Mötet med den uppståndne

När ögon öppnas och liv vänder åter, leder vägen ut ur tomheten och intigheten. Denna väg som sammanfaller med Den Uppståndnes väg från korset, ut ur graven. Där och då föds den djupaste tacksamheten då bröd bryts och vin återigen delas. Denna tacksamhet som är i samklang med livet och mänskligheten, som erfar att allt detta levande är av nåd.

Detta är vägen som inte längre kan vandras i ensamhet, utan som är gemenskapen, därför att seendet genom Den Uppståndnes ögon skapar medvandrare också i främlingsskapet.

Du vandrar inte vägen därför att Du funnit den eller förtjänat den, tvärt om var Du också en av dem som svek och förråde. Nej, Du vandrar den därför att Han har funnit dig, återfunnit dig, och låtit dina ögon öppnas. Ditt uppdrag är från och med nu att låta Den Uppståndne träda fram i varje situation av främlingsskap, att se med den blick du har blivit sedd.

Att bland de levande, fullt ut leva det liv du har fått, av nåd.

Från död till liv

När gränser brister skakas jorden i sina grundvalar. Till en början skrämmer ljuset mer än mörkret. Vanan av att bära lidandets tyngd och nattens mörker gör att ryggen värker då den sträcks ut i gryningen. Ögonen kisar då de vidgade pupillerna drar ihop sig, när strålglansen når dess botten. Men ljuset och livet är här nu. Döden finns, men den hotar inte mer.

Kan det verkligen vara sant? För dig utgiven, också för...mig?

Liv! Allt är kärlek och liv i överflöd!

Han är uppstånden, han är sannerligen uppstånden!

Den andra dagen

Om mänskligheten höll andan under vandringen till Golgata, så har den andan helt givits upp nu. Anden som gavs åt dig i moderlivet och förenade dig med mänskligheten har lämnat dig. Där du nu är kan ingen gå med dig. Om det tidigare gjorts fåfänga försök att föreställa sig denna plats, har de varit förgäves och meningslösa. Här är nu platsen, och den har obarmhärtigt kommit till dig.

Sheol, Hades, Dödsriket...

Nej, det är inte längre ensamhet du erfar. Det är ett tillstånd som påminner om detta likt gapande, tomma ansikten du omgivs av på vandringen genom staden. Likt telefonsignalen som ringer och ringer och ringer ut i rymden utan mottagare. Som signalerar: "Inte tillgänglig just nu".

Flykten var alltid en möjlighet, du bad ju att bägaren skulle gå förbi dig. Nu har också den möjligheten gått dig förbi. Nu kan du inget annat än vara här, där du nu befinner dig. Kroppen som burit dig, som varit din enda tillitsfulla följeslagare under din vandring, också den har nu svikit. Tungt vilar du.

Du har uppgått i den jord som du både skapat och trampat.

Golgata

Så är nu allt utplånat och förintat. Återstoden på Golgata är endast tomhet och mörker. Våldet och ondskan har slitit människan såväl som mänskligheten mitt itu. Splittrad. Likt trasiga skärvor har den spridits över jorden. Övergiven.

Förhänget har brustit och vägen in i tomheten ligger öppen och tillgänglig. Du ger dig in där. Vägen in i det heliga har blivit för dig vägen ut till mänskligheten, vägen in i människan. Du möter oss där i vår ensamhet, vår ånger och skam.

Dit som inte gudar kan nå, dit når Du.

i Getsemane

I Getsemane är det stilla nu. Alldeles stilla, nästan som i graven. Du hade kanske ändå hoppats på att de skulle orka hålla sig vakna lite längre den här gången. Att de trots allt skulle finnas där för dig denna enda gång. Det var ju så enkelt detta som du bad dem om, att stanna kvar och att vaka. En enda gång. "Låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt", bad du. Men du visste i den stund du bad om det att detta är din väg att gå. Och du måste vandra den vägen ensam.

Ännu en gång i Getsemane.

Oförsonlighet och människans värde

Jag läste en artikel ur tidningen Dagen. Det var en frikyrkopastor som ställde sig kritisk till utvecklingen inom frikyrkorna, att det blivit mer och mer slentrian och mindre och mindre helighet. Jag kan inte uttala mig angående frikyrkorna i allmänhet, men kanske är det en tendens i stort, tänker jag.

Inom Svenska kyrkan har den senaste tiden präster (och andra också för den delen) ägnat sig åt att såga varandra längs fotknölarna därför att man har haft olika åsikter i frågan om försoning, omskärelse för våra judiska trossyskon, med mera. Att vi inom kyrkan drar åt olika håll är knappast någon nyhet. Så har det varit ända från kyrkans början. Det är inget farligt, det är precis som det ska! Kristi kropp med många olika delar. Vissa delar som man kanske inte riktigt förstår vad de ska vara bra till. Men de är ju där och på något vis tillhör de ju ändå kroppen. Men nytt är att hatet och frustrationen tydligare visar sig och eldas på i forum på nätet...

Det finns en fara när heligheten försvinner. Helighet handlar kanske inte i första hand om Guds helighet som människors helighet. Men, när dimensionen av helighet och vördnad för det gudomliga försvinner, försvinner vördnaden också för det mänskliga. Då blir åsikterna det som definierar oss istället för tillhörigheten i Kristus, det oändliga värdet i att vara människa. Då blir olikheter hotfulla. Då upplevs försoningen meningslös och då ägnar vi oss åt att definiera ut varandra och ta avstånd från varandra. Då ser vi ingen betydelse i att samexistera också med dem som avviker totalt från min bild av sanningen. Då avhumaniserar vi den andre, objektifierar dem som inte gynnar mig, mina åsikter och min existens. Men vi får en kyrka och en värld som måhända verkar tolerant för dem vars åsikter och varande anses korrekt, men det blir en intolerans utan dess like för dem som avviker från normen och formen. En sådan kyrka, ett sådant samhälle skräms jag av och vill inte verka för.

För normer och vad som anses vara korrekta former av existerande varierar så snabbt, så snabbt. Det som är inne idag är ute imorgon...

Därför tror jag att kyrkan har en viktig roll i vårt samhälle idag. Att verka för försoning i en oförsonlig värld, för människovärdet där objektifiering och avhumanisering råder. Oavsett vilka åsikter dessa människor är bärare av.

MEN, helighet för helighetens skull är heller aldrig bra. Liksom politisk korrekthet för korrekthetens skull inte är det. Ibland finns en slags pålagd fromhet, helighet såväl som korrekthet som inte gynnar någon annan än min egen självgodhet. Det är ett annat dike som inte är något vidare.

Var inte rädd...

Jag funderar på rädslor.

Så mycket rädslor som tillåts styra i den här världen. Egentligen borde det vara varje människas första och största livsuppgift att eliminera sina rädslor. Rädslorna ställer till det så vansinnigt mycket och det är genom dessa vi skadar varandra. Jo, visst rädslorna är också ett fenomenalt skydd, till för att skydda oss, till för att signalera fara när saker inte är som de brukar, när saker hotar att förgöra oss.

Bara det att väldigt sällan är något så farligt att vi kommer tillintetgöras, väldigt ofta är våra rädslor så irrationella. Det vi räds är ofta andras rädslor, som vi ju inte alls behöver ta på oss!

Ibland samlas många människors rädslor på en och samma plats. Då kan luften nästan vara tjock av dessa rädslor som trissar upp varandra och tar sig uttryck i elakhet, arrogans och självhävdelsebehov. Ack denna mänsklighet.

Att vara modig innebär inte att man aldrig är rädd. Att var modig innebär att man vågar vara rädd, men att man också vågar pröva saker i ett nytt ljus. Att tro att tillit och kärlek kan få mer utrymme att styra i ens liv än rädslan.

"Var inte rädda" säger bibeln hundratals gånger.

Jag vill tro på det.