Jesus rider in i staden på en åsna, på en åsninnas föl. Så lågt sitter han, så att han kan se in i människors ögon.
Kanske är det inte enbart folket som behöver Jesu blick, kanske befinner han sig lika mycket på ögonhöjds nivå därför att det är Jesus själv som behöver folkets blickar.
Därför att Jesus är var människa som är utkastad i vildmarken, förvisad till öknen och förskingringen. Portarna till staden är stängda. Han bultar. Kommer någon släppa in honom? Han är frusen, kommer någon att ge honom värme?
När vi tar emot Jesus i advent, är det då för att Jesus ska rädda oss eller är vi beredda att också rädda Jesus?
onsdag 30 november 2011
onsdag 2 november 2011
Omöjlig ekvation?
En mycket god vän sa till mig igår: "Jag vet inte om jag vill bli omtyckt. Jag vill hellre bli accepterad för den jag är".
Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...
Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.
Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".
För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.
ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.
(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)
HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?
Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.
Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...
Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.
Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".
För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.
ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.
(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)
HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?
Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
