Den andra dagen

Om mänskligheten höll andan under vandringen till Golgata, så har den andan helt givits upp nu. Anden som gavs åt dig i moderlivet och förenade dig med mänskligheten har lämnat dig. Där du nu är kan ingen gå med dig. Om det tidigare gjorts fåfänga försök att föreställa sig denna plats, har de varit förgäves och meningslösa. Här är nu platsen, och den har obarmhärtigt kommit till dig.

Sheol, Hades, Dödsriket...

Nej, det är inte längre ensamhet du erfar. Det är ett tillstånd som påminner om detta likt gapande, tomma ansikten du omgivs av på vandringen genom staden. Likt telefonsignalen som ringer och ringer och ringer ut i rymden utan mottagare. Som signalerar: "Inte tillgänglig just nu".

Flykten var alltid en möjlighet, du bad ju att bägaren skulle gå förbi dig. Nu har också den möjligheten gått dig förbi. Nu kan du inget annat än vara här, där du nu befinner dig. Kroppen som burit dig, som varit din enda tillitsfulla följeslagare under din vandring, också den har nu svikit. Tungt vilar du.

Du har uppgått i den jord som du både skapat och trampat.