Mötet med den uppståndne

När ögon öppnas och liv vänder åter, leder vägen ut ur tomheten och intigheten. Denna väg som sammanfaller med Den Uppståndnes väg från korset, ut ur graven. Där och då föds den djupaste tacksamheten då bröd bryts och vin återigen delas. Denna tacksamhet som är i samklang med livet och mänskligheten, som erfar att allt detta levande är av nåd.

Detta är vägen som inte längre kan vandras i ensamhet, utan som är gemenskapen, därför att seendet genom Den Uppståndnes ögon skapar medvandrare också i främlingsskapet.

Du vandrar inte vägen därför att Du funnit den eller förtjänat den, tvärt om var Du också en av dem som svek och förråde. Nej, Du vandrar den därför att Han har funnit dig, återfunnit dig, och låtit dina ögon öppnas. Ditt uppdrag är från och med nu att låta Den Uppståndne träda fram i varje situation av främlingsskap, att se med den blick du har blivit sedd.

Att bland de levande, fullt ut leva det liv du har fått, av nåd.

Från död till liv

När gränser brister skakas jorden i sina grundvalar. Till en början skrämmer ljuset mer än mörkret. Vanan av att bära lidandets tyngd och nattens mörker gör att ryggen värker då den sträcks ut i gryningen. Ögonen kisar då de vidgade pupillerna drar ihop sig, när strålglansen når dess botten. Men ljuset och livet är här nu. Döden finns, men den hotar inte mer.

Kan det verkligen vara sant? För dig utgiven, också för...mig?

Liv! Allt är kärlek och liv i överflöd!

Han är uppstånden, han är sannerligen uppstånden!

Den andra dagen

Om mänskligheten höll andan under vandringen till Golgata, så har den andan helt givits upp nu. Anden som gavs åt dig i moderlivet och förenade dig med mänskligheten har lämnat dig. Där du nu är kan ingen gå med dig. Om det tidigare gjorts fåfänga försök att föreställa sig denna plats, har de varit förgäves och meningslösa. Här är nu platsen, och den har obarmhärtigt kommit till dig.

Sheol, Hades, Dödsriket...

Nej, det är inte längre ensamhet du erfar. Det är ett tillstånd som påminner om detta likt gapande, tomma ansikten du omgivs av på vandringen genom staden. Likt telefonsignalen som ringer och ringer och ringer ut i rymden utan mottagare. Som signalerar: "Inte tillgänglig just nu".

Flykten var alltid en möjlighet, du bad ju att bägaren skulle gå förbi dig. Nu har också den möjligheten gått dig förbi. Nu kan du inget annat än vara här, där du nu befinner dig. Kroppen som burit dig, som varit din enda tillitsfulla följeslagare under din vandring, också den har nu svikit. Tungt vilar du.

Du har uppgått i den jord som du både skapat och trampat.

Golgata

Så är nu allt utplånat och förintat. Återstoden på Golgata är endast tomhet och mörker. Våldet och ondskan har slitit människan såväl som mänskligheten mitt itu. Splittrad. Likt trasiga skärvor har den spridits över jorden. Övergiven.

Förhänget har brustit och vägen in i tomheten ligger öppen och tillgänglig. Du ger dig in där. Vägen in i det heliga har blivit för dig vägen ut till mänskligheten, vägen in i människan. Du möter oss där i vår ensamhet, vår ånger och skam.

Dit som inte gudar kan nå, dit når Du.

i Getsemane

I Getsemane är det stilla nu. Alldeles stilla, nästan som i graven. Du hade kanske ändå hoppats på att de skulle orka hålla sig vakna lite längre den här gången. Att de trots allt skulle finnas där för dig denna enda gång. Det var ju så enkelt detta som du bad dem om, att stanna kvar och att vaka. En enda gång. "Låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt", bad du. Men du visste i den stund du bad om det att detta är din väg att gå. Och du måste vandra den vägen ensam.

Ännu en gång i Getsemane.

Oförsonlighet och människans värde

Jag läste en artikel ur tidningen Dagen. Det var en frikyrkopastor som ställde sig kritisk till utvecklingen inom frikyrkorna, att det blivit mer och mer slentrian och mindre och mindre helighet. Jag kan inte uttala mig angående frikyrkorna i allmänhet, men kanske är det en tendens i stort, tänker jag.

Inom Svenska kyrkan har den senaste tiden präster (och andra också för den delen) ägnat sig åt att såga varandra längs fotknölarna därför att man har haft olika åsikter i frågan om försoning, omskärelse för våra judiska trossyskon, med mera. Att vi inom kyrkan drar åt olika håll är knappast någon nyhet. Så har det varit ända från kyrkans början. Det är inget farligt, det är precis som det ska! Kristi kropp med många olika delar. Vissa delar som man kanske inte riktigt förstår vad de ska vara bra till. Men de är ju där och på något vis tillhör de ju ändå kroppen. Men nytt är att hatet och frustrationen tydligare visar sig och eldas på i forum på nätet...

Det finns en fara när heligheten försvinner. Helighet handlar kanske inte i första hand om Guds helighet som människors helighet. Men, när dimensionen av helighet och vördnad för det gudomliga försvinner, försvinner vördnaden också för det mänskliga. Då blir åsikterna det som definierar oss istället för tillhörigheten i Kristus, det oändliga värdet i att vara människa. Då blir olikheter hotfulla. Då upplevs försoningen meningslös och då ägnar vi oss åt att definiera ut varandra och ta avstånd från varandra. Då ser vi ingen betydelse i att samexistera också med dem som avviker totalt från min bild av sanningen. Då avhumaniserar vi den andre, objektifierar dem som inte gynnar mig, mina åsikter och min existens. Men vi får en kyrka och en värld som måhända verkar tolerant för dem vars åsikter och varande anses korrekt, men det blir en intolerans utan dess like för dem som avviker från normen och formen. En sådan kyrka, ett sådant samhälle skräms jag av och vill inte verka för.

För normer och vad som anses vara korrekta former av existerande varierar så snabbt, så snabbt. Det som är inne idag är ute imorgon...

Därför tror jag att kyrkan har en viktig roll i vårt samhälle idag. Att verka för försoning i en oförsonlig värld, för människovärdet där objektifiering och avhumanisering råder. Oavsett vilka åsikter dessa människor är bärare av.

MEN, helighet för helighetens skull är heller aldrig bra. Liksom politisk korrekthet för korrekthetens skull inte är det. Ibland finns en slags pålagd fromhet, helighet såväl som korrekthet som inte gynnar någon annan än min egen självgodhet. Det är ett annat dike som inte är något vidare.

Var inte rädd...

Jag funderar på rädslor.

Så mycket rädslor som tillåts styra i den här världen. Egentligen borde det vara varje människas första och största livsuppgift att eliminera sina rädslor. Rädslorna ställer till det så vansinnigt mycket och det är genom dessa vi skadar varandra. Jo, visst rädslorna är också ett fenomenalt skydd, till för att skydda oss, till för att signalera fara när saker inte är som de brukar, när saker hotar att förgöra oss.

Bara det att väldigt sällan är något så farligt att vi kommer tillintetgöras, väldigt ofta är våra rädslor så irrationella. Det vi räds är ofta andras rädslor, som vi ju inte alls behöver ta på oss!

Ibland samlas många människors rädslor på en och samma plats. Då kan luften nästan vara tjock av dessa rädslor som trissar upp varandra och tar sig uttryck i elakhet, arrogans och självhävdelsebehov. Ack denna mänsklighet.

Att vara modig innebär inte att man aldrig är rädd. Att var modig innebär att man vågar vara rädd, men att man också vågar pröva saker i ett nytt ljus. Att tro att tillit och kärlek kan få mer utrymme att styra i ens liv än rädslan.

"Var inte rädda" säger bibeln hundratals gånger.

Jag vill tro på det.

Ordets tjänare

Ordet, ordet, ordet....

Ibland blir jag så trött på detta ord! Detta Ord? I synnerhet när ordet inte kommer till mig, kommer ur mig så som jag vill, sådär enkelt, som rinnande vatten så som jag är van.

Ordet, ordet, Ordet...du har tappat ditt ord och din papperslapp. Ja, det har jag och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det igen.

Men, detta ord. Detta Ord! Det blev ju kött och tog sin boning bland oss. Varför letar jag då efter det. Det är ju här! Just precis HÄR! Här, och nu, mitt ibland oss!

Ordlösheten i Ordets kyrka. Det inkarnerade Ordet, levande Ord, det levande evangeliet. Ordlöst evangelium? Levt evangelium.

Vad spelar det för roll om jag kan formulera Ordet om jag inte lever det om jag inte tillåter det att förkroppsligas?

Inte alltid är Ordet det talade ordet, trots att det är en Ordets kyrka, trots att jag är en Ordets tjänare.

Inkarnationen!

På en åsninnas föl

Jesus rider in i staden på en åsna, på en åsninnas föl. Så lågt sitter han, så att han kan se in i människors ögon.

Kanske är det inte enbart folket som behöver Jesu blick, kanske befinner han sig lika mycket på ögonhöjds nivå därför att det är Jesus själv som behöver folkets blickar.

Därför att Jesus är var människa som är utkastad i vildmarken, förvisad till öknen och förskingringen. Portarna till staden är stängda. Han bultar. Kommer någon släppa in honom? Han är frusen, kommer någon att ge honom värme?

När vi tar emot Jesus i advent, är det då för att Jesus ska rädda oss eller är vi beredda att också rädda Jesus?

Omöjlig ekvation?

En mycket god vän sa till mig igår: "Jag vet inte om jag vill bli omtyckt. Jag vill hellre bli accepterad för den jag är".

Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...

Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.

Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".

För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.

ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.

(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)

HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?

Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.

City of Sin- City of God

Jag har just kommit hem från New York City igen. Jag börjar tappa räkningen på antalet gånger jag varit i denna stad och jag skulle kunna skriva hyllmeter av tankar som uppstår var gång jag befinner mig där. Många kan säkert tycka att religion är det sista man tänker på i staden som ibland kallas "the city of sin", men kanske är det som med alla stora syndare att det är där som närvaron och behovet av Gud är som störst.

Varsågod, en liten del av mitt New York: City of God.

Pietà?

Här var en kyrka, sedan blev det en bar. Nu är det en flådig klädaffär.

Är det så, måhända? Shopping- vägen till meningsfullhet, den sanna religionen? Ja, onekligen känns det mycket meningsfullt att shoppa på Manhattan.



För nutidens ikoner fanns det plats i härbärget till skillnad från vår Jesus Kristus. De bodde alla på Chelsea hotell. Mytomspunnet som få. Nancy Spungen mördades av Sid Vicous här. En av mina ikoner Leonard Cohen är en av de otaliga poeter, författare och konstnärer som omtalat denna plats i sina verk.



Inte bara shabbat, utan ABSOLUT shabbat. Jag lovar, denna affich är på riktigt precis utanför en synagoga i Chelsea.

She´s wathing over ya...

Worldly things....

Heavenly things, are those you barely don´t see at the first glance...

En helt vanlig brunch på lower East Side

There´s a need for hope in the City

There´s hope in the City

Fågeln har sitt näste, också i New York City. Om än ett lite flyktigt sådant...

Paxad betyder fridlyst...

I hjärtat av New York City ligger min fridlysta plats. Bakom färgglada fönster är jag fortfarande i allra högsta grad en del av staden. Staden som ständigt förändras, som ständigt är på väg. Liksom jag.
Här bakom "stained glass" upplöses dock nutiden i tidlöshet. Här får rastlösheten ro för en stund. Här når splittringen som så många gånger förr helhet och mållösheten får mening och mål. Här är frid.

Eine Kleine vs Sunnliden

Och så knäpper jag på TVn och får se två präster, Helle Klein och Håkan Sunnliden som gnabbar, tjaffsar och fightas mot varandra på bästa sändningstid i Aktuellt.

Yes. Precis så som jag vill se min kyrka framställas, tänker jag och blir genast ett eller två uns cynisk och ironisk.

Härskartekniker från Klein, undvikande svar från Sunnliden. Herregud (kan man ju verkligen utbrista. Förbarma dig över din mänsklighet, särskilt prästerna, kan man fortsätta...). Jag tar mig för pannan och tycker det är beklämmande. Klein får mest hejarop på Facebook (hon står ju för "renlärigheten", eller?). Sunnliden var ju redan från början uträknad och pratade mest in sig i sitt eget lilla hörn.

Hur som helst. Frågan rör samkönade äktenskap, en viktig, men i praktiken ganska så liten fråga som älskas att göras en höna av en fjäder av. Allt för att bevara den stereotypa bilden av kyrkan som konservativ, människoföraktande och förlegad och något som måste "renas". Sekularismens och enhetskulturen skanderar, och Klein blir (medvetet? ovetandes?) dess profet.

När ska dessa två falanger, som jag undrar om de verkligen existerar på riktigt eller bara i teorin, mötas och inse att vi behöver våra gemensamma krafter för att vara kyrka i denna vår värld? När ska dessa falanger släppa taget om sin egen narcissistiskt självupptagna världsbild för att se att det finns viktigare saker att göra?

Kanske ska det inte ske i detta livet. Kanske är det den himmelska kyrkan vi talar om???

Ibland blir man trött, och ganska upprörd över den jordiska kyrkan och längtar lite till den där himmelska. Men ACK, då bör man genast snabbt släppa taget om den längtan innan det övergått till världsfrånvändhet.

Ibland händer däremot sådant som gör att man blir glad och inser att de kanske går in i varandra den där jordiska och himmelska kyrkan: En konfirmand smsade mig i veckan för att berätta om hur roligt han tycker det är med församlingen och kyrkan och hur gärna han vill göra sin PRAO i församlingen....

Eller, träffen vi hade med alla som vill engagera sig i gudstjänstgrupper under hösten, som var och en fick berätta om vad gudstjänsten betyder för dem. Jag och min kollega fick höra de mest fantastiska berättelser om vad gudstjänsten betyder.

Detta pågår, alltmedan präster sitter och tjaffsar i TV på bästa sändningstid. Bra att påminna sig om detta. Och att lyssna lite mer ibland också på andra än på sig själv när man är van att prata mycket.

Det ligger ju nära till hands annars, att bli just den överhetskyrka som man själv kritiserar...hrmm, hrmm...

Civil olydnad, fundamentalism och friheten i Kristus

För alla som bemödar sig om att "vara rätt", "tycka rätt" och "göra rätt" ibland eller ofta är det ganska befriande att läsa dagens evangelietext (Mark 2:23-28) om hur två av bibelns mest betydelsefulla gestalter utför en slags tidig form av civil olydnad.

En hungrig Kung David (som för övrigt hade ganska många poäng både på "vara fel" och "göra fel"-listan) stövlade in i templet och tog skådebrödet, detta helgade bröd som endast prästerna fick äta av, till sig och sina män när det inte fanns någon mat. Pragmatiskt, handlingskraftigt och klokt. De var ju hungriga! Jesus, som ju inte heller var särskilt PK (politiskt korrekt), gör något liknande när han och lärjungarna plockar ax på sabbaten.

Reaktionen låter inte vänta på sig: Hur kunde de? Så här får det bara inte gå till!

Många gånger är vi så fast i vårt tänk att saker och ting måste "vara rätt", att vi lätt kör fast när saker och ting blir "på ett annat sätt", och missar stort att det faktiskt kan finnas oändligt mycket rikedom i detta "andra sätt".

Inte så att jag röstar för att alla kör sitt solorace hela tiden. Men, låsningar vid regler gör inte bara att nytänk och möjligheter totalt går förlorat utan att man dessutom totalt MISSAR MÅLET med regler och förordningar, så att detta "göra rätt" i själva verket blir helt fel!

För tio år sedan körde några som ansåg sig TRO RÄTT in i World Trade Center och Pentagon. Tusentals människor dog och världen blev sig aldrig mera lik, sägs det...

Fundamentalism. Galenskap. Och ändå så finns spår av denna fundamentalism hos oss alla. Under sommaren har jag läst och förälskat mig i Amos Oz böcker. I sin "Hur man botar en fanatiker" skriver han att kampen inte står mellan religioner, länder, klass eller kön får man förmoda, utan att det är en kamp mellan

dem som tror att ändamålet, vilket ändamål som helst, helgar medlen, och oss övriga som tror att livet är ett ändamål, inte ett medel.

Vilket ändamål som helst, paradiset, frihet, feminism, kommunism, veganism, hur behjärtansvärt och hur alltigenom gott dess syfte tycks vara, kan alltså bli föremål för fundamentalism. Så snart den enda viljan till förändring gäller den att förändra den andre är vi där. (Och handen på hjärtat så hamnar vi väl alla där då och då?)

Att kasta ut alla regler och normer är naturligtvis inget bra alternativ, utan leder till än mer galenskap och ensamhet i en ibland ganska så kaotisk tillvaro som vi människor ofta befinner oss i och försöker navigera oss fram i så gott det går. Regler och normer fungerar som riktlinje och vägledare, men just som sådana och inte som målet i sig!

För övrigt hörde jag en alldeles lysande predikan i dag av Elisabeth Jonsson om detta, friheten i Kristus, i Maria Magdalena Kyrka. Hon predikade bland annat om att bryta mot regler för sakens skull inte leder till någon frihet, snarare ensamhet. Men när vi låser oss vid hur "det ska vara" lägger vi på oss det ok som Kristus annars vill lyfta av våra axlar.

I herdarnas och änglarnas lovsång...

Nåja, lite sent kanske, men för den som hinner se vill jag å det varmaste rekommendera detta i Katarina kyrka kl 18 idag, söndag 4 september:


Sången vände herdarnas rädsla i den första julnatten. Från rädsla och bävan till en lovsång som fick ljuda över hela jorden. Ängelns ord till herdarna "Var inte rädda" vänds också till oss och lovsången ljuder över jorden än. Kom därför och stäm in i denna jubelsång, tillsammans med änglar, herdar, körsångare och Guds alla heliga i en jublande psalmfest:

Präst-quinna och så några hermeliner

I helgen har jag firat mässa i Lettland med, vad jag tror jag måste kalla, första gradens kvinnoprästmotståndare. Det var en fasligt lång mässa och jag förstod faktiskt inte ett endaste ord eftersom allt var på lettiska. Det var denne prästs tredje tvåtimmarsmässa den här dagen (och kanske var det därför som han såg så lidande ut??). Jag var inte välkommen att delta i mässan som präst, men det gjorde jag ju naturligtvis ändå eftersom jag deltog i mässan och det är präst jag är vigd till och kommer så förbli. Liturgiskt klädd var jag också.

Församlingens präst kunde jag dessvärre inte prata med eftersom han bara pratade Lettiska, men prosten som också han deltog denna dag hade utvandrat från Sverige (bland annat på grund av olika åsikter i kvinnoprästfrågan) och vi kunde därmed samtala med varandra, vilket vi också gjorde igenom avskedsmiddagen som hölls för oss igår kväll. Trevlig och vänlig var han och det växte, tro det eller ej, inte alls några horn i pannan på honom.

Nu tycker jag naturligtvis att det verkar vara att göra det onödigt krångligt för sig att flytta ända till Lettland, lära sig lettiska (som lär vara ett oerhört svårt språk) för att man är emot att samarbeta med kvinnor som är präster. När vi nu som luteraner i övrigt inte bryr oss om prästens kvalitéer, så är det väl märkligt ändå att könet spelar sådan roll. Men, det där är mina åsikter och det talar väl bara om hur stark hans övertygelse måste vara.

Och vem tusan är jag att förändra den övertygelsen? Kanske var det där någonstans och med Ps 118:9 samt min kyrkas ordning i ryggen som vi möttes. För lika lite som jag kan förändra denne mans åsikter, lika lite kan han eller någon annan ta min kallelse ifrån mig. Och som uppmaningen lyder i denna bibelvers litar jag hellre till Herren än till mäktiga män.

"Hur kändes det för dig att knäfalla och ta emot nattvarden då du visste att prästen är emot att du är präst?" frågade en i mitt ressällskap efter mässan.

Ja, hur kändes det? Frågan är ju på ett sätt relevant och förståelig. Men ändå inte. Det är inte svårt alls. Eftersom nåden är av Gud och är större än både prästen, dennes åsikter, privata person, mig själv eller någon annan, kan detta därför inte stå emellan Guds nåd och mig som människa. Om jag låter det göra det har jag ju stängt mig själv ute från Kristi gemenskap. Och det är inte bara dumt, utan helt befängt.

"För oss är det svårt att förstå, vi är så vana att prästen bara kan vara man och att han oftast är äldre. Men det är bra att vi får se er, att det kan se annorlunda ut på andra ställen" sa en av de oerhört vänliga och välkomnande församlingsmedlemmarna ödmjukt till oss under lunchen igår.

Ja, det är sådär det är. Vi är alla vana med olika saker. Och hur gärna vill jag själv egentligen släppa taget om det invanda?

TUR att Gud är större än våra vanor!

Kliché och djup

Jag har aldrig någonsin bloggat från en buss förut. Men nu, någonstans mellan Härjedalen och Stockholm händer det!

Konfalägret är slut, konfirmanderna är så gott som hela och jag är trött och glad.

Hela den här grejen med konfirmander, eller kanske med att vara präst över huvudtaget känns lite som att det handlar om att ständigt röra sig och parera i spektrumet mellan klichéer och djupaste djup.

För på något sätt verkar det som att när djupet är för djupt för att kunna förmedlas blir de just klichéer och plattityder. Och rätt vad det är har just det där uttrycket som förklarade hela min existens och varande blivit så välanvänt av mig att det urvattnats till inget annat än en lent ljudande kliché.

Jag minns hur jag själv som tonåring avskydde vuxna som använde klichéer.

När jag nu efter tre veckor försökt att sammanfatta grunderna för detta djupaste djup som är av oändligt viktig betydelse för mig själ och mitt eget liv inser jag allt mer hur lätt detta djupa blir just klichéer och floskler. Och ibland är det i det som jag upplever som klichéer som är djupet som går fram. Och jag har säkerligen mer än en gång varit just en vuxen som använder klichéer.

Men, tonåringar ÄLSKAR ju å andra sidan klichéer. Så kanske ska jag ta tillfället i akt att vattna rikligt med mina klichéer så får konfirmanderna uppgiften att leverera djupet åtminstone fram till konfirmationen på söndag. T ex:

"Är döden slutet på boken, eller är det slutet av kapitlet?" Axel 15 år.

Älskade konfirmander...

Nu har drygt en vecka gått på konfirmandlägret, och vi har det oförskämt bra mitt bland bäckar och skogar, fjällämlar och myggor i de svenska fjällen.

När jag förberedde lektionspassen innan lägret, föreställde jag mig trettio välartade, intresserade tonåringar men visste samtidigt att det inte skulle bli på det viset. Femtonåringar är i allmänhet ganska jobbiga och ointresserade....försökte jag vara realistisk och påminna mig om.

MEN, jag har nu trettio supersköna, roliga, underbara, fantastiska och, jo-de är sannerligen rätt välartade, konfirmander (för att inte glömma de lika fantastiska ledarna) med mig här och jag kan inte annat än att just nu bara brista ut i någon slags kärleksfullt jublande tacksamhet över att få dela tre veckor med detta gäng här i Härjedalen!

Var annars får man high five efter gudstjänsten? Var annars får man beröra och samtala om det som rör det djupaste och sköraste i det mänskliga livet så mycket? Var annars får man möten med sådan uppriktighet och ärlighet? Var annars möts man av så mycket taggighet å ena sidan och längtan efter närhet å andra sidan? Var annars får man ena dagen utklädd till Rockabilly-brud med smink upp till öronen stå och dansa loss och sjunga karaoke till Ebba Grön tillsammans med trettio glada, dansande, utklädda tonåringar och nästa fira mässa med dem under djupaste allvar?

På kvällarna har vi kvällsandakt nere i lappkåtan vid älven. Två veckor kvar på lägret och vi har mycket framför oss av både leenden och tårar och annat som hör konfirmandläger till, det är jag säker på. Under tiden lär vi oss att hitta hjälp och vägledning för våra liv bl a med hjälp av Frälsarkransen. Så här fint ser det ut på kvällarna nere vid älven när vi tänder vår Frälsarkrans av ljuslyktor:



Men visst, i natt klockan tre sprangs det och smögs det inte alltför tystlåtet i huset där konfirmanderna bor, tills jag ställde mig i lampskenet utanför min dörr. Då rasslade det till och dörr efter dörr stängdes illa kvickt och häromdagen pangades visst en ruta...

Oslo!

Oslo! Så fruktansvärt! Så många döda, barn, oskyldiga liv som någon tagit sig rätten att ta. Alla tankar och böner är hos Osloborna en dag som denna. Kyrie Eleison, Herre förbarma dig över dem, över oss alla!

En mamma uttrycker på Facebook att det är dags för barnkalas för hennes fyraåring, att det känns oviktigt idag men för en fyraåring är det inte oviktigt och att fyraåringen därför ska få sitt kalas ändå. Kloka mamman som låter fyraåringen få vara förebild! Låt oss ALDRIG tro att det är oviktigt med barnkalas! Låt oss aldrig, aldrig falla dit att tro att hat och ondska behöver sätta agendan för våra liv och därför hindrar barn från att leka, människor från att älska och dansa!

Hur visar vi vårt deltagande i Norges sorg? Ska vi stanna upp och sörja eller ska vi genomföra alla våra planer vi hade för idag, frågar sig en annan vän på Facebook? Någon tror på att fortsätta leva. Någon tror på eftertanken, att stanna upp och mötas i kyrkorna.

Det sägs att gärningsmannen utfört detta dåd i tro. I en stark övertygelse. Är han en kristen fundamentalist, rent av? För tidigt att säga någonting men det verkar så.
Han hade uttryckt på Twitter ett citat av John Stuart Mill: En människas övertygelse är likvärdig med styrkan av 100 000 med ett svalt intresse.

Att tron kan hjälpa oss människor till en styrka vi inte trodde vara möjlig råder måhända inga tvivel om för den som tror. Men styrkan ligger just i att behöva en annan människa! Också en människa så olik mig själv i tanke, ord och handling. På så vis kan vi, måste vi, behöver vi stötta varandra i tron på att kärlek och liv är starkare än hat och död. Och på så vis få styrka att verka för freden och kärleken i den här världen!

Hatet och terrorn vill lamslå oss. I vår tro på Gud som vill liv för hela vår värld behöver vi inte lamslås, vi kan fortsätta verka för livet, freden och kärleken!

Jens Stoltenberg säger att det här ska stärka demokratin, att terrorn inte ska sätta stopp för vår frihet. Heja Jens.

På måndag åker jag på ett tre veckors läger med 39 ungdomar. Gud förbarma dig över oss, och hjälp oss i sympati med de norska ungdomarna låta vårt läger gå i livsbejakelsens och kärlekens tecken!

Vackra Monica...

...vill jag ska sjunga för mig varje sommarkväll i Juli:

Att sätta sig till doms....

Semestern är slut, jag skriver predikan. Som vanligt ingår bloggande i processen. På söndag ska det handla om flisor och bjälkar och temat kommer att vara "att inte döma" i Danderyds kyrka kl 11. Välkommen dit! Gränsen mellan att ta ställning och att döma är hårfin...

Kyrkans uppgift är att ta ställning, skrev biskop Brunne häromdagen i en debattartikel i Expressen. Biskopen har fått mycket kritik för att hon är för politisk. Men, är inte det bra? Jag menar, kyrkan har väl genom historien stått för bakåtsträvande åsikter där homosexuella, judar, svarta, bara för att nämna några, har farit illa och i värsta fall dödats därför att man med bibeln i högsta hugg försvarat rätten till att ha slavar, att förkasta homosexuella och judar. Och, kanske just låtit bli att döma eller ta ställning?

Vi vill ju komma bort från den fega kyrka som tillät judar att brutalt mördas och förintas under andra världskriget, eller den handfallna kyrka som var för blind för att med Guds allseende ögon se det gudomliga i de människor som fängslades som slavar i 1800talets USA. För att inte tala om den kyrka som inte vågade ta ställning, inte vågade döma dem som fördomsfullt förnedrar dem som älskar någon av samma kön.

Den kyrka som inte vågade stå för sig själv, för vad den egentligen tror: På människans unika värde. För ALLA människors unika värde, inte bara dem som godtyckligt hör till.

Nej VI vill inte vara som DEM.

Eller var det rent av så att det var just en ställningstagande och dömande kyrka som gjorde denna förintelse möjlig? Judarna dödade ju Jesus. Vårt eget rena, oskyldiga offerlamm. Kyrkan tog därmed ställning, stod upp för SIN sak (kanske saken framför människan?) och dömde dess (kyrkans) oskyldiga offerlamms mördare, judarna. Det verkade ju inte mer än rätt. DE var ju inte heller som OSS. Dessa kom därför att föraktas, hånas, hatas och slutligen mördas i en fasansfull förintelse....

Jag funderar vidare kring ställningstagande och dömande och vet endast att världen sällan, mycket sällan ännu så länge inte har varit och säkert inte i framtiden heller kommer att vara särskilt enkel, svart eller vit.

Men hur vet man egentligen när man har tagit bort bjälken i sitt eget öga?