Hört på familjemässan:

I klockringningen ställde vi upp oss inför processionen när jag kommer gående med kalken. En liten kille från barnkören, ca 7 år frågar:

"Vad har du där för något då?"
Tanken far genom huvudet, vad svarar jag nu?...Kristi kropp och blod..nja, bröd och vin..hm, kanske. Så jag svarar:
"Bröd och vin"
Han:
"Jaha, vin. Ja, då är det inget för mig. Jag får inte dricka vin"
"Det är druvjuice, det är ingen alkohol i det", säger jag.
"Jaha" säger han.

Hade jag svarat "Kropp och blod" kunde det kanske låtit som det gjorde under en annan familjemässa då jag satt i bänken. Under instiftelseorden hörs en upprörd barnröst från bänken bakom:

"Är det blod, mamma???"
Mamman:
"Nej, nej..tyst"
Barnet:
"Men JO dom SA att det är blod. Det ÄR blod!! Det sa dom faktiskt!"

Ja, det gjorde de faktiskt...

Om prinsess-brudar, kunga-pappor och Krösa-Maja

Jaha, så även jag tänker skriva ner några av mina tankar om vad präster på nätet just nu rasar, bloggar och facebookar över. Ska Victoria ledas in i kyrkan av sin pappa kungen eller ej? Ryktet säger att så kommer bli fallet.

Brudöverlämning. Få saker väckte så heta känslor bland prästkandidater på pastoralinstitutet som detta. Debatten var het. MOT-sidan var helt klart starkare än FÖR-sidan. Och riktlinjerna från skolans (kyrkans) håll var tydliga: BRUDÖVERLÄMNING ÄR EMOT SVENSK TRADITION, OCH EMOT VÅR KYRKAS ORDNING.

Så skulle jag ha min första vigsel. Vi träffades för samtal. Allt flöt på fint. Men så kom den: Önskan om att bruden skulle få ledas fram till sin blivande make av sin far.

Med en förklaring och en liten utläggning sa jag vänligt men bestämt: NEJ.

I respekt för den ordning jag vigts till, ja. Men också för att varje vigsel faktiskt är en gudstjänst. Om vi inte ser det så har jag mycket svårt att se varför vi ska ha vigselrätt över huvudtaget.

Om vi inte kan leva upp till det någon annanstans, så är gudstjänsten den plats vi får efterlikna den jämlikhet vi alla har inför Gud. Gudstjänsten blir ett utrymme i vår vardag bortom tid och rum, ett andhål där vi alla om än bara för en stund får känna oss lika med varandra inför Gud.

Hur som helst. Det var några vändor och turer, innan jag gav med mig i en kompromiss och konstaterade att "Gud och kärleken är självklart större". Och det finns alltid undantag.

Jag tror att det vi gör och säger i gudstjänsten, dess ord och liturgi både speglar, skapar och gör något med oss människor. Allt det där vi inte kan uppnå i vår vardag, fred, kärleksfullhet och jämlikhet får vi efterlikna i gudstjänsten. I vördnad inför Gud blir vi alla lika. Oberoende av våra "världsliga" kvalitéer, status eller tillhörigheter är Gud alltid större. Därför tror jag våra signaler får konsekvenser och för mig rimmar signalen brudöverlämning därför ganska illa. OCH vi är ju också ett av världens mest jämställda länder, så varför börja dra in traditioner som faktiskt grundar sig i en samhälls-syn som vi inte har, inte står för och inte vill närma oss över huvudtaget?

Men ändå är det inte lite lustigt att många av de kyrkfolk som skriker högt emot när det gäller denna fråga just nu, kanske inte är så väldigt högljudda annars när det gäller liturgi (för det är ju liturgi det handlar om). Och så kan man fundera lite kritiskt över om det är i omsorg om människor, eller om det är den vanliga gamla svenska Krösamaja-mentaliteten (ni vet hon i Emil i Lönneberga som ser pessimistiskt på allt) som sätter igång i Sverige så fort något är för storslaget, festligt eller roligt?

Undantag kan ju alltid ske. Och vi får ha tilltro till att de som beslutar kring detta har tänkt mycket, klokt och väl. Det tror jag säkert. Men MIN åsikt, utifrån min ringa grad av insatthet i detta särskilda fall, är att det här nog är ett av de mest onödiga undantagen i så fall. För det signalerar förutom förminskande av bruden (vilket kanske är smått löjligt att tala om i detta fall) dessutom att kungligheter är något annat än kyrkans övriga medlemmar. Och inför Gud är de faktiskt inte det.

Själv lämnar jag krösamaja-land bakom mig denna dag i Juni, lånar ut lägenheten till bättre behövande rojalister, och om vulkanaskan är borta tar jag mig till landet i väster där vare sig Krösa-Maja eller monarki någonsin slagit ned sina rötter.

"Att välja tvivlet som livsfilosofi är lite som att välja orörligheten som färdmedel."— Yann Martel (Life of Pi)

En del säger att det är mer trovärdigt att tvivla än att tro. Det är ett lite konstigt påstående tycker jag. Det är ofta helt fel i vårt land, i vår tid, att säga "Jag vet". Det anses bättre att säga "Jag vet inte".

En annandag påsk hörde jag en präst som sa något i stil med att vi är alla Thomas då och då, men inte alla samtidigt. När jag är Thomas, är någon annan Petrus, någon annan kvinnorna som besökte graven, återigen någon Johannes. Och så får vi alla hjälpas åt att övertygas om att uppståndelsen skett. Tvivlet är en naturlig del av tron, kanske är det till och med ett medel för att tro, men det kan aldrig bli självändamålet i sig. När tvivlet kommer, får vi finnas där för varandra. Därför kan tron inte vara någon privatsak.

Att tvivla är en naturlig del av att tro, det är en naturlig del av livet och en högst mänsklig sida av våra liv. Ändå är det så skrämmande när det väl kommer.

"När det gick mig väl tänkte jag, jag ska alltid stå trygg...Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt" Ps. 30:7-8

När tvivlet kommer och drar in - kanske som ett askmoln från en vulkan- minns jag hur det en gång var. Då, när godheten och livet flödade, när livet var som att vandra på gröna vida ängar. I min rädsla för tvivlet blir jag rädd att mista allt, och jag greppar allt hårdare kring det jag fortfarande har kvar, rädd för att mista också det.

Torrtro kan det kallas, det som finns där. Torrtron finns, men är mer torr än vad den är tro. Minnet av de gröna ängarna gör att den känns som sandpapper, som en torrlagd öken i min mun och i min själ.

Jag längtar tillbaka. Försöker återskapa ett tillstånd. Återskapa det som en gång skapades. Men det går inte. Jag försöker att bli som Den Skapande. Sandpappret sliter och slipar på väggarna, på skalet, på ytan. Blir till ett hårt, välpolerat skal. Det torra blir torrare, det hårda blir hårdare. Om jag bara gör lite mera si, eller lite mera så, då ska jag se att jag får återuppleva det där livgivande, skapande.

Så finns det en spricka där i min polerade fasad. En spricka som inte går att dölja. Jag slipar och slipar, vill gömma och glömma. Men, jag stannar upp ett slag...Väntar, lyssnar, lyfter blicken. Ljuset sipprar in. Vågar jag tro på det? Vågar jag öppna upp? Ljuset finns där, har kanske alltid funnits, men jag har varit för upptagen med att vilja behålla och hålla fast. Och just där, i sprickan kommer den väldige Guden och fyller återigen på med ljus, kärlek och välsignelse. Av ren nåd!

Öppna upp! Våga sträck armarna uppåt och utbrist: JA!

"Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje" Ps. 30:12

Kring mycket vet jag faktiskt väldigt lite- trots att jag ofta kan utge mig för att veta ganska mycket. Ödmjukhet ligger i att kunna medge att "jag hade fel"-, Men kring detta stora, att ljuset, kärleken och livet ständigt kommer tillbaka, och att detta är just det mänskliga livet, tänker jag uteslutande utesluta negationer och säga: "Jag vet!".

Församlingshem bortskänkes

De ska ge bort mitt gamla församlingshem! Det står om det i Kyrkans Tidning Hur mycket sann Söderböna jag än blivit de senaste åren, slår mitt hjärta allt varmare för mina gamla hemtrakter. Det kanske är ett ålderstecken, eller ett tecken på att jag inte bott där på väldigt länge. Jag vet inte.

Jällby församling i Södra Björke pastorat finns inte längre, utan är sammanslagen till Herrljunga församling. Den gamla träkyrkan står tom de flesta söndagar.

I somras pratade jag med Lobrant (jo, för här har präster bara efternamn och kallas aldrig vid förnamn), som fram tills sammanslagningen var kyrkoherde i pastoratet. Jag skulle hämta nyckeln till kyrkan, där jag skulle hålla ett dop senare. Det var ett trevligt samtal och vi stod och pratade i vapenhuset i minst en och en halv timma tror jag.

Det är ganska stor skillnad att vara präst i Jällby mot att vara präst i Stockolms innerstad, något som jag visserligen förstått långt tidigare. Han var då enda prästen på sju kyrkor. Jag är en av tio präster i min församling. Där får man ibland vara både präst, vaktmästare och musiker. Här har man tillgång till fantastiskt duktiga vaktmästare och musiker. Där bor man i prästgård och är Prästen med stort P. Här bor man i en lägenhet och är en i mängden, okänd för de flesta. Där är det väldigt få besökare på gudstjänsterna, här firas det högmässa för fullt varje söndag.

Det kommer inte hända, i alla fall inte nu. Men ändå, T Ä N K hur det skulle vara att söka sig en tjänst där nere...och ta över församlingshemmet. Hmm..Man skulle kunna göra väldigt mycket spännande saker...Men nej jag har acklimatiserats lite väl bra till city-livet de senaste åren. Just nu är jag en väldigt nöjd Södermalmsbo, som just flyttat så långt som 25 meter, från södra till norra sidan av gatan och funnit sig väldigt, väldigt väl till ro och som tycker det är om än ganska slitigt, så väldigt roligt att vara präst här. Men ändå...?

Kristi kropp spelar foboll

Jag har just kommit hem efter en träningsmatch med Stockholm Stifts Prästlag. Jo, tänka sig att det finns ett sådant! Fantastiskt! På tisdag åker vi till Berlin och möter tyska präster där för en match.

Nu är inte undertecknad stjärnan i laget på något sätt, inte alls faktiskt, men tror ändå starkt på det där med präster och idrott.

Inte bara för att någorlunda jämna ut allt begravningsfika och konfirmand-kanelbullar över kroppen eller för att som akademisk också bli lite mer atletisk för att få med både kropp och själ, utan för att utan också för att få spela i lag. Kanske är präster ett ovanligt individualistiskt släkte- jag vet inte- men att få lite känsla för lagspel är nog inte så dumt.

Det sägs överhuvud taget att vi lever i en individualistisk tid. Kanske, kanske inte. Vad som många gånger är sant tycker jag, är att individualismen upphöjs lite väl mycket till skyarna.

Gå DIN egen väg, våga gå MOT strömmen, hitta DIN egen sanning, gör det som känns rätt för DIG...Jag tror delvis att det är tidernas bluff.

Idag är det snarare kontroversiellt att gå MED strömmen, att söka tillhörighet och säga ja till givna sammanhang. Och trots att vi lever i ett samhälle som säger att DU har rätt till DIN sanning, blir det ändå underförstått att det finns vissa sanningar du bör följa. Och då får ironiskt nog individualisten i mig allergiska utslag.

Det märktes om inte annat hur ute detta kan kännas när jag idag försökte förklara för mina konfirmander varför det är viktigt att ha en trosbekännelse som inte alla kanske personligen kan skriva under att de tror eller förstår helt och fullt på. Jag tror inte att de köpte det helt...

En skock som alla irrar runt i blindo där alla tror att de går sin egen väg tror jag är värre än någon som går sin egen väg för att hitta sin skock. Både farligare och ensammare.

Som jag ser det handlar hela kyrkan istället om att vara individer som söker helhet och sammanhang. Det är ju vad hela dopet och nattvarden handlar om: Gud ser dig och nämner dig vid namn, Kristi kropp för DIG utgiven men du är också del av något stort, större än dig själv, ett stort sammanhang, Kristi kropp i världen.

Personligen tycker jag att individualismen, som den ibland tar sig uttryck, i högsta grad är omodern och tråkig. Hur mycket individualist jag själv nu än må vara.

Så kort sagt, allt hopp för Stockholms Stifts Prästlag. Nej, jag kanske inte är den som kommer att göra flest mål, men jag tror på oss och vi ska ha skoj i Berlin!

Mirakel och människor

...ligger bakom denna bild:



Kristus är uppstånden! Glad Påsk!

Jag gick till skrudkammaren i kyrkan och satte mig i torsdags för att försöka pressa fram en predikan ur min skrivkramp inför helgen. När jag satt där slog det mig att det var i detta rum som inkvisitionen höll till för fyrahundra år sen och dömde människor till döden för häxeri.

Så grym, så grym mänskligheten kan vara.

Mänsklighet handlade också Miraklet i Lourdes om, som jag var och såg igår. En vacker film, som det slog mig handlar lika mycket -om inte mer- om människans mänsklighet, som om mirakel. En film om hopp, förtröstan, tro och förtvivlan. Det är en film om hur människor tillsammans hoppas och längtar efter miraklet, söker den där lilla strimman av hopp, men när miraklet otroligt nog sker ändå har så svårt, så svårt att tro. Hur de mänskliga sidorna då sipprar fram i form av avundsjuka, besvikelse och misstänksamhet.

Vi längtar efter mirakel, efter det storslagna efter bevis på vår duglighet, på kärlekens existens, på Guds existens. Men trots att det sker hittar vi ursäkter för att falla tillbaka i misströstan igen. Därför behöver vi ständigt påminna oss och synliggöra det mirakel som skett för mänskligheten. Uppståndelsens mirakel. Att döden inte får sista ordet utan att livet, ljuset och kärleken har vunnit en gång för alla.

Skrivkrampen lättade i alla fall, och predikan kom till och nu har påskens gudstjänster firats i glädje och jubel!

I Katarina Kyrka blev påskens mirakel bli synligt genom att församlingen fick gå fram till korset med var sin påsklilja. Det kala, till synes döda träkorset blomstrade plötsligt av liv!

Saggy Bottom Boys

Det är intressant med kläder tycker jag. Med kläder säger vi en hel del om oss själva. Hur vi ser på oss själva, hur vi ser på andra, vi signalerar tillhörighet, imgage osv.

Bland annat därför är jag ett stort fan av att bära prästskjorta i tjänst. Förutom att det är en tydlighet för dem jag möter, signalerar det också neutralitet -inte minst för mig själv-, vilket jag anser inte har något att göra med ett opersonligt möte.

Jag tänker också att i ett mångkulturellt samhälle är klädsel som signalerar tillhörighet viktigt, i synnerhet för minoriteterna. I ett enhetssamhälle, eller för majoriteten i ett mångkulturellt samhälle, är det viktigare att betona likheten, normen.

När klädsel diskuteras offentligt är det ofta kvinnors klädsel som diskuteras. Säga därför vad man vill om att kollektivt vilja styra människors klädsel, men det är ändå lite intressant att en New York-senator nu väljer att lägga pengar och energi på att kritisera mäns klädsel. Han vill ha bort "hänget" som får unga män att visa rumpan offentligt. "Hänget" har sitt ursprung i fängelsekulturen där männen blev av med sitt skärp så fort de sattes in, för att inte kunna hänga sig eller misshandla någon. Att ha "häng" signalerar därmed farlighet och en "jag bryr mig inte"-mentalitet.




Sedan kan man ju fråga sig om inte mr Adams har viktigare saker att uppröras över. När han får frågan i New York Times säger han kortfattat. "Nej."