Zoologi: Rondellhundar, tigrar och ryggradslösa djur...

En bloggare borde ju rimligtvis vara för yttrandefrihet i allra högsta grad... och ja yttrandefriheten är något viktigt, som i alla fall jag kanske tar för given lite för ofta.

Men när jag ser kvällens Debatt i SVT om Lars Vilks rondellhundsteckningar blir jag ändå sorgsen och faktiskt lite rädd över det oerhörda hat och den okunskap som pyser ut under debatten och verkar finnas gentemot religiositet i Sverige. Lars Vilk uttrycker sig om religiositet som "tron på tomtar och troll". Kära nån. Även om det är hemskt att han nu är så mordhotad som han är, och hur mycket han än har rätt att tycka vad han tycker och uttrycka vad han uttrycker, så tyder det ändå på en arrogans som liknar den som världens vita européer har dragits med under alldeles för stor del av vår tids historia (nej, det är inte längre den kristna kyrkan som är del av denna överhet. Inte i Sverige i alla fall. Idag heter den snarare ateism eller möjligtvis individualism).

För mig rimmar det illa att vi svenskar ser på oss själva som välkomnande gentemot andra kulturer, upplysta och fredsälskande men samtidigt visar upp en sådan oerhörd brist på respekt och kunskap gentemot i det här fallet muslimer. Men denna brist på respekt finns även mot kristna, judar och andra religiösa grupper. Humanisternas antireligions-propaganda är ett exempel på detta intoleranta förhållningssätt. I en del av de debatter som förekommit i media tycker jag mig läsa in ett hat mellan raderna som är obehagligt likt, och jag vågar säga snuddar vid, det hat som kan finnas bland främlingsfientliga grupper.

Jag tänker på hur man under 30-talet buntade ihop och skuldbelade judarna för det ena och det andra och på så sätt väckte det hat som ledde till förintelsen. Idag buntas allt för ofta all religiositet samman med extremism och fundamentalism och blir också det grogrund för ett osunt och i förlängningen farligt hat.

Jag befann mig utomlands när rondellhundarna publicerades första gången, och är det någon gång jag skämts över att vara svensk var det då. Som man hånade svenskarnas snäva, självcentrerade seende och ryggradslösa brist på vilja att förstå "den andre"...

Med gruppen Kents ord:

Sverige, Sverige älskade vän en tiger som skäms, jag vet hur det känns...Välkommen, välkommen hit, vem du än är, vart du än är

...så länge du blir som oss, kanske vi borde tillägga.

Samtidigt tror jag att det är just skammen över att vara svensk som ger en grogrund för denna intolerans.

Det viktiga är att vi som står för en sund och världstillvänd religiositet fortsätter att vara sunda och världstillvända och samtidigt vågar tro på att vi kan vara det vi är för människor. I vårt fall, tro på att kyrkan kan vara förmedlare av kärlek, nåd och hopp! För oss själva och för världen. Jag tror också att den enda vägen vi kan gå är genom samverkan. Både som en enad kyrka men också tillsammans med andra religioner. Ekumenik och religionsdialog, alltså! Inte för att vi ska överleva som kyrka eller som religioner utan för att det är den vägen vi behöver gå som mänsklighet för att försöka skapa förståelse, utrymme och möjligheter för varandra i vår värld.

Slutligen, lite zoologi: Rondelhundar är kanske inte så farliga djur, men tigrarna är, för att inte tala om de ryggradslösa djuren!

Dogge, Gud och världen i Sverige

Inne i Stockholm tycker folk man är konstig om man tror på Gud. Här i Alby kommer människor från olika kulturer där Gud är en central del av tillvaron, här är det inte konstigt alls. Dogge Doggelito, Söndagsintervjun i SvD 6/12 2009.

Vi glömmer lätt att det är så. Att världen i allmänhet är religiös.

Det blir så konstigt när denna, vår, del av den religiösa världen tror att den är den världsledande.

En gång i tiden åkte den vite européeiske mannen runt i världen och dunkade bibeln i huvudet på folk och sa: "Bli som oss för vi har rätt!"

Idag är den vite européeiske mannen (och kvinnan) i allmänhet ateister. Vi fördömer religionen, för idag "vet vi bättre". Men än idag säger vi till folk i värld: "Bli som oss! Fast inte som vi sa förut när vi sa att ni skulle tro på Gud. Det gäller inte längre. Fattar ni väl!"

Den vita européeiska människan har gjort om religionen till ett åsiktsmaskineri, en vetenskap bland andra vetenskaper. Eller i värsta fall ett moraliskt system, med vars mått man kan bestämma om man är en god människa eller ej.

Dogge pratar om Gud därför att det för honom är det som ger hopp och styrka i livet (han berättar om hur han gått vidare efter det att hans fru och dotter dött).

Det är beklämmande när man hör inom kyrkan i Sverige att vi inte behöver den övriga kristenheten (eller de andra religionerna för den delen) i världen.

Med andra ord: När Svenska Kyrkan i Stockholms innerstad (och här är jag självkritisk, för jag är själv del av denna kyrka) tror att man är världsledande. Det är lika bisarrt som att lilltånageln skulle säga till övriga kroppen "Jag behöver dig inte".

Tro och religion handlar om att hitta hopp, styrka, mening och mål i den värld som vi är satta till att leva i. Och hopp om mening är just vad jag tror att många av oss människor söker och saknar idag.

Jag behöver ringa mina vänner runt om i världen då och då, för att få perspektiv på vad detta hopp innebär. På samma sätt tror jag att vi behöver göra gemensam sak främst med andra kristna, men också med muslimer, judar och andra religioner vars mål är detsamma för att förmedla detta hopp till människor. Det handlar inte om vem som har de rätta åsikterna, för de varierar såklart.

Det handlar om att vi alla är människor som försöker leva våra liv på bästa möjliga sätt tillsammans i den här världen. Alla med våra olika brottningar och kamper. Att vi behöver varandra. Att inte vi själva kan åstadkomma denna lycka (vilket ateismen många gånger mynnar ut i).

Och där tror jag, bestämt, att Stockholms innerstad har mycket att lära från förorten liksom Sverige från övriga världen.