Har just lyssnat till Bachs Juloratorium i Katarina kyrka. Ett helt fantastiskt sätt att avsluta 2009 på! Kör, orkester och solister under ledning av Hans Vainikainen. Och nu, innan jag går iväg till nyårsmiddagen vill jag bara passa på att önska er alla ett riktigt välsignat, gott nytt år!
Det är inte bara slut på året utan på hela decenniet! Vi går nu in i 10-talet! För tio år sedan oroade sig mänskligheten över vad som skulle hända när vi gick in i 00-talet, om datorerna skulle krascha eller ej.
Det gick ju bra kan vi konstatera nu. Själv satt jag på ett hotelltak i Indien och firade i tropisk värme och trodde att mitt liv framöver skulle komma att handla om just musik. I år är jag på hemmaplan och det är kallt, snöigt och stämningsfullt. Jag kan bara konstatera att mycket har hänt under dessa tio år, både privat och i världen. En del blev som förväntat, annat blev inte alls som jag väntat. Men mycket har blivit bra mycket bättre än vad jag vågade tro eller hoppas på. Det jag berörts av mest är alla dessa möten jag gjort med människor och jag ser mycket fram emot nya spännande möten under kommande år och decennium.
Mer reflektion än så blir det inte i bloggen. Det överlåter jag till min privata dagbok senare i natt. Men så här, när jag ser på det i backspegeln vill och vågar jag tro att 10-talet kommer att bli minst lika spännande!
Gott Nytt År!!!!
torsdag 31 december 2009
onsdag 30 december 2009
I afton dans med Ignatius
Jag hittade en bok om andlig vägledning i Ignatiansk anda. Döm om min förvåning när jag upptäckte att man liknar andlig vägledning vid dans!
Det där visste jag ju också, tänkte jag. Kul att gamle Ignatius också tänkte på det! (Nu var det visserligen jesuiten David Lonsdale som hade skrivit det men ändå i Ignatius anda.)
I en religion som låter sin Gud födas som människa, med kropp och allt, och med en Gud som vill liv så mycket att denne inte ens låter döden stoppa livet borde ju onekligen det mest naturliga vara just att hylla livet och den mänskliga kroppen.
Ändå dras vi med ett arv som gjort att denna vår kära kristendom många gånger blivit allt annat än kropps- och livsbejakande. Det är kanske så att kristendomen aldrig riktigt lyckades göra sig fri från den osunda dualism som var så utbredd vid dess början. Dualismen som säger att själen är bättre än kroppen och att andligheten och gudomligheten inte innefattar mänskligheten. (Vilket leder till väldigt mycket skam hos oss människor, eftersom vi då skäms över att vara just människor). Idag har vi visserligen en oerhörd stor tilltro till människan, men eftersom vi har tagit bort Gud, så blir det ofta lite knasigt eftersom vi tror att vi själva är Gud då. Fast vi vill nog mest åt makten, och vi glömmer så lätt att med makt följer ansvar. Ande, kropp och själ. Treenigheten, o så bra...
Jaja, jag ska läsa vidare om Ignatius och ikväll ska jag gå och dansa!
Andlig vägledning liknas också vid musik i boken. Intressant eftersom jag så smått tänkte börja leta rätt på musikern inom mig igen, genom att börja spela flöjt igen efter sju år.
Tror att den där Ignatius kan ha ett och annat att säga mig faktiskt...
Slutligen. Lite vacker dans av ett vackert par att njuta av till vacker musik:
Det där visste jag ju också, tänkte jag. Kul att gamle Ignatius också tänkte på det! (Nu var det visserligen jesuiten David Lonsdale som hade skrivit det men ändå i Ignatius anda.)
I en religion som låter sin Gud födas som människa, med kropp och allt, och med en Gud som vill liv så mycket att denne inte ens låter döden stoppa livet borde ju onekligen det mest naturliga vara just att hylla livet och den mänskliga kroppen.
Ändå dras vi med ett arv som gjort att denna vår kära kristendom många gånger blivit allt annat än kropps- och livsbejakande. Det är kanske så att kristendomen aldrig riktigt lyckades göra sig fri från den osunda dualism som var så utbredd vid dess början. Dualismen som säger att själen är bättre än kroppen och att andligheten och gudomligheten inte innefattar mänskligheten. (Vilket leder till väldigt mycket skam hos oss människor, eftersom vi då skäms över att vara just människor). Idag har vi visserligen en oerhörd stor tilltro till människan, men eftersom vi har tagit bort Gud, så blir det ofta lite knasigt eftersom vi tror att vi själva är Gud då. Fast vi vill nog mest åt makten, och vi glömmer så lätt att med makt följer ansvar. Ande, kropp och själ. Treenigheten, o så bra...
Jaja, jag ska läsa vidare om Ignatius och ikväll ska jag gå och dansa!
Andlig vägledning liknas också vid musik i boken. Intressant eftersom jag så smått tänkte börja leta rätt på musikern inom mig igen, genom att börja spela flöjt igen efter sju år.
Tror att den där Ignatius kan ha ett och annat att säga mig faktiskt...
Slutligen. Lite vacker dans av ett vackert par att njuta av till vacker musik:
måndag 28 december 2009
"Gillar" det allmäna prästadömmet!
Inget ont om präster, jag vet väldigt många, väldigt bra präster och jag är oerhört lyckligt lottad att ha flera av dessa i min närhet som vänner, goda förebilder, själavårdare och mentorer, med vilka jag har haft många goda samtal och kommer ha fler! Tusen tack, alla ni mina fina kollegor!
Men ibland tänker jag att det borde vara snudd på obligatoriskt för präster att med jämna mellanrum ha själavårdssamtal med människor som inte är präster. Präster och teologer har så många bra tankar, men ibland krånglar vi ju bara till det SÅ mycket!
Som tur är har jag flera såna kloka människor omkring mig också. Två av dem har jag träffat idag! Tack alla ni salsadansande, skådespelande, musicerande, byggnadsarbetande, fotograferande, vaktmästarjobbande, kämpande, resande, bloggande, diakonerande (?), studerande vänner som påminner mig om viktiga saker och ger mig lite perspektiv ibland. En stor blöt puss till alla allmänna präster världen över!
Men ibland tänker jag att det borde vara snudd på obligatoriskt för präster att med jämna mellanrum ha själavårdssamtal med människor som inte är präster. Präster och teologer har så många bra tankar, men ibland krånglar vi ju bara till det SÅ mycket!
Som tur är har jag flera såna kloka människor omkring mig också. Två av dem har jag träffat idag! Tack alla ni salsadansande, skådespelande, musicerande, byggnadsarbetande, fotograferande, vaktmästarjobbande, kämpande, resande, bloggande, diakonerande (?), studerande vänner som påminner mig om viktiga saker och ger mig lite perspektiv ibland. En stor blöt puss till alla allmänna präster världen över!
söndag 27 december 2009
Overheard på Söder
Det är fult att tjuvlyssna, jag vet. Men ibland kan man liksom inte låta bli. Jag sitter som så ofta på ett café och skriver efter dagens högmässa. Plötsligt sätter jag nästan latten i halsen då följande konversation utspelas vid bordet bredvid:
Några tjejer i övre tonåren (X,Y) sitter redan där. Ytterligare en tjej (Z) sätter sig vid bordet, varvid de andra berättar:
X- Vi har varit på högmässa idag.
Z- ??? (ser frågande ut)
X- Ja, alltså högmässa. Mässa, kyrkan...
Y- Asså..X´s mamma släpade med oss dit.
X- Asså, högmässa! F---n asså! Värsta bästa återställaren!
Y- Ja, så fint! Fina ord, sång, nattvard och allt. Såå fint!
X- Assååå, man känner sig så j---a glad efter att ha varit i kyrkan! Renad liksom...
Wow, tjejer tänker jag. Det blir nog bra det här!
Några tjejer i övre tonåren (X,Y) sitter redan där. Ytterligare en tjej (Z) sätter sig vid bordet, varvid de andra berättar:
X- Vi har varit på högmässa idag.
Z- ??? (ser frågande ut)
X- Ja, alltså högmässa. Mässa, kyrkan...
Y- Asså..X´s mamma släpade med oss dit.
X- Asså, högmässa! F---n asså! Värsta bästa återställaren!
Y- Ja, så fint! Fina ord, sång, nattvard och allt. Såå fint!
X- Assååå, man känner sig så j---a glad efter att ha varit i kyrkan! Renad liksom...
Wow, tjejer tänker jag. Det blir nog bra det här!
lördag 26 december 2009
Julotta bland levande ljus och rötter
Tidigt i morse var jag på julotta i Jällby kyrka. Nu skulle man kunna tro att jag tog fel på dag, men faktum är att julotta firas här på Annandagen, sedan mitten av 1800-talet. En tradition som troligtvis beror på att prästen inte hann med alla sina fem kyrkor i pastoratet på en och samma dag.
Klockan sju kände jag bokstavligt talat i hela kroppen hur klockorna ringde till julotta i den lilla sneda träkyrkan vars äldsta delar sägs komma från 1100-talet.
Psalmsången ljöd upp, inte mot valven, utan mot det låga trätaket gjort av plank, ackompagnerad av den lilla orgeln, vars lampa är det enda som drivs av elektricitet i kyrkan. Jag betraktade målningarna på väggarna. Samma målningar som jag betraktat så länge jag kan minnas. Detta är min uppväxtkyrka, denna lilla obetydliga kyrka, i en av de minsta orterna på den magraste landsbygden i Skara stift, där delar av min familj i åtta generationer levt och firat gudstjänst. Trots att jag bott på annat håll under mer än en tredjedel av mitt liv återvänder jag ständigt hit oavsett om jag befinner mig i någon av världens miljonstäder, eller firar gudstjänst under höga valv.
Det är något särskilt med rötter. De finns där vare sig vi vill det eller ej. Vare sig rötterna är familjära, kyrkliga eller historiska är de där och vi måste förhålla oss till dem. Kanske är vi inte stolta över alla delar av rotsystemet, men det är en del av oss och det är först när vi omfamnar dem, skapar oss förståelse för dem och vårdar dem som vi kan växa vidare i nya riktningar och försöka förstå andra.
Det är också något särskilt med vissa rum. De påminner om just detta, att vi är del av ett sammanhang. Något som sträcker sig bortom tiden så som vi känner den, men också platsen.
När jag firar julotta i Jällby kyrka påminns jag om detta, att jag är del av detta något större. Denna julotta är varken mer eller mindre viktig än någon annan julotta. Denna kyrka är i all sin enkelhet del av hela den världsvida kyrkan och är varken mer eller mindre viktig än någon annan kyrka eller katedral världen över. Jag är också en del i ett sammanhang, och är därför varken mer eller mindre betydelsefull än dem som kommit före mig, än dem som kommer efter mig. Jag är en liten del av tiden, och den delen av tiden lever jag nu!
Gudstjänstfirande under 40-talet, där 1/3 av byns befolkning var på plats.
Hittade en bild på farfar också på väg ut från gudstjänsten..
Redan på 40-talet var detta en av landets minsta församlingar och tidningen SE skrev om den lilla, men kyrksamma bygden, där "alla kände till namnet på kyrkoherden och hade besökt kyrkan".
Klockan sju kände jag bokstavligt talat i hela kroppen hur klockorna ringde till julotta i den lilla sneda träkyrkan vars äldsta delar sägs komma från 1100-talet.
Psalmsången ljöd upp, inte mot valven, utan mot det låga trätaket gjort av plank, ackompagnerad av den lilla orgeln, vars lampa är det enda som drivs av elektricitet i kyrkan. Jag betraktade målningarna på väggarna. Samma målningar som jag betraktat så länge jag kan minnas. Detta är min uppväxtkyrka, denna lilla obetydliga kyrka, i en av de minsta orterna på den magraste landsbygden i Skara stift, där delar av min familj i åtta generationer levt och firat gudstjänst. Trots att jag bott på annat håll under mer än en tredjedel av mitt liv återvänder jag ständigt hit oavsett om jag befinner mig i någon av världens miljonstäder, eller firar gudstjänst under höga valv.
Det är något särskilt med rötter. De finns där vare sig vi vill det eller ej. Vare sig rötterna är familjära, kyrkliga eller historiska är de där och vi måste förhålla oss till dem. Kanske är vi inte stolta över alla delar av rotsystemet, men det är en del av oss och det är först när vi omfamnar dem, skapar oss förståelse för dem och vårdar dem som vi kan växa vidare i nya riktningar och försöka förstå andra.
Det är också något särskilt med vissa rum. De påminner om just detta, att vi är del av ett sammanhang. Något som sträcker sig bortom tiden så som vi känner den, men också platsen.
När jag firar julotta i Jällby kyrka påminns jag om detta, att jag är del av detta något större. Denna julotta är varken mer eller mindre viktig än någon annan julotta. Denna kyrka är i all sin enkelhet del av hela den världsvida kyrkan och är varken mer eller mindre viktig än någon annan kyrka eller katedral världen över. Jag är också en del i ett sammanhang, och är därför varken mer eller mindre betydelsefull än dem som kommit före mig, än dem som kommer efter mig. Jag är en liten del av tiden, och den delen av tiden lever jag nu!
Gudstjänstfirande under 40-talet, där 1/3 av byns befolkning var på plats.
Hittade en bild på farfar också på väg ut från gudstjänsten..
Redan på 40-talet var detta en av landets minsta församlingar och tidningen SE skrev om den lilla, men kyrksamma bygden, där "alla kände till namnet på kyrkoherden och hade besökt kyrkan".
fredag 25 december 2009
Gå på smalbenen!
Upptagen av mitt bloggande igår, missade jag helt det som blivit dagens rubriker:
"Kvinna fällde påven vid mässa"
Hon skulle kunna vara med i vårt präst-fotbollslag, ju! Lite så jag jobbar där nämligen....bara att gå på smalbenen på dom...
Nä, skämt åsido om något som kunnat bli allvarligt...hu. Starkt jobbat ändå att vid 82 års ålder bli överfallen och sen gå och hålla en hel midnattsmässa inför hela världen.
De Italienska (ja, låt oss kalla påven Italiensk för enkelhets skull) gubbarna verkar ha haft problem med överfall på sista tiden. Per Westberg skriver om varför kvinnor inte tillåts, men ändå borde ingå i vaktstyrkan som skyddar påven och premiärministern.
Säkert bra. Men låt mig pröva tankarna utanför boxen ytterligare lite: Varför byta ut vakterna? Om kvinnorna istället skulle vara påve och premiärminister, så skulle det kunna vara som det är med vakterna. I min fördoms-värld är dessa vakter nämligen män som är överbeskyddande när det gäller kvinnor. Då skulle de kunna få fortsätta vara vakter, och premiärminister och påve (som i denna föreställning är kvinnor) skulle skyddas mer än väl! Se där: konservatism när den är som bäst!
"Kvinna fällde påven vid mässa"
Hon skulle kunna vara med i vårt präst-fotbollslag, ju! Lite så jag jobbar där nämligen....bara att gå på smalbenen på dom...
Nä, skämt åsido om något som kunnat bli allvarligt...hu. Starkt jobbat ändå att vid 82 års ålder bli överfallen och sen gå och hålla en hel midnattsmässa inför hela världen.
De Italienska (ja, låt oss kalla påven Italiensk för enkelhets skull) gubbarna verkar ha haft problem med överfall på sista tiden. Per Westberg skriver om varför kvinnor inte tillåts, men ändå borde ingå i vaktstyrkan som skyddar påven och premiärministern.
Säkert bra. Men låt mig pröva tankarna utanför boxen ytterligare lite: Varför byta ut vakterna? Om kvinnorna istället skulle vara påve och premiärminister, så skulle det kunna vara som det är med vakterna. I min fördoms-värld är dessa vakter nämligen män som är överbeskyddande när det gäller kvinnor. Då skulle de kunna få fortsätta vara vakter, och premiärminister och påve (som i denna föreställning är kvinnor) skulle skyddas mer än väl! Se där: konservatism när den är som bäst!
torsdag 24 december 2009
Nu så!
Så föddes han...
inte påven, men Jesusbarnet. Och istället för att själv jobba min första jul som präst och ta emot honom (forftarande Jesusbarnet, inte påven), sitter jag i tv-soffan, långt från stan, och tittar på midnattsmässan från Peterskyrkan innan jag åker iväg på julnattsgudstjänst.
Fascinerad över all dess prakt inser jag att jag måste besöka denna vackra plats snart! Samtidigt kommer jag att tänka på ett ganska dåligt, men ändå lite roligt skämt som en av mina goda katolska vänner i New York, D, från Mexiko (ett av världens mest fattiga och korrupta länder, men fortfarande det land som ger mest pengar till Vatikanen. Därav bör skämtet läsas med en ton av vass sarkasm) har dragit för mig ca 100 gånger:
Jesus stod i himlen och betraktade sitt verk på jorden tillsammans med Sankte Per. De såg Peterskyrkan, och alla stora katedraler och kyrkor världen över, alla kyrkans egendomar, alla dyrbarheter, allt guld, kardinalerna och prästernas vackra kläder och tjocka guldlänkar och guldkors. De fina bilarna som nunnorna och prästerna körde runt i...Jesus vände sig då till Per och sa: "Tro det eller ej! Men jag började faktiskt den här rörelsen bara med en åsna!".
Visst kan man fundera på kopplingen mellan det där lilla enkla stallet och praktfulla kyrkor som liknar palats. Prästers, biskopars, kardinalers och påvens praktfulla kläder. Guld och marmor och en (eller flera??) organisation(er) utan dess like.
Men ändå, tänk, att detta lilla barn, född i fattigdom, enkelhet, utsatthet och ensamhet vördas på detta sätt och tillägnas all denna prakt och skönhet i världen! Alla dessa vackra byggnader, kläder allt guld, ja hela den organisation som kyrkan är! Kan det också få vara en bild för hur vi kan omfamna, lyfta upp, hylla och vörda det faktum att Gud bryter in just i det där sårbara, utsatta och sköra i våra liv och i vår värld? Att detta är så stort att vi i glädje och tacksamhet får uttrycka detta i denna skönhet och också själva lyftas upp och resa oss upp mot valven där i Peterskyrkan, eller vilka valv vi nu väljer...
inte påven, men Jesusbarnet. Och istället för att själv jobba min första jul som präst och ta emot honom (forftarande Jesusbarnet, inte påven), sitter jag i tv-soffan, långt från stan, och tittar på midnattsmässan från Peterskyrkan innan jag åker iväg på julnattsgudstjänst.
Fascinerad över all dess prakt inser jag att jag måste besöka denna vackra plats snart! Samtidigt kommer jag att tänka på ett ganska dåligt, men ändå lite roligt skämt som en av mina goda katolska vänner i New York, D, från Mexiko (ett av världens mest fattiga och korrupta länder, men fortfarande det land som ger mest pengar till Vatikanen. Därav bör skämtet läsas med en ton av vass sarkasm) har dragit för mig ca 100 gånger:
Jesus stod i himlen och betraktade sitt verk på jorden tillsammans med Sankte Per. De såg Peterskyrkan, och alla stora katedraler och kyrkor världen över, alla kyrkans egendomar, alla dyrbarheter, allt guld, kardinalerna och prästernas vackra kläder och tjocka guldlänkar och guldkors. De fina bilarna som nunnorna och prästerna körde runt i...Jesus vände sig då till Per och sa: "Tro det eller ej! Men jag började faktiskt den här rörelsen bara med en åsna!".
Visst kan man fundera på kopplingen mellan det där lilla enkla stallet och praktfulla kyrkor som liknar palats. Prästers, biskopars, kardinalers och påvens praktfulla kläder. Guld och marmor och en (eller flera??) organisation(er) utan dess like.
Men ändå, tänk, att detta lilla barn, född i fattigdom, enkelhet, utsatthet och ensamhet vördas på detta sätt och tillägnas all denna prakt och skönhet i världen! Alla dessa vackra byggnader, kläder allt guld, ja hela den organisation som kyrkan är! Kan det också få vara en bild för hur vi kan omfamna, lyfta upp, hylla och vörda det faktum att Gud bryter in just i det där sårbara, utsatta och sköra i våra liv och i vår värld? Att detta är så stort att vi i glädje och tacksamhet får uttrycka detta i denna skönhet och också själva lyftas upp och resa oss upp mot valven där i Peterskyrkan, eller vilka valv vi nu väljer...
onsdag 23 december 2009
lördag 19 december 2009
Ett juläventyr utan dess like
No mercy, no mercy at all!!! Skrek vi, drog ner tomteluvorna i pannan, gav varandra en blick av beslutsamhet och skruvade av locket på snösprayen. Fram for vi och gick loss på varenda glasruta i hela byggnaden. Snö, mycket snö måste det vara i dessa tider. Sedan tog vi glittret. Hängde det mellan taklamporna, virade det runt datorerna, skrivborden, ja vi klädde till och med in hela kollegan O´s stol i glitter. Mitt i allt detta glitter hängde vi röda och rosa, blanka, stora glaskulor. "Han gillar sån´t, vi vet det", sa vi och nickade.
Sedan slog vi in alla Hindas suddigummin i små, små paket med röda snören. Kyrkoherdens dörr förseglade vi med en stor glansig rosett i Guld och grönt. "Do not open until later, (typ efter nyår alltså)" stod det på skylten vi satte där. "Bara utifall han skulle få för sig att jobba fast att han inte borde. Han behöver vara lite ledig.." sa vi i samförstånd. På varje plats där vi farit fram sprayade vi vår signatur. JPA, "Julpyntsanarkisterna". "Julpyntsanarkisterna- det är vi det", sa jag och kom på att jag glömt dra upp tomteskägget för näsan. "För det är så lite julpynt här..vi behöver julpyntet, glittret och glansen", konstaterade Leo. "Jaa, du har så rätt, du har så rätt" nickade jag instämmande...Sist men inte minst ställde vi en stor tät gran med självspelande musik mitt framför dörren. "För att människor ska kunna dansa när dom kommer in. Människor behöver dansa mera". Leo såg trots all glädjen lite bekymrad ut. Jag gav honom en kopp med glögg, och han sa: "Jag är bara lite bekymrad för att det blir jag som får ta bort alltihop sen..efter jul.."
"Titta inte på mig!" slog jag ifrån mig och borstade bort lite glitter från kragen. "Jag har ett pastoralt och ett teologiskt ansvar, men där ingår väl ändå inte att städa julpynt...eller?" Plöstsligt blev jag lite osäker. Vad sa dom på pastoralinstitutet egentligen om sånt här? Hur som helst. Vi hackade oss in i bokningen och satte Juan på´t. A JPA´s gotta do what a JPA´s gotta do..
Så här gick det till när jag och kollegan Leo julpyntade församlingsexpeditionen. Och kollegorna kommer att få se allt på måndag när de kommer dit.
Eller...det var inte helt sant. Vi pratade om det lite på församlingens jullunch igår. Typ. Inte mer än så. Så mycket människan vill göra, så mycket hon planerar och drömmer om, men som stannar vid just en tanke, plan eller en dröm. Så och våra julpyntsplaner.
Nån excentrisk människa, jag minns inte vem, sa något i still med: "Livet är för kort för att ångra det som gjorts, man ångrar däremot de sakerna som inte gjordes". Att våga det man drömmer om eller det man brinner för brukar visa sig bli bra. Även om det sällan blir som man tänkt. Det blir ofta bättre...
SÅ jag har pyntat min arbetsplats, lite i alla fall, och här får bloggen lite julpynt:
Den stackars ängeln får hänga där ensam i jul, för nu tar jag julledigt. Och förmodligen från bloggen ett tag också. God Jul!
Sedan slog vi in alla Hindas suddigummin i små, små paket med röda snören. Kyrkoherdens dörr förseglade vi med en stor glansig rosett i Guld och grönt. "Do not open until later, (typ efter nyår alltså)" stod det på skylten vi satte där. "Bara utifall han skulle få för sig att jobba fast att han inte borde. Han behöver vara lite ledig.." sa vi i samförstånd. På varje plats där vi farit fram sprayade vi vår signatur. JPA, "Julpyntsanarkisterna". "Julpyntsanarkisterna- det är vi det", sa jag och kom på att jag glömt dra upp tomteskägget för näsan. "För det är så lite julpynt här..vi behöver julpyntet, glittret och glansen", konstaterade Leo. "Jaa, du har så rätt, du har så rätt" nickade jag instämmande...Sist men inte minst ställde vi en stor tät gran med självspelande musik mitt framför dörren. "För att människor ska kunna dansa när dom kommer in. Människor behöver dansa mera". Leo såg trots all glädjen lite bekymrad ut. Jag gav honom en kopp med glögg, och han sa: "Jag är bara lite bekymrad för att det blir jag som får ta bort alltihop sen..efter jul.."
"Titta inte på mig!" slog jag ifrån mig och borstade bort lite glitter från kragen. "Jag har ett pastoralt och ett teologiskt ansvar, men där ingår väl ändå inte att städa julpynt...eller?" Plöstsligt blev jag lite osäker. Vad sa dom på pastoralinstitutet egentligen om sånt här? Hur som helst. Vi hackade oss in i bokningen och satte Juan på´t. A JPA´s gotta do what a JPA´s gotta do..
Så här gick det till när jag och kollegan Leo julpyntade församlingsexpeditionen. Och kollegorna kommer att få se allt på måndag när de kommer dit.
Eller...det var inte helt sant. Vi pratade om det lite på församlingens jullunch igår. Typ. Inte mer än så. Så mycket människan vill göra, så mycket hon planerar och drömmer om, men som stannar vid just en tanke, plan eller en dröm. Så och våra julpyntsplaner.
Nån excentrisk människa, jag minns inte vem, sa något i still med: "Livet är för kort för att ångra det som gjorts, man ångrar däremot de sakerna som inte gjordes". Att våga det man drömmer om eller det man brinner för brukar visa sig bli bra. Även om det sällan blir som man tänkt. Det blir ofta bättre...
SÅ jag har pyntat min arbetsplats, lite i alla fall, och här får bloggen lite julpynt:
Den stackars ängeln får hänga där ensam i jul, för nu tar jag julledigt. Och förmodligen från bloggen ett tag också. God Jul!
torsdag 17 december 2009
Ordlöshetens paradox...
...är att behöva det ordlösa, men att älska orden.
Därför idag, ett enda ord. Det som står ingraverat på mitt halssmycke:
VÅGA
Därför idag, ett enda ord. Det som står ingraverat på mitt halssmycke:
VÅGA
onsdag 16 december 2009
Konsten att missförstå en blogg rätt
Idag bjöds vi präster som prästvigts under 2009 på en trevlig jullunch tillsammans med biskopen och domkapitlet. Jag träffade där en av mina favoritbloggare tillika domprost, Åke. Vi pratade om bloggande och missuppfattningar.
Det är ju alltid en risk, så fort man väljer att uttrycka sig att man blir just missförstådd. Jag tycker Åkes blogg är en riktigt rolig blogg, nog för att han skriver om intressanta saker, men också för att det finns så många som lämnar kommentarer där som verkligen verkar göra ALLT för att missförstå. Jag skulle gärna ha lite sån action på min blogg också och väntar med spänning på att det ska inträffa, men det ligger nog lite mer värde i att kritisera en domprost än en pastorsadjunkt får jag för mig (och så kanske folk är mer välvilliga mot en pastorsadjunkt. Ibland)... Jaja, jag kommer säkerligen få min beskärda del vad det lider också...
I alla fall, nu undrade Åke om inte också jag missuppfattat honom lite i ett inlägg jag inte kunde låta bli att kommentera på för ett tag sen angående synen på den kroppsliga uppståndelsen. Det är möjligt, fast jag såg det nog mer som att jag med min vassa penna (läs tangentbord) bad om ett förtydligande. I grund och botten tror jag att vi har ganska så liknande syn på kroppens uppståndelse fast att vi kanske uttrycker det lite olika. Samma sak gäller en av mina andra favoritpräster som har en långt mer liberal syn på uppståndelsen än vad jag har. Härom dagen tyckte hon att jag ser på den och undren för bokstavligt. Något som jag själv inte tycker att jag gör, men förmodligen är detta vad hon hör mig säga.
Hur som helst. Är det inte detta all teologi (och annat som inte är teologi också för den delen) handlar om någonstans? En väldans massa missuppfattningar, feltolkningar och felhörningar. Någonstans vill vi förmodligen samma saker. Åtminstone de flesta av oss, men på grund av våra olika livserfarenheter och andliga erfarenheter, blir olika bitar olika viktiga att belysa och olika ord får olika betydelse och laddning. Sedan säger någon en sak, och en annan hör något helt annat på grund av sina erfarenheter.
Och så skapas teologi. Teologi som kan tyckas vara långt mer komplex och komplicerad än vad som är nödvändigt, men som jag menar måste vara komplex och komplicerad för att det är just så livet och vi människor är. Sedan ska vi präster på något sätt försöka hitta minsta möjliga nämnare i det här och göra det greppbart för människor som är icketeologer. Och förhindra att orden inte kommer alltför långt ifrån den verklighet de försöker beskriva. Något som Luther skulle gillat tror jag. Med andra ord är det inte konstigt alls att teologier och ideologier ändras under livets gång, eller att olika ideologier kan vara olika lämpliga i olika delar av vår värld. Totalitära system, tror jag inte det minsta på (om du gör det vill jag tipsa om Geroge Orwell´s klassiker: Animal Farm som julläsning).
Det farliga är bara när vi hamnar i kraftmätningar åsikterna emellan, för då har vi redan missat poängen med våra åsikter. Och ibland hör vi inte på riktigt vad andra säger, därför att vi redan har tillskrivit dem deras åsikter på förhand. Att lyssna (och läsa) med generositet är en konst.
Orden är bara försök till att beskriva den komplexa verklighet vi lever i. Teologins ord är försök att skapa system för det som ger hopp, mening och helhet till oss människor. Låter det krångligt? Inte för inte som det heter det ENKLA, nej förlåt..dubbla var det ju (men hälften av dubbelt måste ju vara enkelt?).. kärleksbudet då! Återigen vill jag slå ett slag för det ordlösa.
Det är inte vad människor säger till mig så många gånger som stannar och betyder något, som hur jag blir bemött. Och i det ordlösa är människan varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, liberalteolog, Barthian, Svenskkyrklig eller Pingstvän.
Det är ju alltid en risk, så fort man väljer att uttrycka sig att man blir just missförstådd. Jag tycker Åkes blogg är en riktigt rolig blogg, nog för att han skriver om intressanta saker, men också för att det finns så många som lämnar kommentarer där som verkligen verkar göra ALLT för att missförstå. Jag skulle gärna ha lite sån action på min blogg också och väntar med spänning på att det ska inträffa, men det ligger nog lite mer värde i att kritisera en domprost än en pastorsadjunkt får jag för mig (och så kanske folk är mer välvilliga mot en pastorsadjunkt. Ibland)... Jaja, jag kommer säkerligen få min beskärda del vad det lider också...
I alla fall, nu undrade Åke om inte också jag missuppfattat honom lite i ett inlägg jag inte kunde låta bli att kommentera på för ett tag sen angående synen på den kroppsliga uppståndelsen. Det är möjligt, fast jag såg det nog mer som att jag med min vassa penna (läs tangentbord) bad om ett förtydligande. I grund och botten tror jag att vi har ganska så liknande syn på kroppens uppståndelse fast att vi kanske uttrycker det lite olika. Samma sak gäller en av mina andra favoritpräster som har en långt mer liberal syn på uppståndelsen än vad jag har. Härom dagen tyckte hon att jag ser på den och undren för bokstavligt. Något som jag själv inte tycker att jag gör, men förmodligen är detta vad hon hör mig säga.
Hur som helst. Är det inte detta all teologi (och annat som inte är teologi också för den delen) handlar om någonstans? En väldans massa missuppfattningar, feltolkningar och felhörningar. Någonstans vill vi förmodligen samma saker. Åtminstone de flesta av oss, men på grund av våra olika livserfarenheter och andliga erfarenheter, blir olika bitar olika viktiga att belysa och olika ord får olika betydelse och laddning. Sedan säger någon en sak, och en annan hör något helt annat på grund av sina erfarenheter.
Och så skapas teologi. Teologi som kan tyckas vara långt mer komplex och komplicerad än vad som är nödvändigt, men som jag menar måste vara komplex och komplicerad för att det är just så livet och vi människor är. Sedan ska vi präster på något sätt försöka hitta minsta möjliga nämnare i det här och göra det greppbart för människor som är icketeologer. Och förhindra att orden inte kommer alltför långt ifrån den verklighet de försöker beskriva. Något som Luther skulle gillat tror jag. Med andra ord är det inte konstigt alls att teologier och ideologier ändras under livets gång, eller att olika ideologier kan vara olika lämpliga i olika delar av vår värld. Totalitära system, tror jag inte det minsta på (om du gör det vill jag tipsa om Geroge Orwell´s klassiker: Animal Farm som julläsning).
Det farliga är bara när vi hamnar i kraftmätningar åsikterna emellan, för då har vi redan missat poängen med våra åsikter. Och ibland hör vi inte på riktigt vad andra säger, därför att vi redan har tillskrivit dem deras åsikter på förhand. Att lyssna (och läsa) med generositet är en konst.
Orden är bara försök till att beskriva den komplexa verklighet vi lever i. Teologins ord är försök att skapa system för det som ger hopp, mening och helhet till oss människor. Låter det krångligt? Inte för inte som det heter det ENKLA, nej förlåt..dubbla var det ju (men hälften av dubbelt måste ju vara enkelt?).. kärleksbudet då! Återigen vill jag slå ett slag för det ordlösa.
Det är inte vad människor säger till mig så många gånger som stannar och betyder något, som hur jag blir bemött. Och i det ordlösa är människan varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, liberalteolog, Barthian, Svenskkyrklig eller Pingstvän.
måndag 14 december 2009
Sveriges Värsta Präster..
Jag skulle kunna blogga om Aftonbladets "heta" rubriker idag om "Sveriges värsta präster", http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6286205.ab men jag låter det vara. Eller..nej, jag kan inte låta bli att skriva lite om artikeln ändå.
Kan bara konstatera att gränslösheten i kyrkan många gånger är för stor, ja. Mycket som hänt är djupt beklagligt och tragiskt först och främst för de drabbade, men också för kyrkan, och för människorna som tappar förtroende för oss. Men jag kan också konstatera att sensationsmakeriet i Aftonbladet är dock minst lika stort och att det uppenbarligen finns de i gränslandet mellan Aftonbladet och Svenska Kyrkan, som man kan undra lite vem de gör en tjänst i sin offentliga "självkritik" av kyrkan. De bygger ju inte direkt upp människors förtroende för oss och de stärker definitivt inte kyrkans egen självbild, fast att de ändå är del av SvK. Inte tror jag att de drabbade mår så värst mycket bättre av det heller. Det de säger är ungefär: kyrkan är knasig, men vi är inte som resten av kyrkan. Vi är lite bättre.
Det problematiska med detta förhållningssätt är att man ofta tar ställning oerhört mycket för en sida och ser ner på den andra. Att skapa opinion kallar man det, men dessvärre resulterar det många gånger i ett oerhört ensidigt synsätt. Ett synsätt som har tydliga paralleller med synsätt inom kyrkan genom historien som säger: VI är lite bättre än DEM, Gud står på VÅR sida. Och man grundar sig helt och hållet på subjektiva åsikter.
Men tyvärr missar man en grundläggande kristen grundsyn, nämligen att Gud står alltid på den lidandes sida och att den lidande lika gärna kan vara den som minst förtjänar det. Den som det är "minst synd om", så att säga. Det är liksom det som är grejen med kyrkan...
Kom igen, vi vill ha en kyrka därför att vi tror att vi människor behöver den. Då måste vi SAMARBETA och göra gemensam sak! Där finns utrymme för självkritik, den är viktig (men inte i Aftonbladet...). För vi måste också tro på oss själva, att vi betyder något. Så ut med budskapet bara!
Kan bara konstatera att gränslösheten i kyrkan många gånger är för stor, ja. Mycket som hänt är djupt beklagligt och tragiskt först och främst för de drabbade, men också för kyrkan, och för människorna som tappar förtroende för oss. Men jag kan också konstatera att sensationsmakeriet i Aftonbladet är dock minst lika stort och att det uppenbarligen finns de i gränslandet mellan Aftonbladet och Svenska Kyrkan, som man kan undra lite vem de gör en tjänst i sin offentliga "självkritik" av kyrkan. De bygger ju inte direkt upp människors förtroende för oss och de stärker definitivt inte kyrkans egen självbild, fast att de ändå är del av SvK. Inte tror jag att de drabbade mår så värst mycket bättre av det heller. Det de säger är ungefär: kyrkan är knasig, men vi är inte som resten av kyrkan. Vi är lite bättre.
Det problematiska med detta förhållningssätt är att man ofta tar ställning oerhört mycket för en sida och ser ner på den andra. Att skapa opinion kallar man det, men dessvärre resulterar det många gånger i ett oerhört ensidigt synsätt. Ett synsätt som har tydliga paralleller med synsätt inom kyrkan genom historien som säger: VI är lite bättre än DEM, Gud står på VÅR sida. Och man grundar sig helt och hållet på subjektiva åsikter.
Men tyvärr missar man en grundläggande kristen grundsyn, nämligen att Gud står alltid på den lidandes sida och att den lidande lika gärna kan vara den som minst förtjänar det. Den som det är "minst synd om", så att säga. Det är liksom det som är grejen med kyrkan...
Kom igen, vi vill ha en kyrka därför att vi tror att vi människor behöver den. Då måste vi SAMARBETA och göra gemensam sak! Där finns utrymme för självkritik, den är viktig (men inte i Aftonbladet...). För vi måste också tro på oss själva, att vi betyder något. Så ut med budskapet bara!
lördag 12 december 2009
Obama och freden
Världen väntade på sin Messias, och så verkade han komma: Barack Obama. Nu skulle världsfreden uppnås, svälten upphöra, klasskillnader och rasskillnader slätas ut. Man gav honom Nobels Fredspris, som en liten kick i ändan för att uppmuntra honom på vägen.
Och så säger karln att han ska skicka ytterligare trupper till Afghanistan. Svenska folket fasar, de konservativa i USA jublar. Jaha, så var placerar vi in Obama nu då. Nästan värre än Bush? Han lovade ju....
Jag är i högsta grad fredsälskare och tror på fred och kärlek framför vapen och krig, men får ändå några tankar.
Min vän Simba från Zimbabwe lever i exil från sitt hemland. När jag träffade honom på Cypern förra sommaren, strax före Obama valdes till president, hade vi lite olika uppfattningar om världspolitiken. Hans tilltro till sin framtid stod i att ett land som USA, med den makt de har i världen, skulle komma och hjälpa hans land från diktaturen. (Men Afrika är inte ekonomiskt lika "hett" som Mellanöstern, så det skulle aldrig ske...)
Jag har liksom Obama, tagit starkt intryck av icke-våldskämpen Martin Luther King Jr och jag ser fortfarande med tilltro till Obama, att denne kan förmedla lika mycket hopp till världen som King kunde på sin tid. Vilket behövs, eftersom världen inte ser ut som vi önskar att den gjorde.
King var verkligen en av icke våldets stora kämpar, MEN, viktigt att minnas att han sa att ickevåld aldrig får bli en metod för feghet:
Jag fortsätter att föredra ickevåld och fred, men jag är också väl medveten om att jag bor i ett land präglat av trygghetsnarkomani och alldeles för högt idealiserande, där alla vill ha makt men ingen vill ha ansvar. Där mycket snack utan verkstad är en populär livsfilosofi.
(Om någon undrar är citatet hämtat ur "A testament of hope", M L King´s samlade skrifter och tal. Min översättning.)
Och så säger karln att han ska skicka ytterligare trupper till Afghanistan. Svenska folket fasar, de konservativa i USA jublar. Jaha, så var placerar vi in Obama nu då. Nästan värre än Bush? Han lovade ju....
Jag är i högsta grad fredsälskare och tror på fred och kärlek framför vapen och krig, men får ändå några tankar.
Min vän Simba från Zimbabwe lever i exil från sitt hemland. När jag träffade honom på Cypern förra sommaren, strax före Obama valdes till president, hade vi lite olika uppfattningar om världspolitiken. Hans tilltro till sin framtid stod i att ett land som USA, med den makt de har i världen, skulle komma och hjälpa hans land från diktaturen. (Men Afrika är inte ekonomiskt lika "hett" som Mellanöstern, så det skulle aldrig ske...)
Jag har liksom Obama, tagit starkt intryck av icke-våldskämpen Martin Luther King Jr och jag ser fortfarande med tilltro till Obama, att denne kan förmedla lika mycket hopp till världen som King kunde på sin tid. Vilket behövs, eftersom världen inte ser ut som vi önskar att den gjorde.
King var verkligen en av icke våldets stora kämpar, MEN, viktigt att minnas att han sa att ickevåld aldrig får bli en metod för feghet:
"Om någon använder sig av denna metod därför att han är rädd eller för att han saknar instrument för våld, då är han inte en sann ickevåldskämpe. Därför sa Gandhi ofta att om feghet är det enda alternativet till våld är det bättre att slåss."
Jag fortsätter att föredra ickevåld och fred, men jag är också väl medveten om att jag bor i ett land präglat av trygghetsnarkomani och alldeles för högt idealiserande, där alla vill ha makt men ingen vill ha ansvar. Där mycket snack utan verkstad är en populär livsfilosofi.
(Om någon undrar är citatet hämtat ur "A testament of hope", M L King´s samlade skrifter och tal. Min översättning.)
Etiketter:
Fred,
Martin Luther King,
Messias,
Obama
fredag 11 december 2009
Himla rike
"Himmelriket är inom er"...Vad är nu detta himla rike som det talas så mycket om. Det finns många tankar om det. Sant är i alla fall att vi ännu i vår tid söker efter himmelriket överallt utom just inom oss, här och nu.
Om bara...så skulle allt vara bra...
Så lätt det är att ha en idealistisk föreställning om tillvaron. Hur saker och ting "borde vara" för att jag ska kunna se livet. Idealbilden är ett paradis, ett himmelrike, långt borta från den verklighet vi själva befinner oss i.
Himmelriket bröt fram i eftermiddag när min vakmästarkollega Leo påminde mig: "Men, oavsett hur mycket tillit man har till Gud, måste man komma ihåg att Gud inte ändrar på saker och ting. Saker är ändå som de är.." Det gjorde inte min trasiga Iphone helare inte skrev det klart min predikan heller, men det gav mig en liten stunds lugn och ro där vid lunchbordet i alla fall.
Om bara livet inte vore så stressigt, om bara min predikan hade varit klar inför söndagen, om bara jag hade det där, eller det där så skulle jag kunna leva mitt liv. Men Himmelriket är här och nu!
Himmelriket är att livet är här och nu, med trasiga Iphones, ofärdiga predikningar, oinköpta julklappar, ostädade lägenheter ja till och med med brustna relationer och sorgsenhet.
Ibland behöver vi bara nån som bereder vägen för oss, för att se detta. En Johannes...eller en Leo.
Om bara...så skulle allt vara bra...
Så lätt det är att ha en idealistisk föreställning om tillvaron. Hur saker och ting "borde vara" för att jag ska kunna se livet. Idealbilden är ett paradis, ett himmelrike, långt borta från den verklighet vi själva befinner oss i.
Himmelriket bröt fram i eftermiddag när min vakmästarkollega Leo påminde mig: "Men, oavsett hur mycket tillit man har till Gud, måste man komma ihåg att Gud inte ändrar på saker och ting. Saker är ändå som de är.." Det gjorde inte min trasiga Iphone helare inte skrev det klart min predikan heller, men det gav mig en liten stunds lugn och ro där vid lunchbordet i alla fall.
Om bara livet inte vore så stressigt, om bara min predikan hade varit klar inför söndagen, om bara jag hade det där, eller det där så skulle jag kunna leva mitt liv. Men Himmelriket är här och nu!
Himmelriket är att livet är här och nu, med trasiga Iphones, ofärdiga predikningar, oinköpta julklappar, ostädade lägenheter ja till och med med brustna relationer och sorgsenhet.
Ibland behöver vi bara nån som bereder vägen för oss, för att se detta. En Johannes...eller en Leo.
torsdag 10 december 2009
Svåra ord..
...nåd är ett sånt svårt ord.
Dagens exempel på nåd ur tidningen:
En 22 årig (svensk) kvinna slipper fängelse efter att ha smugglat 2,4 kilo kokain i Brasilien (det är ganska mycket!!!). Istället ska hon göra ett arbete om Harry Martinson och Selma Lagerlöf...
Dagens exempel på icke-nåd ur tidningen:
Uppmärsammade nobelmissar: 2007 slickade sig Fredrik Reinfelt om tummen under Nobelmiddagen.
Slicka alltså inte på fingrarna om ni ska på nobelmiddagen ikväll.
Dagens exempel på nåd ur tidningen:
En 22 årig (svensk) kvinna slipper fängelse efter att ha smugglat 2,4 kilo kokain i Brasilien (det är ganska mycket!!!). Istället ska hon göra ett arbete om Harry Martinson och Selma Lagerlöf...
Dagens exempel på icke-nåd ur tidningen:
Uppmärsammade nobelmissar: 2007 slickade sig Fredrik Reinfelt om tummen under Nobelmiddagen.
Slicka alltså inte på fingrarna om ni ska på nobelmiddagen ikväll.
onsdag 9 december 2009
Biskop Brunne i kyrkan på jorden
Igår var jag i en av min församlings kyrkor och lyssnade på en mycket spännande föreläsning med vår nya biskop, Eva Brunne. Hon talade om att ha "Huvudet i himlen och fötterna på jorden". En spännande och lovande rubrik för en biskop som i mina ögon känns väldigt jordnära och trygg. Det var många där och lyssnade, men inte alls så många som det kan vara i denna kyrka.
När livscoachen Mia Thörnblom var där, eller artisten Stefan Sundström var där fick folk knappt plats.
Ibland, eller väldigt ofta pratas det i kyrkan om hur vi ska få folk att komma till oss. Hur kan vi anpassa oss för att människor ska våga sig dit. Och vi anklagar oss själva som kyrka och säger att gudstjänsterna är för tråkiga, att vi har ett språk som människor inte förstår. Det kan säkert vara sant många gånger. Det finns helt klart gånger som jag, även som präst, väl införstådd med gudstjänstspråket kan sitta och bara vilja bort från en predikan. MEN oftast är detta när prästen uppenbart inte riktigt känns helt grundad i det han eller hon (oftast är det en han, faktiskt) säger.
Det ligger säkert mycket i att vi kan vara lite tråkiga i kyrkan, i att vår historia av överhetskyrka satt sina spår i det Svenska medvetandet.
Men, jag undrar om inte den största anledningen till att vi har minskande gudstjänstbesökare i vår kyrka idag helt enkelt beror på att sekulariseringen satt sig så djupt, att människor inte ens har religionen som del av sin begreppsvärld idag. Att det inte finns i medvetandet hos människor att det är i kyrkan man kan söka svar på sina existentiella frågor, stöd och vägledning i livet. Och då spelar det nog ingen roll hur roliga prästerna är.
Då söker man svaren hos livscoacherna och artisterna istället. Och kanske är det helt rätt, när man som kyrka samverkar med dessa. Vi kan säkert lära av varandra. Nu har ju visserligen inte alla kyrkor den möjligheten.
Jag menar ändå att det finns en stor risk i vår iver att nå den sekulariserade människan (läs fylla våra kyrkor), att vi börjar tala helt på det språk som vi nutidsmänniskor förstår bäst: individualismens och självförverkligandets språk. Då säljer vi inte bara ut vår själ i kyrkan, vi blir också en kyrka som är mer till för oss själva än för människan.
Kanske sticker jag ut hakan en bra bit nu när jag säger att det är så Gubbväldet och överheten får fortsätta i vår tid.
Att varje tid gör något med kyrkan är oundvikligt och det är som det skall. Att vara en re-formatorisk kyrka innebär att re-formera, omtolka, omforma vår kyrkas innersta budskap så att det förstås bäst i den tid hon finns i. Men att detta aldrig får göra att vi glömmer bort för vem vi är kyrka (och detta budskap är definitivt alltid motsatsen till individualism och självcentrering).
Biskop Eva pratade om vikten av att behålla fötterna på jorden i sin nya roll därför att biskopsrollen gör något med en människa. I kyrkan behöver vi också tänka på detta. Att behålla fötterna på jorden i den tid vi befinner oss. För det är viktigt att veta vem man är, vare sig man är biskop eller kyrka.
Och vi får aldrig glömma för vem vi är kyrka. För den lilla människan, eller för den stora massan?
När livscoachen Mia Thörnblom var där, eller artisten Stefan Sundström var där fick folk knappt plats.
Ibland, eller väldigt ofta pratas det i kyrkan om hur vi ska få folk att komma till oss. Hur kan vi anpassa oss för att människor ska våga sig dit. Och vi anklagar oss själva som kyrka och säger att gudstjänsterna är för tråkiga, att vi har ett språk som människor inte förstår. Det kan säkert vara sant många gånger. Det finns helt klart gånger som jag, även som präst, väl införstådd med gudstjänstspråket kan sitta och bara vilja bort från en predikan. MEN oftast är detta när prästen uppenbart inte riktigt känns helt grundad i det han eller hon (oftast är det en han, faktiskt) säger.
Det ligger säkert mycket i att vi kan vara lite tråkiga i kyrkan, i att vår historia av överhetskyrka satt sina spår i det Svenska medvetandet.
Men, jag undrar om inte den största anledningen till att vi har minskande gudstjänstbesökare i vår kyrka idag helt enkelt beror på att sekulariseringen satt sig så djupt, att människor inte ens har religionen som del av sin begreppsvärld idag. Att det inte finns i medvetandet hos människor att det är i kyrkan man kan söka svar på sina existentiella frågor, stöd och vägledning i livet. Och då spelar det nog ingen roll hur roliga prästerna är.
Då söker man svaren hos livscoacherna och artisterna istället. Och kanske är det helt rätt, när man som kyrka samverkar med dessa. Vi kan säkert lära av varandra. Nu har ju visserligen inte alla kyrkor den möjligheten.
Jag menar ändå att det finns en stor risk i vår iver att nå den sekulariserade människan (läs fylla våra kyrkor), att vi börjar tala helt på det språk som vi nutidsmänniskor förstår bäst: individualismens och självförverkligandets språk. Då säljer vi inte bara ut vår själ i kyrkan, vi blir också en kyrka som är mer till för oss själva än för människan.
Kanske sticker jag ut hakan en bra bit nu när jag säger att det är så Gubbväldet och överheten får fortsätta i vår tid.
Att varje tid gör något med kyrkan är oundvikligt och det är som det skall. Att vara en re-formatorisk kyrka innebär att re-formera, omtolka, omforma vår kyrkas innersta budskap så att det förstås bäst i den tid hon finns i. Men att detta aldrig får göra att vi glömmer bort för vem vi är kyrka (och detta budskap är definitivt alltid motsatsen till individualism och självcentrering).
Biskop Eva pratade om vikten av att behålla fötterna på jorden i sin nya roll därför att biskopsrollen gör något med en människa. I kyrkan behöver vi också tänka på detta. Att behålla fötterna på jorden i den tid vi befinner oss. För det är viktigt att veta vem man är, vare sig man är biskop eller kyrka.
Och vi får aldrig glömma för vem vi är kyrka. För den lilla människan, eller för den stora massan?
tisdag 8 december 2009
Johannes och ömma benhinnor
Jag brukar förbereda predikan joggandes eller sittandes på café. Tankarna brukar komma så bra då. "Jag har ett liv men jag har inga benhinnor", tänkte jag efter morgonens predikoförberedelser tillika joggingrunda.
Den första tanken, "Jag har ju ett liv" kom ungefär vid Bergsundsstrand när jag kom att tänka på filmen jag såg igår. En romantisk Hollywoodkomedi. Jag ÄLSKAR Hollywoodkomedier i vintermörkret! Gårdagens film fick både mig och min gode vän att leende stämma in i huvudpersonens jublande konstaterande, då hon äntligen fått mod till sig att dumpa sitt ex på riktigt: "Jag har ju ett liv!". Ungefär så skulle jag önska att människor kunde få känna efter att ha varit i kyrkan.
"Jag må ha ett liv men jag har sannerligen inga benhinnor", den tanken kom halvvägs till Skanstull, när jag helt enkelt fick stanna och vända om. Krokig och stapplandes promenerade jag sen hem i regnet längs Årstaviken i regnet istället. Och änderna skrattade åt mig. Måste köpa nya löparskor.
Usch, det kostar på att vara människa ibland. Vanlig, dödlig människa med en kropp som inte alltid vill det jag vill.
Nu blir det café i fortsättningen för att skriva ner söndagens predikan som ska handla om Johannes som bereder väg för Jesus. "Jag har ett liv"...så kommer den börja...
Den första tanken, "Jag har ju ett liv" kom ungefär vid Bergsundsstrand när jag kom att tänka på filmen jag såg igår. En romantisk Hollywoodkomedi. Jag ÄLSKAR Hollywoodkomedier i vintermörkret! Gårdagens film fick både mig och min gode vän att leende stämma in i huvudpersonens jublande konstaterande, då hon äntligen fått mod till sig att dumpa sitt ex på riktigt: "Jag har ju ett liv!". Ungefär så skulle jag önska att människor kunde få känna efter att ha varit i kyrkan.
"Jag må ha ett liv men jag har sannerligen inga benhinnor", den tanken kom halvvägs till Skanstull, när jag helt enkelt fick stanna och vända om. Krokig och stapplandes promenerade jag sen hem i regnet längs Årstaviken i regnet istället. Och änderna skrattade åt mig. Måste köpa nya löparskor.
Usch, det kostar på att vara människa ibland. Vanlig, dödlig människa med en kropp som inte alltid vill det jag vill.
Nu blir det café i fortsättningen för att skriva ner söndagens predikan som ska handla om Johannes som bereder väg för Jesus. "Jag har ett liv"...så kommer den börja...
måndag 7 december 2009
Dogge, Gud och världen i Sverige
Inne i Stockholm tycker folk man är konstig om man tror på Gud. Här i Alby kommer människor från olika kulturer där Gud är en central del av tillvaron, här är det inte konstigt alls. Dogge Doggelito, Söndagsintervjun i SvD 6/12 2009.
Vi glömmer lätt att det är så. Att världen i allmänhet är religiös.
Det blir så konstigt när denna, vår, del av den religiösa världen tror att den är den världsledande.
En gång i tiden åkte den vite européeiske mannen runt i världen och dunkade bibeln i huvudet på folk och sa: "Bli som oss för vi har rätt!"
Idag är den vite européeiske mannen (och kvinnan) i allmänhet ateister. Vi fördömer religionen, för idag "vet vi bättre". Men än idag säger vi till folk i värld: "Bli som oss! Fast inte som vi sa förut när vi sa att ni skulle tro på Gud. Det gäller inte längre. Fattar ni väl!"
Den vita européeiska människan har gjort om religionen till ett åsiktsmaskineri, en vetenskap bland andra vetenskaper. Eller i värsta fall ett moraliskt system, med vars mått man kan bestämma om man är en god människa eller ej.
Dogge pratar om Gud därför att det för honom är det som ger hopp och styrka i livet (han berättar om hur han gått vidare efter det att hans fru och dotter dött).
Det är beklämmande när man hör inom kyrkan i Sverige att vi inte behöver den övriga kristenheten (eller de andra religionerna för den delen) i världen.
Med andra ord: När Svenska Kyrkan i Stockholms innerstad (och här är jag självkritisk, för jag är själv del av denna kyrka) tror att man är världsledande. Det är lika bisarrt som att lilltånageln skulle säga till övriga kroppen "Jag behöver dig inte".
Tro och religion handlar om att hitta hopp, styrka, mening och mål i den värld som vi är satta till att leva i. Och hopp om mening är just vad jag tror att många av oss människor söker och saknar idag.
Jag behöver ringa mina vänner runt om i världen då och då, för att få perspektiv på vad detta hopp innebär. På samma sätt tror jag att vi behöver göra gemensam sak främst med andra kristna, men också med muslimer, judar och andra religioner vars mål är detsamma för att förmedla detta hopp till människor. Det handlar inte om vem som har de rätta åsikterna, för de varierar såklart.
Det handlar om att vi alla är människor som försöker leva våra liv på bästa möjliga sätt tillsammans i den här världen. Alla med våra olika brottningar och kamper. Att vi behöver varandra. Att inte vi själva kan åstadkomma denna lycka (vilket ateismen många gånger mynnar ut i).
Och där tror jag, bestämt, att Stockholms innerstad har mycket att lära från förorten liksom Sverige från övriga världen.
söndag 6 december 2009
I det ordlösa
Det är svårt att förmedla en erfarenhet i ord. Jag är inte säker på att vi alltid ska göra det. Jag är inte ens säker på att vi alltid kan göra det.
Jag tänker på evangeliet. Budskapet om hopp och styrka i livet. Ofta förklarat som Guds gränslösa kärlek, som förlåtelse och nåd. Som finns för alla, men kan detta förstås av alla alltid?
Ibland kastar vi i kyrkan ut det gamla som gör budskapet oförståeligt idag. Orden, dogmerna, liturgierna. Risken är då att vi kastar ut vår själ.
Ibland håller vi i kyrkan stenhårt och stockkonservativt fast i det gamla, som är oförståeligt idag. Ord, dogmer och liturgier som då de inte tillåtits att förändras och förnyas, fått en förskjuten och felaktig betydelse idag gentemot vad de en gång var menade till att betyda. Risken är att vi då kastar ut människor.
Men jag undrar ibland om vi verkligen kan förmedla detta budskap i ord? Ett budskap som i sin helhet bygger på livslånga erfarenheter. Som på många sätt är en livshållning och ett tolkningsmönster för våra liv som formats av generationers generationer.
Gud finns i mystiken, i andligheten. Men där är vi ensamma. Ensamma som i öknen, som i ödemarken.
Men Gud finns också i det mänskliga, i världen. Det är först i det mänskliga, i världen, när vi delar liv som vi blir del av en gemenskap.
Det är i spänningsfältet mellan öknen och staden, ödemarken och civilisationen, mellan anden och kroppen, mellan ensamheten och gemenskapen som vi blir hela människor.
Det är där som Guds mysterium inom oss tar sig uttryck som kärlek mellan oss människor.
Därför kan vi inte, ska vi inte förstå allt.
Därför ska en del förbli i mysteriet.
Därför tror jag på att försöka förmedla erfarenheten av evangeliet i ordlösheten. I leenden, i skratt, i kärleksfullhet och i omsorg om de människor vi möter.
Orden kan vi sedan använda för att dela denna erfarenhet med varandra.
Jag tänker på evangeliet. Budskapet om hopp och styrka i livet. Ofta förklarat som Guds gränslösa kärlek, som förlåtelse och nåd. Som finns för alla, men kan detta förstås av alla alltid?
Ibland kastar vi i kyrkan ut det gamla som gör budskapet oförståeligt idag. Orden, dogmerna, liturgierna. Risken är då att vi kastar ut vår själ.
Ibland håller vi i kyrkan stenhårt och stockkonservativt fast i det gamla, som är oförståeligt idag. Ord, dogmer och liturgier som då de inte tillåtits att förändras och förnyas, fått en förskjuten och felaktig betydelse idag gentemot vad de en gång var menade till att betyda. Risken är att vi då kastar ut människor.
Men jag undrar ibland om vi verkligen kan förmedla detta budskap i ord? Ett budskap som i sin helhet bygger på livslånga erfarenheter. Som på många sätt är en livshållning och ett tolkningsmönster för våra liv som formats av generationers generationer.
Gud finns i mystiken, i andligheten. Men där är vi ensamma. Ensamma som i öknen, som i ödemarken.
Men Gud finns också i det mänskliga, i världen. Det är först i det mänskliga, i världen, när vi delar liv som vi blir del av en gemenskap.
Det är i spänningsfältet mellan öknen och staden, ödemarken och civilisationen, mellan anden och kroppen, mellan ensamheten och gemenskapen som vi blir hela människor.
Det är där som Guds mysterium inom oss tar sig uttryck som kärlek mellan oss människor.
Därför kan vi inte, ska vi inte förstå allt.
Därför ska en del förbli i mysteriet.
Därför tror jag på att försöka förmedla erfarenheten av evangeliet i ordlösheten. I leenden, i skratt, i kärleksfullhet och i omsorg om de människor vi möter.
Orden kan vi sedan använda för att dela denna erfarenhet med varandra.
fredag 4 december 2009
Taklampa vs adventsljus
Jag tände just lampan i taket och krashade totalt mysstämningen med adventsljus och pepparkakor som jag just suttit och njutit av.
Jag håller nämligen på att somna! Och klockan är inte ens fem på eftermiddagen! Jag måste ha ljus nu!!!
Är det inte lite märkligt egentligen att vi mitt i årets mörkaste månad släcker ned en massa? Bara för att få tända ljus i det mörka?
Jaja, jag skulle kunna lägga ut en djupare teologisk tanke kring det här nu. Men äh...just nu tänder jag bara lampan och tar en pepparkaka till...
Jag håller nämligen på att somna! Och klockan är inte ens fem på eftermiddagen! Jag måste ha ljus nu!!!
Är det inte lite märkligt egentligen att vi mitt i årets mörkaste månad släcker ned en massa? Bara för att få tända ljus i det mörka?
Jaja, jag skulle kunna lägga ut en djupare teologisk tanke kring det här nu. Men äh...just nu tänder jag bara lampan och tar en pepparkaka till...
onsdag 2 december 2009
(a+b)ⁿ=∑-y²÷√+x⁵
Om människan och hennes liv är en ekvation, tänker jag mig tron och religionen lite som ett algebra med vilket man förenklar. Ur något väldigt komplicerat och krångligt, till synes ogreppbart och oförståeligt kan vi med kunskap (första och andra kvadreringsregeln och konjugatregeln), tålamod och vägledning få ut något enklare och mer överskådligt.
Alldeles för ofta går vi dock den motsatta vägen. Jag citerar ur min kära Predikaren igen:
Jag vet inte om vi är dåliga på matte eller vad när vi glömmer bort våra kvadreringsregler: Älska Gud och Älska din nästa som dig själv. För att inte tala om konjugatregeln: Älska dina fiender.
Istället gör vi om det till: Älska dig själv och älska dem som har samma åsikter som dig.
Jag älskar citat, så jag citerar även Dr. Rev. King här, som klokt reder ut begreppen kring kärlek:
Algebra betyder tydligen återförening.
Alldeles för ofta går vi dock den motsatta vägen. Jag citerar ur min kära Predikaren igen:
Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster. Pred. 7:30.
Jag vet inte om vi är dåliga på matte eller vad när vi glömmer bort våra kvadreringsregler: Älska Gud och Älska din nästa som dig själv. För att inte tala om konjugatregeln: Älska dina fiender.
Istället gör vi om det till: Älska dig själv och älska dem som har samma åsikter som dig.
Jag älskar citat, så jag citerar även Dr. Rev. King här, som klokt reder ut begreppen kring kärlek:
I´m very happy he (Jesus) didn´t say like your enemies, because it is pretty difficult to like some people
Algebra betyder tydligen återförening.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)