Mötet med den uppståndne

När ögon öppnas och liv vänder åter, leder vägen ut ur tomheten och intigheten. Denna väg som sammanfaller med Den Uppståndnes väg från korset, ut ur graven. Där och då föds den djupaste tacksamheten då bröd bryts och vin återigen delas. Denna tacksamhet som är i samklang med livet och mänskligheten, som erfar att allt detta levande är av nåd.

Detta är vägen som inte längre kan vandras i ensamhet, utan som är gemenskapen, därför att seendet genom Den Uppståndnes ögon skapar medvandrare också i främlingsskapet.

Du vandrar inte vägen därför att Du funnit den eller förtjänat den, tvärt om var Du också en av dem som svek och förråde. Nej, Du vandrar den därför att Han har funnit dig, återfunnit dig, och låtit dina ögon öppnas. Ditt uppdrag är från och med nu att låta Den Uppståndne träda fram i varje situation av främlingsskap, att se med den blick du har blivit sedd.

Att bland de levande, fullt ut leva det liv du har fått, av nåd.

Från död till liv

När gränser brister skakas jorden i sina grundvalar. Till en början skrämmer ljuset mer än mörkret. Vanan av att bära lidandets tyngd och nattens mörker gör att ryggen värker då den sträcks ut i gryningen. Ögonen kisar då de vidgade pupillerna drar ihop sig, när strålglansen når dess botten. Men ljuset och livet är här nu. Döden finns, men den hotar inte mer.

Kan det verkligen vara sant? För dig utgiven, också för...mig?

Liv! Allt är kärlek och liv i överflöd!

Han är uppstånden, han är sannerligen uppstånden!

Den andra dagen

Om mänskligheten höll andan under vandringen till Golgata, så har den andan helt givits upp nu. Anden som gavs åt dig i moderlivet och förenade dig med mänskligheten har lämnat dig. Där du nu är kan ingen gå med dig. Om det tidigare gjorts fåfänga försök att föreställa sig denna plats, har de varit förgäves och meningslösa. Här är nu platsen, och den har obarmhärtigt kommit till dig.

Sheol, Hades, Dödsriket...

Nej, det är inte längre ensamhet du erfar. Det är ett tillstånd som påminner om detta likt gapande, tomma ansikten du omgivs av på vandringen genom staden. Likt telefonsignalen som ringer och ringer och ringer ut i rymden utan mottagare. Som signalerar: "Inte tillgänglig just nu".

Flykten var alltid en möjlighet, du bad ju att bägaren skulle gå förbi dig. Nu har också den möjligheten gått dig förbi. Nu kan du inget annat än vara här, där du nu befinner dig. Kroppen som burit dig, som varit din enda tillitsfulla följeslagare under din vandring, också den har nu svikit. Tungt vilar du.

Du har uppgått i den jord som du både skapat och trampat.

Golgata

Så är nu allt utplånat och förintat. Återstoden på Golgata är endast tomhet och mörker. Våldet och ondskan har slitit människan såväl som mänskligheten mitt itu. Splittrad. Likt trasiga skärvor har den spridits över jorden. Övergiven.

Förhänget har brustit och vägen in i tomheten ligger öppen och tillgänglig. Du ger dig in där. Vägen in i det heliga har blivit för dig vägen ut till mänskligheten, vägen in i människan. Du möter oss där i vår ensamhet, vår ånger och skam.

Dit som inte gudar kan nå, dit når Du.

i Getsemane

I Getsemane är det stilla nu. Alldeles stilla, nästan som i graven. Du hade kanske ändå hoppats på att de skulle orka hålla sig vakna lite längre den här gången. Att de trots allt skulle finnas där för dig denna enda gång. Det var ju så enkelt detta som du bad dem om, att stanna kvar och att vaka. En enda gång. "Låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt", bad du. Men du visste i den stund du bad om det att detta är din väg att gå. Och du måste vandra den vägen ensam.

Ännu en gång i Getsemane.