Om att förflytta berg

En tro som kan förflytta berg! En tro som kan bota sjuka eller väcka upp döda. Att tala om sådant gör vi helst inte. Inte i vår kyrka. Men plötsligt är det i ropet igen! Men inte i kyrkan gudbevars, nej i samhället.

Tro, hoppas och dröm så är allt möjligt! Sök, så ska du finna din egen väg. Så låter ofta andligheten á la populär-självhjälp.

Härom dagen såg jag filmen Änglavakt. För den som har tänkt att se den, sluta att läs nu om ni inte vill veta slutet. Filmen handlar i korta drag om ett barn som hamnar i koma och hur han vaknar ur sin koma när föräldrarna slutligen, efter mycket slitningar och kamp, hittar tillbaka till kärleken till varandra och den tvivlande pappan slutligen också hittar en tro till ödet (vilket stereotypt nog mamman redan har). Med andra ord, de tror och älskar tillräckligt mycket och därför vaknar sonen till liv. Allt tack vare en mystisk fransktalande man (måhända en ängel) som sliter hårt för att få dem att inse detta.

Amen. Lyckligt slut.

Budskapet filmen igenom är: Våga tro på det oväntade, våga tala med främlingen, våga tro på kärleken, det finns något utöver det vi ser, våga söka din egen väg. Och det är ju fint och bra. Men budskapet är också: Du kan själv påverka ALLT som sker omkring dig. Till och med din sons liv eller död. (Oh, här skulle vi kunna prata vidare om dödshjälpdebatten också. Men inte nu).

På många sätt är det spännande att det görs en film som upphöjer andlighet framför rationalitet på detta sätt och jag älskar faktiskt lyckliga slut. Samtidigt speglar det ett samhälle som är trött på materialism och prestation, men som ändå vill kunna påverka och ha kontroll över liv och död.

I Kyrkans tidning idag läste jag en recension av magasinet Nära, som är ett magasin för andlighet av den mer ockulta tappningen. Den avfärdas med rubriken "Andlig sockervadd istället för näring". I artikeln får vi också veta att man i Nacka församling är öppna nog att idka dialog med klärvoajanta vägledare. Hmmm???

Annika Borg skriver å andra sidan att intresset för andlighet är lika gammalt som mänskligheten och verkar därmed inte alls se något problem med att ta in denna populärandlighet i kyrkan.

Jag tror inte att det handlar om att avfärda andlighet, synskhet och vad vi benämner som övernaturlighet som nonsens. Inte heller handlar det om att be folk sluta drömma eller hoppas eller hitta hjälp och stöd i viss självhjälpslitteratur. Det kan väl vara bra om man hittar livsmod genom det! Nej, tvärt om skulle det väl verkligen inte skada med lite mer hopp, glädje och optimism i kyrkan, många gånger. Vad var det evangelium betydde nu igen?? Nån?

Nej, som jag ser det, handlar det om vem som har kontrollen. JAG eller GUD? Vidskepelse är att MÄNNISKAN vill ha kontroll över liv och död. Tro på den kristna, muslimska eller judiska guden (jo, jag tänker att det är samma vi talar om) handlar om att GUD har kontroll över mig, livet och döden, och tilliten till att denne vill mig ytterst väl.

Och just kontroll var väl något som vi människor har lite svårt att släppa? Så, inte särskilt konstigt att intresset för det ockulta och vidskepliga tilltar.

Artikeln i KT handlar vidare om hur vi bemöter denna andlighet i kyrkan. Artikelförfattaren är optimistisk och ser det som en möjlighet. Inte genom att ta in den, utan genom att lyfta upp vad vi själva står för. Håller med. Jag är övertygad om att tron kan förflytta berg, men kanske inte alltid alla de berg jag vill flytta och på det sätt jag önskar, utan på det sätt som Gud vill för mänskligheten.

För vad hade hänt i filmen om sonen hade dött istället? Om de inte hade haft kontrollen över livet och döden, hade kärleken hos föräldrarna levt vidare trots det? För i ärlighetens namn, vi har ju inte alltid kontrollen. Ibland händer det som inte fick hända, det som vi inte kunde förstå hur det kunde bli såhär, och då står mänsklighet idag ofta väldigt handfallen.

EVANGELIUM är att kärleken står fast och lever vidare genom liv och genom död. Och det är ganska så hoppfullt och glatt tycker jag.