Ordet, ordet, ordet....
Ibland blir jag så trött på detta ord! Detta Ord? I synnerhet när ordet inte kommer till mig, kommer ur mig så som jag vill, sådär enkelt, som rinnande vatten så som jag är van.
Ordet, ordet, Ordet...du har tappat ditt ord och din papperslapp. Ja, det har jag och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det igen.
Men, detta ord. Detta Ord! Det blev ju kött och tog sin boning bland oss. Varför letar jag då efter det. Det är ju här! Just precis HÄR! Här, och nu, mitt ibland oss!
Ordlösheten i Ordets kyrka. Det inkarnerade Ordet, levande Ord, det levande evangeliet. Ordlöst evangelium? Levt evangelium.
Vad spelar det för roll om jag kan formulera Ordet om jag inte lever det om jag inte tillåter det att förkroppsligas?
Inte alltid är Ordet det talade ordet, trots att det är en Ordets kyrka, trots att jag är en Ordets tjänare.
Inkarnationen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att om man vill för mycket så krampar man i själen och blockerar istället. Nu, när jag tentaläser och har seminarier och PM-inlämning och what-not, då känner jag mig så vansinnigt avlägsen Gud. Sådär så att det emellanåt känns helt orimligt att läsa till präst. Och ändå är det bibeltexter jag översätter, religionsfilosofi jag pm:ar och så mycket Kyrka i allt jag andas, att jag nästan inte får nån luft.
Sen, i lugnet efter storme..förlåt, tentan, där möter jag Gud igen. I frid. Och då flödar orden som så satt fast på vägen tidigare. I lugnet. I friden. I tiden.
Låt det vila. Det kommer när du inte försöker mer.
Ja, så där är det nog. Ingen kan ju fånga Gud? :)
Skicka en kommentar