The Last supper

Jag såg detta fotografi på en utställning på Guggenheim-muséet häromdagen och jag tyckte mycket om det.

The Last Supper heter den, och ser ut som om någon försökt kopiera Da Vincis målning genom att lägga den i kopieringsmaskinen. I själva verket är det ett röntgenfotografi av en lastbil med gömda flyktningar som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA. Den påminner om de marginaliserade som Jesus bjöd in. De konsiga, jobbiga och pinsamma, de stökiga, högljudda och ohyffsade.

Jag är hemma från New York igen. Tacksam över att återigen ha fått vara där och ha skoj, träffa gamla och nya spännande människor vars livsberättelser den ena överträffar den andra och jag upphört att förvånas för längesen, men också påminnas om viktiga saker och att få ställas utanför mitt sammanhang ett slag. I New York har mycket fallit på plats i mitt liv, och gör så var gång jag kommer tillbaka. I New York handlar det om att hitta det inre heliga rummet mitt i kaoset. Att finna Guds leende ögon bland många tomma blickar, att vara Guds seende ögon bland de många icke-sedda. Att ta emot och att sträcka ut Guds hjälpande hand ut mot den okända.

På 40e gatan och 9e avenyn finns en kyrka som är ett av mina heliga rum när jag är där. Där finns min Manhattan-familj. I söndags var jag där. Där som all trafik kommer in från New Jersey och där sirenerna alltid viner och för ett fasligt liv, alldeles utanför fönstren. Där hittar vi stillhet och gemenskap och firar Gudstjänst. En gång när jag bodde där, firade vi nattvard med Goldfish-kex och druvjuice, jag rynkade på näsan åt det först, men när jag kom på att det var samma kex och samma juice som delades ut i matkassarna dagen innan till de som lever marginaliserat på benefit och tar emot matkassar, fick nattvarden genast en än djupare mening. Då är det inte jag som "hjälper" och de som "tar emot". Då är vi alla ett, då delar vi alla samma bröd och samma liv.

Det här blir mitt sista blogginlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga energi och kreativitet någon annanstans. Tack och adjö för den här bloggen, och all välsignelse till dig som läser!

Man ska ju sluta när man är på topp, sägs det. Den topp jag kommer att tänka på då är min väns roof-top i Manhattan, och där är det fiiint! Så det får bli den avslutande bilden!

VI SES!

Young Clergy Women Project

Så är jag tillbaka "hemma" i New York igen efter en tur till Atlanta, där jag har mött upp med Young Clergy Women Project. En i högsta grad exkluderande grupp (icke prästvigda/ordinerade människor, män och alla över 40 får inte vara med), som är unga prästvigda kvinnor, varav 40 av oss möttes några dagar i Amerikanska södern, i Atlanta. Mestadels amerikaner, tre svenskar och en britt. Exkluderande eller eller ej, så tror jag vi behöver få vara det ibland för att känna oss hemma.

Konferens med bara kvinnor. Mycket kreativitet. Förra veckan, Karl Barth-konferens i Princeton. Mestadels (men inte enbart) män. Mycket intellekt. Jag brukar inte vara intresserad av att mäta skillnaderna mellan män och kvinnor, utan tänker lite Paulinskt, man eller kvinna, ung eller gammal, svart eller vit, fattig eller rik...No matter what, we´re in this togheter!

MEN ändå, min iaktagelse säger att det blir skillnad när män och när kvinnor möts. Ingen värdering.

Generellt kan man urskilja att ofta när kvinnor möts är mer kreativitet, mer delande av erfarenheter styrande, medan när män dominerar är det mer "mätbarafakta-baserat". Kanske kan vi säga erfarenhetsbaserat versus dogmatiskt. Inte för att det här innebär att män inte kan vara kreativa, eller att kvinnor kan vara intellektuella (eller dogmatiska för den delen). Så klart!!

Jag har fått den bästa av båda världar i två bra konferenser (kryddat med lite underbara lärdomar i gatans teologi från New York). Jag vill ha båda världar. Jag behöver båda världar. Jag gillar teologi, jag brinner för den och tycker att det är sååå viktigt med djup teologisk kunskap. MEN om teologin BARA blir ord utan anknytning till det verkliga livet blir det ju såååå tråkigt. Och då blir dogmerna bara hårda ord att slå i huvudet på folk.

Kyrka utan teologi är farligt, kyrka utan verklighetsförankring likaså. Och dessutom tråkigt. Nej, låt oss läsa Johannesprologen om och om igen och låta ordet bli kött. Inkarnationen. Bra!

Så, vad har jag fått med mig då? Dogmer, kristocentrisk teologi. Försoningen och omvändelsen som tveklöst skett en gång för alla på Golgata. Så viktigt. Det teologiska språket som sätter ord och systematiserar den erfarenhet kristna haft genom historien, baserat på erfarenheten som det judiska folket haft med sig innan dess. Erfarenheten ja, men det handlar alltså inte bara om vad jag känner eller upplever. Det är större än så. Det handlar om vår gemensamma upplevelse som mänsklighet, som kristna, som kyrka.

Och allt grundar det sig på, tar sitt avstamp i, sker i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse. Oavsett vad jag tror, vad jag inte tror, vad jag känner eller vad jag upplever väljer jag ändå att tro att det är sant. Tro, bara tro. Då blir det också sant. Och det är där erfarenhetsdelandet börjar...

Eldflugorna dansar också i Brooklyn...

Mina vänner har en trädgård! Visserligen liten, väldigt liten trädgård, kanske 10 kvm, men dock en trädgård med blommor och gräsmatta i Brooklyn, New York. Visserligen låter det högt, intensivt och dygnet runt från trafiken på Brooklyn-Queens Expressway utanför, men det går- med lite god vilja och fantasi- att låtsas att det är havet som låter.

Så här sitter jag nu på bakgården till deras hus i Brooklyn, lyssnar till havet, tittar på eldflugorna som dansar också här mitt i staden, och skriver några rader.

Barthkonferensen är över, och jag spenderar några dagar i New York innan jag förflyttar mig vidare till Atlanta för nästa konferens. Ibland är det rätt gott att leva...

Det är mycket Barth nu. Idag var jag i S:t Barth´s (Står för S:t Bartholomew´s och har definitivt inget med teologen Barth att göra) Episcopal Church och firade mässa och åt lunch med en amerikansk kollega där. De hade ett mycket trevligt roof-top som låg i höjd med kyrkans rosettfönster, mellan skyskraporna, granne med Waldorf Astoria.

Sådär kan man också vara kyrka...tänker jag, ganska förtjust. Bourgeoisie, skulle nog Karl Barth ha tyckt. I alla fall hans anhängare...Men också denna del av Guds värld behöva höra Guds ord och ha nära till Guds hus. Bourgeoisie eller ej, men så länge Kristus är centrum, fortsätter jag förtjusas lite lagom över kyrkor med roof-tops bland skyskrapor. Och det gillar Barth också, Kristus i centrum alltså.

En till Bart...

Dagens Barth

Karl Barth dag 1 är till ända. Det är fantastiskt hur mycket det finns att lära sig om denne teolog och hans teologi. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag kan lära mig mer. Men det finns ju annat trevligt att göra i livet också...

Det konstaterade jag och min nyfunna danska vän och prästkollega Rebekka idag.

Karl Barth är fashinerande, djup och svår men väl värd att sätta sig in i. Och de som gör det, verkar verkligen bli entusiastiska...

En Barthiansk klokskap:

"Riktpunkten är inte att sätta människan på plats, att skärpa distansen mellan Gud och människa. Syftet är istället att proklamera att Gud i sin nåd överbryggt klyftan till människorna genom inkarnationen, genom människan Jesus".

Det är bra. Jag gillar det. Nåd och tro allena i kontrast till en alltför antropocentrisk teologi där människan blir Gud och själv ska ordna till sin räddning.

Rebekka gav mig också perspektiv på Svenska kyrkan gentemot den Danska. Vi har helt klart olika situationer. Det verkar i ärlighetens namn vara ganska tufft att vara präst i Danmark. Men hon har en snygg prästkrage på sig när hon jobbar. En sån här:

Stories from the City, stories from the street...

Jag sitter med en kall öl på en veranda i ett hett New Jersey och tittar på eldflugorna som flammar förbi i mörkret.

Igår träffade jag goda vänner för en picknic i Central Park och fick då veta att just idag skulle Ib och Anita avtackas i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Så roligt att jag lyckades pricka in just denna helg i stan! Ib och Anita kom som kyrkoherde och husmor under min tid i New York och kom att betyda mycket för mig (och så många andra). Nu ska de tillbaka till Sverige. "Förlorad och återfunnen" var dagens tema. Återfunnet är mycket här i New York!

New York-mentaliteten är något av det återfunna, som så lätt glöms bort i Sverige. Jag och Anders pratade om det i Parken igår. Den där mentaliteten vi mår så bra av. Den där mentaliteten som faller sig så naturlig här. Mentaliteten som innebär öppenhet, att man pratar med folk utan att ens tänka på att det skulle vara något tokigt i det. Folk på tunnelbanan, folk i affären, folk på restaurangen. Människor som kommer i ens väg, helt enkelt. Många människor. Liten yta. Klart vi talar med varann, klart vi ser varann! Trevligare så. Tycker jag. Och 9 miljoner New Yorkers med mig, verkar det som.

För ett tag sen hittade jag "min" klänning i en liten butik på Söder. När jag säger "min", menar jag att den satt perfekt. Jag brydde inte ens av mig att ta av mig den efter att ha provat den, utan betalade och behöll den på. I fridshälsningen i dagens mässa kom en kvinna, som jag träffat tidigare i Svenska Kyrkan fram och sa: "Åh, snygg klänning du har! Det är jag som har sytt den." Just det ja, den där butiken finns i Stockholm, Paris..och New York. Sverige blir så litet i New York, New York blir litet i Sverige! Svenska New Yorkers. Jag gillar dem!

Ikväll startade Barth-konferensen med bankett. Det här kommer att bli spännande. Mycket spännande. Barth är spännande. Barth-människor också. En del läser Barth hellere än bibeln, verkar det som..hmm....Intressant. Hur som helst tror jag han har mycket att tillföra till mitt teologiska tänk just nu, Barth. Jag återkommer.

"Där kommer också ditt hjärta att vara..."

Här är det polissirener och helikoptrar överallt. Det är visst nåt stort på gång...Prinsessbröllop, var det visst! Hoppas att de får en underbar dag, brudparet.

Jag åker härifrån. Och nu kära läsare, nu tillåter jag mig att använda mitt bloggutrymme till att passionerat romantisera en rejäl bit över min passion nummer två i livet (passion nummer ett är teologi. Utan inbördes gradering.). New York City.



Jag åker till staden där polissirener ständigt tjuter och helikoptrar ständigt trafikerar luftrummet, där prinsessbröllop kanske inte tillhör vardagen, men där hajpen ändå är evig, där det alltid finns någon som är större, vackrare och finare, som lever spektakulärare och underbart. Och där de tillåts göra det, för var och en lever sitt. Där drömmar frodas, levs och för många går i kras. Där världen möts på en liten yta, ibland i ett och samma kvarter, andas samma luft och delar samma puls. Där skillnader och olikheter är både styrka och svårighet, men oavsett lever man med dem.

Nej, New York är inte paradiset på jorden. Jag romantiserar barnsligt mycket kring denna särskilda stad som har en stor plats i mitt hjärta, och dit jag ständigt vänder tillbaka. New York är också tufft, grymt, hårt och orättvist. Precis som världen är. Där är livet enklare om du är vit, rik och snygg men oavsett är du ändå en New Yorker.

Imorgon är jag där. Tillsammans med andra New Yorkers, med latinos, asiater, afrikaner, afroamerikaner, australiensare, polacker, ryssar och en och annan Svensk. Där är jag en del av världen, och världen är en del av mig. Här blir för mig teologi liv och liv blir teologi. Här får ordet kropp.

Så många som satt ord till sina drömmar om staden. Ytterligare en:

Att offra en Guldkalv

I söndags predikade jag om kallelsen till Guds Rike.

När jag tänker mig Guds rike tänker jag mig det inte som ett tillstånd eller en plats, utan som en rörelse. En rörelse med riktning mot livet, kärleken och ljuset, avspeglad i vårt mänskliga nu. Därför kan vi aldrig fånga, skapa eller kanske ens säga att vi har funnit Guds rike, för så snart vi gjort det stagnerar rörelsen och vi har fastnat i något som är människors och inte Guds rike.

Så fort vi tror oss ha funnit Guds rike tenderar det därför att bli dogmatiskt, begränsande och i värsta fall förtryckande.

Därför kan vi aldrig fånga Guds rike. Bara följa. Följa med och se vad det handlar om.

Så där tänker jag mig också att det är med teologier och ideologier. Vi måste ständigt vara beredda att ge upp våra idéer för nya tankar innan de blir alltför vackra Guldkalvar som vi dansar kring. De tankar som en gång var så friska, fräscha och vackra, kan rätt som det är vara begränsande och förminskande.

En gång reagerade liberalteologin mot den alltför dogmatiska och teocentriska teologi som rådde under 1800-talet, som begränsade och förminskade människorna. Men också liberalteologins rörelse, liksom alla teologier och ideologier, stagnerar och blir dogmatisk och begränsande. Fast på nya sätt.

Mot detta reagerade Karl Barth, då han kom ut som ung präst i Tyskland i början av 1900-talet. Genom att återta dogmerna och åberopa Gud som den "totalt annorlunda" tyckte han sig finna nya vägar för evangeliet att nå fram. Intressant, tycker jag. Som drar öronen åt mig när teologier och ideologier verkar bli storheter i sig.

På fredag åker jag till Princeton, New Jersey för att delta i en konferens om Karl Barth och hans teologi och syn på kyrkan. Kanske gör jag upp med en och annan guldkalv på kuppen...