och skambeläggning öses över människor som inte gör sitt yttersta. Hur de alla, som inte lever rent nog drar dom över oss alla! Jag får ruggig gåshud av likheterna med skam- och skuldbeläggande religion (som nästan alltid leder till handlingsförlamning utan ansvar)!
Så tänker vi kanske, "Ja men för två hundra år sen, då predikade man ju helvete och religiös smörja och det vet vi ju idag att sådär är det ju inte. Nu handlar det ju om människors bästa..."
Men ändå, tänk, för dessa människor var det förmodligen lika verkligt utifrån den tidens världs- och kunskapsuppfattning som rädslan för miljökatastrofer är för oss idag. Tanken om att det handlade om människors bästa var förmodligen den samma. Skräcken var lika verklig, stor och ångestladdad för en kommande yttersta dom och ett helvete, som klimathotet är för oss idag. Kanske såg man den mänskliga misären och tyckte att människor körde sig själva och andra rakt ner i fördärvet. Då som nu.
Kyrkan var de ledande opinionsbildarna på den tiden, de som hade makten som människor lyssnade till. Idag ligger makten kanske snarare hos andra opinionsbildare, de som människor lyssnar till.
Människan har alltid stått inför katastrofer. Händelser som hon varit maktlös inför, och sällan har mänskligheten accepterat denna maktlöshet.
Och för den som drabbas spelar det kanske ingen roll om det är en översvämning, en ockupation följd av folkrensning, ett berått mord, eller en personlig tragedi. I vårt land har vi varit ganska skonade från detta den senaste tiden, åtminstone de kollektiva katastroferna. I det Gamla Testamentet dyker profeter upp titt som tätt för att tala om för människorna att de måste "vända om medan tid är!".
Sen kommer Jesus, som säger ungefär: Ja, katastrofen den kommer, ja den redan här. Romarna har makten. Tempel har fallit och kommer återigen att falla. Nya ockupationer kommer att komma. Men Guds rike, det kan ingen ta ifrån er. Det är redan här. Mitt ibland er. Inom er. Och en dag ska ni alla få återupprättelse (och genast blir domen något positivt och befriande!)
Jesus skulle förmodligen göra ett och annat för miljön också och uppmuntra oss till det, men framför allt tror jag att han skulle värna om oss människor som lever här och nu att inte glömma bort varandra i hetsen och rädslan och oron för framtiden. För den kommer, framtiden, med katastrofer och utan katastrofer. Oavsett om de har med klimatet att göra eller ej...
Igår hörde jag äventyraren Ola Skinnarmo på radion, han sa ungefär så. Istället för att gnälla över inställda tåg och över hala vägar, tyckte han att man skulle gilla läget, ta tillfället i akt och sitta ner för en extra kopp kaffe, och helt enkelt klä sig ordentligt.
Jag tillhör dem som älskar vintern genom att sitta inne i adventsstjärnans sken med en kopp te och från mitt fönster se ut över Riddarfjärden och över Långholmen, vars träd just nu är vackert täckta av gnistrande snö. Däremot tycker jag mindre om att halka runt i mina alldeles för klumpiga kängor och michelingubbeliknande jacka.
Men ändå har han ju så rätt, Ola. Omständigheter kan vi inte alltid rå över, och då är det bättre att gilla läget, sitta ner och försöka göra det bästa av det hela. En extra kopp kaffe är ju inte så dumt! (Även om jag i nuläget adventsfastar från bl a kaffet).
Naturen har makt över människan, ändå är det människans försök att stävja naturen som bidragit till miljöförstöring och växthuseffekt. Det menar de flesta forskare i alla fall. Och ja, jag har ingen anledning att tro något annat.
Jag betecknar mig vare sig som miljökämpe eller någon konservativ motståndare till miljöarbete. Jag tänker att vi alla har ett ansvar att vårda och ta hand om skapelsen och ska i mesta möjliga mån vi kan försöka verka för en bättre miljö och ett bättre klimat för oss alla.
Ibland slås jag däremot av hur de domedagsproftetior och domspredikningar, som är vanligt förekommande då det gäller vår miljö, och klimatet, måste vara slående lika de domspredikningar som kyrkan kunde röra sig med för hundra- tvåhundra år sedan. En rädsla över att befinna sig i den yttersta tiden.
Läs exempelvis Svd´s serie om Klimatångest
Moraliserande och skambeläggning öses över människor som inte gör sitt yttersta. Hur de alla, som inte lever rent nog drar dom över oss alla! Jag får ruggig gåshud av likheterna med skam- och skuldbeläggande religion (som nästan alltid leder till handlingsförlamning utan ansvar)!
Så tänker vi kanske, "Ja men för två hundra år sen, då predikade man ju helvete och religiös smörja och det vet vi ju idag att sådär är det ju inte. Nu handlar det ju om människors bästa..."
Men ändå, tänk, för dessa människor var det förmodligen lika verkligt utifrån den tidens världs- och kunskapsuppfattning som rädslan för miljökatastrofer är för oss idag. Tanken om att det handlade om människors bästa var förmodligen den samma. Skräcken var lika verklig, stor och ångestladdad för en kommande yttersta dom och ett helvete, som klimathotet är för oss idag. Kanske såg man den mänskliga misären och tyckte att människor körde sig själva och andra rakt ner i fördärvet. Då som nu.
Kyrkan var de ledande opinionsbildarna på den tiden, de som hade makten som människor lyssnade till. Idag ligger makten kanske snarare hos andra opinionsbildare, de som människor lyssnar till.
Människan har alltid stått inför katastrofer. Händelser som hon varit maktlös inför, och sällan har mänskligheten accepterat denna maktlöshet.
Och för den som drabbas spelar det kanske ingen roll om det är en översvämning, en ockupation följd av folkrensning, ett berått mord, eller en personlig tragedi. I vårt land har vi varit ganska skonade från detta den senaste tiden, åtminstone de kollektiva katastroferna. I det Gamla Testamentet dyker profeter upp titt som tätt för att tala om för människorna att de måste "vända om medan tid är!".
Sen kommer Jesus, som säger ungefär: Ja, katastrofen den kommer, ja den redan här. Romarna har makten. Tempel har fallit och kommer återigen att falla. Nya ockupationer kommer att komma. Men Guds rike, det kan ingen ta ifrån er. Det är redan här. Mitt ibland er. Inom er. Och en dag ska ni alla få återupprättelse (och genast blir domen något positivt och befriande!)
Jesus skulle förmodligen göra ett och annat för miljön också och uppmuntra oss till det, men framför allt tror jag att han skulle värna om oss människor som lever här och nu att inte glömma bort varandra i hetsen och rädslan och oron för framtiden. För den kommer, framtiden, med katastrofer och utan katastrofer. Oavsett om de har med klimatet att göra eller ej...
torsdag 2 december 2010
Julevangeliet på en lapp tack!
Och idag, efter att berättat hela julevangeliet för sexårsklassen räcker en liten pojke upp handen och säger: "Du, den här berättelsen, den var bra, kan du skriva ner den på en lapp åt mig tror du?"
Hmm...
"Den finns i en jättespännande bok också som jag kan visa dig...", sa jag.
I den där boken kan man ju även läsa om när Jesusbarnet sen blev stor och spikades upp på ett kryss. Men den berättelsen tar vi senare...
En välsignad advent och ett några dagar för sent gott nytt kyrkoår till er alla bloggläsare!
Hmm...
"Den finns i en jättespännande bok också som jag kan visa dig...", sa jag.
I den där boken kan man ju även läsa om när Jesusbarnet sen blev stor och spikades upp på ett kryss. Men den berättelsen tar vi senare...
En välsignad advent och ett några dagar för sent gott nytt kyrkoår till er alla bloggläsare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)