måndag 4 juli 2011

Om "att ta ställning"

Semester är Guds gåva (eller snarare välfärdstatens) till människan! Och jag njuter just nu också i fulla drag av min (ännu så länge) till synes oändligt långa semester!

Största delen av semestern har jag tillbringat i ankdammar i de södra delarna av vårt land. Befinner mig just nu i en sådan. Och här är lugnt och skönt. VÄLDIGT lugnt och skönt...Kanske är det därför behovet av att blogga nu väcks.

På väg hem till ankdammen från vackra Varnhems klosterkyrka, dit dagens utflykt gått läser jag att biskop Eva Brunne skriver i dagens Expressen att det är "kyrkans uppgift är att ta ställning". Hmmm...är det verkligen DET som är Kyrkans uppgift? Det kanske beror på hur man ser på det? Är inte kyrkans uppgift att förmedla nåden, oavsett "sida". Tänker jag och höjer ett förundrans ögonbryn.

Att förkunna frihet för de fågna, vara en röst åt dem vars röst tystats, stå på de svagas sida. Detta är ett oändligt viktigt uppdrag Kyrkan, också Svenska kyrkan, har och kan nog mycket väl tänkas vara en del av vad det innebär att förmedla nåden, men fångenskap, stumhet och svaghet kan se alltför olika ut för att vi entydigt ska kunna avgöra vems sida "vi som kyrka" ska stå på.

Jo, visserligen kan man tänka sig att det lätt kan bli en feg-kyrka som gömmer sig bakom ord som nåd och kärlek och därför bidrar till ett konserverande bakåtsträvande tänk. Det är dumt i så fall. Mycket dumt. Men en risk med en kyrka som "tar ställning" är att det blir just den typ av kyrka som den som Stockholm stift gav uttryck för i sin reklamkampanj "Nej till rasism". Det vill säga en självgod kyrka som bara har plats för perfekt "rättfärdiga" och inte "syndare", där människor med "de rätta åsikterna" (och gärningarna?) får plats och de andra uppenbarligen inte hör hemma. Åtminstone är det så jag tolkar reklamen som sade något i stil med: "Här finns ingen plats för främlingsfientlighet.." (och jag utgår från att du som läsare förstår att jag i allra högsta grad trots detta är emot främlingsfientlighet).

Inte så att jag på något sätt vill skilja tro från politik, de är verkligen sammanlänkade. Trons konsekvenser är många gånger oerhört politiska. Inte heller så att jag på något sätt menar att kyrkan ska vara icke-kontroversiell och aldrig våga utmana. Kärleksbudet är allt annat än ickekontroversiellt och det utmanar! I synnerhet kanske i en tid där vi alltsom oftast manas att tänka mest på oss själva.

Ofta åberopas att Jesus var radikal. Jo, visst tusan var han det! Men alltför ofta tror jag att vi kidnappar Jesus och hans radikalitet för att nå ut med våra egna sanningar. Vad är egentligen radikalt i en välfärdsstat som vår, där våra rättigheter anses större än skyldigheterna där åsiktsfrihet såväl som betald semester och sjukvård kan tas för given? Kanske är det egentligen mer radikalt att vara ickeradikal i ett sådant land? Att följa Jesu radikalitet, och detta är nog radikalt: kräver bön, gedigen självrannsakan och gör ofta ont också hos en själv, eftersom det också innebär att jag själv utmanas oändligt och tvingas inse att också jag måste förlåta, att också mina antagonister och fiender är inkluderade i nådens gemenskap.

"Det finns alltid röster som vill att kyrkan för att vara kyrka skall stå för det som den alltid har stått för"

Jag har stor respekt för min kära biskop, men när det gäller nåden så tror jag helt och fullt på att det är just detta som kyrkan ska stå för också idag 2000 år senare...

5 kommentarer:

Carolina sa...

Bra skrivet!

Åke Bonnier sa...

Hej Jenny,
Ovetandes om vad Du skrivit skrev jag just en blogg om samma ämne fast annorlunda. Jag tror att kyrkan måste våga stå upp i olika sammanhang, yttra sig också i politiska frågor - och vilken fråga är inte politisk? Kyrkans röster ( OBS plural) måste höras. Gällande nåden och den svåra självgranskningen delar jag helt Din tanke.
Ha en fortsatt skön semester!
Åke

P-A Jonsson sa...

Maria Ludvigsson skriver i SvD att hon vill att SvK ska vara förkunnande, inte agiterande. Men vad är då "förkunnelse"? Är inte det att sprida det kristna budskapet (bl a som det återges i Bibeln) och agera i enlighet med det?
Jesus är själv i högsta grad politisk i det han säger och gör, och han uppmanar oss att vara "jordens salt". Att inte ta ställning skulle vara att vända det ryggen.

Hon vill att SvK ska styras av vad medlemmarna vill att kyrkan ska syssla med. Men SvK är en apostolisk kyrka, inte en intresseorganisation. Kyrkans uppdrag vilar inte på medlemmars beslut utan på den kristna trons grunder. Det vore mycket olyckligt med en ytterligare "politisering" av SvK där medlemmarnas olika partipolitiska hänsyn får väga tyngre än den kristna tron.

Hon glömmer också bort att SvK genom alla år varit i högsta grad politisk i sitt stöd till det etablerade samhället. Kyrkan har av tradition officiellt alltid gått de styrandes ärenden, och allra mest högerns ärenden. Kruxet är att det klarar inte Maria Ludvigsson av att se eftersom hon (omedvetet?) identifierar sig med de styrande. Men numera har SvK officiellt i viss grad klarat av att frigöra sig från staten och de styrande. Först då tycker Maria Ludvigsson att det blir jobbigt, när SvK vågar stå för saker som skaver mot hennes egna åsikter.

Maria Ludvigsson såge nog helst att kyrkan inte var kyrka, utan ett lydigt redskap för det bestående.


Och det är vilseledande att sätta upp nåd och ställningstagande som motsatser. De kan och bör existera samtidigt.
Bara nåd gör kyrkan till en medhårsstrykande snuttefilt - den "billiga nåden" som Dietrich Bonhoeffer skriver.
Bara ställningstagande gör kyrkan till en politisk rörelse.

P-A Jonsson sa...

Och att påstå att SvK:s ställningstagande mot rasism skulle vara "exkluderande" blir bara dumt.
Det går faktiskt att välkomna alla människor, men inte välkomna alla beteenden och åsiktsuttryck. Annars skulle vi acceptera/tillåta att SvK gav utrymme för rasistiska uttryck.
En inkluderande inställning där alla välkomnas får inte innebära att man suddar ut sin profil.

Söderstories sa...

God afton, mina herrar! (damen har jag redan diskuterat livligt i otaliga timmar med denna kväll...)!

Nej, måtte vår kyrka aldrig bli just den välanpassade "snuttefilt" som många sekulära och humanister vill få oss till att vara. En kyrka som förkunnar tro utan konsekvenser är ingen vidare kyrka att tala om och har nog ganska usla förkunnare. Därmed måste kyrkan, som jag skriver, många gånger bli politisk. MEN nåden är det primära, politiken en del av konsekvensen. En kyrka som predikar politik utan nåd och evangelium blir en maktkyrka mest månande om
sin egen ställning där 'regler' sätts upp för hur vi ska tro
och hur vi ska vara. Så länge Kyrkan inte är den himmelska
kyrkan kommer där finnas orättfärdighet, både girighet,
avundsjuka och troligtvis rasism. Tyvärr. Det är ett
konstaterande men det är inte detsamma som att säga ja
och amen vare sig girighet eller rasism. Och ja, i denna
vår jordiska, orättfärdiga kyrka behöver kyrkans alla olika
röster höras. Men likväl behöver kyrkans alla öron att öppnas och spetsas för att lyssna in Gud och människor för att se att trons konsekvenser också gäller min närmsta medmänniska också på tvärs mot och bortom min egen övertygelse!

Allt gott till er och en önskan om en fortsatt skön sommar!
Jenny