Jag har just kommit hem efter en träningsmatch med Stockholm Stifts Prästlag. Jo, tänka sig att det finns ett sådant! Fantastiskt! På tisdag åker vi till Berlin och möter tyska präster där för en match.
Nu är inte undertecknad stjärnan i laget på något sätt, inte alls faktiskt, men tror ändå starkt på det där med präster och idrott.
Inte bara för att någorlunda jämna ut allt begravningsfika och konfirmand-kanelbullar över kroppen eller för att som akademisk också bli lite mer atletisk för att få med både kropp och själ, utan för att utan också för att få spela i lag. Kanske är präster ett ovanligt individualistiskt släkte- jag vet inte- men att få lite känsla för lagspel är nog inte så dumt.
Det sägs överhuvud taget att vi lever i en individualistisk tid. Kanske, kanske inte. Vad som många gånger är sant tycker jag, är att individualismen upphöjs lite väl mycket till skyarna.
Gå DIN egen väg, våga gå MOT strömmen, hitta DIN egen sanning, gör det som känns rätt för DIG...Jag tror delvis att det är tidernas bluff.
Idag är det snarare kontroversiellt att gå MED strömmen, att söka tillhörighet och säga ja till givna sammanhang. Och trots att vi lever i ett samhälle som säger att DU har rätt till DIN sanning, blir det ändå underförstått att det finns vissa sanningar du bör följa. Och då får ironiskt nog individualisten i mig allergiska utslag.
Det märktes om inte annat hur ute detta kan kännas när jag idag försökte förklara för mina konfirmander varför det är viktigt att ha en trosbekännelse som inte alla kanske personligen kan skriva under att de tror eller förstår helt och fullt på. Jag tror inte att de köpte det helt...
En skock som alla irrar runt i blindo där alla tror att de går sin egen väg tror jag är värre än någon som går sin egen väg för att hitta sin skock. Både farligare och ensammare.
Som jag ser det handlar hela kyrkan istället om att vara individer som söker helhet och sammanhang. Det är ju vad hela dopet och nattvarden handlar om: Gud ser dig och nämner dig vid namn, Kristi kropp för DIG utgiven men du är också del av något stort, större än dig själv, ett stort sammanhang, Kristi kropp i världen.
Personligen tycker jag att individualismen, som den ibland tar sig uttryck, i högsta grad är omodern och tråkig. Hur mycket individualist jag själv nu än må vara.
Så kort sagt, allt hopp för Stockholms Stifts Prästlag. Nej, jag kanske inte är den som kommer att göra flest mål, men jag tror på oss och vi ska ha skoj i Berlin!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det var klokt sagt,jag börjar nästan bli intresserad av liknelsen mellan Kristi kropp och kyrkan, förr har den liknelsen snarast irriterat mig. Vi är nog många idag som längtar efter mera gemenskap!
Tack för en verkligt intressant blogg!
Wo-hoo, där var det så många kontradiktioner på rad att jag blev yr i huvudet! *s* Men är det inte precis så det är med individualism och kollektiv, en hel räcka kontradiktioner i kluns liksom. Jag hoppas ni har fantastiskt kul i Berlin, med massor av härlig gemenskap och ett och annat lagskapat men individuellt skjutet mål! :)
Kyrkan som Kristi kropp är en liknelse, eller vad man ska kalla det, som jag tycker mycket om. Den säger så mycket om samhörighet, om antidualism, om väldigt mycket helt enkelt.
Kul att du gillar min blogg!
Maria: Tack ska du ha, vi ska ha kul i Berlin!
Skicka en kommentar