Ordets tjänare

Ordet, ordet, ordet....

Ibland blir jag så trött på detta ord! Detta Ord? I synnerhet när ordet inte kommer till mig, kommer ur mig så som jag vill, sådär enkelt, som rinnande vatten så som jag är van.

Ordet, ordet, Ordet...du har tappat ditt ord och din papperslapp. Ja, det har jag och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det igen.

Men, detta ord. Detta Ord! Det blev ju kött och tog sin boning bland oss. Varför letar jag då efter det. Det är ju här! Just precis HÄR! Här, och nu, mitt ibland oss!

Ordlösheten i Ordets kyrka. Det inkarnerade Ordet, levande Ord, det levande evangeliet. Ordlöst evangelium? Levt evangelium.

Vad spelar det för roll om jag kan formulera Ordet om jag inte lever det om jag inte tillåter det att förkroppsligas?

Inte alltid är Ordet det talade ordet, trots att det är en Ordets kyrka, trots att jag är en Ordets tjänare.

Inkarnationen!

På en åsninnas föl

Jesus rider in i staden på en åsna, på en åsninnas föl. Så lågt sitter han, så att han kan se in i människors ögon.

Kanske är det inte enbart folket som behöver Jesu blick, kanske befinner han sig lika mycket på ögonhöjds nivå därför att det är Jesus själv som behöver folkets blickar.

Därför att Jesus är var människa som är utkastad i vildmarken, förvisad till öknen och förskingringen. Portarna till staden är stängda. Han bultar. Kommer någon släppa in honom? Han är frusen, kommer någon att ge honom värme?

När vi tar emot Jesus i advent, är det då för att Jesus ska rädda oss eller är vi beredda att också rädda Jesus?

Omöjlig ekvation?

En mycket god vän sa till mig igår: "Jag vet inte om jag vill bli omtyckt. Jag vill hellre bli accepterad för den jag är".

Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...

Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.

Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".

För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.

ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.

(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)

HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?

Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.

City of Sin- City of God

Jag har just kommit hem från New York City igen. Jag börjar tappa räkningen på antalet gånger jag varit i denna stad och jag skulle kunna skriva hyllmeter av tankar som uppstår var gång jag befinner mig där. Många kan säkert tycka att religion är det sista man tänker på i staden som ibland kallas "the city of sin", men kanske är det som med alla stora syndare att det är där som närvaron och behovet av Gud är som störst.

Varsågod, en liten del av mitt New York: City of God.

Pietà?

Här var en kyrka, sedan blev det en bar. Nu är det en flådig klädaffär.

Är det så, måhända? Shopping- vägen till meningsfullhet, den sanna religionen? Ja, onekligen känns det mycket meningsfullt att shoppa på Manhattan.



För nutidens ikoner fanns det plats i härbärget till skillnad från vår Jesus Kristus. De bodde alla på Chelsea hotell. Mytomspunnet som få. Nancy Spungen mördades av Sid Vicous här. En av mina ikoner Leonard Cohen är en av de otaliga poeter, författare och konstnärer som omtalat denna plats i sina verk.



Inte bara shabbat, utan ABSOLUT shabbat. Jag lovar, denna affich är på riktigt precis utanför en synagoga i Chelsea.

She´s wathing over ya...

Worldly things....

Heavenly things, are those you barely don´t see at the first glance...

En helt vanlig brunch på lower East Side

There´s a need for hope in the City

There´s hope in the City

Fågeln har sitt näste, också i New York City. Om än ett lite flyktigt sådant...

Paxad betyder fridlyst...

I hjärtat av New York City ligger min fridlysta plats. Bakom färgglada fönster är jag fortfarande i allra högsta grad en del av staden. Staden som ständigt förändras, som ständigt är på väg. Liksom jag.
Här bakom "stained glass" upplöses dock nutiden i tidlöshet. Här får rastlösheten ro för en stund. Här når splittringen som så många gånger förr helhet och mållösheten får mening och mål. Här är frid.

Eine Kleine vs Sunnliden

Och så knäpper jag på TVn och får se två präster, Helle Klein och Håkan Sunnliden som gnabbar, tjaffsar och fightas mot varandra på bästa sändningstid i Aktuellt.

Yes. Precis så som jag vill se min kyrka framställas, tänker jag och blir genast ett eller två uns cynisk och ironisk.

Härskartekniker från Klein, undvikande svar från Sunnliden. Herregud (kan man ju verkligen utbrista. Förbarma dig över din mänsklighet, särskilt prästerna, kan man fortsätta...). Jag tar mig för pannan och tycker det är beklämmande. Klein får mest hejarop på Facebook (hon står ju för "renlärigheten", eller?). Sunnliden var ju redan från början uträknad och pratade mest in sig i sitt eget lilla hörn.

Hur som helst. Frågan rör samkönade äktenskap, en viktig, men i praktiken ganska så liten fråga som älskas att göras en höna av en fjäder av. Allt för att bevara den stereotypa bilden av kyrkan som konservativ, människoföraktande och förlegad och något som måste "renas". Sekularismens och enhetskulturen skanderar, och Klein blir (medvetet? ovetandes?) dess profet.

När ska dessa två falanger, som jag undrar om de verkligen existerar på riktigt eller bara i teorin, mötas och inse att vi behöver våra gemensamma krafter för att vara kyrka i denna vår värld? När ska dessa falanger släppa taget om sin egen narcissistiskt självupptagna världsbild för att se att det finns viktigare saker att göra?

Kanske ska det inte ske i detta livet. Kanske är det den himmelska kyrkan vi talar om???

Ibland blir man trött, och ganska upprörd över den jordiska kyrkan och längtar lite till den där himmelska. Men ACK, då bör man genast snabbt släppa taget om den längtan innan det övergått till världsfrånvändhet.

Ibland händer däremot sådant som gör att man blir glad och inser att de kanske går in i varandra den där jordiska och himmelska kyrkan: En konfirmand smsade mig i veckan för att berätta om hur roligt han tycker det är med församlingen och kyrkan och hur gärna han vill göra sin PRAO i församlingen....

Eller, träffen vi hade med alla som vill engagera sig i gudstjänstgrupper under hösten, som var och en fick berätta om vad gudstjänsten betyder för dem. Jag och min kollega fick höra de mest fantastiska berättelser om vad gudstjänsten betyder.

Detta pågår, alltmedan präster sitter och tjaffsar i TV på bästa sändningstid. Bra att påminna sig om detta. Och att lyssna lite mer ibland också på andra än på sig själv när man är van att prata mycket.

Det ligger ju nära till hands annars, att bli just den överhetskyrka som man själv kritiserar...hrmm, hrmm...

Civil olydnad, fundamentalism och friheten i Kristus

För alla som bemödar sig om att "vara rätt", "tycka rätt" och "göra rätt" ibland eller ofta är det ganska befriande att läsa dagens evangelietext (Mark 2:23-28) om hur två av bibelns mest betydelsefulla gestalter utför en slags tidig form av civil olydnad.

En hungrig Kung David (som för övrigt hade ganska många poäng både på "vara fel" och "göra fel"-listan) stövlade in i templet och tog skådebrödet, detta helgade bröd som endast prästerna fick äta av, till sig och sina män när det inte fanns någon mat. Pragmatiskt, handlingskraftigt och klokt. De var ju hungriga! Jesus, som ju inte heller var särskilt PK (politiskt korrekt), gör något liknande när han och lärjungarna plockar ax på sabbaten.

Reaktionen låter inte vänta på sig: Hur kunde de? Så här får det bara inte gå till!

Många gånger är vi så fast i vårt tänk att saker och ting måste "vara rätt", att vi lätt kör fast när saker och ting blir "på ett annat sätt", och missar stort att det faktiskt kan finnas oändligt mycket rikedom i detta "andra sätt".

Inte så att jag röstar för att alla kör sitt solorace hela tiden. Men, låsningar vid regler gör inte bara att nytänk och möjligheter totalt går förlorat utan att man dessutom totalt MISSAR MÅLET med regler och förordningar, så att detta "göra rätt" i själva verket blir helt fel!

För tio år sedan körde några som ansåg sig TRO RÄTT in i World Trade Center och Pentagon. Tusentals människor dog och världen blev sig aldrig mera lik, sägs det...

Fundamentalism. Galenskap. Och ändå så finns spår av denna fundamentalism hos oss alla. Under sommaren har jag läst och förälskat mig i Amos Oz böcker. I sin "Hur man botar en fanatiker" skriver han att kampen inte står mellan religioner, länder, klass eller kön får man förmoda, utan att det är en kamp mellan

dem som tror att ändamålet, vilket ändamål som helst, helgar medlen, och oss övriga som tror att livet är ett ändamål, inte ett medel.

Vilket ändamål som helst, paradiset, frihet, feminism, kommunism, veganism, hur behjärtansvärt och hur alltigenom gott dess syfte tycks vara, kan alltså bli föremål för fundamentalism. Så snart den enda viljan till förändring gäller den att förändra den andre är vi där. (Och handen på hjärtat så hamnar vi väl alla där då och då?)

Att kasta ut alla regler och normer är naturligtvis inget bra alternativ, utan leder till än mer galenskap och ensamhet i en ibland ganska så kaotisk tillvaro som vi människor ofta befinner oss i och försöker navigera oss fram i så gott det går. Regler och normer fungerar som riktlinje och vägledare, men just som sådana och inte som målet i sig!

För övrigt hörde jag en alldeles lysande predikan i dag av Elisabeth Jonsson om detta, friheten i Kristus, i Maria Magdalena Kyrka. Hon predikade bland annat om att bryta mot regler för sakens skull inte leder till någon frihet, snarare ensamhet. Men när vi låser oss vid hur "det ska vara" lägger vi på oss det ok som Kristus annars vill lyfta av våra axlar.

I herdarnas och änglarnas lovsång...

Nåja, lite sent kanske, men för den som hinner se vill jag å det varmaste rekommendera detta i Katarina kyrka kl 18 idag, söndag 4 september:


Sången vände herdarnas rädsla i den första julnatten. Från rädsla och bävan till en lovsång som fick ljuda över hela jorden. Ängelns ord till herdarna "Var inte rädda" vänds också till oss och lovsången ljuder över jorden än. Kom därför och stäm in i denna jubelsång, tillsammans med änglar, herdar, körsångare och Guds alla heliga i en jublande psalmfest: