Att tro är att ha tillit. Men den där tilliten kan vara så svår ibland. Så väldigt svår. Kanske är det svårast när jag bäst behöver den?
Att leva handlar om att ha mod och det är ta mig sjutton riktigt svårt att vara modig ibland. Och kanske är det just som svårast när jag skulle behöva det som mest.
Men det går. Så här i efterhand kan jag se att jag burits genom mitt liv, både av tillit och av mod.
Men kanske är det i min litenhet, när jag inser min brist på både tillit och mod, som jag ändå vuxit som mest i båda. Då jag ändå vågat leva och tro, fast att jag egentligen inte vågat. Och det är kanske en tillit och ett mod i sig...
De tankarna ger mig också hopp när det känns som att både modet och tilliten går på sparlåga.
Och, brist på mod är inte det samma som feghet!
Gode Gud, ge mig tillit och mod. För jag behöver det, nu som alltid.
