Vi planerade in i det sista att prästvigas samtidigt, Anna och jag. Så blev det inte, jag hann lite före. Och bra var väl det, för då fick vi ju fira varandra till 100% istället! Idag var jag otroligt stolt och glad främst för Anna, men självklart också för de andra, som jag nog pluggat med, i stort sett allihop. Åtminstone någon liten kurs här och var.
Det var fint. Så klart, som det alltid är i Storkyrkan, och särskilt på prästvigning. Gustav Sjöqvist dirigerade sina skönsjungande sångare så rysningarna gick utmed kroppen och Biskop Eva utstrålade värme och lugn i sin nya roll som vigningsbiskop. Min vigningsbiskop, Caroline var också där så klart. Och jag måste säga att det var lite ovant att se henne i sin nya roll, som emerita.
Nog för att jag var en stolt vän som helhjärtat var där för min vän, men det var också ett tillfälle att återigen påminna sig om de löften som jag själv, och mina vigningskamrater avgav för sju och en halv månad sen. Kanske man kan tycka att det där med löften låter som något tungt att gå och bära på, men faktum är att de är en enorm styrka att ha med sig. Något som ger tillit och som gör att jag påminner mig om att jag inte är i det här på egen hand. Vetskapen om att det enbart är med Guds (och människors) hjälp och i förtröstan på dessa som jag kan klara denna uppgift, är viktig att ha med sig. Det är så lätt att få för sig att man ska klara allt själv! Men det går faktiskt inte. Inte alls!
Caroline Krooks text som sjöngs till musik av Sven David Sandström ger mig dubbelrysningar när den sjöngs av kören, men enbart texten gör det. För den säger så mycket:
Möt dem med ömhet, Välsigna deras strävan
Ge dem mod och uthållighet.
Följ dem in i mörker,
in i ljus, in i sorgen, in i glädje.
Möt dem med ömhet.
Följ dem in i ensamhet,
in i vilsenhet, in i jubel in i stillhet.
Välsigna deras strävan.
Var hos dem alltid.
Kära, nya kolleger! Ett stort grattis till er alla! Jag hoppas ni har haft en underbar dag, och att ni ska trivas i era församlingar.
