Riktning

Det börjar inifrån och riktas ut. Måste gå den vägen.

Kanske sker ändå Gudsmötet i det innersta, i ensamheten, avskiljdheten, i det mörka och i det fördolda.

Sedan måste riktningen vändas ut. I ljuset. Till möten, till liv, till världen och till människorna. Annars är mötet inget värt. Annars har inkarnationen aldrig skett. Då kan jag heller aldrig närma mig Gud. För då är Gud en av-gud. I värsta fall en jag-gud.

Det handlar om att leva i kärlek och vördnad. Till Gud och till Guds skapelse som föds till Guds barn.

Då finns det ingen skillnad mellan heligt och profant, gudomligt eller mänskligt.

För där människoliv är, där är det heliga och det Gudomliga.

Ändå är Gud det som är totalt annorlunda.

(a+b)ⁿ=∑-y²÷√+x⁵

Om människan och hennes liv är en ekvation, tänker jag mig tron och religionen lite som ett algebra med vilket man förenklar. Ur något väldigt komplicerat och krångligt, till synes ogreppbart och oförståeligt kan vi med kunskap (första och andra kvadreringsregeln och konjugatregeln), tålamod och vägledning få ut något enklare och mer överskådligt.

Alldeles för ofta går vi dock den motsatta vägen. Jag citerar ur min kära Predikaren igen:

Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster. Pred. 7:30.

Jag vet inte om vi är dåliga på matte eller vad när vi glömmer bort våra kvadreringsregler: Älska Gud och Älska din nästa som dig själv. För att inte tala om konjugatregeln: Älska dina fiender.

Istället gör vi om det till: Älska dig själv och älska dem som har samma åsikter som dig.



Jag älskar citat, så jag citerar även Dr. Rev. King här, som klokt reder ut begreppen kring kärlek:

I´m very happy he (Jesus) didn´t say like your enemies, because it is pretty difficult to like some people

Algebra betyder tydligen återförening.

Livsnjutare

Frågan som ställs av människor om och om igen:

Vad är meningen med livet?

Jag har ställt mig frågan, jag har slutat ställa mig frågan. Finns det nån mening med ett liv? Ett bortsupet sådant i misär på gatan, ett liv som slutar i ensamhet på ett vårdhem, ett liv i ekorrhjul?

Frågan har gett mig ångest.

Vi jagar oss matta efter denna mening. I resor världen över. I religioner, i självförverkligande, i karriär...

Jag har slutat ställa mig frågan, för jag tror inte att det finns nån särskild mening.

Meningen är här och nu. Själva livet i sig är meningen. I kärleken. I relationer med andra människor.

Kanske är Predikaren en av de mest fantastiska böckerna i bibeln:

"Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet" (Pred. 1:2)

"Då prisade jag glädjen, ty för människan finns inte något gott under solen utom att äta, dricka och vara glad...de levande vet att de ska dö, men de döda vet ingenting...Ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud har redan sagt ja till vad du gör...Njut av livet med den kvinna du älskar, alla dagar i ditt flyktiga liv, det som Gud har gett dig under solen" (Pred. 8:15, 9:5,7-9)

Fritt tolkat: Älska, festa, ta tillvara på dina nära och kära. NJUT AV LIVET!