torsdag 17 februari 2011

Över osynliga gränser

Jag inspireras mycket av människor. Att träffa människor. Olika människor, som jag nödvändigtvis inte har alltför mycket gemensamt med. Då utmanas jag.

Ibland är det däremot skönt att träffa människor som liknar en, som jag känner samhörighet med. Då tar jag mig chansen att vila.

Ibland är det dem jag mest liknar som jag har svårast för. Och dem som jag har längst ifrån mig som åtminstone till en början tycks lättast att relatera till.

Det är också inspirerande att dela något gemensamt med dessa lika och olika människor. Upplevelser kanske, samtal, mat, resväg. Ibland dans och musik. Ibland bön och sång.

Under tre dagar har det pågått ett ekumeniskt präst- och pastorsmöte i Linköping. Jag har varit där och känner mig nu glad och inspirerad. Och också en liten gnagande känsla av vad det nu kan vara av oro, hopp, längtan...

Jag har lyssnat till och talat med så många intressanta och inspirerande människor. Kända och okända.

Lind, Lönnebo och Eggehorn gjorde djupa intryck hos mig, men också och kanske särskilt Keck, Wikström och Marklund, vilka var mitt ressällskap.

Möten över gränser. Osynliga gränser som går genom generationer, genom samfund, genom familjer, genom fromhetstraditioner, genom åskter. Genom livet. Genom länder.

Möten över dessa gränser. När vi låter nyfikenhetens och inspirationens ande få flöda fritt och gör det gemensamma mötet med Gud som en av oss, sker också möten mellan människor och över gränser. Och Gud är varken liberal eller konservativ, högkyrklig eller lågkyrklig, kvinna eller man, svart eller vit, Svenskkyrklig eller pingstvän eller ens katolik. Eller så är han alltsammans på en gång! Och Gud finns hos oss alla, bor inom oss alla, och låter oss vara det som vi är. Inte på grund av att vi tror och tycker så rätt, utan på grund av Jesus Kristus. Därför tror jag mötet kan ske och vi kan låta oss själva och de andra vara just de som vi är. Trots allt.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Grattis och låter som du fick fantastiska dagar. Det får man nästan alltid på Bjärka - inspirerande och oroande, på samma gång.

Viktigt med platser där man som kristen ser till det man har gemensamt - kärleken till Gud och Kristus - istället för att fokusera på olikheterna.

Ska bli intressant att höra mer.

Söderstories sa...

Ja, verkligen så! Fantastiskt när enheten i bön och gudstjänst får stå i centrum och prägla gemenskapen framför eventuella skillnader i åsikter! Jag skulle önska mig mer av det också på lokalplanet!

Maria sa...

Mäh. Jag borde förstås frågat innan om du skulle dit. Jag var också där!

Söderstories sa...

Nämen! Det hade ju varit superkul att stråla samman! Nästa gång hoppas jag!

Maria sa...

Definitivt. Man får inte göra om ett misstag två gånger, såvida det inte lönade sig. Och det gjorde det ju inte. Nästa gång!