The Last supper

Jag såg detta fotografi på en utställning på Guggenheim-muséet häromdagen och jag tyckte mycket om det.

The Last Supper heter den, och ser ut som om någon försökt kopiera Da Vincis målning genom att lägga den i kopieringsmaskinen. I själva verket är det ett röntgenfotografi av en lastbil med gömda flyktningar som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA. Den påminner om de marginaliserade som Jesus bjöd in. De konsiga, jobbiga och pinsamma, de stökiga, högljudda och ohyffsade.

Jag är hemma från New York igen. Tacksam över att återigen ha fått vara där och ha skoj, träffa gamla och nya spännande människor vars livsberättelser den ena överträffar den andra och jag upphört att förvånas för längesen, men också påminnas om viktiga saker och att få ställas utanför mitt sammanhang ett slag. I New York har mycket fallit på plats i mitt liv, och gör så var gång jag kommer tillbaka. I New York handlar det om att hitta det inre heliga rummet mitt i kaoset. Att finna Guds leende ögon bland många tomma blickar, att vara Guds seende ögon bland de många icke-sedda. Att ta emot och att sträcka ut Guds hjälpande hand ut mot den okända.

På 40e gatan och 9e avenyn finns en kyrka som är ett av mina heliga rum när jag är där. Där finns min Manhattan-familj. I söndags var jag där. Där som all trafik kommer in från New Jersey och där sirenerna alltid viner och för ett fasligt liv, alldeles utanför fönstren. Där hittar vi stillhet och gemenskap och firar Gudstjänst. En gång när jag bodde där, firade vi nattvard med Goldfish-kex och druvjuice, jag rynkade på näsan åt det först, men när jag kom på att det var samma kex och samma juice som delades ut i matkassarna dagen innan till de som lever marginaliserat på benefit och tar emot matkassar, fick nattvarden genast en än djupare mening. Då är det inte jag som "hjälper" och de som "tar emot". Då är vi alla ett, då delar vi alla samma bröd och samma liv.

Det här blir mitt sista blogginlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga energi och kreativitet någon annanstans. Tack och adjö för den här bloggen, och all välsignelse till dig som läser!

Man ska ju sluta när man är på topp, sägs det. Den topp jag kommer att tänka på då är min väns roof-top i Manhattan, och där är det fiiint! Så det får bli den avslutande bilden!

VI SES!