Civil olydnad, fundamentalism och friheten i Kristus

För alla som bemödar sig om att "vara rätt", "tycka rätt" och "göra rätt" ibland eller ofta är det ganska befriande att läsa dagens evangelietext (Mark 2:23-28) om hur två av bibelns mest betydelsefulla gestalter utför en slags tidig form av civil olydnad.

En hungrig Kung David (som för övrigt hade ganska många poäng både på "vara fel" och "göra fel"-listan) stövlade in i templet och tog skådebrödet, detta helgade bröd som endast prästerna fick äta av, till sig och sina män när det inte fanns någon mat. Pragmatiskt, handlingskraftigt och klokt. De var ju hungriga! Jesus, som ju inte heller var särskilt PK (politiskt korrekt), gör något liknande när han och lärjungarna plockar ax på sabbaten.

Reaktionen låter inte vänta på sig: Hur kunde de? Så här får det bara inte gå till!

Många gånger är vi så fast i vårt tänk att saker och ting måste "vara rätt", att vi lätt kör fast när saker och ting blir "på ett annat sätt", och missar stort att det faktiskt kan finnas oändligt mycket rikedom i detta "andra sätt".

Inte så att jag röstar för att alla kör sitt solorace hela tiden. Men, låsningar vid regler gör inte bara att nytänk och möjligheter totalt går förlorat utan att man dessutom totalt MISSAR MÅLET med regler och förordningar, så att detta "göra rätt" i själva verket blir helt fel!

För tio år sedan körde några som ansåg sig TRO RÄTT in i World Trade Center och Pentagon. Tusentals människor dog och världen blev sig aldrig mera lik, sägs det...

Fundamentalism. Galenskap. Och ändå så finns spår av denna fundamentalism hos oss alla. Under sommaren har jag läst och förälskat mig i Amos Oz böcker. I sin "Hur man botar en fanatiker" skriver han att kampen inte står mellan religioner, länder, klass eller kön får man förmoda, utan att det är en kamp mellan

dem som tror att ändamålet, vilket ändamål som helst, helgar medlen, och oss övriga som tror att livet är ett ändamål, inte ett medel.

Vilket ändamål som helst, paradiset, frihet, feminism, kommunism, veganism, hur behjärtansvärt och hur alltigenom gott dess syfte tycks vara, kan alltså bli föremål för fundamentalism. Så snart den enda viljan till förändring gäller den att förändra den andre är vi där. (Och handen på hjärtat så hamnar vi väl alla där då och då?)

Att kasta ut alla regler och normer är naturligtvis inget bra alternativ, utan leder till än mer galenskap och ensamhet i en ibland ganska så kaotisk tillvaro som vi människor ofta befinner oss i och försöker navigera oss fram i så gott det går. Regler och normer fungerar som riktlinje och vägledare, men just som sådana och inte som målet i sig!

För övrigt hörde jag en alldeles lysande predikan i dag av Elisabeth Jonsson om detta, friheten i Kristus, i Maria Magdalena Kyrka. Hon predikade bland annat om att bryta mot regler för sakens skull inte leder till någon frihet, snarare ensamhet. Men när vi låser oss vid hur "det ska vara" lägger vi på oss det ok som Kristus annars vill lyfta av våra axlar.