Närvarokollen då?

N Ä R V A R O

Närvarokontroll. Hade man i skolan ibland. Närvaroplikt var det minsann också.

Närvaro var inget man behövde ha koll på själv och som "bussbarn" (alltså nån som åkte skolbuss till skolan) fanns det liksom aldrig utrymme för att skolka. Nej, närvaro var enkelt på den tiden. Man var närvarande. Punkt. Ju äldre man blev desto mindre närvaro kollades det, och det blev lätt att be nån kompis fejka närvaro åt en. På franskan exempelvis..

Och nu är det aldrig nån som kollar närvaron. Det är fantastiskt skönt...jag kan vara där jag vill, när jag vill i stort sett (en sanning med modifikation så klart, jag har ju trots allt ett jobb att sköta).

MEN ibland skulle jag ändå önska en närvarokoll. Som kollar att jag verkligen är närvarande. Att jag inte bara låtsas, utan att jag faktiskt är närvarande i rummet. Inte fysiskt. Men mentalt. Att vara här och nu, är ibland den största utmaningen av dem alla. Att inte leva i det förflutna, inte i framtiden, inte i självcentrerade tankar, utan att leva här. Nu. I det jag gör här, med de människor jag träffar just nu.

För livet är just här. Nu. Det är det enda jag kan påverka. Inte det som varit, i viss mån kan jag påverka det som kommer men enbart genom att vara här. Och nu. Närvarande. Nära människor på riktigt.

Tror att både bekymmerslöshet och kärlek i viss mån stavas just så:

N Ä R V A R O