Att offra en Guldkalv

I söndags predikade jag om kallelsen till Guds Rike.

När jag tänker mig Guds rike tänker jag mig det inte som ett tillstånd eller en plats, utan som en rörelse. En rörelse med riktning mot livet, kärleken och ljuset, avspeglad i vårt mänskliga nu. Därför kan vi aldrig fånga, skapa eller kanske ens säga att vi har funnit Guds rike, för så snart vi gjort det stagnerar rörelsen och vi har fastnat i något som är människors och inte Guds rike.

Så fort vi tror oss ha funnit Guds rike tenderar det därför att bli dogmatiskt, begränsande och i värsta fall förtryckande.

Därför kan vi aldrig fånga Guds rike. Bara följa. Följa med och se vad det handlar om.

Så där tänker jag mig också att det är med teologier och ideologier. Vi måste ständigt vara beredda att ge upp våra idéer för nya tankar innan de blir alltför vackra Guldkalvar som vi dansar kring. De tankar som en gång var så friska, fräscha och vackra, kan rätt som det är vara begränsande och förminskande.

En gång reagerade liberalteologin mot den alltför dogmatiska och teocentriska teologi som rådde under 1800-talet, som begränsade och förminskade människorna. Men också liberalteologins rörelse, liksom alla teologier och ideologier, stagnerar och blir dogmatisk och begränsande. Fast på nya sätt.

Mot detta reagerade Karl Barth, då han kom ut som ung präst i Tyskland i början av 1900-talet. Genom att återta dogmerna och åberopa Gud som den "totalt annorlunda" tyckte han sig finna nya vägar för evangeliet att nå fram. Intressant, tycker jag. Som drar öronen åt mig när teologier och ideologier verkar bli storheter i sig.

På fredag åker jag till Princeton, New Jersey för att delta i en konferens om Karl Barth och hans teologi och syn på kyrkan. Kanske gör jag upp med en och annan guldkalv på kuppen...