Här är det polissirener och helikoptrar överallt. Det är visst nåt stort på gång...Prinsessbröllop, var det visst! Hoppas att de får en underbar dag, brudparet.
Jag åker härifrån. Och nu kära läsare, nu tillåter jag mig att använda mitt bloggutrymme till att passionerat romantisera en rejäl bit över min passion nummer två i livet (passion nummer ett är teologi. Utan inbördes gradering.). New York City.
Jag åker till staden där polissirener ständigt tjuter och helikoptrar ständigt trafikerar luftrummet, där prinsessbröllop kanske inte tillhör vardagen, men där hajpen ändå är evig, där det alltid finns någon som är större, vackrare och finare, som lever spektakulärare och underbart. Och där de tillåts göra det, för var och en lever sitt. Där drömmar frodas, levs och för många går i kras. Där världen möts på en liten yta, ibland i ett och samma kvarter, andas samma luft och delar samma puls. Där skillnader och olikheter är både styrka och svårighet, men oavsett lever man med dem.
Nej, New York är inte paradiset på jorden. Jag romantiserar barnsligt mycket kring denna särskilda stad som har en stor plats i mitt hjärta, och dit jag ständigt vänder tillbaka. New York är också tufft, grymt, hårt och orättvist. Precis som världen är. Där är livet enklare om du är vit, rik och snygg men oavsett är du ändå en New Yorker.
Imorgon är jag där. Tillsammans med andra New Yorkers, med latinos, asiater, afrikaner, afroamerikaner, australiensare, polacker, ryssar och en och annan Svensk. Där är jag en del av världen, och världen är en del av mig. Här blir för mig teologi liv och liv blir teologi. Här får ordet kropp.
Så många som satt ord till sina drömmar om staden. Ytterligare en:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar