"Att välja tvivlet som livsfilosofi är lite som att välja orörligheten som färdmedel."— Yann Martel (Life of Pi)

En del säger att det är mer trovärdigt att tvivla än att tro. Det är ett lite konstigt påstående tycker jag. Det är ofta helt fel i vårt land, i vår tid, att säga "Jag vet". Det anses bättre att säga "Jag vet inte".

En annandag påsk hörde jag en präst som sa något i stil med att vi är alla Thomas då och då, men inte alla samtidigt. När jag är Thomas, är någon annan Petrus, någon annan kvinnorna som besökte graven, återigen någon Johannes. Och så får vi alla hjälpas åt att övertygas om att uppståndelsen skett. Tvivlet är en naturlig del av tron, kanske är det till och med ett medel för att tro, men det kan aldrig bli självändamålet i sig. När tvivlet kommer, får vi finnas där för varandra. Därför kan tron inte vara någon privatsak.

Att tvivla är en naturlig del av att tro, det är en naturlig del av livet och en högst mänsklig sida av våra liv. Ändå är det så skrämmande när det väl kommer.

"När det gick mig väl tänkte jag, jag ska alltid stå trygg...Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt" Ps. 30:7-8

När tvivlet kommer och drar in - kanske som ett askmoln från en vulkan- minns jag hur det en gång var. Då, när godheten och livet flödade, när livet var som att vandra på gröna vida ängar. I min rädsla för tvivlet blir jag rädd att mista allt, och jag greppar allt hårdare kring det jag fortfarande har kvar, rädd för att mista också det.

Torrtro kan det kallas, det som finns där. Torrtron finns, men är mer torr än vad den är tro. Minnet av de gröna ängarna gör att den känns som sandpapper, som en torrlagd öken i min mun och i min själ.

Jag längtar tillbaka. Försöker återskapa ett tillstånd. Återskapa det som en gång skapades. Men det går inte. Jag försöker att bli som Den Skapande. Sandpappret sliter och slipar på väggarna, på skalet, på ytan. Blir till ett hårt, välpolerat skal. Det torra blir torrare, det hårda blir hårdare. Om jag bara gör lite mera si, eller lite mera så, då ska jag se att jag får återuppleva det där livgivande, skapande.

Så finns det en spricka där i min polerade fasad. En spricka som inte går att dölja. Jag slipar och slipar, vill gömma och glömma. Men, jag stannar upp ett slag...Väntar, lyssnar, lyfter blicken. Ljuset sipprar in. Vågar jag tro på det? Vågar jag öppna upp? Ljuset finns där, har kanske alltid funnits, men jag har varit för upptagen med att vilja behålla och hålla fast. Och just där, i sprickan kommer den väldige Guden och fyller återigen på med ljus, kärlek och välsignelse. Av ren nåd!

Öppna upp! Våga sträck armarna uppåt och utbrist: JA!

"Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje" Ps. 30:12

Kring mycket vet jag faktiskt väldigt lite- trots att jag ofta kan utge mig för att veta ganska mycket. Ödmjukhet ligger i att kunna medge att "jag hade fel"-, Men kring detta stora, att ljuset, kärleken och livet ständigt kommer tillbaka, och att detta är just det mänskliga livet, tänker jag uteslutande utesluta negationer och säga: "Jag vet!".

Om att förflytta berg

En tro som kan förflytta berg! En tro som kan bota sjuka eller väcka upp döda. Att tala om sådant gör vi helst inte. Inte i vår kyrka. Men plötsligt är det i ropet igen! Men inte i kyrkan gudbevars, nej i samhället.

Tro, hoppas och dröm så är allt möjligt! Sök, så ska du finna din egen väg. Så låter ofta andligheten á la populär-självhjälp.

Härom dagen såg jag filmen Änglavakt. För den som har tänkt att se den, sluta att läs nu om ni inte vill veta slutet. Filmen handlar i korta drag om ett barn som hamnar i koma och hur han vaknar ur sin koma när föräldrarna slutligen, efter mycket slitningar och kamp, hittar tillbaka till kärleken till varandra och den tvivlande pappan slutligen också hittar en tro till ödet (vilket stereotypt nog mamman redan har). Med andra ord, de tror och älskar tillräckligt mycket och därför vaknar sonen till liv. Allt tack vare en mystisk fransktalande man (måhända en ängel) som sliter hårt för att få dem att inse detta.

Amen. Lyckligt slut.

Budskapet filmen igenom är: Våga tro på det oväntade, våga tala med främlingen, våga tro på kärleken, det finns något utöver det vi ser, våga söka din egen väg. Och det är ju fint och bra. Men budskapet är också: Du kan själv påverka ALLT som sker omkring dig. Till och med din sons liv eller död. (Oh, här skulle vi kunna prata vidare om dödshjälpdebatten också. Men inte nu).

På många sätt är det spännande att det görs en film som upphöjer andlighet framför rationalitet på detta sätt och jag älskar faktiskt lyckliga slut. Samtidigt speglar det ett samhälle som är trött på materialism och prestation, men som ändå vill kunna påverka och ha kontroll över liv och död.

I Kyrkans tidning idag läste jag en recension av magasinet Nära, som är ett magasin för andlighet av den mer ockulta tappningen. Den avfärdas med rubriken "Andlig sockervadd istället för näring". I artikeln får vi också veta att man i Nacka församling är öppna nog att idka dialog med klärvoajanta vägledare. Hmmm???

Annika Borg skriver å andra sidan att intresset för andlighet är lika gammalt som mänskligheten och verkar därmed inte alls se något problem med att ta in denna populärandlighet i kyrkan.

Jag tror inte att det handlar om att avfärda andlighet, synskhet och vad vi benämner som övernaturlighet som nonsens. Inte heller handlar det om att be folk sluta drömma eller hoppas eller hitta hjälp och stöd i viss självhjälpslitteratur. Det kan väl vara bra om man hittar livsmod genom det! Nej, tvärt om skulle det väl verkligen inte skada med lite mer hopp, glädje och optimism i kyrkan, många gånger. Vad var det evangelium betydde nu igen?? Nån?

Nej, som jag ser det, handlar det om vem som har kontrollen. JAG eller GUD? Vidskepelse är att MÄNNISKAN vill ha kontroll över liv och död. Tro på den kristna, muslimska eller judiska guden (jo, jag tänker att det är samma vi talar om) handlar om att GUD har kontroll över mig, livet och döden, och tilliten till att denne vill mig ytterst väl.

Och just kontroll var väl något som vi människor har lite svårt att släppa? Så, inte särskilt konstigt att intresset för det ockulta och vidskepliga tilltar.

Artikeln i KT handlar vidare om hur vi bemöter denna andlighet i kyrkan. Artikelförfattaren är optimistisk och ser det som en möjlighet. Inte genom att ta in den, utan genom att lyfta upp vad vi själva står för. Håller med. Jag är övertygad om att tron kan förflytta berg, men kanske inte alltid alla de berg jag vill flytta och på det sätt jag önskar, utan på det sätt som Gud vill för mänskligheten.

För vad hade hänt i filmen om sonen hade dött istället? Om de inte hade haft kontrollen över livet och döden, hade kärleken hos föräldrarna levt vidare trots det? För i ärlighetens namn, vi har ju inte alltid kontrollen. Ibland händer det som inte fick hända, det som vi inte kunde förstå hur det kunde bli såhär, och då står mänsklighet idag ofta väldigt handfallen.

EVANGELIUM är att kärleken står fast och lever vidare genom liv och genom död. Och det är ganska så hoppfullt och glatt tycker jag.

Förebild

Frida Kahlo- hoppfull, modig, stark och sårbar.

Kompromisslös

Allt handlar om att våga hoppas. Att våga tro på ljuset, våga tro att döden och mörkret inte har sista ordet. Både i mitt eget personliga inre, men också i världen omkring mig.

Det är vad jag tror att uppståndelsen handlar om. Härom kvällen pratade jag om Nya Testamentet med ett gäng tonåringar.

Jag sa något i stil med att vara Kristen är att tolka sitt liv i ljuset av uppståndelsen. Jag sa också att just uppståndelsen var det som en gång i tiden höll mig ifrån att vilja kalla mig kristen. Jag kunde inte tro på något så banalt som att en människa uppstod från de döda.

Kanske handlar det inte om bevismaterial i den fysiska bemärkelsen, utan bevismaterial i den andliga, erfarenhetsmässiga bemärkelsen.

Jag är övertygad om att en människas liv är oändligt mycket värt. Även när det inte känns så, när det inte verkar så, vill jag övertyga mig själv om att det är så. Därför att min tro säger mig det. Därför att människors erfarenheter genom tiderna säger mig det.

Jag tror också att även i det mörkaste mörker finns det aldrig anledning att ge upp. Även detta för att min tro och människors erfarenheter säger mig det. De erfarenheter som speglas i berättelser om hur Gud hjälpte sitt folk ut ur Egypten, hur Gud hjälpte människor genom svårigheter i öknen, hur Gud vände Kung Davids dödsklagan till jubel, hur Gud ville liv så mycket att han inte ens lät döden stå ivägen för livet, utan lät Jesus uppstå ifrån de döda den där helgen när hopplösheten var så total på jorden, när allt hopp var dött.

Att vara kristen är att våga se hoppet i tillvaron, i människor, i sitt eget liv. Det är att tolka sitt eget liv utifrån att det alltid finns ett hopp. Det är också att våga lita på att vi får stötta varandra i detta hopp när vi själva inte orkar tro det.

Därför, sa jag till tonåringarna tror jag idag till 100% på att Gud kunde uppväcka Jesus från de döda. Därför är jag kompromisslös när det gäller uppståndelsen.

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte att jag såg några belåtna leenden bland dem...