måndag 19 april 2010

"Att välja tvivlet som livsfilosofi är lite som att välja orörligheten som färdmedel."— Yann Martel (Life of Pi)


En del säger att det är mer trovärdigt att tvivla än att tro. Det är ett lite konstigt påstående tycker jag. Det är ofta helt fel i vårt land, i vår tid, att säga "Jag vet". Det anses bättre att säga "Jag vet inte".

En annandag påsk hörde jag en präst som sa något i stil med att vi är alla Thomas då och då, men inte alla samtidigt. När jag är Thomas, är någon annan Petrus, någon annan kvinnorna som besökte graven, återigen någon Johannes. Och så får vi alla hjälpas åt att övertygas om att uppståndelsen skett. Tvivlet är en naturlig del av tron, kanske är det till och med ett medel för att tro, men det kan aldrig bli självändamålet i sig. När tvivlet kommer, får vi finnas där för varandra. Därför kan tron inte vara någon privatsak.

Att tvivla är en naturlig del av att tro, det är en naturlig del av livet och en högst mänsklig sida av våra liv. Ändå är det så skrämmande när det väl kommer.

"När det gick mig väl tänkte jag, jag ska alltid stå trygg...Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt" Ps. 30:7-8

När tvivlet kommer och drar in - kanske som ett askmoln från en vulkan- minns jag hur det en gång var. Då, när godheten och livet flödade, när livet var som att vandra på gröna vida ängar. I min rädsla för tvivlet blir jag rädd att mista allt, och jag greppar allt hårdare kring det jag fortfarande har kvar, rädd för att mista också det.

Torrtro kan det kallas, det som finns där. Torrtron finns, men är mer torr än vad den är tro. Minnet av de gröna ängarna gör att den känns som sandpapper, som en torrlagd öken i min mun och i min själ.

Jag längtar tillbaka. Försöker återskapa ett tillstånd. Återskapa det som en gång skapades. Men det går inte. Jag försöker att bli som Den Skapande. Sandpappret sliter och slipar på väggarna, på skalet, på ytan. Blir till ett hårt, välpolerat skal. Det torra blir torrare, det hårda blir hårdare. Om jag bara gör lite mera si, eller lite mera så, då ska jag se att jag får återuppleva det där livgivande, skapande.

Så finns det en spricka där i min polerade fasad. En spricka som inte går att dölja. Jag slipar och slipar, vill gömma och glömma. Men, jag stannar upp ett slag...Väntar, lyssnar, lyfter blicken. Ljuset sipprar in. Vågar jag tro på det? Vågar jag öppna upp? Ljuset finns där, har kanske alltid funnits, men jag har varit för upptagen med att vilja behålla och hålla fast. Och just där, i sprickan kommer den väldige Guden och fyller återigen på med ljus, kärlek och välsignelse. Av ren nåd!

Öppna upp! Våga sträck armarna uppåt och utbrist: JA!

"Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje" Ps. 30:12

Kring mycket vet jag faktiskt väldigt lite- trots att jag ofta kan utge mig för att veta ganska mycket. Ödmjukhet ligger i att kunna medge att "jag hade fel"-, Men kring detta stora, att ljuset, kärleken och livet ständigt kommer tillbaka, och att detta är just det mänskliga livet, tänker jag uteslutande utesluta negationer och säga: "Jag vet!".

2 kommentarer:

Maria sa...

http://www.youtube.com/watch?v=5zKk76YkF1U&feature=related

Det känns som om man kan filosofera länge över ett glas rött och frågan om den hårfina gränsen mellan tvivel och ifrågasättande.

Söderstories sa...

Oh ja, Anthem, så fin. Jag skulle gärna sitta ner och filosofera med Leonard Cohen en sväng! Han är min stora guru (nä jag vet vi har inte såna i Svenska Kyrkan, men om vi skulle haft..).

Vet du att han kommer hit till Sverige i Augusti? Imponerande, han börjar bli gammal nu!

Jenny