Jag tror...

"Jag önskar jag kunde ha en tro som du..." säger människor ibland. Ibland kan jag också tänka sådär. När jag möter en djupt troende människa, kan jag stundtals önska, "tänk om jag hade hans eller hennes tro...".

Men vad är då tro? Inte är det att ständigt känna, uppleva eller erfara en gudsnärvaro i sitt liv. Att tro är snarare ett beslut som gör att jag vill vara öppen för Guds handlande. Ett beslut om en tillhörighet till, hur tråkigt det än må låta, ett system där jag inte förstår allt, inte måste förstå allt, inte kan eller ska förstå allt, utan ständigt upptäcka. Och det kan å andra sidan vara väldigt spännande...

Det är också att låta andra tro åt mig, när jag själv inte tror. Därför är tro omöjligt att ha för sig själv. Därför att den handlar ständigt om mig i relation till andra. I gemenskap och i bön. Att själv bära sin egen tro, det är alltför tugnt för att klara själv.

På sätt och vis finns det därför inte något sådant som min tro eller din tro. Tron är en, fastän vi är många. När jag tvivlar finns du för mig, när du tvivlar finns jag för dig.

Därför är det på många sätt förödande att blanda samman tro med känslor och upplevelser. Kanske är det en stor missuppfattning som är en del av orsaken till vår tids skepsis till tro? Då tro handlar om att förstå, att greppa, ha kontroll. För tro är inte att ha kontrollen, utan att förlora den.

Däremot är inte tro något som utesluter vare sig Gudsupplevelser eller känslor. Guds handlande och Guds kallande kan mycket väl ske just genom upplevelser och känslor. Men det är inte självändamålet i sig.

Att tro handlar just om tro. Inte om att på rationell väg resonera sig fram till slutsatsen. Inte om tyck och tänk. Även om det inte känns som att jag tror, handlar det om att vilja våga tro och hoppas på livet. Fast att hat och bitterhet tycks vara det naturliga, vilja tro och hoppas på kärleken.

Så när jag tänker att "sådär vill jag tro", eller när någon säger "som dig vill jag tro", tror jag att vi redan tror.

Därför att det uttrycker att vi vill tro på och leva för en gemensam väg, trots att denna väg kan ha många olika uttryckssätt:

Från död till liv,
från mörker till ljus,
från hat till kärlek.
Från otro till tro.

Det är att tro. Tror jag.

Dom, domsöndag, domens dag

Domsöndag. Säkerligen har det osat svavel kring denna dag genom tiderna. Texter att förfasas eller förundras och hänföras inför.

"Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön..."

Jo, jag tillhör snarare dem som hänförs av dessa vackra texter fyllda av symbolik och skönhet, hemlighetsfullhet och ändå så fullständig klarhet och visshet!

Domens dag, seendets dag. Det är då Gud ser på oss med sina kärleksfulla ögon, i omsorg.

”Älskade människa", säger han till oss: "Du vet att jag vill dig väl. Du vet att jag vill liv i oändlighet för dig! För dig och alla dina medvandrare på livets väg! Jag kallar er alla till liv. En dag ska jag möta er alla, då ska all ovisshet, all osäkerhet och rädsla förintas. Då behöver du inte längre fly från dina egna eller andras domar. För jag är den som ser, jag är den som vill dig ytterst väl. Nu ska kärleken, den fullkomliga kärleken få råda i ditt och alla andras liv! Lilla, kära människa. Du försöker så mycket, du vill så väl. Jag vet hur svårt det är, jag har varit där. Jag vet hur svårt det är när människor sviker, när människor du litar på inte lever upp till ens förväntningar. Jag har varit i kampen. Därför vet jag. Jag har omsorg om dig och om alla de andra. Vad ni än gör, vad ni än tar er för vill jag hjälpa er varje dag tillbaka till kärlekens och livets väg ni ska inte gå under här i intetheten. Tro på mitt ord! Kom till mig. Jag är vägen, jag är sanningen, ja- det är jag som är livet, livet i oändlighet! ”

Tre år på tre timmar

Tre år har jag hunnit med idag. Tre kyrkoår på tre timmar med nästan 100 10-åringar (nåja, i överkant. I alla fall ett 80-tal). Samma sak imorgon, samma sak tidigare i veckan. Det är skolkyrka igen!

Jag tycker det är något alldeles fantastiskt roligt att träffa skolelever som kommer till kyrkan för att höra om kyrkan och den kristna tron och för att förhoppningsvis också lära sig något om livet!

Nu är det alltså fjärdeklassare och kyrkoåret det handlar om. Vi börjar med att gå ner i källaren och fira advent. Sedan vidare, jul, trettondag, fastlagen och vi äter semlor. Sedan får de som vill ett kors av aska tecknat i pannan. Och festen och glädjen börjar bitvis övergå i alltmer allvar...

"Kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft" säger jag och ungdomsledare Johanna, och tecknar korset i pannan på dem.

Små barns stora ögon, fulla av förundran och nyfikenhet möter mina. Lite fnitter men ändå en stund av stort allvar. Så går vi vidare mot palmsöndagen och de på en gång spännande och hemska berättelserna om förhoppningarna kring en förmodad och efterlängtad kung som rider in i Jerusalem. Den glada festmåltiden som blir mer och mer laddad av oro ju längre kvällen lider. Särskilt när han, Jesus, börjar prata om sin egen död. Om att dela hans kropp och blod! Förhoppningar om frihet och glädje som grusas till bittraste ondska, död och hopplöshet. Och, vaddå, prat om att återuppstå....?

"Det är ju ganska så mycket lättare att dö. Det är ju bara att reta en soldat som sticker ett svärd i en. Men det är ju mycket svårare att uppstå från de döda...nästan svårare än att varva alla banorna på det svåraste tv-spelet" sa en liten pojke till mig när vi gick från långfredag till påskdag, mellan kyrkans sakristia till kyrkorum. "Ja. Verkligen" svarade jag. Verkligen. Och jag tänkte att han fattat allt. Gud som gör det omöjliga möjligt.

Så kommer vi till den tomma graven. Ingen förstår hur det gick till men de är tillsammans igen. Jesus hissas upp i ett snöre, lämnar lärjungarna igen, men nu har de fått styrka och mod nog att klara sig genom att veta att Jesus alltid är med dem ändå. Inte bara det. De bara måste dela med sig av detta som de varit med om och som förändrat dem för alltid! Och berättelserna sprider sig. Ut från Jerusalems portar. Genom hela landet, genom Romarriket, genom Europa, upp till Sverige, till Stockholm och än idag berättar vi om detta till och med här i vår kyrka!

Vi går in i sommartiden. Hösten kommer och vi avslutar alltsammans i allhelgonatid. Ljuständning. Att minnas, påminnas om dem vi älskar. Både de som dött och de som lever. Att vara ett ljus för varandra i höstmörkret.

Små barn med väldigt stora frågor. Och VEM var det egentligen som var Jesus pappa? Hade Gud och Maria...SAMLAG då? (Jo, dessa barn är VÄLDIGT verbala!)

Tre kyrkoår rikare, tre timmar senare. Tre kyrkoår visare med 100 10-åringar. Det små, små barnen som ställer de stora, stora frågorna och som gör oss förmodade "kloka och visa" mållösa av förundran! De enkalste, rakaste frågorna är det som är den största teologin!

För varje kyrkoår växer jag förhoppningsvis något. Kanske växer jag mer på ett kyrkoår på en timma, spenderat med tioåringar än ett vanligt kyrkoår spenderat med kloka vuxna tänker jag när jag vinkar av den sista gruppen under eftermiddagen, som motvilligt (!) lämnar kyrkan...

Ok, hur. Men varför?

Idag satt jag i ett intressant samtal kring att vara kyrka.

Någon formulerade det faktum att vi som kyrka lämnat våra glansdagar bakom oss, och står inför sjunkande medlemsantal och sämre ekonomi.

Någon tyckte därmed att vi måste satsa på konfirmander.

Någon tyckte det var viktigt med dopuppföljningen.

Allt det här är viktigt så klart. Men väldigt, väldigt ofta fokuseras det väldigt, väldigt mycket på HUR.

HUR ska vi vara kyrka i framtiden,
HUR ska vi få människor att komma till kyrkan
HUR ska vi få fler att döpa sina barn,
HUR ska vi få ekonomin att gå ihop,
HUR ska vi nå ut..osv.

Frågor som naturligtvis är högst relevanta. Men alldeles, alldeles för ofta saknar jag också ett VARFÖR.

VARFÖR ska vi satsa på konfirmander?
VARFÖR ska människor komma till kyrkan?
VARFÖR ska vi döpa?
Ja, kanske ska jag till och med dra till med själva frågan: VARFÖR SKA VI VARA KYRKA ÖVERHUVUDTAGET?

Kanske tänker vi ofta att vi har ett självklart svar på VARFÖR-frågan. Men jag är inte alltid helt säker på att vi har det och hur som helst tror jag ändå det är viktigt att ständigt lyfta den (och det kanske görs? Åtminstone hann vi göra det lite idag..).

VARFÖR ska vi vara kyrka? Är Svenska Kyrkans överlevnad ett självändamål i sig? Eller är det Kyrkan som är målet, eller är det rent av Guds Rike som är målet?

Målet, som jag ser det, är Gudsriket, kyrkan förkroppsligar och synliggör detta och ska visa på dess riktning på jorden. Det vill säga, genom förkunnelse och handling ska den visa på och förmedla nåd och evangelium.

Mycket mer anledning än detta finns det inte att vara kyrka.

Och HÄR blir frågan om HUR naturligtvis relevant! Medmänsklighet är ett vinnande koncept som räcker väldigt långt, men börjar vi nysta i det så krävs det mer fördjupning än så.

Jag inspireras just nu mycket av Dietrich Bonhoeffer. Innifrån sitt fängelse förmedlar han många spännande tankar och jag skulle kunna citera hundratals av dem.

Bland annat talar han om en kristen tro som tar jordelivet på yttersta allvar och inte faller för frestelsen att fly till kristendomens fredade sfär. Idag flyr vi knappast till kyrkorna. Åtminstone inte i vårt land, i vår kyrka. Kanske handlar det därför för oss mer om att undvika falla för frestelsen att fly till individualismens fredade sfär. Därför tror jag att vi är i större behov än någonsin av just Kyrkan! Men är det nödvändigtvis Svenska Kyrkan?

Vår uppgift är att förkunna nåd och evangelium. Jag är övertygad om att vi behöver varandra, ja kanske nån form av organisation för det (också för att stöttas själva i vår tro!). Kyrkan t ex är en fantastiskt bra idé som jag tror på. Jag är inte fullt lika övertygad om att Svenska Kyrkan är de enda som har mandat på det. Därför kan det vara idé att se sig om i den övriga Kristna Kroppen och se att vi är flera delar som har samma mål!

Sedan är jag ju, personligen övertygad om att Svenska Kyrkans framtid är ljus för att jag tror den faktiskt är och kommer att vara en viktig bärare av nåd och evangelium till människor!

Huvudfotingar går inte på café

Det finns ett café där jag alltid skriver mina predikningar. Där skrev jag min första predikan som präst, och där skrev jag också denna helgs predikan. På det här cafét rinner orden till av bara farten.

Den här gången upptäckte jag till min förtjusning att det låg en butik mitt emot som heter "Saints and sinners". Mycket passande, tänkte jag, eftersom det var just helgonen jag skulle skriva om.

Ord ja, ibland blir det ju så mycket ord! Ibland blir vi som stora huvudfotingar, men jättestora tänkarhuvuden och små, små ben med obefintlig kropp.




Det ser inte bara väldigt löjligt ut, det är heller inte sunt, tror jag! Därför uppskattar jag verkligen denna helgs sed, att tända ljus på gravar. Ljus i mörker i ordlöshet. Så konkret och talande. Och vackert!

Jag tror att det är därför jag gillar mitt café också. Och huvudfotingar går förresten inte på café. Där sitter jag med mina ord, mitt bland andra människor, mitt i oväsendet från espressomaskiner och leveranser som kommer till cafét. Där processas söndagens texter i mitt huvud och kryddas med erfarenheten, förnimmelsen av omvärlden på caféet. Och, ja, det är faktiskt precis så trivsamt som det låter!

Ändå tror jag att orden är oumbärliga. Som förmedlare av det outtalade, inte som rationella verklighetsbeskrivare, men som vägvisare till det outsägliga och som bärare av mysteriet.

Här kan den som vill, läsa mina många ord om helgonen, sammanställda till den predikan jag höll på Alla helgons dag.


....läste just också om att den Episkopale biskopen Gene Robinson beslutat att avgå, trött på de dödshot han och hans partner fått utstå för sin homosexualitet. Tydligen är det andra kristna som står för hoten. Mycket ledsamt. Både att han avgår som biskop, men också att intoleransen på det sätt fått segra. Tråkigt beslut, men det visar kanske också på att Robinson inte är någon huvudfoting, utan väljer leva före lida...

De levnadsglada helgonen

På lördag är en dag då vi firar för att minnas alla helgonen. I vår kyrka, i den protestantiska traditionen har helgonen inte varit så framträdande, ja ibland kanske vi till och med har underskattat betydelsen av dem. Så vi tänker kanske mest på de döda en sådan dag.

Ibland när anhöriga beskriver en nyligen avliden släkting beskrivs de snudd på som helgon. Det var de nog sällan, när de levde. Eller, för den sakens skull vad är nu ett helgon? Ofta förknippas det med felfrihet, någon satt lite som på piedestal.

Men kanske är inte felfriheten vad det handlar om, och piedestaler drattar så lätt om kull...

Ett helgon är en verklig människa som genom sitt sätt att leva har visat på Guds närvaro i världen.

Om vi bortser från den katolska traditionen ett tag, och håller oss till vår protestantiska där man har en lite mer generell syn på helgon så...

...kanske kan vi säga att ett helgon är en person som stannat kvar, när han eller hon inte hade behövt?

Världen och livet har, förutom skönhet, ljus och kärlek också en nedrans massa mörker. Mörker både inom och utanför oss. Helst vill nog de flesta av oss bara fly från allt det där mörkret och bli kvitt det. Åtminstone vid första ingivelsen.

Ett helgon kanske är den som, utan att bära all världens mörker själv på sina axlar, ändå gör mörkret lite ljusare och tyngden lite lättare för dem som inte har valmöjligheten att ta sig därifrån och därigenom också inspirerat och stärkt andra?

Ett helgon kanske är den som inte flyr mörkret, inte heller omfamnar det, men möter det med beslutsamhet, övertygad om att ljuset är starkare?

Det kan ju lätt låta lite livsförnekande och världsfrånvänt, lätt att upphöja lidandet så att säga. Men kanske, kanske är ett helgon så medveten om världens mörker, död och livets korthet att han eller hon därför för den sakens skull inte söker sig till, eller stannar i lidandet längre än nödvändigt, utan istället vet att ta tillvara på ljuset, livet och människorna medan tid är!

Kanske kan man också då säga att ett helgon är en människa som drivs av kärlek till livet, till människor och till Gud snarare än att låta sig drivas av rädsla och hat, som därför hellre omfamnar än avgränsar.

Jag har just läst en bok om två människor vars liv och öde facinerar mig. Som aldrig kommer att helgonförklaras i traditionell mening, men som i högsta grad visade på Gudsljuset, kärleken och livet bland människor i Nazitidens Tyskland. Dietrich Bonhoeffer och Etty Hillesums öden flätas samman i Ylva Eggehorns bok "Att ta ansvar för Gud".

Två hängivna människor som båda led en grym död i koncentrationsläger, men som i högsta grad älskade livet. Livsbejakande och med både kärlek, passion och humor spred de hopp till sina medmänniskor in i det sista.

Jag tror att helgon behövs och att de genom att påminna oss om dödlighet och mörker också visar på vägen till livsglädje, livsbejakelse och se att det är livet som pågår just här och nu!