Öppen öppenhet, ett gott slut och ett gott nytt!

Nyårsafton och en tid för eftertanke och reflektion över året som gått, och det som ligger framför.

Löften och förhoppningar. Genom att se tillbaka, lämna somligt bakom, ta med annat som erfarenheter finns alla möjligheter att möta det nya året med öppenhet och nyfikenhet.

Carolina Johansson har idag intressanta och kloka funderingar kring öppenhet på sin blogg. Hon frågar sig vad vi gör med de tvärsäkert öppna. Det handlar om att Dalai Lama ska medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka. Vad betyder ordet öppen?

Jag tror på öppenhet som nyfikenhet. Ibland anar jag (och jag tror att det är den Carolina också ser) en öppenhet som snuddar vid fundamentalism, en frihetstörst som tangerar besatthet, ett jagande efter rättigheter som inte skyr några gränser vare sig av respekt eller omsorg.

Fundamentalistisk öppenhet blir snarare en lömsk slutenhet, besatt frihetstörst blir i sig en boja, jagandet efter rättigheter blir så lätt besvikelse över att inget kan tas för givet och vi missar istället att allt är oss givet!

Jag har i princip inget emot att kunna fira gudstjänst med vare sig Dalai Lama eller människor av annan religion. Snarare är jag för dessa och alla möten över gränser. Jag tror att de behöver präglas av djup ömsesidig respekt, där också ordet självrespekt av orerhörd vikt! Många gånger är jag däremot tveksam till förhållningssättet, diskussionen och upplägget kring det hela. Göran Skytte, som i många "öppna" kretsar ibland anklagas för att vara motsatsen till öppen, skriver för övrigt också intressant i dagens Svd om religionsmöten. Läs HÄR.

Friheten finns inom oss. För mig hänger öppenhet tätt samman med trygghet. Vilket inte är det samma som självsäker övertygelse alla gånger.

Det är heller inte med självsäker övertygelse som jag möter 2011. Men med en trygghet och förvissning om att jag ska få styrka och hjälp att hantera det svåra som kommer, varvat med glädje över det goda. Så vågar jag vara öppen och nyfiken inför året som ligger framför.

Kanske var det ingen som hängde med i dessa mina kopplingar. Knappt jag själv.

Jag hoppas i alla fall och tror på ett gott slut och ett gott nytt 2011 och önskar dig detsamma!

Julnattens mysterium

Så mörk är natten i midvintertid....

Jo, det var den sannerligen när jag begav mig till kyrkan i morse. Klockorna ringde för fullt när jag kom upp på kyrkbacken vid sex-snåret, alltmedan ljuset strömmade mot mig från den lilla dörren. "Gör porten hög och dörren vid", tänkte jag och gick in genom dörren. Det skulle verkligen behövas här där dörren är så låg och trång att alla, också jag med mina 160 cm får buga mig för att äntra Guds Hus. Vilket jag visserligen inte har något emot..

Kyrkvärdarna var tidigt på plats för att skotta och tända alla hundratals stearinljus. Kyrkokören var på plats för att öva och sjunga upp.

"Tänk vad din farmor och farfar har strävat här.." sa någon. Ja, tänk. Jag minns hur jag suttit i kyrkbänken med numrerade dörrar som man kan stänga, betraktat de oproportionerliga målningarna på väggarna, funderat över vad prästen gjorde innan han kom ut från rummet bakom altaret, undrat vad de vita tygbitarna under hans haka var gjorda av, tänkt att "tro evangelium" lät som om de sjöng om "Angelika", som min kompis hette, så gärna velat hålla i och känna på de där psalmsiffrorna. Undrat om bössorna för "Lutherhjälpens fasteaktion" hade något med min faster Inga-Britt att göra..Minns hur jag stått nedanför altarringen och läst bibelord på vers iklädd lucialinne och med ljus i hand under kyndelsmäss...

På många sätt var mycket sig likt också denna morgon, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara.... Åtminstone som det var från mitt livs begynnelse. Samma ansikten, några nya, några som inte längre finns kvar.

"Nu ä de prästaringninga..." blev jag upplyst om med ett leende, då klockorna ringde återigen, en kvart innan gudstjänsten började. Uppenbarligen var jag i god tid, och behövde inte denna ringning för att vakna.

Jag fick ducka för att inte få ljuskronans prismor i ansiktet då jag läste evangeliet ståendes framför altarringen. Uppe i den lilla predikstolen slog syrefattig luft emot mig när jag klättrat upp de tre trappstegen. Trots allt såg jag predikotexten ganska väl i skenet av de många stearinljusen.

I den lilla träkyrkan, ljuder änglasången. Inte herdar, men väl pensionerade bönder, stämmer in och besjunger julens mysterium och dess storhet tillsammans med kyrkokören, där delar fått ledigt denna morgon, delvis på grund av körens späckade schema i jul, delvis på grund av platsbristen framme vid koret kan tänkas.

Här är en plats för Julotta, tänker jag. Här är en plats för Gud att födas. Här liksom på andra platser. Också här blir julnattens händelse en händelse, inte isolerad till en plats eller en tid. Här upplöses gränserna mellan tid och rum. Här stämmer dåtid möte med nutid, här kopplas denna lilla kyrka samman med all världens kyrkor. Här möts det stora i det lilla, här blir det lilla det stora.

Det är lätt att bli romantiserande så här i juletid, över idylliska kyrkor och hemkära trakter. Över tillhörighet och rötter. Och det skulle vara lätt att bejubla kärnfamiljen i denna julens tid, något jag inte tänker göra, utan snarare bejubla den heliga familjen framför den förra.

I julens mysterium blir du och jag del av Guds heliga familj. När Gud föds som ett barn blir vi alla Guds söner och döttrar. Då upphör gränser också mellan jordisk tillhörighet och släktskap. Där får också den utstötte och familjelöse en familj och en tillhörighet. Där hör vi alla samman och får stämma in i sången med herdar, änglar och kungar. Bönder, superstjärnor och presidenter. Också personalen på SJ.

"Uti en slav, du ser en älskad broder..." Som han den där Adam skrev i sin julsång...

Predikan finns här att läsa för den som vill.

En God och Välsignad Jul...

...önskar jag er som läser min blogg! Jag är hos min familj, och befinner mig just nu mitt i det vackraste vinterlandskap man kan tänka sig, långt ute på landsbygden i Västsverige, dit man endast når via krokiga, snöhala vägar. Det är så idylliskt så jag nästan spricker!

Julnatten firade jag framför tvn, tillsammans med katolikerna i Vatikanen, istället för att halka runt med bilen till nån grannby och gå på julnattsgudstjänst (det är få mässor här nere), eller julotta.

Imorgon ska jag däremot tjänstgöra i min gamla barndomskyrka och ha julottan där. Eftersom det är en så liten och obetydlig bygd, hann prästen inte med julottan här förrän på annandagen. Och så har det blivit sedan 1800-talet.

Jag kommer att predika i skenet av enbart stearinljus. Det finns nämligen inget elektriskt ljus alls i kyrkan. Jo, kantorn har en lampa på orgeln..men inte annars. Jag har just varit där och provat alban. Den passade, om jag binder upp den lite...

Om hängivenhet

Jag har just anlänt till Göteborg efter att ha tillbringat halva dagen med att försöka ta mig hit i snöoväder. Det gick till slut! Och nu är jag här! Jag gillar Göteborg! Det är trevligt här på nåt sätt...

Hängivenhet har jag annars funderat över en del i dagarna.

"Jag antar att det är hängiven jag är", tänkte jag när jag kämpade mig till kyrkan i morse. Snön yrde och jag släpade tunga väskor, fullastade av böcker jag ska läsa över julen, genom snödrivorna.
Jag hade bestämt mig för att gå och ville inte missa högmässan. Denna dag tillägnad Herrens moder, kvinnan, den hängivna ja-sägerskan!

Till slut kom jag fram, till kyrkan, som är namne med Guds moder. Prästen hade samma namn hon med. Jag undrar om det var genomtänkt vid planeringen av predikoturerna?

Hängivenhet, ja. Att ge sig hän och att ge upp sig själv. Kanske till och med gå så långt att underkasta sig en högre makt! Inte så lite tabu det! Särskilt om vi talar om kvinnor. I synnerhet unga kvinnor. I bästa fall kan hängivenhet förknippas med lite dumhet eller naivitet. I värsta fall med fanatism, extremism och galenskap. Och det är ju förstås inget vidare...

Och nog har hängivna kvinnor stämplats som galna genom tiderna!

Maria gav sig hän. Hon var säkert rädd och osäker, men hon gav sig hän.

Hon hade säkert fått rådet att avstå, om det hade varit idag. Från terapeuter och bättre vetande kyrkliga människor.

Men det gjorde hon inte. Hon sa ja. Hon vågade det smått absurda, det irrationella, det som var tabu, som riskerade sätta hela hennes rykte och sociala tillhörighet på spel! Hon vågade den totala tilliten till att någon, Gud ville hennes yttersta väl!

Strax innan jag skulle prästvigas fick jag det "goda" rådet från blivande äldre kollegor. "Lär dig säg nej! Nej, nej, nej...det är allt en ung präst behöver kunna!"

Det är det tråkigaste råd jag någonsin har fått!

Jo, jag fattar. Nog måste man kunna säga nej. Att hängivet säga JA, innebär per definition att också säga ett tydligt NEJ. Annars blir det i bästa fall ett halvhjärtat nja. Och vem egentligen vill säga NJA vare sig till Gud, livet eller till människor?

Jag har just läst Anita Goldmans "Guds älskarinnor". Den handlar om "hängivna kvinnor i en livrädd värld". Genom ett antal kvinnoporträtt (och en hängiven man) vänder och vrider Goldman på föreställningar om andlighet och kvinnor. Att kvinnor och hängivenhet genom makt och sexualitet länge varit ett tabu är väl knappast nytt för någon (även om vi aldrig tycks komma nån vart med det, men det är en annan diskussion), men även kvinnor och hängiven andlighet har (inte minst på senare år) tabubelagts enormt. Kvinnor idag ska, anses det av många, inte hänge sig åt någon eller något annat än sig själv. En god kvinna av idag ska framför allt inte underkasta sig någon eller något! En god kvinna av idag klarar sig själv! Helt och hållet själv!

Blir det inte ett lite ensamt och hårt och vansinnigt tråkigt, kan man fråga sig? Och det gör också Goldman.

Är det en tillfällighet? Hängivenhet, makt, andlighet och sexualitet. Inget som en god flicka ska syssla med vare sig enligt förlegat patriarkat eller enligt bättre vetande feminister, eller....??

Kan hängivet knäböjande kvinnor vara upproriska och radikala? Kan det rent av ligga en urstyrka i att ödmjuka sig? Anita Goldman är inne på dessa frågor i boken.

Jag är beredd att svara ett hängivet JA på frågan. Vad tror du??

Nu ringer dom i min kyrka...

Jag vet att jag för ett tag sedan, då jag just skulle inleda en av höstens barngudstjänster, inför klockringningen sa något i stil med att vi lyssnar till klockorna och att de ropar på oss och säger att kom, nu är det dags att börja...

Härom dagen träffade jag föräldrarna till en liten flicka på 3 år som brukar vara med på dessa gudstjänster. De bor strax intill kyrkan, och berättade att varje gång kyrkklockorna ringer, ropar deras dotter entusiastiskt till alla i huset:

"Hör! Hör allihopa, nu ringer dom i MIN kyrka och där är MIN präst!" Sedan slår hon teatraliskt ut med händerna och säger:
"Det är mina klockor som ropar, dom säger: Kom hit allihopa, kom hit till kyrkan!"

Mitt gamla prästhjärta (som inte alls är särskilt gammalt) blev alldeles, alldeles varmt när jag hörde det här...

Ropens tid!

Igår hade jag glädjen att predika och fira mässa i den Engelska, Anglikanska Kyrkan här i stan. Att fira gudstjänst i en snarlik, men ändå annorlunda tradition än sin egen och på ett annat språk väcker alltid hos mig nya tankar.

Fastetemat blev så mycket påtagligare där än vad jag upplever det i vår kyrka. Julmys, mysljus, glöggmys och stämningsfull sång i all ära, men ibland känns det nästan som om vi föregår julen och jublar trots att vi fortfarande väntar i ovisshet. (Nu är jag visserligen den första att för det mesta önska mer jubel i kyrkan. Vi firar ändå Kristi uppståndelse 52 dagar om året! Och personligen får var och en gärna vara glad när han eller hon vill! Och jag gillar verkligen både glögg och mys...)

Men advent är ropens tid!

Det första ropet, är ett rop från djupen. Det är ett smärtornas rop på hjälp, upp mot höjden: Hosianna, hosianna- Hjälp oss, förbarma dig! Låt bergen sjunka, låt djupen höjas! Portar öppna er, dörrar öppna er vida!

Det andra ropet, är ett rop från den som leder och vet vägen. Han ropar: Kom tillbaka, omvänd er! Vänd om, vandra och vaka med mig. Våga lita på att vägen jag leder er på, leder ända fram till målet!

Det tredje ropet, är ett rop från öknen. Det är ett ångestfyllt rop, i trötthet och förtvivlan men som ändå orkar ropa: Håll ut! Håll modet uppe! Bana väg, gör plats! Snart, mycket snart är befrielsen här. Snart ska vi allesammans jubla, snart ska vi dricka av livets vatten!

Det fjärde ropet är ett jubelrop, ett rop där rädslan är skingrad. I förvissning om det goda tas framtiden emot. Det omöjliga har blivit möjligt. I tillit tillåts livet strömma fram. Godheten, livet och kärleken ska ändå segra till sist! Förutsättningarna för liv har getts, tagits emot och får nu växa till sig den sista tiden i en hoppfull väntan.

Helgens sprängningar i centrala Stockholm visar att advents och julens budskap om hopp och förvissning om fred och frid i högsta grad är lika aktuella i år såväl som i de tider tillhörandes både profeten Jesaja och Johannes, liksom den psalm som kommer att sjungas av hundratals, tusentals luciabarn idag:

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt
Man drömmer om fred och vänskap
men bråkar och slåss överallt.

Advent är mörker och kyla.
Vi tänder ett ljus och ber:
Förbarma dig, Gud, över jorden,
all nöd, all förtvivlan du ser.

Advent är väntan på Kristus.
Kom Herre, kom hit i tid.
Och lär oss ta hand om varandra
och leva tillsammans i frid.

Vänd om!

Kanske är det sinnet för estetik och musikalitet som gör att jag gärna firar gudstjänst i en vacker kyrka vars arkitektur och interiör gärna får röra sig i riktning uppåt! Mot befrielsen och livet, mot taket, himlen, mot höjden. Gärna med en skönsjungande kör, vars röster flätas samman i himmelska klanger, en liturgi som hjälper mig att leva med i och förnimma mysteriet. Till det vill jag få ett Guds tilltal i en djuplodande predikan som ger mig lite motstånd, men som också öppnar upp och leder mig från oklarhet till klarhet mot evangelium! Jag har min kyrka som jag går till. Där får jag detta ofta. Nästan varje söndag!

Idag sjöng inte kören särskilt bra. Tonerna svajade redan från början. Min perfektionistiska ådra fick snabbt näring och jag undrade i min bänk "hur ska det gå??".

Jag kom på mig med att "tänka upp" tonen med hela kroppen, tills jag kom på mig själv, och frågade mig vad jag höll på med egentligen? Det skulle förmodligen inte hjälpa ett endaste litet uns hur mycket jag än "tänkte upp". Så istället slappnade jag av och lyssnade till de spruckna ackorden och de glidande tonerna som inte alls nådde upp till höjden i "Veni Immanuel".

Ibland blir längtan efter förnimmelsen av det goda och det vackra en strävan efter perfektion. Och genast låses förnimmelsen in av spänningar, begränsningar och föreställningar om hur det "borde" vara. Och förnimmelsen av det gudomliga, det goda eller det vackra är som bortblåst. Istället blir det hårt, livlöst och tråkigt.

Jag ställde genast om perspektivet där i bänken och istället hörde jag och lyssnade till Guds svajande, orena stämma i spruckna ackord, och tro mig när jag säger att den med ens lät nog så vacker!

Är det inte så vi bäst förnimmer Gud? Genom att ställa om perspektiven? Genom att ta ett steg tillbaka, betrakta, se, höra, lyssna och upptäcka. Något annat.

För i det sköna finns skuggor, och i skuggorna finns ljus!

Gud finns i de klara, harmoniska ackorden som sträcker sig upp mot takkronor av guld, upp mot valven, i mänskliga rörelser, röster, ord och försök att efterlikna en slags Guds helhet och helighet. Men Gud finns också i mitt lilla, röriga rum där den flämtande lågan från adventsljusen målar tystnaden med ljus och sträcker sig upp mot mörka väggar och tak.

Gud finns i palatsen, men togs emot i stallet.

"Vänd om!" är uppmaningen i dagens evangelietext. Kanske är det i något av detta som omvändelsen ligger, i att ställa om perspektiven. Åtminstone tycker jag mig förnimma detta i julens budskap, som vi nu väntar och förbereder oss inför: vänd om, byt perspektiv, blicka nedåt för att upptäcka det högsta! Vänta på Gudsriket, för det är redan här!

Favoritadventspsalm just nu (trots att videon kanske inte är i hetaste laget. Men å andra sidan, hur ser en "het" video till en medeltidspsalm ut undrar jag????):

Narniavinter och klimatångest

Ute ser det ut som i Narnia, och ännu så länge har naturen makt över människan. Och vi människor har svårt att finna oss i att tågen går långsammare, att det tar längre tid att förflytta sig, att vi får anpassa oss helt enkelt. Men det är sådär det är just nu!

Igår hörde jag äventyraren Ola Skinnarmo på radion, han sa ungefär så. Istället för att gnälla över inställda tåg och över hala vägar, tyckte han att man skulle gilla läget, ta tillfället i akt och sitta ner för en extra kopp kaffe, och helt enkelt klä sig ordentligt.

Jag tillhör dem som älskar vintern genom att sitta inne i adventsstjärnans sken med en kopp te och från mitt fönster se ut över Riddarfjärden och över Långholmen, vars träd just nu är vackert täckta av gnistrande snö. Däremot tycker jag mindre om att halka runt i mina alldeles för klumpiga kängor och michelingubbeliknande jacka.

Men ändå har han ju så rätt, Ola. Omständigheter kan vi inte alltid rå över, och då är det bättre att gilla läget, sitta ner och försöka göra det bästa av det hela. En extra kopp kaffe är ju inte så dumt! (Även om jag i nuläget adventsfastar från bl a kaffet).

Naturen har makt över människan, ändå är det människans försök att stävja naturen som bidragit till miljöförstöring och växthuseffekt. Det menar de flesta forskare i alla fall. Och ja, jag har ingen anledning att tro något annat.

Jag betecknar mig vare sig som miljökämpe eller någon konservativ motståndare till miljöarbete. Jag tänker att vi alla har ett ansvar att vårda och ta hand om skapelsen och ska i mesta möjliga mån vi kan försöka verka för en bättre miljö och ett bättre klimat för oss alla.

Ibland slås jag däremot av hur de domedagsproftetior och domspredikningar, som är vanligt förekommande då det gäller vår miljö, och klimatet, måste vara slående lika de domspredikningar som kyrkan kunde röra sig med för hundra- tvåhundra år sedan. En rädsla över att befinna sig i den yttersta tiden.

Läs exempelvis Svd´s serie om Klimatångest

Moraliserande och skambeläggning öses över människor som inte gör sitt yttersta. Hur de alla, som inte lever rent nog drar dom över oss alla! Jag får ruggig gåshud av likheterna med skam- och skuldbeläggande religion (som nästan alltid leder till handlingsförlamning utan ansvar)!

Så tänker vi kanske, "Ja men för två hundra år sen, då predikade man ju helvete och religiös smörja och det vet vi ju idag att sådär är det ju inte. Nu handlar det ju om människors bästa..."

Men ändå, tänk, för dessa människor var det förmodligen lika verkligt utifrån den tidens världs- och kunskapsuppfattning som rädslan för miljökatastrofer är för oss idag. Tanken om att det handlade om människors bästa var förmodligen den samma. Skräcken var lika verklig, stor och ångestladdad för en kommande yttersta dom och ett helvete, som klimathotet är för oss idag. Kanske såg man den mänskliga misären och tyckte att människor körde sig själva och andra rakt ner i fördärvet. Då som nu.

Kyrkan var de ledande opinionsbildarna på den tiden, de som hade makten som människor lyssnade till. Idag ligger makten kanske snarare hos andra opinionsbildare, de som människor lyssnar till.

Människan har alltid stått inför katastrofer. Händelser som hon varit maktlös inför, och sällan har mänskligheten accepterat denna maktlöshet.

Och för den som drabbas spelar det kanske ingen roll om det är en översvämning, en ockupation följd av folkrensning, ett berått mord, eller en personlig tragedi. I vårt land har vi varit ganska skonade från detta den senaste tiden, åtminstone de kollektiva katastroferna. I det Gamla Testamentet dyker profeter upp titt som tätt för att tala om för människorna att de måste "vända om medan tid är!".

Sen kommer Jesus, som säger ungefär: Ja, katastrofen den kommer, ja den redan här. Romarna har makten. Tempel har fallit och kommer återigen att falla. Nya ockupationer kommer att komma. Men Guds rike, det kan ingen ta ifrån er. Det är redan här. Mitt ibland er. Inom er. Och en dag ska ni alla få återupprättelse (och genast blir domen något positivt och befriande!)

Jesus skulle förmodligen göra ett och annat för miljön också och uppmuntra oss till det, men framför allt tror jag att han skulle värna om oss människor som lever här och nu att inte glömma bort varandra i hetsen och rädslan och oron för framtiden. För den kommer, framtiden, med katastrofer och utan katastrofer. Oavsett om de har med klimatet att göra eller ej...

Julevangeliet på en lapp tack!

Och idag, efter att berättat hela julevangeliet för sexårsklassen räcker en liten pojke upp handen och säger: "Du, den här berättelsen, den var bra, kan du skriva ner den på en lapp åt mig tror du?"

Hmm...

"Den finns i en jättespännande bok också som jag kan visa dig...", sa jag.

I den där boken kan man ju även läsa om när Jesusbarnet sen blev stor och spikades upp på ett kryss. Men den berättelsen tar vi senare...

En välsignad advent och ett några dagar för sent gott nytt kyrkoår till er alla bloggläsare!

Jag tror...

"Jag önskar jag kunde ha en tro som du..." säger människor ibland. Ibland kan jag också tänka sådär. När jag möter en djupt troende människa, kan jag stundtals önska, "tänk om jag hade hans eller hennes tro...".

Men vad är då tro? Inte är det att ständigt känna, uppleva eller erfara en gudsnärvaro i sitt liv. Att tro är snarare ett beslut som gör att jag vill vara öppen för Guds handlande. Ett beslut om en tillhörighet till, hur tråkigt det än må låta, ett system där jag inte förstår allt, inte måste förstå allt, inte kan eller ska förstå allt, utan ständigt upptäcka. Och det kan å andra sidan vara väldigt spännande...

Det är också att låta andra tro åt mig, när jag själv inte tror. Därför är tro omöjligt att ha för sig själv. Därför att den handlar ständigt om mig i relation till andra. I gemenskap och i bön. Att själv bära sin egen tro, det är alltför tugnt för att klara själv.

På sätt och vis finns det därför inte något sådant som min tro eller din tro. Tron är en, fastän vi är många. När jag tvivlar finns du för mig, när du tvivlar finns jag för dig.

Därför är det på många sätt förödande att blanda samman tro med känslor och upplevelser. Kanske är det en stor missuppfattning som är en del av orsaken till vår tids skepsis till tro? Då tro handlar om att förstå, att greppa, ha kontroll. För tro är inte att ha kontrollen, utan att förlora den.

Däremot är inte tro något som utesluter vare sig Gudsupplevelser eller känslor. Guds handlande och Guds kallande kan mycket väl ske just genom upplevelser och känslor. Men det är inte självändamålet i sig.

Att tro handlar just om tro. Inte om att på rationell väg resonera sig fram till slutsatsen. Inte om tyck och tänk. Även om det inte känns som att jag tror, handlar det om att vilja våga tro och hoppas på livet. Fast att hat och bitterhet tycks vara det naturliga, vilja tro och hoppas på kärleken.

Så när jag tänker att "sådär vill jag tro", eller när någon säger "som dig vill jag tro", tror jag att vi redan tror.

Därför att det uttrycker att vi vill tro på och leva för en gemensam väg, trots att denna väg kan ha många olika uttryckssätt:

Från död till liv,
från mörker till ljus,
från hat till kärlek.
Från otro till tro.

Det är att tro. Tror jag.

Dom, domsöndag, domens dag

Domsöndag. Säkerligen har det osat svavel kring denna dag genom tiderna. Texter att förfasas eller förundras och hänföras inför.

"Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön..."

Jo, jag tillhör snarare dem som hänförs av dessa vackra texter fyllda av symbolik och skönhet, hemlighetsfullhet och ändå så fullständig klarhet och visshet!

Domens dag, seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg.

”Älskade människa", säger han till oss: "Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor du litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör, vad ni än tar er för vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”

Tre år på tre timmar

Tre år har jag hunnit med idag. Tre kyrkoår på tre timmar med nästan 100 10-åringar (nåja, i överkant. I alla fall ett 80-tal). Samma sak imorgon, samma sak tidigare i veckan. Det är skolkyrka igen!

Jag tycker det är något alldeles fantastiskt roligt att träffa skolelever som kommer till kyrkan för att höra om kyrkan och den kristna tron och för att förhoppningsvis också lära sig något om livet!

Nu är det alltså fjärdeklassare och kyrkoåret det handlar om. Vi börjar med att gå ner i källaren och fira advent. Sedan vidare, jul, trettondag, fastlagen och vi äter semlor. Sedan får de som vill ett kors av aska tecknat i pannan. Och festen och glädjen börjar bitvis övergå i alltmer allvar...

"Kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft" säger jag och ungdomsledare Johanna, och tecknar korset i pannan på dem.

Små barns stora ögon, fulla av förundran och nyfikenhet möter mina. Lite fnitter men ändå en stund av stort allvar. Så går vi vidare mot palmsöndagen och de på en gång spännande och hemska berättelserna om förhoppningarna kring en förmodad och efterlängtad kung som rider in i Jerusalem. Den glada festmåltiden som blir mer och mer laddad av oro ju längre kvällen lider. Särskilt när han, Jesus, börjar prata om sin egen död. Om att dela hans kropp och blod! Förhoppningar om frihet och glädje som grusas till bittraste ondska, död och hopplöshet. Och, vaddå, prat om att återuppstå....?

"Det är ju ganska så mycket lättare att dö. Det är ju bara att reta en soldat som sticker ett svärd i en. Men det är ju mycket svårare att uppstå från de döda...nästan svårare än att varva alla banorna på det svåraste tv-spelet" sa en liten pojke till mig när vi gick från långfredag till påskdag, mellan kyrkans sakristia till kyrkorum. "Ja. Verkligen" svarade jag. Verkligen. Och jag tänkte att han fattat allt. Gud som gör det omöjliga möjligt.

Så kommer vi till den tomma graven. Ingen förstår hur det gick till men de är tillsammans igen. Jesus hissas upp i ett snöre, lämnar lärjungarna igen, men nu har de fått styrka och mod nog att klara sig genom att veta att Jesus alltid är med dem ändå. Inte bara det. De bara måste dela med sig av detta som de varit med om och som förändrat dem för alltid! Och berättelserna sprider sig. Ut från Jerusalems portar. Genom hela landet, genom Romarriket, genom Europa, upp till Sverige, till Stockholm och än idag berättar vi om detta till och med här i vår kyrka!

Vi går in i sommartiden. Hösten kommer och vi avslutar alltsammans i allhelgonatid. Ljuständning. Att minnas, påminnas om dem vi älskar. Både de som dött och de som lever. Att vara ett ljus för varandra i höstmörkret.

Små barn med väldigt stora frågor. Och VEM var det egentligen som var Jesus pappa? Hade Gud och Maria...SAMLAG då? (Jo, dessa barn är VÄLDIGT verbala!)

Tre kyrkoår rikare, tre timmar senare. Tre kyrkoår visare med 100 10-åringar. Det små, små barnen som ställer de stora, stora frågorna och som gör oss förmodade "kloka och visa" mållösa av förundran! De enkalste, rakaste frågorna är det som är den största teologin!

För varje kyrkoår växer jag förhoppningsvis något. Kanske växer jag mer på ett kyrkoår på en timma, spenderat med tioåringar än ett vanligt kyrkoår spenderat med kloka vuxna tänker jag när jag vinkar av den sista gruppen under eftermiddagen, som motvilligt (!) lämnar kyrkan...

Ok, hur. Men varför?

Idag satt jag i ett intressant samtal kring att vara kyrka.

Någon formulerade det faktum att vi som kyrka lämnat våra glansdagar bakom oss, och står inför sjunkande medlemsantal och sämre ekonomi.

Någon tyckte därmed att vi måste satsa på konfirmander.

Någon tyckte det var viktigt med dopuppföljningen.

Allt det här är viktigt så klart. Men väldigt, väldigt ofta fokuseras det väldigt, väldigt mycket på HUR.

HUR ska vi vara kyrka i framtiden,
HUR ska vi få människor att komma till kyrkan
HUR ska vi få fler att döpa sina barn,
HUR ska vi få ekonomin att gå ihop,
HUR ska vi nå ut..osv.

Frågor som naturligtvis är högst relevanta. Men alldeles, alldeles för ofta saknar jag också ett VARFÖR.

VARFÖR ska vi satsa på konfirmander?
VARFÖR ska människor komma till kyrkan?
VARFÖR ska vi döpa?
Ja, kanske ska jag till och med dra till med själva frågan: VARFÖR SKA VI VARA KYRKA ÖVERHUVUDTAGET?

Kanske tänker vi ofta att vi har ett självklart svar på VARFÖR-frågan. Men jag är inte alltid helt säker på att vi har det och hur som helst tror jag ändå det är viktigt att ständigt lyfta den (och det kanske görs? Åtminstone hann vi göra det lite idag..).

VARFÖR ska vi vara kyrka? Är Svenska Kyrkans överlevnad ett självändamål i sig? Eller är det Kyrkan som är målet, eller är det rent av Guds Rike som är målet?

Målet, som jag ser det, är Gudsriket, kyrkan förkroppsligar och synliggör detta och ska visa på dess riktning på jorden. Det vill säga, genom förkunnelse och handling ska den visa på och förmedla nåd och evangelium.

Mycket mer anledning än detta finns det inte att vara kyrka.

Och HÄR blir frågan om HUR naturligtvis relevant! Medmänsklighet är ett vinnande koncept som räcker väldigt långt, men börjar vi nysta i det så krävs det mer fördjupning än så.

Jag inspireras just nu mycket av Dietrich Bonhoeffer. Innifrån sitt fängelse förmedlar han många spännande tankar och jag skulle kunna citera hundratals av dem.

Bland annat talar han om en kristen tro som tar jordelivet på yttersta allvar och inte faller för frestelsen att fly till kristendomens fredade sfär. Idag flyr vi knappast till kyrkorna. Åtminstone inte i vårt land, i vår kyrka. Kanske handlar det därför för oss mer om att undvika falla för frestelsen att fly till individualismens fredade sfär. Därför tror jag att vi är i större behov än någonsin av just Kyrkan! Men är det nödvändigtvis Svenska Kyrkan?

Vår uppgift är att förkunna nåd och evangelium. Jag är övertygad om att vi behöver varandra, ja kanske nån form av organisation för det (också för att stöttas själva i vår tro!). Kyrkan t ex är en fantastiskt bra idé som jag tror på. Jag är inte fullt lika övertygad om att Svenska Kyrkan är de enda som har mandat på det. Därför kan det vara idé att se sig om i den övriga Kristna Kroppen och se att vi är flera delar som har samma mål!

Sedan är jag ju, personligen övertygad om att Svenska Kyrkans framtid är ljus för att jag tror den faktiskt är och kommer att vara en viktig bärare av nåd och evangelium till människor!

Huvudfotingar går inte på café

Det finns ett café där jag alltid skriver mina predikningar. Där skrev jag min första predikan som präst, och där skrev jag också denna helgs predikan. På det här cafét rinner orden till av bara farten.

Den här gången upptäckte jag till min förtjusning att det låg en butik mitt emot som heter "Saints and sinners". Mycket passande, tänkte jag, eftersom det var just helgonen jag skulle skriva om.

Ord ja, ibland blir det ju så mycket ord! Ibland blir vi som stora huvudfotingar, men jättestora tänkarhuvuden och små, små ben med obefintlig kropp.




Det ser inte bara väldigt löjligt ut, det är heller inte sunt, tror jag! Därför uppskattar jag verkligen denna helgs sed, att tända ljus på gravar. Ljus i mörker i ordlöshet. Så konkret och talande. Och vackert!

Jag tror att det är därför jag gillar mitt café också. Och huvudfotingar går förresten inte på café. Där sitter jag med mina ord, mitt bland andra människor, mitt i oväsendet från espressomaskiner och leveranser som kommer till cafét. Där processas söndagens texter i mitt huvud och kryddas med erfarenheten, förnimmelsen av omvärlden på caféet. Och, ja, det är faktiskt precis så trivsamt som det låter!

Ändå tror jag att orden är oumbärliga. Som förmedlare av det outtalade, inte som rationella verklighetsbeskrivare, men som vägvisare till det outsägliga och som bärare av mysteriet.

Här kan den som vill, läsa mina många ord om helgonen, sammanställda till den predikan jag höll på Alla helgons dag.


....läste just också om att den Episkopale biskopen Gene Robinson beslutat att avgå, trött på de dödshot han och hans partner fått utstå för sin homosexualitet. Tydligen är det andra kristna som står för hoten. Mycket ledsamt. Både att han avgår som biskop, men också att intoleransen på det sätt fått segra. Tråkigt beslut, men det visar kanske också på att Robinson inte är någon huvudfoting, utan väljer leva före lida...

De levnadsglada helgonen

På lördag är en dag då vi firar för att minnas alla helgonen. I vår kyrka, i den protestantiska traditionen har helgonen inte varit så framträdande, ja ibland kanske vi till och med har underskattat betydelsen av dem. Så vi tänker kanske mest på de döda en sådan dag.

Ibland när anhöriga beskriver en nyligen avliden släkting beskrivs de snudd på som helgon. Det var de nog sällan, när de levde. Eller, för den sakens skull vad är nu ett helgon? Ofta förknippas det med felfrihet, någon satt lite som på piedestal.

Men kanske är inte felfriheten vad det handlar om, och piedestaler drattar så lätt om kull...

Ett helgon är en verklig människa som genom sitt sätt att leva har visat på Guds närvaro i världen.

Om vi bortser från den katolska traditionen ett tag, och håller oss till vår protestantiska där man har en lite mer generell syn på helgon så...

...kanske kan vi säga att ett helgon är en person som stannat kvar, när han eller hon inte hade behövt?

Världen och livet har, förutom skönhet, ljus och kärlek också en nedrans massa mörker. Mörker både inom och utanför oss. Helst vill nog de flesta av oss bara fly från allt det där mörkret och bli kvitt det. Åtminstone vid första ingivelsen.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som inte har valmöjligheten att ta sig därifrån och därigenom också inspirerat och stärkt andra?

Ett helgon kanske är den som inte flyr mörkret, inte heller omfamnar det, men möter det med beslutsamhet, övertygad om att ljuset är starkare?

Det kan ju lätt låta lite livsförnekande och världsfrånvänt, lätt att upphöja lidandet så att säga. Men kanske, kanske är ett helgon så medveten om världens mörker, död och livets korthet att han eller hon därför för den sakens skull inte söker sig till, eller stannar i lidandet längre än nödvändigt, utan istället vet att ta tillvara på ljuset, livet och människorna medan tid är!

Kanske kan man också då säga att ett helgon är en människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta sig drivas av rädsla och hat, som därför hellre omfamnar än avgränsar.

Jag har just läst en bok om två människor vars liv och öde facinerar mig. Som aldrig kommer att helgonförklaras i traditionell mening, men som i högsta grad visade på Gudsljuset, kärleken och livet bland människor i Nazitidens Tyskland. Dietrich Bonhoeffer och Etty Hillesums öden flätas samman i Ylva Eggehorns bok "Att ta ansvar för Gud".

Två hängivna människor som båda led en grym död i koncentrationsläger, men som i högsta grad älskade livet. Livsbejakande och med både kärlek, passion och humor spred de hopp till sina medmänniskor in i det sista.

Jag tror att helgon behövs och att de genom att påminna oss om dödlighet och mörker också visar på vägen till livsglädje, livsbejakelse och se att det är livet som pågår just här och nu!

I ljuset av uppståndelsen...

Att bejaka och omfamna livet, hela livet så som det är. Det tror jag är hemligheten, det tror jag är det stora. Att se de ljusa och glädjefyllda dagarna, men också de smärtsamma stunderna av ensamhet, rädslor och ångest och inse att varje stund, varje minut, varje sekund är livet. Mitt liv. Mitt hela liv. Mitt heliga liv.

Att bejaka människan. Med sitt ljus, men också med sitt mörker. Att se människan, var del av människan. Hela Människan. Den heliga Människan.

Att leva i ljuset av uppståndelsen innebär att omfamna livet och bejaka det. Med dess fel och brister. Det innebär inte att fly från smärta och brustenhet, men inte heller att, av rädsla för att gå vidare, leva kvar i den och grotta sig. Det handlar om att leva här och nu men att ha en vilja och en strävan att leva i Guds helande andes riktning från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan är bara kyrka om den lever, verkar och ser Människan här och nu, men i ljuset av uppståndelsen. Det innebär att kyrkan omfamnar hela livet, hela mänskligheten. Hela det heliga livet, hela den heliga mänskligheten och bejakar den. Med dess fel och brister. Det innebär inte att kyrkan vill stanna i brustenheten av rädsla för att gå vidare, men inte heller att den flyr från den. Det handlar om att vara kyrka här och nu men att röra sig i Guds helande andes riktning, från död till liv, från brustet till helt, från mörker till ljus.

Kyrkan liknas ibland vid ett skepp. Lite elakt ibland, ett sjunkande skepp. Men kyrkan ÄR det sjunkande skeppet (oberoende av ökande eller minskande gudstjänstantal eller hur fantastiska vi är som kyrka) eftersom vi är en rörelse, en eskatologisk rörelse, som rör sig med andens vind, från död till liv, från det dödlighet till odödlighet, från brustet till helt. Vars början är kaos, och vars mål är Gudsriket. På detta, liksom på alla skepp bör kaptenen stanna kvar till sist.

Därför har jag väldigt svårt att förstå min kära kyrkas reklam i tunnelbanan. Jag förstår nog hur man tänkt. Men i mina ögon blir det fel. Väldigt fel. Det andas självgodhet och en kyrka, vars kapten och besättning redan gett sig av, inte bara för att rädda sig själv från att sjunka utan också från sina brustna passagerare och därmed låter dessa klara sig själva bäst de kan.

Rädsla för det främmande finns också i kyrkan, och så länge kyrkan är jordisk och inte himmelsk och består av människor och inte gudaväsen, kommer det fortsätta att vara så. Just därför behöver vi kyrkan, för att hjälpa oss rädda, brustna människor att hantera detta i en strävan från brustenhet med riktning mot helhet!

Ödmjukhet är inte att leva i förkrosselse. Det är att ta sig därifrån, men att leva med minnet av den, att leva med vetskapen om att den finns och istället för att med skadeglädje och krossa varandra, visa kärlek, omsorg och förståelse vare sig vi förtjänar det eller ej.

Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten, och att Herren, din Gud, befriade dig därifrån. 5 Mos 24:18

Skap-ande, dans-ande, livs-ande

Jag har precis kommit hem från ett danspass på gymmet! Imorgon ska jag dansa salsa, nästa vecka, tango!

Dans är underbart!

För att inte hamna ensam på dansgolvet, handlar det om att känna till grunden, strukturen dvs stegen, men dans blir det först när jag kan släppa dem med tanken. När jag i stället kan fokusera på att känna rytmen och låta kreativiteten och lekfullheten flöda och därmed vara i stunden och fokusera på den jag dansar med, då blir det dans!

Så fort jag tänker mer på mig själv än på att följa och lita på, så trampar jag min partner på tårna. Så fort jag tänker mer på dem runt omkring, blir det istället statiskt och tråkigt. Poängen är att inte bry sig så mycket om de andra eller huruvida jag är bra eller mindre bra på att dansa, utan att vara öppen för det som sker.

Att leva är lite, eller ganska så mycket som att dansa.

Även om just dans i gudstjänsten inte riktigt är min grej (vem vet, det kanske blir? Märkligare saker har jag varit med om...), så tänker jag också gudstjänsten som dans:

En gemensam grund och struktur att ha med sig men släppa tanken på och för en stund leva med i. Då kan jag leva i rytmen och låta ett kreativt skap-ande flöda, där jag är i stunden, fokuserad på mig i relation till dem jag firar gudstjänst med, och oss i relation till Gud. Det handlar inte om hur bra eller mindre bra jag är på att fira gudstjänst, utan en öppenhet.

Idag dansade jag på gymmet i grupp. Imorgon ska jag dansa salsa i par. Nästa vecka tango likaså. Jag kan i hemlighet avslöja att jag ibland dansar i ensamhet framför spegeln också. Det fungerar också, ibland alldeles utmärkt för att "göra min dag". Men poängen med dans, och absolut roligast är det när det är ett samspel. Liksom gudstjänsten. Funkar utmärkt i ensamhet, men snart måste det till relationer och gemenskap.

Från dansgolvet går jag ut i natten, fylld av livsglädje i form av endorfiner som jag ser till att fylla på i god tid.

Från gudstjänsten går jag ut i livet, fylld av livsmod som jag också ser till att fylla på i god tid.

Om att dissekera en barnpsalm...

Idag hade vi morgonbön och sjöng; "Vi sätter oss i ringen".

"..och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann...."

Men, nej, Stopp! Det gör vi ju inte! Höll jag på att ropa när vi sjöng! Vi tycker väl inte alls alltid om varann heller! (Jag ropade naturligtvis inte. Eftersom jag är så otroligt sansad och balanserad).

Fortsättningen: "Och vi är vän med alla på jorden må ni tro..." Nämen, inte alls! Kom inte och inbilla mig hörrni!

Ojojoj, hann jag tänka under vers två. Är det här vi har grunden till all problematik i kyrkan??? Denna till synes oskyldiga lilla psalm i psalmboken, som vi matats med i barngudstjänster sen 70-talet. Är det HÄR felet ligger!

För det är ju just här skon klämmer! Vi tror att vi måste TYCKA OM varann hela tiden, på något slags känslomässigt plan. Att det bara är då vi kan acceptera varandra och att vi måste vara så snälla så att vi troligtvis inte vågar yppa våra förmodade olika åsikter. DET är väl inte snällhet heller! Det är ren lögn, osanning! Jag tycker VERKLIGEN inte om alla människor. Och jag är sannerligen inte, kommer inte, tänker inte, vill inte vara vän med alla heller för den delen!

Men för den sakens skull behöver man ju visserligen inte vara oförskämd och vulgär...

I alla fall. Det handlar ju om att acceptera varandra! Inte att ha någon slags sentimental "tycka om-känsla" för alla människor. Poängen är ju att se att alla är människor, oavsett min känsla för dem. Men vi kan ju ALDRIG få oss till att TYCKA OM alla!

För vad händer då när jag inte känslomässigt TYCKER OM? Tja, antingen tycker jag att jag själv är värdelös som inte klarar att tycka om och då tycker jag nog rätt snart att alla andra är värdelösa också. Eller så säger jag att det är fel på de andra, fundamentalister eller extremister är ord som går hem idag t ex, för att jag inte kan tycka om dem, och då får de helt enkelt inte vara med förrän de har ändrat sig och blivit mer som mig så att jag förstår vad de sysslar med. För förstår jag inte blir det obehagligt, och obehagligt är så svårt att "tycka om".

Jag såg ett citat på ett ställe: "When Jesus said Love your enemies, he probably ment we were not supposed to kill each other". Just det. Precis så tror jag det är. Vi måste inte tycka om alla, vi måste inte heller vara vän med alla. Men vi bör inte döda dem som vi inte tycker om för det. Varken till kropp eller själ.

Och genast blir det där med nåden åtminstone lite mer förståeligt. Genast blir det där med mångkulturalitet, ekumenik, religionsdialog, oliktänkande och så mycket annat också något som inte bara handlar om snällhet och välvilja, utan faktiskt i grund och botten handlar om viktigt på liv och död. Inte bara för kyrkans och mänsklighetens överlevnad, utan också för min och din egen frälsnings skull. Kristi kropp för mig utgiven bara om den också är utgiven för dig. Och utgiven för knäppgökarna där borta! Amen.

Sant eller falskt?

Det finns sann och falsk generositet, på samma sätt som det finns sann och falsk stolthet.

Den falska stoltheten är beroende av andras lägre ställning för att finnas, medan den sanna stoltheten finns i sig själv och får med sig andra till att växa.

Den falska generositeten är också den beroende av mottagarens ställning, status och kvalitéer. Och att jag som ger får ut och upphöjs något av givandet. Den sanna generositeten är oberoende av mottagarens ställning, status och kvalitéer. Jag som ger förväntar mig inget tillbaka, kanske inte ens ett tack.

En sann generositet får däremot ofta ett spontant tack tillbaka. En falsk generositet för antingen ett avvisande eller ett beroende med sig.

Som kyrka och som kristna ska vi leva i sann generositet. Vilket naturligtvis inte är det samma som att vi alltid gör det... Oj, nu tyckte nån kanske att det blev kravfyllt?

Kanske finns det en sann och en falsk kravlöshet också, tänker jag?

Ibland tror jag att vi har fastnat lite i vad kravlöshet innebär. Att allt tal om kravlöshet, all rädsla för krav, blir det största kravet i sig. Vi får ibland för oss att det är Lutherskt, men jag är ganska övertygad om att Luther är oskyldig i det hela och att det helt enkelt är falsk kravlöshet det handlar om.

För den som inte vet att han eller hon har möjlighet att ge, känner inte heller till möjligheten att få. Den som inte vet att han eller hon har möjlighet att få, håller hårt om sitt eget och vill inte heller ge. Så där kan det vara på sina håll ibland...

Sen finns det sann och falsk öppenhet också.

Kanske finns det en sann och en falsk frihet också?

"Sanningen ska göra er fria..."

Och falskhet är inte bara fult, fegt och obehagligt, det leder till översitteri och människoförminskande också.

Så,

"Var sann".

Befriade

"Jag mötte Gud och jag mötte djävulen. De slogs om mig, och Gud vann!" sa Mario Sepúlveda när han räddats från gruvan.

Tänk att de överlevde alla 33 där nere i underjorden! Det går bara att föreställa sig det helvete de befunnit sig i, de Chilenska gruvarbetarna. Tänk att leva så långt under marken, med vetskapen om att kanske aldrig någonsin bli fri igen. Det skulle vara lätt för vem som helst att gå under av ångest och galenskap.

Att leva som om befrielsen skulle komma har gjort att de ordnat, sina liv där nere i mörkret och bevarat sin värdighet som människor. Och befrielsen kom! Nu är de uppstigna från undergjorden, och tillbaka till ett liv i frihet och gemenskap. Ett liv som de kanske tidigare tagit för givet, men som flera tidningar skriver "är förändrat- kanske för alltid!"

Förutom tydliga frälsningsanalogier, kom jag också att tänka på José Saramagos roman Blindheten när jag läste om detta. Blindheten handlar om hur en mystisk sjukdom gör alla människor i ett samhälle blinda, en efter en. Människor som blir blinda, blir rädda. Plötsligt går det inte att lita på någon. Allt handlar plötsligt om överlevnad och människor ger upp sin mänsklighet i rädsla för sitt liv. Så småningom försöker en grupp människor skaffa sig någon slags ordning och gemenskap i en övergiven gammal skola för att sätta sig över och gå emot rädslorna och det som de för med sig. Bland alla blinda människor finns en seende människa. Mitt i infernot lever hon och öskar flertalet gånger att också hon fått bli blind. Också här blir hoppet och gemenskapen det viktiga. Hoppet, vikten av att fortsätta se varandra som människor och att ingen klarar sig på egen hand.

Jag inser nu att jag inte minns hur boken slutar om människor får sin syn tillbaka, om den seende också blir blind, eller galen, eller hur det nu var? Det var så längesen jag läste den. Jag får ta och läsa om den, och till dess fantiserar jag om att de blinda börjar se på slutet igen och är glad åt att gruvarbetarna har kommit upp till ytan igen!

Pastor Janssons sista frestelse....

...är nog att sälja ut nåden till extrapris....

Billig nåd smakar sötsliskigt och är obehagligt insmickrande. Pastor Jansson vill så gärna skaffa sig auktoritet, vill så gärna vara auktoritär, men vill ändå att folk ska tycka om honom. Men man måste ju sätta gränser, det har han lärt sig. Nåden ja. Den är ju gratis, det har han läst. Men han vågar ändå inte riktigt lita på att nåden verkligen är till för alla. Och därför, allra minst för honom själv.

Pastor Jansson kan verka sympatisk, men i själva verket är han en ganska obehaglig typ. En sån där som man inte riktigt vet var man har. En som mest bara vill bli omtyckt och älskad och därför är beredd att vända ut och in på sig själv för det. Och om han hamnar i lag med fel typer, ja då kan det gå riktigt illa...

Pastor Jansson tycker att han visar auktoritet, att han följer med i tiden och är lite modern när han säger till folk att de måste handla ekologiskt, att de måste rösta rätt och ha bra åsikter. Vara goda medborgare, helt enkelt! Det kan man väl ändå begära??

En kyrka som får politiska konsekvenser i kölvattnet av att den står upp för det den är, Kristi kropp och förvaltare av Guds nåd till alla, som förkunnar lag och evangelium det är Kristi kyrka i världen!

En kyrka som däremot förmedlar mest lag och villkorad nåd, som säljer ut nåden till förmån för politiken är ingen kyrka. Det är Pastor Janssons eget lilla lokala by-utskott.

Men Pastor Jansson är trots allt också älskad av Gud.....

Just nu tycker jag att det är obehagligt med all intolerans förklädd i tolerans, i kölvattnet efter alla händelser. Väldigt obehagligt. Vi är lite rädda för att vara Pastor Jansson, tror jag. Och då blir vi just Pastor Jansson.

Rädda människor är farliga människor...aj då!

Tur att Jesus säger: "Var inte rädda". Tur också att det är Jesus och inte Pastor Jansson som är den centrala i vår kyrka!

Läs gärna Carolina som skriver klokt och bra.

Berlin, Bonheuffer och Brunne

Jag har varit i Berlin i tre dagar med ett gäng glada präster. Där bejublade vi biskop Evas predikan i Storkyrkan när vi fick höra om den igår!

Kanske jublade vi lite åt SDs agerande också, för att de på något sätt genom detta bekände sin rätta bruna färg på egen hand, utan att någon annan behövde peka ut dem!

Vi har bott på Bonheuffer haus. Teologen och prästen Dietrich Bonheuffer som var motståndsman till Hitler och nazismen och därför fängslades och avrättades i koncentrationsläger, har också inspirerat oss under dessa dagar med sin teologi om hur ett kristet liv handlar om efterföljelse och oundvikligen får konsekvenser också för medmänniskan.

Berlin- Bonheuffer och Brunne.

Dessa tre Bn har inspirerat mig mycket dessa dagar, och jag tror att jag vågar tala också för de andra som var med på resan!

Kanske kan det äntligen bli tid för oss alla att få upp ögonen för att det inom den kristna kyrkan inte kan existera en företeelse som privatreligiositet, därför att den går rakt emot evangeliet och kan bli rent av farlig! Evangeliet och nåden är relevant endast i relation till och med andra människor. Det är att se att ALLA människor är mina MED-människor. Och detta oavsett vad jag egentligen tycker om dem. Eller dem om mig.

Inte heller existerar något sådant som en traditions-religiositet (som den som SD vill åberopa). Däremot har tron drag som innefattar både privat tro och tradition. MEN den är mer än så. Mycket mer.

Evangeliet har en sälta och en styrka som är bra mycket starkare än något som har vare sig med våld, häckleri eller avståndstagande att göra, så vi ska också veta att det är en balansgång nu, att inte ryckas med i sensationalism och frestas att "mobba ut" Åkesson och C/O och därmed ge dem rätt i sin offermentalitet. Evangeliet, nåden och kärleken till MED-människan i sig är starkt nog i sig!

Det visade Brunne igår och det är vi många som är inspirerade till att fortsätta förkunna i vår kyrka!

En annan typ av berättelse...

Jo, jag får nog erkänna att jag en och annan gång tänkt för mig själv "vad är det för liv han har..." och tyckt, om inte synd om honom (för det har jag lagt av med sedan länge), så i alla fall känt enorm hopplöshet. Särskilt i vintras när den bistra kylan gjorde att han inte kunde jobba, och därmed inte hade någon inkomst. Han hade inte mycket över då. Knappt så det räckte till mat.

Det är då drömmar, hopp och bön blir livsviktiga.

Det var ett sånt där osannolikt möte. Två människor som egentligen aldrig skulle mötts, gjorde det och fann varandra. Skilda världar, skilda verkligheter och liv men också något diffust gemensamt som så småningom utkristalliserades till en djup vänskap. Mötet skedde och nu talas vi ofta vid via Skype. Har gjort så i flera, flera år nu.

"So how´s it going?"
"I´m still alive..."

Ja, så där är det ju ibland. Still alive. Men så länge det finns liv finns det hopp.

"Kära nån...gör nåt åt din status. Du kan inte fortsätta vistas där illegalt längre!" Vill jag säga. Och gör så då och då.

"Så, vad är alternativet, tycker du?" frågar han. "Ska jag flytta tillbaka hem? Du vet hur det är, ekonomin, korruptionen och droghandeln. Jag skulle inte få det bättre där i nuläget. Och du vet hur svårt det är att ändra status till legal när man vistas här illegalt. Och nu, ja nu har jag ju tagit mig hit, och det är här jag är...".

Jo, jag vet ju allt det där. Det är många som lever som honom och det är svårt att ändra status. Härom veckan blev hans bästa väninna tagen av gränspolisen, när hon slarvigt nog vistades lite för nära gränsen, och sattes i fängelse. Vet också att hans familj blivit hotad och pressade på pengar. Och nej, jag har inget bra svar. Vet inte vad han ska göra istället. Vore Sverige ett alternativ? Börja om från noll. Bli en nobody, en som återigen står lägst, lägst, lägst. Och jag vet inte, men jag får för mig att det skulle vara svårare för honom att bevara den värdighet och stolthet som han har, i det här landet än där han nu befinner sig. Dessutom, igår när vi pratade sa han:

"Jag har hört att Sverige har blivit rasistiskt. Det står om det överallt i tidningarna här".
"Hmm..jag vet inte. Kanske inte mer än andra Europeiska länder", säger jag och märker att jag gärna vill släta över lite.

Ibland vill jag bara fråga (och ibland gör jag det, fast att det kanske inte är så smart):
"What kind of life is it that you´re living?"
"Well, it´s not that kind of life I expected. But it is the life that I chose. And most important. It is the life that is MY life"

Ja, det är hans liv. Det är så här det är. Och vem är jag att bestämma att det är ett sämre liv än mitt? Liv blir så sällan som vi tänkt. Men att livet ÄR. HÄR, just HÄR och ingen annanstans, det är något stort i sig att upptäcka. Något som många av oss kanske aldrig upptäcker i vårt eviga jagande efter lycka och mening. Lycka och Mening, någon annanstans än just här som man är.

Nästan likt en munk lever han i sin lilla cell till lägenhet, som han delar med två andra, ute i en av de mest hårda delarna av den stora staden. I avskildhet från samhällets privilegier hittar han mening i det som är. Och, jo, han ville bli präst en gång i tiden. Men avskildheten, så som den skulle se ut, var kanske en av de bitarna som avskräckte honom. Kanske blir stolthet och värdighet extra viktigt att jobba på att behålla när villkoren som är hotar att ta allt av detta ifrån en? För han är stolt och han lever med värdighet.

Få människor har lärt mig att se livet i det som är, så som det är, så mycket som han. Ändå kan jag beklaga mig över mina (jämförelsevis) banala problem, och han lyssnar och stöttar som en god och nära vän.

"Finns det något, något enda litet jag kan göra för dig?" frågar jag ibland i de mest frustrerande situationer, tusentals mil bort, oförmögen att göra något enda litet. Jag som så gärna vill göra...

"Yes, you can. Pray for me, please" säger han.

Så jag gör det enda jag kan. Jag ber.

2 X ärkebiskop

Eftersom tåget hem till Stockholm var lika långsamt som tåget ner till Göteborg, läste jag ut Desmond Tutus "Om Godhet" i ett nafs så jag hann börja på boken om Anders Wejryd "Uppdrag ärkebiskop" också.

Två olika ärkebiskopar i två olika kyrkor i två olika länder. Den ene hänvisar till den andre, men den andre inte till den ene. Den ene har fört sin kyrkas kamp för godheten mot en påtaglig ondska. En kamp på liv och död! Den andre för sin kyrkas kamp som är...som är...hmm..(Äh, förlåt min ironi). Lika stillsamma och nöjda med livet, tycks de ändå vara de båda herrarna. Lika förtjusta i barnbarn och i sötsaker. Wejryd verkar vara en hejare på kaffe och kakor....

Åter till Tutu. Jag fashineras av hur någon som sett så mycket ondska också kan se så mycket godhet! Han (jo, för det är mest hans röst som hörs. Dottern anas mest i bakgrunden), lyckas föra samman det där som verkar vara så svårt, kanske särskilt i ett tryggt land som Sverige, hur ett djupt inre andligt liv verkligen inte är ett världsfrånvänt liv, utan oundvikligen får konsekvenser utåt! Hur dessa två är djupt sammanlänkade och samhöriga med varandra och inte alls på något sätt går att skilja åt.

En annan sak som jag ofta tycker blir missförstått i vårt land, som Tutu lyckas förmedla är hur ett djupt andligt liv inte innebär ett tungt och dystert sinnelag utan snarare en lekfullhet och nyfikenhet på livet!

Djup är inte detsamma som dysterhet, andlighet är inte detsamma som tungsinthet. På samma sätt är inte glädje och lekfullhet detsamma som ytlighet eller glättighet. Detta skulle jag vilja förmedla i min kyrka lite oftare! Och kärleken till Gud är kärleken till nästan, och till mig själv!

Jag skulle till och med säga att det mest djupa och mest mystika i livet och tron, också är det mest glädjefyllda. Uppståndelsen- uttrycket för det yttersta hoppet och att godheten segrar över ondskan!

Godhet, känslor och två böcker

Sitter på ett tåg, ett mycket långsamt sådant mellan Stockholm och Göteborg och surfar bland bloggar och sidor på nätet. Mycket känslor har svallat den senaste veckan, också hos mig.

Vem är rasist? Diskuteras rasism eller integration? I alla fall nu. Eller? Alla rasar mot SD, alla rasar mot dem som rasar mot SD, eller mot dem som inte rasar. SD rasar inte alls..eller, för de är bara nöjda, eller vad?...allt och alla rasar..eller...

Jag läser Desmond och Mpho Tutus bok "Om Godhet". Jag slukades upp av boken och godheten genast och har läst halva boken redan, bara under den här tågresan. Att kunna se godheten mitt i ondskan, kärleken i hatet och hoppet i det svåra. Fastnade för två citat ur boken:

"Heligheten är inget soloprojekt" Mycket bra.

"Vi har friheten att välja det som är rätt, Men detta skulle vara meningslöst om vi inte också hade friheten att välja det som är fel."

Nu har vi fått rasa och reagera. Dags att börja handla. Samla alla goda krafter vi kan. Och jag tror allt rasande och reagerande kan frigöra massor av sådana goda krafter, om vi väljer att rikta dem rätt, förstås!

Imorgon ska jag gå på bokmässan, där också Mpho Tutu har varit. En annan bra bok jag vill rekommendera är "Bråkdelen av en sekund" av Carolina Johansson. Kl 10 berättar hon om den på Se Människan Scenen. Kom dit alla som är i Göteborg!

Naivt, Wadensjö..

När det handlar om integrationsfrågor och religionsdialog är det spännande saker på gång i Guds hus i Fisksätra i Nacka.

Jag har stor respekt för det jobb som förs i dessa frågor och jag vet att det sitter verkligt kompetenta människor och jobbar med dessa frågor i Nacka. Dessa frågor som kommer att bli allt mer viktiga för vårt land, för vår kyrka och för oss alla i framtiden. Och det finns en god vilja bland många kristna såväl som muslimer i vårt land för att föra dialog med varandra.

Idag skriver biskop Bengt Wadensjö i SvD´s Brännpunkt om hur man bygger ihop kyrka och moské i Nacka. Han vill peka på fredligheten inom både kristendom och islam genom ett uttalande som jag tycker är välvilligt och låter fint, men som inte är oproblematiskt i sitt sammanhang:

"Det finns inskränkta människor både i islam och i kristendomen. Muslimska självmordsbombare är lika lite representativa för islam som ultraortodoxa amerikanska kristna fundamentalister är för kristendomen."

Det är visserligen inte oväsentligt, för på många håll finns fortfarande föreställningen om att religion står i motsats till förnuft, en syn som bl a Humanisterna vill späda på. Men, kan man fråga sig, menar Wadensjö därmed att det bara är bland fundamentalister och tokar som konflikter uppstår? Att avfärda konflikter som enbart fundamentalism är att inte ta religioners, och kulturers särart på allvar. Det är att inte ta människor på allvar! Det är också att sätta sig över både konflikterna och människorna som lever med dem genom att säga att de är inskränkta. Vem tar sig rätten att bestämma över vem som ska kallas inskränkt?? Konflikter uppstår när våra värderingar rörs om i grunden, vilket de ofta gör när vi möter fundamentalt andra värden och synsätt vilket är naturligt i ett mångkulturellt samhälle.

Kulturmöten och mångkulturalitet handlar inte bara om trivsam etnisk musik, kryddstark mat som ett trevligt inslag på Södermalm eller någon annanstans i vårt samhälle. Kulturmöten innebär kulturkrockar, konflikter och brottningar som kan göra VÄLDIGT ont och vara allt annat än oproblematiska och trivsamma. Och hur tar vi då i dessa konflikter när de uppstår?? Nej, jag vill inte förlöjliga Wadensjö och jag är säker på att han vet detta om kulturmöten också, men ändå tycker jag han speglar en, väldigt naiv bild av vad religionsmöte och kulturmöte faktiskt innebär. Också en väldigt naiv bild av människan som enbart god...

En naivitet som kan bli farlig. Väldigt farlig...

Hm, jag tror vi behöver få in lite Luther i det här snart. Simul justus et pecator...både syndare och rättfärdig, både potentiell konfliktlösare OCH konfliktskapare...

När Wadensjö inleder artikeln med att säga att han vill lyfta fram en helt annan bild av Sverige än den som Jimmie Åkesson bidrar med, så ser jag återigen en väldigt god vilja men också just den goda viljan som är med och lyfter fram orsaker till att människor röstar på Jimmie Åkesson och SD.

Vredens bägare

Vrede, ja djup vrede och sorg känner jag denna måndagmorgon. Jag hoppas och tror att den är helig. Och nu tänker jag inte ens försöka hålla mig kort:

Vrede, för att ett främlingsfientligt parti lyckats ta sig in i riksdagen, ja. Men vrede framför allt på grund av att vi, övriga 94% på många sätt bidragit till dessa främlingsfientliga vindar.

Vi lever i ett land som är oerhört, oerhört snävt vad gäller hur vi "ska vara". Vi vet ju så väl vad som är "rätt och bra" och därmed också vad som är "fel och dåligt". På så sätt sker lätt en uppdelning av bra och dåliga människor. Och alla vill vi ju göra rätt och bara vara bra och goda!

Alla vet vi att det är "dåligt" att vara rasist. Därför är vi livrädda för att stämplas som detta. Vi är livrädda för att på något enda sätt kunna förknippas med något som skulle kunna ha med rasism att göra. Detta bidrar till en tystnad, blindhet och rädsla. Rädsla för att våga se att också, om ni ursäktar mig för en sekund att jag buntar ihop människor, "invandrare" är människor med fel och brister, liksom vi. Människor som också reagerar på trauman, på känsla av utanförskap, som har sina vanor och kultur lika djupt inrotat som också vi har! Och där vanor och kulturer möts blir det inte sällan konflikter av olika slag. Istället klappar vi "dem" gärna på huvudet och fråntar "dem" deras ansvar, tillika människovärde.

Vi vill så gärna vara ett land som fint välkomnar invandring, liksom vi vill vara en kyrka som fint utövar religionsdialog, men är vi beredda att se pluralismen, mångfalden, mänskligheten- se människan- och faktiskt på allvar förstå att respektra denna? Är vi beredda att offra våra rädslor, vår egen intolerans, ja- vår egen stolthet för andra människors värde? Eller är vi egentligen bara ute efter att få dem att bli som oss (eftersom VI nu är så BRA)?

Mest Vred blir jag över att vi är så många som har goda åsikter, men som inte ger någon röst till dem som faktiskt lever med mångfaldens konflikter dagligen. När vi inte lyssnar till dessa röster utan tystar ned dem och avfärdar allt som rasism, så är det klart att Jimmie Åkesson får dessa röster!

Idag SKÄMS vi över Sverige. Jag skulle säga att det är lika illa! Vi ska inte skämmas, vi ska stå upp och ta vårt ansvar. För om inte vi gör det, så står Herr Åkesson ensam där och ansvarar, och då är jag rädd att det bär det iväg rakt åt ett håll jag helst undviker...

I kyrkan vill några kasta ut syndabekännelsen. Som jag ser det är detta ett uttryck för exakt samma sak. Vår rädsla för att se vår egen och andras mänsklighet. Ett uttryck för att vilja släta över och frånta människor sitt ansvar. Ett tassande på tå. En tysthetskultur.

Paternalism har det kallats med ett fint ord, det som det leder till. Eller maternalism? Båda kanske... Översitteri, att sätta sig över andra. Det sker när vi glömmer bort Gud. För glömmer vi Gud, vem ska då ta hand om vår otillräcklighet. Näh, bättre att inte låtsas om den istället!

Att vara rädd för det mänskliga i sig själv bidrar till skam. Låt oss inte fortsätta vara en skamkyrka, som skambelägger! Vare sig den enskilda människan eller den kristna kroppen!

Låt oss inte gå den vägen. Låt oss istället se att kyrkan kan vara med och verka MOT dessa hatiska vindar som blåser! Att kyrkan kan, är och skall verka MOT splittring och FÖR helande och helhet för ALLA människor.

Också för Jimmie Åkesson (fast han verkar ha fått det där med kyrkan lite om bakfoten).

Lästips: Denna artikel från Newsmill

Politik

Jag vet att det är som att svära i kyrkan (och vem bryr sig om det nu för tiden??), men jag tycker svensk partipolitik är SÅ tråkigt! Jag vet att det är ett spännande val, men jag har faktiskt inte bestämt mig helt och hållet för hur jag ska rösta. Tydligen är jag i gott sällskap. Vi är tydligen 700 000:

Statistiskt sett borde jag rösta miljöpartistiskt. Jag bor på Söder, är välutbildad medelinkomsttagare och är mellan 20-40 år.

Ser jag till mina rötter borde jag kanske istället rösta på Centern, eller Socialdemokraterna.

Såg Gudrun Schyman tala på torget i Ystad i somras och blev djupt imponerad. Vilken kvinna! FI kanske?

Kanske borde jag rösta Liberalt utifrån ekonomins globala perspektiv, och att jag har en tilltro till människans egen inneboende frihet?

Jag tror samtidigt att individualismen är ett självbedrägeri. Vänstern?

Jag såg uppenbarligen inte ut som någon potentiell Moderat i alla fall. De tittade inte ens åt mig där de stod och fiskade röster när jag gick förbi till affären efter ett hårt pass på gymet. Ung kvinna, vid Hornstull i hood-tröja, med tygkasse. Inte så Moderat. Eller så var det mitt låga blodsocker som skrämde bort de flesta just då.

Efter att ha levt bland socialt utsatta i New York, betalar jag mer än gärna mycket skatt och bidra till sjukvård och skola för alla. Så, visst. Sossarna? Vänstern?

Sen är jag ju kristen och tror på kristna värden, och då är det ju många som röstar på KD. Och, jo, jag tror att familjen är viktig.

Enligt SvD´s parti-quizz är jag Piratpartist. Fast där var flera av mina KLOKA vänner Sverige Demokrater, och det är de VERKLIGEN inte. Så jag tror inte på det.

Jag ska i alla fall INTE rösta på SD. De kommer inte att ha något att säga till om vare sig i riksdag eller regering oavsett hur det går. Men det är OTÄCKT. Riktigt otäckt att dessa främlingsfientliga strömningar är så starka i samhället.

Bra. Då kan jag i alla fall utesluta ett.

Nu ska jag kolla på slutdebatten och förhoppningsvis därigenom komma fram till mer exakt vart jag står...

Döden, döden, döden...

...är vad jag pratar om med sjätteklassare hela den här veckan. Idag pratade jag med sammanlagt 80 barn som kom till kyrkan.

Iordningställt som för begravning möter jag dem och pratar och berättar om vad som händer när vi dör, vad man gör på en begravning, vad som händer mellan död och begravning och därefter. Sedan får de gå med kyrkvaktmästaren ut på kyrkogården och se hur det ser ut där.

Grupperna är så olika. Ibland blir det känslosamt och de gråter. Idag började en hel klass gråta, inklusive fröken! För säkerhets skull har vi laddat upp med näsdukar i mängder.

Ibland har de massor med frågor. Igår hann de inte ens sätta sig innan frågorna kom. Och det är verkligen ALLA typer av frågor från de djupaste, djupa och kloka. Till exempel vilket som är svårast att begrava ett barn som har levt 10 år eller ett barn som aldrig har fått födas, om präster kan gråta på begravning...

Varvat med dessa kloka, djupa frågor kommer ibland frågor som: Hur gammal är du? Jaha, då är du lika gammal som vår gympalärare..Varför blev du präst? Har du ALLTID glasögon eller har du linser ibland också? Kan du vifta med öronen?

Skolkyrka- så roligt, och så bra!

Ansikte mot ansikte

Just nu läser jag Wilfrid Stinnissens och Göran Skyttes bok "Ansikte mot ansikte". Det är en bok som återger ett samtal om kristen tro mellan dessa båda. Där framkommer att kristen tro är allt annat än snabbt, enkelt och lätt.

Jag gillar det.

Kanske är det just att det står i motsats till det jag annars gillar: "snabbt, enkelt och lätt" som jag tror som jag gör.

Ibland är vi så väldigt rädda för fromhet, så rädda för att säga att kristen tro är "något annat". Och så säger vi att det inte krävs något av oss för att tro. Att tro är precis som allt annat.

Delvis lögn. Skulle jag säga. Bitvis bluff och båg. Undanhållande av information.

För kristen tro är "något annat" och ändå alldeles vardagligt. Det är definitivt inte snabbt, enkelt och lätt. För det är att säga att människan är enkel och lätt. Och det är hon sannerligen inte...

Ändå är det kanske människan som komplicerar till det för det mesta, att livet egentligen är rätt enkelt för det mesta, men att människan krånglar så. Just därför tror jag på andligt fördjupnande och att kristen tro är "något helt annat".

Att detta "något helt annat" kan betyda allt för att leva alldeles vanligt. Så att vi kan hitta till livet som ligger där framför oss, till Gud som möter oss. Ansikte mot ansikte och ger oss av sin frid.

Snabbt, enkelt och lätt

Precis så vill jag att det mesta ska vara. Det är det ibland. Men verkligen inte alltid! Jag blir otålig då!

Visserligen är jag en turgumma, som kan se att bitarna i livet ofta fallit på plats, och att det i efterhand kan se ut som om jag inte behövt röra ett finger.

...fast det är ju inte bara sant, för ofta har jag ju i alla fall lyft något litet finger. Kanske till och med två ibland. Men jag försöker ändå lägga märke till dessa tillfällen, minnas dem och tacka. För oavsett hur många fingrar jag har lyft, så tror jag faktiskt att Gud har lyft något i alla fall...

Ibland däremot känns det ju inte alls sådär. Då blir inget som man tänkt sig och det kan snarare kännas som att allt faller isär. Inte lika kul. Då är det rätt skönt att ha de där goda minnena, och spela upp dem på sin inre, privata filmprojektor ett tag. Gärna sätta på repeat och stänga av utsidan...

Nu ska jag börja blogga igen. Jo, jag vet att jag sa att jag skulle sluta. Och det gjorde jag. Men nu börjar jag. Igen då.

Och när det gäller bloggande, så är det just det där jag gillar, att det ska gå just så: Snabbt, enkelt och lätt!

The Last supper

Jag såg detta fotografi på en utställning på Guggenheim-muséet häromdagen och jag tyckte mycket om det.

The Last Supper heter den, och ser ut som om någon försökt kopiera Da Vincis målning genom att lägga den i kopieringsmaskinen. I själva verket är det ett röntgenfotografi av en lastbil med gömda flyktningar som försöker ta sig över gränsen från Mexiko till USA. Den påminner om de marginaliserade som Jesus bjöd in. De konsiga, jobbiga och pinsamma, de stökiga, högljudda och ohyffsade.

Jag är hemma från New York igen. Tacksam över att återigen ha fått vara där och ha skoj, träffa gamla och nya spännande människor vars livsberättelser den ena överträffar den andra och jag upphört att förvånas för längesen, men också påminnas om viktiga saker och att få ställas utanför mitt sammanhang ett slag. I New York har mycket fallit på plats i mitt liv, och gör så var gång jag kommer tillbaka. I New York handlar det om att hitta det inre heliga rummet mitt i kaoset. Att finna Guds leende ögon bland många tomma blickar, att vara Guds seende ögon bland de många icke-sedda. Att ta emot och att sträcka ut Guds hjälpande hand ut mot den okända.

På 40e gatan och 9e avenyn finns en kyrka som är ett av mina heliga rum när jag är där. Där finns min Manhattan-familj. I söndags var jag där. Där som all trafik kommer in från New Jersey och där sirenerna alltid viner och för ett fasligt liv, alldeles utanför fönstren. Där hittar vi stillhet och gemenskap och firar Gudstjänst. En gång när jag bodde där, firade vi nattvard med Goldfish-kex och druvjuice, jag rynkade på näsan åt det först, men när jag kom på att det var samma kex och samma juice som delades ut i matkassarna dagen innan till de som lever marginaliserat på benefit och tar emot matkassar, fick nattvarden genast en än djupare mening. Då är det inte jag som "hjälper" och de som "tar emot". Då är vi alla ett, då delar vi alla samma bröd och samma liv.

Det här blir mitt sista blogginlägg på den här bloggen. Nu är det dags att lägga energi och kreativitet någon annanstans. Tack och adjö för den här bloggen, och all välsignelse till dig som läser!

Man ska ju sluta när man är på topp, sägs det. Den topp jag kommer att tänka på då är min väns roof-top i Manhattan, och där är det fiiint! Så det får bli den avslutande bilden!

VI SES!

Young Clergy Women Project

Så är jag tillbaka "hemma" i New York igen efter en tur till Atlanta, där jag har mött upp med Young Clergy Women Project. En i högsta grad exkluderande grupp (icke prästvigda/ordinerade människor, män och alla över 40 får inte vara med), som är unga prästvigda kvinnor, varav 40 av oss möttes några dagar i Amerikanska södern, i Atlanta. Mestadels amerikaner, tre svenskar och en britt. Exkluderande eller eller ej, så tror jag vi behöver få vara det ibland för att känna oss hemma.

Konferens med bara kvinnor. Mycket kreativitet. Förra veckan, Karl Barth-konferens i Princeton. Mestadels (men inte enbart) män. Mycket intellekt. Jag brukar inte vara intresserad av att mäta skillnaderna mellan män och kvinnor, utan tänker lite Paulinskt, man eller kvinna, ung eller gammal, svart eller vit, fattig eller rik...No matter what, we´re in this togheter!

MEN ändå, min iaktagelse säger att det blir skillnad när män och när kvinnor möts. Ingen värdering.

Generellt kan man urskilja att ofta när kvinnor möts är mer kreativitet, mer delande av erfarenheter styrande, medan när män dominerar är det mer "mätbarafakta-baserat". Kanske kan vi säga erfarenhetsbaserat versus dogmatiskt. Inte för att det här innebär att män inte kan vara kreativa, eller att kvinnor kan vara intellektuella (eller dogmatiska för den delen). Så klart!!

Jag har fått den bästa av båda världar i två bra konferenser (kryddat med lite underbara lärdomar i gatans teologi från New York). Jag vill ha båda världar. Jag behöver båda världar. Jag gillar teologi, jag brinner för den och tycker att det är sååå viktigt med djup teologisk kunskap. MEN om teologin BARA blir ord utan anknytning till det verkliga livet blir det ju såååå tråkigt. Och då blir dogmerna bara hårda ord att slå i huvudet på folk.

Kyrka utan teologi är farligt, kyrka utan verklighetsförankring likaså. Och dessutom tråkigt. Nej, låt oss läsa Johannesprologen om och om igen och låta ordet bli kött. Inkarnationen. Bra!

Så, vad har jag fått med mig då? Dogmer, kristocentrisk teologi. Försoningen och omvändelsen som tveklöst skett en gång för alla på Golgata. Så viktigt. Det teologiska språket som sätter ord och systematiserar den erfarenhet kristna haft genom historien, baserat på erfarenheten som det judiska folket haft med sig innan dess. Erfarenheten ja, men det handlar alltså inte bara om vad jag känner eller upplever. Det är större än så. Det handlar om vår gemensamma upplevelse som mänsklighet, som kristna, som kyrka.

Och allt grundar det sig på, tar sitt avstamp i, sker i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse. Oavsett vad jag tror, vad jag inte tror, vad jag känner eller vad jag upplever väljer jag ändå att tro att det är sant. Tro, bara tro. Då blir det också sant. Och det är där erfarenhetsdelandet börjar...

Eldflugorna dansar också i Brooklyn...

Mina vänner har en trädgård! Visserligen liten, väldigt liten trädgård, kanske 10 kvm, men dock en trädgård med blommor och gräsmatta i Brooklyn, New York. Visserligen låter det högt, intensivt och dygnet runt från trafiken på Brooklyn-Queens Expressway utanför, men det går- med lite god vilja och fantasi- att låtsas att det är havet som låter.

Så här sitter jag nu på bakgården till deras hus i Brooklyn, lyssnar till havet, tittar på eldflugorna som dansar också här mitt i staden, och skriver några rader.

Barthkonferensen är över, och jag spenderar några dagar i New York innan jag förflyttar mig vidare till Atlanta för nästa konferens. Ibland är det rätt gott att leva...

Det är mycket Barth nu. Idag var jag i S:t Barth´s (Står för S:t Bartholomew´s och har definitivt inget med teologen Barth att göra) Episcopal Church och firade mässa och åt lunch med en amerikansk kollega där. De hade ett mycket trevligt roof-top som låg i höjd med kyrkans rosettfönster, mellan skyskraporna, granne med Waldorf Astoria.

Sådär kan man också vara kyrka...tänker jag, ganska förtjust. Bourgeoisie, skulle nog Karl Barth ha tyckt. I alla fall hans anhängare...Men också denna del av Guds värld behöva höra Guds ord och ha nära till Guds hus. Bourgeoisie eller ej, men så länge Kristus är centrum, fortsätter jag förtjusas lite lagom över kyrkor med roof-tops bland skyskrapor. Och det gillar Barth också, Kristus i centrum alltså.

En till Bart...

Dagens Barth

Karl Barth dag 1 är till ända. Det är fantastiskt hur mycket det finns att lära sig om denne teolog och hans teologi. Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag att jag kan lära mig mer. Men det finns ju annat trevligt att göra i livet också...

Det konstaterade jag och min nyfunna danska vän och prästkollega Rebekka idag.

Karl Barth är fashinerande, djup och svår men väl värd att sätta sig in i. Och de som gör det, verkar verkligen bli entusiastiska...

En Barthiansk klokskap:

"Riktpunkten är inte att sätta människan på plats, att skärpa distansen mellan Gud och människa. Syftet är istället att proklamera att Gud i sin nåd överbryggt klyftan till människorna genom inkarnationen, genom människan Jesus".

Det är bra. Jag gillar det. Nåd och tro allena i kontrast till en alltför antropocentrisk teologi där människan blir Gud och själv ska ordna till sin räddning.

Rebekka gav mig också perspektiv på Svenska kyrkan gentemot den Danska. Vi har helt klart olika situationer. Det verkar i ärlighetens namn vara ganska tufft att vara präst i Danmark. Men hon har en snygg prästkrage på sig när hon jobbar. En sån här:

Stories from the City, stories from the street...

Jag sitter med en kall öl på en veranda i ett hett New Jersey och tittar på eldflugorna som flammar förbi i mörkret.

Igår träffade jag goda vänner för en picknic i Central Park och fick då veta att just idag skulle Ib och Anita avtackas i gudstjänsten i Svenska kyrkan. Så roligt att jag lyckades pricka in just denna helg i stan! Ib och Anita kom som kyrkoherde och husmor under min tid i New York och kom att betyda mycket för mig (och så många andra). Nu ska de tillbaka till Sverige. "Förlorad och återfunnen" var dagens tema. Återfunnet är mycket här i New York!

New York-mentaliteten är något av det återfunna, som så lätt glöms bort i Sverige. Jag och Anders pratade om det i Parken igår. Den där mentaliteten vi mår så bra av. Den där mentaliteten som faller sig så naturlig här. Mentaliteten som innebär öppenhet, att man pratar med folk utan att ens tänka på att det skulle vara något tokigt i det. Folk på tunnelbanan, folk i affären, folk på restaurangen. Människor som kommer i ens väg, helt enkelt. Många människor. Liten yta. Klart vi talar med varann, klart vi ser varann! Trevligare så. Tycker jag. Och 9 miljoner New Yorkers med mig, verkar det som.

För ett tag sen hittade jag "min" klänning i en liten butik på Söder. När jag säger "min", menar jag att den satt perfekt. Jag brydde inte ens av mig att ta av mig den efter att ha provat den, utan betalade och behöll den på. I fridshälsningen i dagens mässa kom en kvinna, som jag träffat tidigare i Svenska Kyrkan fram och sa: "Åh, snygg klänning du har! Det är jag som har sytt den." Just det ja, den där butiken finns i Stockholm, Paris..och New York. Sverige blir så litet i New York, New York blir litet i Sverige! Svenska New Yorkers. Jag gillar dem!

Ikväll startade Barth-konferensen med bankett. Det här kommer att bli spännande. Mycket spännande. Barth är spännande. Barth-människor också. En del läser Barth hellere än bibeln, verkar det som..hmm....Intressant. Hur som helst tror jag han har mycket att tillföra till mitt teologiska tänk just nu, Barth. Jag återkommer.

"Där kommer också ditt hjärta att vara..."

Här är det polissirener och helikoptrar överallt. Det är visst nåt stort på gång...Prinsessbröllop, var det visst! Hoppas att de får en underbar dag, brudparet.

Jag åker härifrån. Och nu kära läsare, nu tillåter jag mig att använda mitt bloggutrymme till att passionerat romantisera en rejäl bit över min passion nummer två i livet (passion nummer ett är teologi. Utan inbördes gradering.). New York City.



Jag åker till staden där polissirener ständigt tjuter och helikoptrar ständigt trafikerar luftrummet, där prinsessbröllop kanske inte tillhör vardagen, men där hajpen ändå är evig, där det alltid finns någon som är större, vackrare och finare, som lever spektakulärare och underbart. Och där de tillåts göra det, för var och en lever sitt. Där drömmar frodas, levs och för många går i kras. Där världen möts på en liten yta, ibland i ett och samma kvarter, andas samma luft och delar samma puls. Där skillnader och olikheter är både styrka och svårighet, men oavsett lever man med dem.

Nej, New York är inte paradiset på jorden. Jag romantiserar barnsligt mycket kring denna särskilda stad som har en stor plats i mitt hjärta, och dit jag ständigt vänder tillbaka. New York är också tufft, grymt, hårt och orättvist. Precis som världen är. Där är livet enklare om du är vit, rik och snygg men oavsett är du ändå en New Yorker.

Imorgon är jag där. Tillsammans med andra New Yorkers, med latinos, asiater, afrikaner, afroamerikaner, australiensare, polacker, ryssar och en och annan Svensk. Där är jag en del av världen, och världen är en del av mig. Här blir för mig teologi liv och liv blir teologi. Här får ordet kropp.

Så många som satt ord till sina drömmar om staden. Ytterligare en:

Att offra en Guldkalv

I söndags predikade jag om kallelsen till Guds Rike.

När jag tänker mig Guds rike tänker jag mig det inte som ett tillstånd eller en plats, utan som en rörelse. En rörelse med riktning mot livet, kärleken och ljuset, avspeglad i vårt mänskliga nu. Därför kan vi aldrig fånga, skapa eller kanske ens säga att vi har funnit Guds rike, för så snart vi gjort det stagnerar rörelsen och vi har fastnat i något som är människors och inte Guds rike.

Så fort vi tror oss ha funnit Guds rike tenderar det därför att bli dogmatiskt, begränsande och i värsta fall förtryckande.

Därför kan vi aldrig fånga Guds rike. Bara följa. Följa med och se vad det handlar om.

Så där tänker jag mig också att det är med teologier och ideologier. Vi måste ständigt vara beredda att ge upp våra idéer för nya tankar innan de blir alltför vackra Guldkalvar som vi dansar kring. De tankar som en gång var så friska, fräscha och vackra, kan rätt som det är vara begränsande och förminskande.

En gång reagerade liberalteologin mot den alltför dogmatiska och teocentriska teologi som rådde under 1800-talet, som begränsade och förminskade människorna. Men också liberalteologins rörelse, liksom alla teologier och ideologier, stagnerar och blir dogmatisk och begränsande. Fast på nya sätt.

Mot detta reagerade Karl Barth, då han kom ut som ung präst i Tyskland i början av 1900-talet. Genom att återta dogmerna och åberopa Gud som den "totalt annorlunda" tyckte han sig finna nya vägar för evangeliet att nå fram. Intressant, tycker jag. Som drar öronen åt mig när teologier och ideologier verkar bli storheter i sig.

På fredag åker jag till Princeton, New Jersey för att delta i en konferens om Karl Barth och hans teologi och syn på kyrkan. Kanske gör jag upp med en och annan guldkalv på kuppen...

Andas

Sådär som det är med så väldigt mycket.

Släpp taget, andas och lev.

Viktiga upplevelser leder till erfarenheter, kunskap och mening. Blir lite rädd att förlora dem. Vill hålla kvar, hålla fast, hålla hårt. Hålla om minnet, orden, känslan, erfarenheten.

Men det är med detta som det är med det mesta. Med kärleken, vänskapen och livet. Håll hårt och det finns inget utrymme kvar att andas.

Andan kvävs, andens låga krymper och hotar att flämtande tunnas ut. Jaget blir ett tomt skal. Ett jag-skal utan varken ande eller själ.

Sätter mig med ett tomt blad istället. På cafét här ute. Lite rädd för att ha förlorat orden.

"Tomhet, idel tomhet", säger predikaren. Lev och njut, är därför hans råd. Så jag tänker att jag lever och njuter.

"Bittrare än döden är kvinnan", säger han också. "Bitter kan du vara själv", tänker jag och tänker att jag känner fler bittra män än kvinnor.

Mycket kan vi inte veta. När orden, kärleken eller visheten ska flöda. Men något vet vi och det är att själva livet ÄR.

Att släppa taget och följa med är kanske därför det enda rätta. Att vara. Tomhet kan alltid fyllas på. Överflöd kan alltid delas med.

Så är flödet. Det livgivande, skapande flödet.

Det som ÄR. DEN som är.

En onödig aning?

"Det finns bara två synder, har jag kommit på", sa han: "Att förminska sig själv och att förminska andra".

"Gör det?", sa jag och så fick jag börja tänka.

Kanske är det bara detta som är synd? Att delvis eller helt vilja utplåna sig själv eller andra. Dessa två "synder" i en oändlig variationsrikedom, som miljoner företeelser.

Att förminska andra genom att göra sig själv onödigt större, att förminska sig själv genom att göra andra onödigt större. Det är att delvis utplåna människan. Det är synd, och det är onödigt.

Det som skiljer oss från livet. Det mänskliga livet. Det som hindrar oss att leva, njuta av och ta tillvara på detta liv. Det är synd, och det är också onödigt.

Men nu är det inte förekomsten av synd som är det hemska, eller det nödvändiga heller för den delen. Det är trots allt rätt naturligt hur onödigt det än må vara. Nej, det är aningen om att den, synden, för evigt ska stänga oss ute från liv och människor som skrämmer.

Men det är en ond och onödig aning. För inget varar för evigt. Bara Gud. Bara Gud som är kärlek och liv är evig.

Därför spelar det nog inte så stor roll om synden är en, två eller många.

Så länge vi minns detta enda, nödvändiga. Evighetens Gud. Gud som ger liv, som vill liv, som är liv.

Jesus också!

Jag firar ett år som präst imorgon. I alla fall enligt kyrkoåret. Jag är en Pingst-präst.

På pingsten berättas det om hur människor plötsligt kunde kommunicera med varandra, bortom olika språk och bakgrunder.

Idag samlades tusentals människor runt om i stan för i sina olikheter enas kring det gemensamma vi har i att vi är kristna. Jesus Kristus.

Jag hade inte alls tänkt att vara med först, men hamnade på Medborgarplatsen, där Missionskyrkan höll till. Där talade min goda väninna och missions-pastor Hanna så klokt och bra. Sedan följde jag med och tågade mot Kungsträdgården och slöt upp med tusentals andra kristna.

Ledsamt nog var Svenska Kyrkan frånvarande i organisationen. Det tycker jag är tråkigt när uttryck för Sveriges (och världens) kristenhet möts i Stockholm under en dag som denna.

Jag håller inte heller med om allt som sägs under denna dag, jag känner mig verkligen främmande för vissa av de uttryck som förekommer, därför önskar jag att min kyrka hade funnits med som representant. Det hade för mig varit en kyrka som är trovärdig i sin strävan efter öppenhet och gemenskap.

Att vara kristen är inte att söka åsiktsgemenskap. Det är att söka och tro på att det finns en väg som leder bortom dessa våra mänskliga olikheter som politiska och religiösa åsikter, erfarenheter, bakgrund, klass och kultur, men det är också att känna tillhörighet till ett specifikt sammanhang där kyrkan/församlingen är viktig.

Jag hade också blivit glad om Svenska Kyrkan funnits med som den öppna och liberala kyrka vi är, och stolt kunnat se sig som del av Sveriges kristenhet, Kristi kropp, för att inte ge ensamrätt på Jesus till mer slutna och extrema grupper. Men jag tror också vi hade behövt vara med för att inte själva fastna i en tro om att vi har den enda sanningen.

Nu var Svenska Kyrkan representerad lite grann. Mot slutet av dagen mötte jag några goda präster, som var på väg till S:t Jakob för andakt. Det kändes fint! Och det fanns säkert flera Svenskkyrkliga där bland alla tusentals människor...

På väg hem mötte jag ockå en Nigeriansk katolsk kyrkoherde från Gävle och några nunnor. Vi följdes åt en bit och hade ett trevligt samtal där vi konstaterade att det här är en dag som behövs för kyrkorna i Sverige för att stötta och stärka varandra.

Söderberättelse

Och så blev jag sådär glatt påmind om varför jag älskar Söder. Gick ut en sväng från kontoret för att ta lite luft och sol, och gick upp mot Mosebacke och den lilla serveringen på torget där.

Vid disken:

Cafébiträdet: Hmmm..nu vet jag inte vem som var först?
Kvinna ca 50: Jag.
Jag (disträ och i egna tankar): Jag tror faktiskt det var jag (Ödmjukhet är ibland, men inte alltid mina bästa sidor).
Hon: Nähe, det var jag nu!
Jag (tittar med höjda ögonbryn): Jaja..beställ du...

Så beställer hon. Kort konstpaus. Och sen börjar vi prata.

Hon (uräktande): Jag tror faktiskt jag var först...
Jag: Haha, ja säkert. Jag går här i mina egna tankar...faktum är att jag egentligen inte alls har brått..
Hon: Nej, inte jag heller och visst är det så? Man tror ofta man har brått, men så har man inte det...

Och sen är vi igång. Istället för att promenera vidare med min kaffe, som jag tänkt blev vi stående kvar och pratade.

Hon var svenskfödd med Grekiska rötter. Grekiskortodox, filmare. Hon hade liksom jag bott i New York, och plötsligt hade en timma gått och vi hade samtalat om religion, kristendom, religionens möjligheter för integrationen, film, Svensk feghet och rädsla för olikheter, Svensk exkluderande inklusivitet, stolthet, salsa och trovärdigheten på präster med rosa nagellack (stor enligt henne).

Av någon anledning sker dessa samtal inte lika ofta i Sverige som på andra platser. När de sker, sker de oftast på Söder. Och när de inträffar, för mig i alla fall, är de ta mig sjutton nästan alltid med någon som har kopplingar till New York!

Det blev en liten Söderberättelse det där, minsann!