måndag 13 december 2010

Ropens tid!

Igår hade jag glädjen att predika och fira mässa i den Engelska, Anglikanska Kyrkan här i stan. Att fira gudstjänst i en snarlik, men ändå annorlunda tradition än sin egen och på ett annat språk väcker alltid hos mig nya tankar.

Fastetemat blev så mycket påtagligare där än vad jag upplever det i vår kyrka. Julmys, mysljus, glöggmys och stämningsfull sång i all ära, men ibland känns det nästan som om vi föregår julen och jublar trots att vi fortfarande väntar i ovisshet. (Nu är jag visserligen den första att för det mesta önska mer jubel i kyrkan. Vi firar ändå Kristi uppståndelse 52 dagar om året! Och personligen får var och en gärna vara glad när han eller hon vill! Och jag gillar verkligen både glögg och mys...)

Men advent är ropens tid!

Det första ropet, är ett rop från djupen. Det är ett smärtornas rop på hjälp, upp mot höjden: Hosianna, hosianna- Hjälp oss, förbarma dig! Låt bergen sjunka, låt djupen höjas! Portar öppna er, dörrar öppna er vida!

Det andra ropet, är ett rop från den som leder och vet vägen. Han ropar: Kom tillbaka, omvänd er! Vänd om, vandra och vaka med mig. Våga lita på att vägen jag leder er på, leder ända fram till målet!

Det tredje ropet, är ett rop från öknen. Det är ett ångestfyllt rop, i trötthet och förtvivlan men som ändå orkar ropa: Håll ut! Håll modet uppe! Bana väg, gör plats! Snart, mycket snart är befrielsen här. Snart ska vi allesammans jubla, snart ska vi dricka av livets vatten!

Det fjärde ropet är ett jubelrop, ett rop där rädslan är skingrad. I förvissning om det goda tas framtiden emot. Det omöjliga har blivit möjligt. I tillit tillåts livet strömma fram. Godheten, livet och kärleken ska ändå segra till sist! Förutsättningarna för liv har getts, tagits emot och får nu växa till sig den sista tiden i en hoppfull väntan.

Helgens sprängningar i centrala Stockholm visar att advents och julens budskap om hopp och förvissning om fred och frid i högsta grad är lika aktuella i år såväl som i de tider tillhörandes både profeten Jesaja och Johannes, liksom den psalm som kommer att sjungas av hundratals, tusentals luciabarn idag:

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus.
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fin, dramatisk, skildring av adventtiden. Det är lätt att glömma den aspekten. Bara av ren nyfikenhet, på vilket sätt var/är fastetemat mer uttalat i den engelska församlingen? Rent konkret alltså? Glad Lucia!

P-A Jonsson sa...

Eller så är advent tiden då vi väntar och lyssnar till ropen i hopp. Då vi bereder väg i förväntans glädje, inte i förtvivlans sista kraftansträngning.

Söderstories sa...

Carolina: I allmänhet tror jag det handlar om öppenheten för texterna på ett annat sätt, för min del. Bland annat.

P-A: Visst är det också förväntan i glädje, och visst handlar det om att lyssna till hoppfullheten i ropen! Men det är också rop i hoppfullhet därför att förtvivlan var/är(!) så stor. Men hoppet finns också där djupaste förtvivlan råder! Det är ju förhoppningen att vi, om vi inte redan är där, ska ledas dit!