En vän sa: Nu är det fasta, då ska vi minnas DÖDEN.
Det ska vi väl verkligen inte! Vi ska minnas vår dödlighet så att vi kan påminnas om LIVET! Det korta livet, här och nu! Det är ett utmärkt hjälpmedel mot navelskåderi för övrigt!
Döden, den lämnade till och med Jesus bakom sig!
För att påminna oss om livet blev det salsadans med ungdomarna efter dagens faste-ungdomsmässa: Uno, dos, tres...cinqo, seis, siete....
Det var helt underbart att se hur det strålade om dem (i synnerhet några av killarna) när de gick hem sent ikväll!
Nu tänker jag i mitt stilla sinne att det nog är tur att jag är präst 2011 och inte 1911.
Ibland finns det ett ideal hur man ska vara. Så också i kyrkan. Så än idag. Inte för si eller inte för så, hellre såhär än sisådär.
Ibland får vi för oss att ett kristet ideal är något slags kroppslöst, svävande väsen med blida leenden. (Ibland kan det dock också vara ett kroppslöst, bastant väsen med tillknäppt snörpt mun). Det enda kristna idealet som finns är att "vara den du är skapad till att vara", eller åtminstone att vilja bli! Det vill säga: fri och full av liv! Allt annat, det som håller oss tillbaka från detta är synd. Och med synd är det inte värre än att den blir förlåten när man ber om det.
Så när vi påminns om vår dödlighet, är det alltså inte döden vi bör påminna oss om, utan att vi är varelser av kött och blod och inte kroppslösa svävande väsen. Varelser, skapelser. Guds skapelser. Känsliga, dödliga, mänskliga, levande!
Det är detta som vi påminns om i fastan. Genom att avstå från för att påminna mig om dem som inte har, genom att be för mig själv och andra eller/ och...genom att dansa!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag gillar dina beskrivningar av våra ibland fixa idéer av hur kristna ska vara. Det där måste vi plocka ur oss själva, både de blida (skenheliga?) leendena och hönsarselsnörpet. Det är OKEJ att vara människa. Det är t o m så det var menat. Sen kan man ju försöka göra sitt bästa av det, uppriktigt och ärligt, men gör man det så är det inte bara good enough utan good. Punkt. =)
"Fri och full av liv!" En härlig utgångspunkt för varje ny dag. Den skall jag anamma!/Tack!
Ja! Vi är gudalika människor, gudadöttrar och gudasöner, skapade till frihet och kallade att älska! Det är fint! Och ganska ofta kan det vara bra att påminna sig om att det där gäller alla de andra också..och att det handlar om att hjälpa varandra att upptäcka det där!
Skicka en kommentar