Brunch med Barth

Har tillbringat dagen med att bruncha och diskutera Karl Barths teologi på Elverkets restaurang, tillsammans med ett par goda teologvänner och kollegor.

Karl Barth, (som jag vill intressera mig för mer, då jag misstänker att han fått ett lite oförtjänt skamfilat rykte bland Svenskkyrkliga teologer, men som jag därför tror kan ge lite nygammal krydda till det teologiska klimatet) var tidig på banan då det kom till frågor om religionsdialog, även om den religionsdialog han förespråkade 1943 skiljde sig ganska mycket från hur vi tänker religionsdialog idag.

Ekumenik och religionsdialog, till vilket pris, kan vi fråga oss. Det var också en av våra frågor idag som brände nästan lika hett som tabascon i min Bloody Mary. Ibland finns det en föreställning om att ekumenik och religionsdialog måste innebära ett utplånande av oss själva och vår egen identitet som kyrka. Att vi enbart kan möta andra religioner utifrån att vi ger avkall på grundläggande kristna drag och värderingar. Kanske blir det också då det blir hotfullt och svårt ibland när vi talar kristen ekumenik?

Ekumenik, som jag ser det, innebär ödmjukhet och respekt inför livet, inför människor och inför Gud.

Ödmjukhet inför att våra trosyttringar och tankar om vad kyrka och teologi ska vara, är mänskliga företeelser och synliga uttryck för något som är mycket större. Icke desto mindre verkliga, men just mänskliga försök till att tolka och uttrycka något som är mycket större än så.

Respekt inför att andra kyrkor må ha andra sätt att uttrycka vad tron på en gemensam Gud och andra förhållningssätt till en gemensam bekännelse, än vad vi har, men också respekt för att stå upp för vår egen kyrkas sätt att uttrycka sin tro. Tron på att vi någonstans ändå kan enas i bön och i nattvard, bortom meningsskiljaktigheter och åsikter, teologiska likväl som politiska.

Det finns kyrkor som inte erkänner oss, och de uttryck vår kyrka tar för tron. Men det betyder inte att vi måste distansiera vare sig oss själva eller andra från den världsvida kyrkan.

Därmed inte sagt att ekumenik är lätt. Ständigt bevisas motsatsen. Det är kanske något av det svåraste som finns. Men att vara en kristen kyrka är att tro på det omöjliga, det är att tro på en Gud som uppstår från de döda. Det är att ständigt och envist hoppas och att vilja verka i detta hoppets riktning.

Ska med spänning fortsätta närma mig Barth. Men nån Barthian ska jag inte bli. För då verkar man behöva börja röka pipa, och det tycker jag verkar rätt äckligt...

Psalmer

I två månader har vi pratat psalmer, jag och Hans, min musik-kollega. Att använda min blogg som reklampelare är inte riktigt vad jag har för avsikt, men jag gör ett undantag för jag tror att det här blir riktigt bra! Kom!

Ängla-människorna

Det är något visst med de människor som har blicken vänd framåt. Ofta är de unga. De drivs av sina drömmar, de drivs av sin längtan, de ser inte så mycket hindren utan främst möjligheterna.

Det är också något visst med de människor som stannat upp och besinnar livet här och nu. Som ofta levt lite längre. Som en gång fråntagits sin längtan, de vars drömmar gått i kras, de som stött på hindren, gång efter annan men som där på omöjlighetens botten hittat ljusstrimman i mörkret och vågat sig tillbaka till drömmarna, till längtan och livet. Ibland emot alla odds.

När dessa människor möts kan vad som helst hända.

Ikväll möttes några av oss i vår ungdomsmässa. Sittandes på golvet, på trasmattor och kuddar eller på stolar. Där firade vi mässa tillsammans. Där delades gemenskap i kärleksfull reflektion, omsorgsfull bön, gudomligt ljudande sång och i nattvardens bröd och vin.

Kära ungdomar, kära Allhelgona-gubbar (ja, ni kallade ju er det själva idag så jag tar mig friheten..). Ni är änglamänniskor! Med er i världen tror jag att allt som är hur gott som helst hända!

(Quee)Re-Locatio(n)

Hej bloggen och läsare, jag är tillbaks! Jag har haft semester i en av världens mest underbara städer!!! Nej, jag åkte aldrig till New York, Paris får också vänta en stund. Jag har bara varit i Stockholm!

Ibland behöver man resa för att få perspektiv, ibland behöver man stanna hemma för att ta ut nya riktningar. Eller bara för att vila. Jag tillhör dem som helst reser. Helst till New York. Men den här gången valde jag att stanna hemma!

Jag har promenerat där jag aldrig brukar promenera, sovit så länge som jag aldrig sover och njutit av Stockholm som jag lätt glömmer när jag jobbar.

Lite för att se vart jag står, lite för att se vart jag är på väg.

Nya och fördjupade perspektiv hoppas jag däremot att kursen i Queerteologi ska ge mig, som jag hoppade på idag. Queerteologi handlar inte som man kan tro, enbart om sexualitet och kön. Snarare menas att det är så många fler faktorer som spelar roll för att komma åt maktstrukturer i vårt samhälle.

Det är lätt att tala om öppenhet och allas lika värde i kyrkan. Det är svårt att omsätta det hela i praktiken. Vår mänsklighet gör att vi ständigt hamnar i nya maktordningar gentemot varandra.

Bra, mindre bra eller rent av dåliga.

Jag skulle inte säga att makten är problemet. Den kommer alltid finnas vare sig vi vill eller ej, utan det är hur den bedrivs som är själva grejen. Därför finns det behov av att försöka förstå och ibland förändra dessa strukturer. I synnerhet för att undvika att människor far illa.

Det som är spännande med Queerteologiforskningen där den befinner sig idag, är att den så tydligt tar traditionen och historien på allvar.

Och den som följt min blogg kan därmed förstå att jag trivs! Tidigare har man (lite naivt?) trott att om vi gör oss av med traditionen så kan vi skapa en ny (maktlös?) kyrka och teologi. Idag plockar man istället upp traditionen, för att inse att den är så mycket mer komplex än att vi bara kan se den som förlegad. Att återta, eller Re-lokalisera, typ...

Det är kanske lätt att tro att det är vi protestanter som är ledande inom denna forskning, men faktum är att de mest framstående idag är katoliker och anglikaner. Ganska så högkyrkliga och traditionella sådana dessutom.

Och återigen kastas alla våra föreställningar på ända! OCH JAG ÄLSKAR DET! Tack kära Jayne för en spännande föreläsning. Jag ser fram emot de kommande! Den som vill kan läsa mer här vad Jayne Svenungsson skriver om det hela.

Kommande vår kommer för mig att präglas av bland annat en del Queerteologi, förhoppningsvis mycket musik. Så planerar jag lite Paris och en beskärd del New York också. Och kyrka såklart.

Hey, det blev ett långt inlägg. Jag har saknat att blogga!!

Re-Creatio(n)

Semester! Det har jag nu. Paus från jobb och paus från blogg. Vi ses nästa vecka!


Adios, amigos...

En kopp te med C

En av mina favoritsysselsättningar är att gå på café. Antingen tillsammans med min penna och skrivbok eller med min dator, men ännu hellre med en vän.

Med en vän och en kopp kaffe eller te, rinner timmarna lätt iväg under oavbrutet babblande om allt och inget. Just så var det igår. Jag var och drack te med en vän och vi babblade oavbrutet i över två timmar.

Oftast är mina vänner relativt jämnåriga och kvinnor, men också en och annan man förekommer. När jag tänker efter är faktiskt flera vänner allt från 15 år yngre och 25 år äldre. Det är bara det att man glömmer bort åldern ibland.

Igår var jag och fikade med C. C har varit historielärare. Han började som historielärare på det gymnasium jag gick, samma år som jag föddes. Sedan gick han i pension något år innan jag började gymnasiet (dvs för 15 år sen. Så behöver jag inte säga mer om C´s ålder. Man ska väl inte prata om en mans ålder, eller hur var det?).

Inte kan man tro att vi skulle ha något gemensamt, jag och C. Men förutom att vi båda känner Olof Braide, som min historielärare under gymnasietiden hette, har vi också ett stort intresse för historia!

Igår pratade vi som sagt oavbrutet, om historia, om samhälle, om litteratur och om vikten av dessa för människors identitet.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av historia. Alltid fascinerats av det större perspektiv och sammanhang som historien sätter mig i.

Men kanske är det framför allt i de möten jag gjort med människor som berövats sin historia och kulturella tillhörighet, som jag insett vikten av dessa. Framför allt har dessa möten skett i New York, i USA.

Mina afroamerikanska vänner i USA lever nu i förlängningen av att vara ett folk som fråntagits sin kultur, sin tillhörighet, sin historia. För 50 år sedan fick de officiellt tillbaka sitt människovärde genom att få rösträtt. Men ett folks fråntagna människovärde sitter djupare än så. I femtio år (och än längre) har kampen förts för att återerövra sin identitet, sin kultur, sin historia och tillhörighet.

För det är så man bäst kuvar ett folk, genom att kapa deras rötter, ta deras historia, säga att den inte är viktig. Så gjorde kolonisatörerna under den mörka tid då slavar togs från sina länder för att arbeta för européer och nordamerikaner.

Jag bär med mig en fråga som väcktes i sällskap med mina svarta vänner i USA. Kan det vara så att ett folk som tar sin historia och kultur för given inte inser vikten av den? Vad händer i så fall med ett sådant folk som på sätt och vis frivilligt kapar sina rötter och sin historia och frånsäger sig sin identitet?

Jag har inga svar, men jag har tusen tankar. Tankar som behöver ventileras och luftas ibland.

Vi dansar för Haiti

Så det var med tidningarnas rubriker om katastrofen i Haiti på näthinnan, jag gick till danslokalen ikväll för att pröva två nya danser. Tango och Balboa. Tusentals döda och jag går och dansar. Mänskligheten lider, och jag går och dansar.

Ja.

Dans är för mig terapi. I dansen måste jag helt släppa taget om dagens bekymmer och livets tyngder. I dansen måste jag vara helt fokuserad och närvarande för att kunna följa i alla svängar, turer och steg som min danspartner för mig in i. Närvarande i mötet, i stunden. Så får jag påfyllnad av den livslust och energi jag behöver för att leva mitt liv.

Tangogolvet förvandlades efterhand till att bli Salsagolv, och med salsarytmerna flödande kände jag mig hemma igen, efter taffliga, stapplande försök till Tango.

Plötsligt tystnade salsan och en ung kvinna tog till orda. Med insamlingsbössor från Röda Korset manade hon oss alla att lägga en stor slant för människorna i Haiti. Det visade sig att alla intäkter under hela kvällen gick till de drabbade där. Kanske är dansande människor generösa människor, funderade jag när jag såg hur människor rusade fram för att skänka av sina pengar.

Mänskligheten lider, vi dansar. Vi dansar för dem som förlorat sitt hem, sin familj, sitt hopp. Ett land redan så hårt drabbat av fattigdom, korruption och diktatur drabbas ytterligare.

Varför?

Ingen vet, ingen har svar. För att det mänskliga livet många gånger är ett hårt liv utan logik och där något som heter rättvisa egentligen inte existerar.

Därför dansar vi. Därför lever vi. Därför skrattar vi. Därför tar vi tillvara på våra liv. Så att vi orkar be, tänka på och leva för våra bröder och systrar som lider i Haiti och överallt runt omkring oss.

Mänskligheten behöver dansande människor, bedjande människor, människor som sträcker ut sin hand. Mänskligheten behöver människor!