måndag 25 oktober 2010

I ljuset av uppståndelsen...

Att bejaka och omfamna livet, hela livet så som det är. Det tror jag är hemligheten, det tror jag är det stora. Att se de ljusa och glädjefyllda dagarna, men också de smärtsamma stunderna av ensamhet, rädslor och ångest och inse att varje stund, varje minut, varje sekund är livet. Mitt liv. Mitt hela liv. Mitt heliga liv.

Att bejaka människan. Med sitt ljus, men också med sitt mörker. Att se människan, var del av människan. Hela Människan. Den heliga Människan.

Att leva i ljuset av uppståndelsen innebär att omfamna livet och bejaka det. Med dess fel och brister. Det innebär inte att fly från smärta och brustenhet, men inte heller att, av rädsla för att gå vidare, leva kvar i den och grotta sig. Det handlar om att leva här och nu men att ha en vilja och en strävan att leva i Guds helande andes riktning från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan är bara kyrka om den lever, verkar och ser Människan här och nu, men i ljuset av uppståndelsen. Det innebär att kyrkan omfamnar hela livet, hela mänskligheten. Hela det heliga livet, hela den heliga mänskligheten och bejakar den. Med dess fel och brister. Det innebär inte att kyrkan vill stanna i brustenheten av rädsla för att gå vidare, men inte heller att den flyr från den. Det handlar om att vara kyrka här och nu men att röra sig i Guds helande andes riktning, från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan liknas ibland vid ett skepp. Lite elakt ibland, ett sjunkande skepp. Men kyrkan ÄR det sjunkande skeppet (oberoende av ökande eller minskande gudstjänstantal eller hur fantastiska vi är som kyrka) eftersom vi är en rörelse, en eskatologisk rörelse, som rör sig med andens vind, från död till liv, från det dödlighet till odödlighet, från brustet till helt. Vars början är kaos, och vars mål är Gudsriket. På detta, liksom på alla skepp bör kaptenen stanna kvar till sist.

Därför har jag väldigt svårt att förstå min kära kyrkas reklam i tunnelbanan. Jag förstår nog hur man tänkt. Men i mina ögon blir det fel. Väldigt fel. Det andas självgodhet och en kyrka, vars kapten och besättning redan gett sig av, inte bara för att rädda sig själv från att sjunka utan också från sina brustna passagerare och därmed låter dessa klara sig själva bäst de kan.

Rädsla för det främmande finns också i kyrkan, och så länge kyrkan är jordisk och inte himmelsk och består av människor och inte gudaväsen, kommer det fortsätta att vara så. Just därför behöver vi kyrkan, för att hjälpa oss rädda, brustna människor att hantera detta i en strävan från brustenhet med riktning mot helhet!




Ödmjukhet är inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns och istället för att med skadeglädje och krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten, och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. 5 Mos 24:18

2 kommentarer:

Chris Cross sa...

När jag läser de där reklamskyltarna på bussen så brukar jag tänka att visste är det så att vår tro rymmer öppenhet och respekt...men tyvärr är det inte bara så...Till nästa år borde man ta bort det där lilla ordet "bara" så skulle det kännas mer äkta

Söderstories sa...

Nej, och själva poängen med kyrkan är ju på nåt sätt att den består av syndare...

Jenny