I det ordlösa

Det är svårt att förmedla en erfarenhet i ord. Jag är inte säker på att vi alltid ska göra det. Jag är inte ens säker på att vi alltid kan göra det.

Jag tänker på evangeliet. Budskapet om hopp och styrka i livet. Ofta förklarat som Guds gränslösa kärlek, som förlåtelse och nåd. Som finns för alla, men kan detta förstås av alla alltid?

Ibland kastar vi i kyrkan ut det gamla som gör budskapet oförståeligt idag. Orden, dogmerna, liturgierna. Risken är då att vi kastar ut vår själ.

Ibland håller vi i kyrkan stenhårt och stockkonservativt fast i det gamla, som är oförståeligt idag. Ord, dogmer och liturgier som då de inte tillåtits att förändras och förnyas, fått en förskjuten och felaktig betydelse idag gentemot vad de en gång var menade till att betyda. Risken är att vi då kastar ut människor.

Men jag undrar ibland om vi verkligen kan förmedla detta budskap i ord? Ett budskap som i sin helhet bygger på livslånga erfarenheter. Som på många sätt är en livshållning och ett tolkningsmönster för våra liv som formats av generationers generationer.

Gud finns i mystiken, i andligheten. Men där är vi ensamma. Ensamma som i öknen, som i ödemarken.

Men Gud finns också i det mänskliga, i världen. Det är först i det mänskliga, i världen, när vi delar liv som vi blir del av en gemenskap.

Det är i spänningsfältet mellan öknen och staden, ödemarken och civilisationen, mellan anden och kroppen, mellan ensamheten och gemenskapen som vi blir hela människor.

Det är där som Guds mysterium inom oss tar sig uttryck som kärlek mellan oss människor.

Därför kan vi inte, ska vi inte förstå allt.

Därför ska en del förbli i mysteriet.

Därför tror jag på att försöka förmedla erfarenheten av evangeliet i ordlösheten. I leenden, i skratt, i kärleksfullhet och i omsorg om de människor vi möter.

Orden kan vi sedan använda för att dela denna erfarenhet med varandra.

Thanksgiving...

...är en helg som är i högsta grad amerikansk och inte svensk men firas just nu av miljoners amerikaner. Eftersom en liten del av min familj är amerikansk är jag på blixtvisit söderut och har just ätit en stor och riklig Thanskgivingmiddag.

Jag tänker också på mina vänner i kyrkan i New York. Just nu har de serverat middag, kalkon, mashed potatoes, cranberries mm.. till människor från kvarteren runt Hell´s Kitchen, Manhattan, där kyrkan ligger. Många som kommer är fattiga, några hemlösa, en hel del ensamma och några vill bara fira thanksgiving med andra än sin familj. Just så här firar man varje thanksgiving och varje jul i kyrkan. Just som man gör i många kyrkor i New York och i USA.

I en kyrka i ett sådant samhälle blir ande och kropp dessutom naturligt sammankopplade på ett sätt som jag kan sakna här i Sverige många gånger. Att dela måltid, inte enbart i bröd och vin utan också i form av kalkon, brun sås och potatismos och framför allt i gemenskap kring fällborden i källaren blir en naturlig del av ett kristet, medmänskligt liv. Och där kan bordsskicken verkligen variera...

Vi har det bra i Sverige, men ofta tar vi också saker och ting lite för givna. Och när vi tar saker och ting för givna glömmer vi väldigt lätt bort vårt medmänskliga ansvar.

Thanksgiving innebär också att tänka på vad man är tacksam över. Att visa tacksamhet kan vara ett sätt att påminna sig om att inte ta saker och ting för givna. Så min tacksamhet idag går till att bo i ett land där den sociala tryggheten för det mesta funkar väldigt väl.

Min önskan är att vår kyrka än mer ska bli en plats där kropp och ande kan få mötas. Att andligheten inte enbart är något som sker i vårt inre utan något som är del av hela livet.