Oförsonlighet och människans värde

Jag läste en artikel ur tidningen Dagen. Det var en frikyrkopastor som ställde sig kritisk till utvecklingen inom frikyrkorna, att det blivit mer och mer slentrian och mindre och mindre helighet. Jag kan inte uttala mig angående frikyrkorna i allmänhet, men kanske är det en tendens i stort, tänker jag.

Inom Svenska kyrkan har den senaste tiden präster (och andra också för den delen) ägnat sig åt att såga varandra längs fotknölarna därför att man har haft olika åsikter i frågan om försoning, omskärelse för våra judiska trossyskon, med mera. Att vi inom kyrkan drar åt olika håll är knappast någon nyhet. Så har det varit ända från kyrkans början. Det är inget farligt, det är precis som det ska! Kristi kropp med många olika delar. Vissa delar som man kanske inte riktigt förstår vad de ska vara bra till. Men de är ju där och på något vis tillhör de ju ändå kroppen. Men nytt är att hatet och frustrationen tydligare visar sig och eldas på i forum på nätet...

Det finns en fara när heligheten försvinner. Helighet handlar kanske inte i första hand om Guds helighet som människors helighet. Men, när dimensionen av helighet och vördnad för det gudomliga försvinner, försvinner vördnaden också för det mänskliga. Då blir åsikterna det som definierar oss istället för tillhörigheten i Kristus, det oändliga värdet i att vara människa. Då blir olikheter hotfulla. Då upplevs försoningen meningslös och då ägnar vi oss åt att definiera ut varandra och ta avstånd från varandra. Då ser vi ingen betydelse i att samexistera också med dem som avviker totalt från min bild av sanningen. Då avhumaniserar vi den andre, objektifierar dem som inte gynnar mig, mina åsikter och min existens. Men vi får en kyrka och en värld som måhända verkar tolerant för dem vars åsikter och varande anses korrekt, men det blir en intolerans utan dess like för dem som avviker från normen och formen. En sådan kyrka, ett sådant samhälle skräms jag av och vill inte verka för.

För normer och vad som anses vara korrekta former av existerande varierar så snabbt, så snabbt. Det som är inne idag är ute imorgon...

Därför tror jag att kyrkan har en viktig roll i vårt samhälle idag. Att verka för försoning i en oförsonlig värld, för människovärdet där objektifiering och avhumanisering råder. Oavsett vilka åsikter dessa människor är bärare av.

MEN, helighet för helighetens skull är heller aldrig bra. Liksom politisk korrekthet för korrekthetens skull inte är det. Ibland finns en slags pålagd fromhet, helighet såväl som korrekthet som inte gynnar någon annan än min egen självgodhet. Det är ett annat dike som inte är något vidare.

Var inte rädd...

Jag funderar på rädslor.

Så mycket rädslor som tillåts styra i den här världen. Egentligen borde det vara varje människas första och största livsuppgift att eliminera sina rädslor. Rädslorna ställer till det så vansinnigt mycket och det är genom dessa vi skadar varandra. Jo, visst rädslorna är också ett fenomenalt skydd, till för att skydda oss, till för att signalera fara när saker inte är som de brukar, när saker hotar att förgöra oss.

Bara det att väldigt sällan är något så farligt att vi kommer tillintetgöras, väldigt ofta är våra rädslor så irrationella. Det vi räds är ofta andras rädslor, som vi ju inte alls behöver ta på oss!

Ibland samlas många människors rädslor på en och samma plats. Då kan luften nästan vara tjock av dessa rädslor som trissar upp varandra och tar sig uttryck i elakhet, arrogans och självhävdelsebehov. Ack denna mänsklighet.

Att vara modig innebär inte att man aldrig är rädd. Att var modig innebär att man vågar vara rädd, men att man också vågar pröva saker i ett nytt ljus. Att tro att tillit och kärlek kan få mer utrymme att styra i ens liv än rädslan.

"Var inte rädda" säger bibeln hundratals gånger.

Jag vill tro på det.

Ordets tjänare

Ordet, ordet, ordet....

Ibland blir jag så trött på detta ord! Detta Ord? I synnerhet när ordet inte kommer till mig, kommer ur mig så som jag vill, sådär enkelt, som rinnande vatten så som jag är van.

Ordet, ordet, Ordet...du har tappat ditt ord och din papperslapp. Ja, det har jag och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det igen.

Men, detta ord. Detta Ord! Det blev ju kött och tog sin boning bland oss. Varför letar jag då efter det. Det är ju här! Just precis HÄR! Här, och nu, mitt ibland oss!

Ordlösheten i Ordets kyrka. Det inkarnerade Ordet, levande Ord, det levande evangeliet. Ordlöst evangelium? Levt evangelium.

Vad spelar det för roll om jag kan formulera Ordet om jag inte lever det om jag inte tillåter det att förkroppsligas?

Inte alltid är Ordet det talade ordet, trots att det är en Ordets kyrka, trots att jag är en Ordets tjänare.

Inkarnationen!

På en åsninnas föl

Jesus rider in i staden på en åsna, på en åsninnas föl. Så lågt sitter han, så att han kan se in i människors ögon.

Kanske är det inte enbart folket som behöver Jesu blick, kanske befinner han sig lika mycket på ögonhöjds nivå därför att det är Jesus själv som behöver folkets blickar.

Därför att Jesus är var människa som är utkastad i vildmarken, förvisad till öknen och förskingringen. Portarna till staden är stängda. Han bultar. Kommer någon släppa in honom? Han är frusen, kommer någon att ge honom värme?

När vi tar emot Jesus i advent, är det då för att Jesus ska rädda oss eller är vi beredda att också rädda Jesus?

Omöjlig ekvation?

En mycket god vän sa till mig igår: "Jag vet inte om jag vill bli omtyckt. Jag vill hellre bli accepterad för den jag är".

Jag vet ju det där. Vet ju att människor inte alltid kan tycka om en. Vet ju att det rent av är förödande om alla skulle tycka om en. Dessutom vet jag att i vårt land är det ändå så att det finns en stor frihet att vara den man är. Så det borde vara lugnt. Ändå är det svårt. Lätt att vilja vara omtyckt och populär...

Men det finns också en snävhet, en inskränkthet i det sätt att vara på som anses vara korrekt. Det är verkligen inte ovanligt, inte ens i de mest välutbildade kretsar att människor avskys just för att de tycker, tänker eller "är" fel.

Kanske är det så att för människor med ursprung i en minoritet blir det här enklare att förhålla sig till. Med ursprung i minoriteten vet man vad det innebär, kanske inte alltid att bli uttalat diskriminerad, men förlöjligad, hånad, förminskad, inte räknad med. Enda sättet att överleva blir att acceptera sig själv. Egentligen aldrig förvänta sig att bli "omtyckt".

För någon med ursprung i majoriteten, som kanske aldrig befunnit sig någon annanstans blir detta mycket svårt att förstå. Därför kan universiteten undervisa i oändlighet om inklusivitet, heterogenitet och lika villkor, kyrkan kan tala om mångfald, det fina med pluralism och allas lika värde. Trots det tycks majoritetskulturen ändå hamna i sitt översitteri och "tyckasyndomtänk" om minoriteten som bara är ytterligare en dimension av förminskande och förlöjligande.

ELLER så tar man helt enkelt minoriteten och gör den till DEL av majoriteten. Se på HBTQ-rörelsen. Inte för att jag missunnar någon enda gay, bi eller transperson att känna sig som del av en majoritet, men hela tanken på mångfald och lika värde trots olikheter har gått förlorad och vi har bara flyttat fokus till andra minoriteter att förtrycka.

(Ibland blir dessutom en minoritet som upptagits av en majoritet, trots detta åsidosatta till att tillåtas att fortsätta förtrycka, eftersom det varit så synd om dem....)

HUR kan en majoritetskultur, som inte vill vara något annat än del av just majoriteten, med andra ord förstå kristendomen, som ju om något har sitt ursprung i en marginaliserad minoritet?

Detta är för mig en ekvation som jag har svårt att få att gå ihop. En ekvation som jag inte på något sätt gör anspråk på att någonsin lösa, men när andra ägnar sig åt Sudoku och Wordfeud så ägnar jag mig åt denna ekvation.

City of Sin- City of God

Jag har just kommit hem från New York City igen. Jag börjar tappa räkningen på antalet gånger jag varit i denna stad och jag skulle kunna skriva hyllmeter av tankar som uppstår var gång jag befinner mig där. Många kan säkert tycka att religion är det sista man tänker på i staden som ibland kallas "the city of sin", men kanske är det som med alla stora syndare att det är där som närvaron och behovet av Gud är som störst.

Varsågod, en liten del av mitt New York: City of God.

Pietà?

Här var en kyrka, sedan blev det en bar. Nu är det en flådig klädaffär.

Är det så, måhända? Shopping- vägen till meningsfullhet, den sanna religionen? Ja, onekligen känns det mycket meningsfullt att shoppa på Manhattan.



För nutidens ikoner fanns det plats i härbärget till skillnad från vår Jesus Kristus. De bodde alla på Chelsea hotell. Mytomspunnet som få. Nancy Spungen mördades av Sid Vicous här. En av mina ikoner Leonard Cohen är en av de otaliga poeter, författare och konstnärer som omtalat denna plats i sina verk.



Inte bara shabbat, utan ABSOLUT shabbat. Jag lovar, denna affich är på riktigt precis utanför en synagoga i Chelsea.

She´s wathing over ya...

Worldly things....

Heavenly things, are those you barely don´t see at the first glance...

En helt vanlig brunch på lower East Side

There´s a need for hope in the City

There´s hope in the City

Fågeln har sitt näste, också i New York City. Om än ett lite flyktigt sådant...

Paxad betyder fridlyst...

I hjärtat av New York City ligger min fridlysta plats. Bakom färgglada fönster är jag fortfarande i allra högsta grad en del av staden. Staden som ständigt förändras, som ständigt är på väg. Liksom jag.
Här bakom "stained glass" upplöses dock nutiden i tidlöshet. Här får rastlösheten ro för en stund. Här når splittringen som så många gånger förr helhet och mållösheten får mening och mål. Här är frid.

Eine Kleine vs Sunnliden

Och så knäpper jag på TVn och får se två präster, Helle Klein och Håkan Sunnliden som gnabbar, tjaffsar och fightas mot varandra på bästa sändningstid i Aktuellt.

Yes. Precis så som jag vill se min kyrka framställas, tänker jag och blir genast ett eller två uns cynisk och ironisk.

Härskartekniker från Klein, undvikande svar från Sunnliden. Herregud (kan man ju verkligen utbrista. Förbarma dig över din mänsklighet, särskilt prästerna, kan man fortsätta...). Jag tar mig för pannan och tycker det är beklämmande. Klein får mest hejarop på Facebook (hon står ju för "renlärigheten", eller?). Sunnliden var ju redan från början uträknad och pratade mest in sig i sitt eget lilla hörn.

Hur som helst. Frågan rör samkönade äktenskap, en viktig, men i praktiken ganska så liten fråga som älskas att göras en höna av en fjäder av. Allt för att bevara den stereotypa bilden av kyrkan som konservativ, människoföraktande och förlegad och något som måste "renas". Sekularismens och enhetskulturen skanderar, och Klein blir (medvetet? ovetandes?) dess profet.

När ska dessa två falanger, som jag undrar om de verkligen existerar på riktigt eller bara i teorin, mötas och inse att vi behöver våra gemensamma krafter för att vara kyrka i denna vår värld? När ska dessa falanger släppa taget om sin egen narcissistiskt självupptagna världsbild för att se att det finns viktigare saker att göra?

Kanske ska det inte ske i detta livet. Kanske är det den himmelska kyrkan vi talar om???

Ibland blir man trött, och ganska upprörd över den jordiska kyrkan och längtar lite till den där himmelska. Men ACK, då bör man genast snabbt släppa taget om den längtan innan det övergått till världsfrånvändhet.

Ibland händer däremot sådant som gör att man blir glad och inser att de kanske går in i varandra den där jordiska och himmelska kyrkan: En konfirmand smsade mig i veckan för att berätta om hur roligt han tycker det är med församlingen och kyrkan och hur gärna han vill göra sin PRAO i församlingen....

Eller, träffen vi hade med alla som vill engagera sig i gudstjänstgrupper under hösten, som var och en fick berätta om vad gudstjänsten betyder för dem. Jag och min kollega fick höra de mest fantastiska berättelser om vad gudstjänsten betyder.

Detta pågår, alltmedan präster sitter och tjaffsar i TV på bästa sändningstid. Bra att påminna sig om detta. Och att lyssna lite mer ibland också på andra än på sig själv när man är van att prata mycket.

Det ligger ju nära till hands annars, att bli just den överhetskyrka som man själv kritiserar...hrmm, hrmm...